Borta!

Gravidmagar är ju nåt av det konstigaste som finns.
Vaknade i morse och lade handen på magen som jag brukar (hoppas på att få börja känna fosterrörelser snart), och livmodern var borta! Alltså helt borta. Magen var helt mjuk.
Livmodern är väl ungefär i storlek med kanske en kokosnöt eller nåt vid det här laget och brukar kännas tydligt när jag ligger på rygg, men nu hade jag nog legat på vänster sida tror jag, och vid naveln och till höger om den var det helt mjukt. Jag vände mig över på höger sida någon minut och sen tillbaka på rygg, och då kom den tillbaka.
Kan inte fatta hur den kan flytta sig så mycket! Och eftersom jag har tendenser att noja över det mesta så var ju förstås min första tanke att "nähä, nu är det kört, nu har de dött därinne", men den logiska delen av min hjärna (som iofs är rätt så rejält tilltagen, den logiska delen alltså) tänkte sen att även om de nu plötsligt skulle kolat av så skulle nog ändå magen vara kvar tills något kommit ut. Men jag har faktiskt mått en aning bättre de senaste två dagarna - inte BRA, men åtminstone inte jätteilla - så det vore ju trevligt om jag kunde få börja känna rörelser snart så jag slipper börja noja en massa igen.

Undrar lite hur hårt de kommer sparkas sen när de är två stycken! Tänk om de sparkar på varann, de kanske ger varandra hjärnskakningar därinne... Alfred var ganska skonsam faktiskt, han sparkade mig aldrig särskilt hårt, och aldrig på några vitala delar, han rullade liksom mest runt - men jag har ju hört om andra bebisar som sparkar mamma i revbenen så det gör ont. Christophers syster hade tydligen en gång tjongat till sin mamma så rejält att en hand eller fot fastnade mellan hennes revben i någon sekund! Men första steget nu är ju att känna nånting alls utifrån förstås.