Ultraljudet

"Du har rätt, jag ser två huvuden."

Det där kan vara den mest oväntade mening jag någonsin hört.

Jag och min sambo Christopher, som tillsammans har sonen Alfred på lite drygt två år, var för en vecka sedan på Ultraljudsbarnmorskorna i Liljeholmen i Stockholm för att göra ett ultraljud för KUB-test. Jag var gravid i vecka 12 och mådde fortfarande fruktansvärt illa mer eller mindre konstant, så när det väl blev vår tur - efter en kvarts försening då jag hann sitta och bli mer och mer nojig över att det skulle vara något fel på fostret eftersom jag är 40 år gammal - så skämtade jag lite med barnmorskan när jag lade mig på britsen och sa "Jag har mått så illa att det säkert är tvillingar därinne, hö hö".

Hon smetade på den där gelen på min mage och började köra med ultraljudsmojängen och sa: "Du har rätt, jag ser två huvuden."

Vi hade försökt få mig gravid en andra gång relativt länge, men det gick trögt, och under tiden vi försökte hade jag börjat tvivla på om jag verkligen ville ha ett barn till  - det är ju så mycket jobb, Alfred har just börjat bli lite självständig och vi har äntligen börjat få sova lite på nätterna! - men kommit fram till att jo, det vill jag, för Alfreds skull. Jag vet själv hur roligt det är med syskon, och jag ville gärna att Alfred skulle få en lillasyster eller lillebror. Men eftersom jag ju är rätt så gammal fertilitetsmässigt så var det ju inte självklart att det skulle gå. Vi började försöka nån månad efter att Alfred fyllt ett, för jag tänkte att två år mellan är väl lagom, men först hände det ingenting, och sen fick jag ett tidigt missfall i höstas, men så i februari äntligen blev jag gravid igen. Alfred hann fylla två, och jag insåg att det faktiskt var rätt skönt att min tidsplanering inte höll, eftersom trotsåldern börjat sätta in, så närmare tre år mellan kändes rätt bra ändå.

Men så låg jag där på britsen hos barnmorskan och hon säger att jag har två foster i magen! TVÅ! Hon fortsatte med att konstatera att det är tvåäggstvillingar, så det berodde på att jag släppt två ägg, vilket inte är helt ovanligt när man börjar bli äldre (dels händer det ofta att man inte har ägglossning alls, dels släpper man ibland fler ägg samtidigt), så jag kunde inte ens skylla på Christopher… Jag började skratta, för det var så bisarrt alltihop, men när barnmorskan gick ut för att kolla nånting i min journal började jag gråta. Min första tanke utöver att min hjärna över huvud taget försökte processa det faktum att det låg två foster på drygt 6 cm vardera i min mage var "Men Alfred då? Han kommer ju inte hinna få nån uppmärksamhet alls!"

Missförstå mig rätt, det är förstås fantastiskt att vara gravid med tvillingar, men det kommer nog ta ett tag innan jag kan vara enbart glad över det. ALLT förändrades med det där beskedet, känns det som. Vi hade tänkt att vi knappt behöver köpa nånting, vi har ju allt: vagn, babysitter, BabyBjörn, spjälsäng, skötbord, badbalja, en massa baskläder, allt en bebis behöver. Men två? Förutom att vi behöver dubbelt av allt det jag just räknade upp så kommer vi behöva en större lägenhet, en större bil, en större säng… Och en väldig massa mer tid och pengar…

Som en liten bisats här: jag passade på att bli arbetslös bara några dagar innan jag testade positivt på graviditetstestet, och det är ju lite svårt att söka nytt jobb när man är gravid, så det får jag göra när det börjar bli dags att börja jobba igen efter mammaledigheten, så ekonomin är ju lite av ett orosmoln.

Och för att inte tala om själva graviditeten! När jag kom hem började jag läsa på Babycenter om tvillinggraviditet, och det mesta där handlade om riskerna (vilka i och för sig är lite lägre när det är tvåäggstvillingar än om det varit enäggs). Och så bildgooglade jag mot bättre vetande, och fick så klart se bilder på kvinnor med enoooorma magar, så jag undrade hur de ens kunde stå upprätt. Och så kommer antagligen illamåendet att hålla i sig ännu längre eftersom man bildar mer hormoner när man är gravid med tvillingar.

Men tillbaka till ultraljudet. Barnmorskan började kolla allt med den ena, som visade sig vara en "livlig krabat", som sprattlade runt som en liten tok, och sen den andra som låg mycket lugnare. Och chocken åsido: det är otroligt häftigt att det ligger två små barn i min mage! Och när hon mätt nackspalterna och matat in alla siffror i datorn tillsammans med resultaten från mitt blodprov och kom tillbaka och berättade att risken för kromosomfel bara var 1 på 1607 resp. 1 på 1609 var det ju otroligt skönt.

Jag och Christopher gick och åt lunch och tog kort på fotona från ultraljudet och - såklart - outade graviditeten på Facebook och Instagram. Vi hade berättat för ganska många redan, men vi ville inte gå ut helt officiellt med det förrän vi visste att allt såg bra ut på ultraljudet, och nu blev det ju ett lite större tillkännagörande än vi trott. Kommentarer började rasa in direkt, och alla verkar tycka att det är jättehäftigt med tvillingar och att det kommer gå jättebra, så det är det jag jobbar på att också tycka nu. :)