Det känns som att jag gör nåt fel under den här graviditeten. Det är väl meningen att man ska vara glad när man väntar barn, eller? Och kanske till och med dubbelt så glad när man väntar tvillingar? Istället håller den här oron på att äta upp mig, och det där beskedet om GBS-urinvägsinfektionen igår hjälpte verkligen inte. Visst, 40% (sa en barnmorska jag pratade med idag) har bakterien, och nu när de vet om det och kan ge mig antibiotika under förlossningen ska det inte vara någon fara för barnen, men jag känner mig bara dålig och farlig för mina egna barn.
Jag intalar mig själv att jag kommer må bättre efter ultraljudet, och jag hoppas verkligen verkligen att det kommer bli så - såvida det visar att barnen mår bra, vill säga - men aldrig nånsin har veckor gått såhär långsamt! Jag kan inte förstå hur det inte kan ha blivit 10:e juni än, och det är fortfarande en och en halv vecka kvar. Ser inte fram emot ännu en och en halv vecka då jag bara vill gråta för allt.
Och fortfarande inga fosterrörelser som jag kan känna (fast när jag fick höra hjärtljuden i onsdags sa barnmorskan att de rörde sig, så det gör de ju uppenbarligen), och jag har typ resignerat nu och tror att jag aldrig kommer känna nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar