Det var en lättnad att få höra båda hjärtljuden igår. Jag vet inte riktigt varför jag oroar mig så mycket jämt, men på förmiddagen igår övervägde jag på allvar att inte ta på mig mascara ifall jag skulle få veta på MVC att en eller båda av dem inte levde längre. Jag inser förstås att det inte är riktigt sunt, men det är väldigt svårt att låta bli. Min ena syster dog av cancer för 11 år sen, och det kan ha varit då som jag förändrades - som jag minns det var jag alltid oerhört optimistisk när jag var yngre.
Jag bestämde mig i vilket fall igår för att sluta larva mig och ta på mig mascara (om nu det värsta skulle hända skulle jag väl få bli lite kladdig runt ögonen då...).
Mamma frågade mig sen om jag var lugn nu då, men nope. Det är ju fortfarande två och en halv veckor till stora ultraljudet. Om allt visar sig vara bra då kanske jag blir lite lugnare, men det finns förstås ändå saker att oroa mig för, som att de ska försöka ta sig ut alltför tidigt och sådär.
Konstigt - men bra - nog är jag faktiskt inte så nojig över Alfred sen han kom ut ur min mage. När han var därinne var jag lika nojig som över tvillingarna, men när han väl finns hos mig så händer det bara då och då att jag får för mig att han fått cancer och sånt där elände. Jag hoppas det blir likadant med de små nya sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar