Missfallet i höstas

Jag har nämnt nån gång bara lite kort att jag fick ett missfall i höstas, och tänkte att jag kanske skulle skriva några ord till om det.
När jag blev gravid med Alfred gick det så otroligt lätt: det tog bara 2-3 månader från det att jag slutade med p-piller tills jag var gravid, och sen gick allt som på räls. Visst, jag mådde illa till vecka 20 och fick sen foglossningar och halsbränna och mådde allmänt skit under hela graviditeten, men det var aldrig några komplikationer; jag hade utmärkta järnvärden hela vägen, inga småblödningar och gick väl upp ungefär 10 kg, så allt var normalt och ganska enkelt ändå, trots att jag var 37-38 år gammal.
Det var först när jag skulle föda som det inte gick riktigt som planerat. Värkarna satte igång på kvällen två dagar före utsatt datum och rullade på under natten, men på morgonen började jag blöda. Vi åkte in till BB (jag hade tre värkar på tio minuter, men de hade väl tyckt att jag skulle stannat hemma nån timme till om det inte vore för blödningen) så de kunde ha koll på mig och Alfred, och för att göra en lång (26 timmar) historia kort så var inte blödningen någon fara, men jag öppnade mig aldrig mer än 3 cm så det blev akutsnitt till slut. Och så kom Alfred ut och mådde bra och allt var frid och fröjd igen.

Så när Alfred var ett år och några månader tyckte vi att det var dags att försöka igen, eftersom det vore roligt om Alfred kunde få ett syskon. Men så hände det bara inget! Jag är en sån person som på något sätt alltid tänker på det värsta scenariot men ändå inte tror att det skulle hända mig, så även om jag med hjärnan tänkte att "jag är 40, det är väl klart att jag kanske inte kan bli gravid igen" (plus att jag dessutom tänkte att jag inte var helt säker på att jag faktiskt ville gå igenom en graviditet och småbarnstid till) så gjorde det så ont i hjärtat när jag inte blev gravid - särskilt som kompis efter kompis blev gravida med sitt andra barn (och några med sina första). Jag är dessutom väldigt tävlingsinriktad och är van att vara bra på allt jag tar mig för, och hatar att vara dålig på nånting, vad det än må vara - och min familj sa givetvis till mig att det inte är en tävling att få barn och att det inte handlar om att vara dålig om man inte blir gravid, men det hjälpte inte. Jag kände mig helt värdelös.

Men så tipsade en kompis om ägglossningstest - hon är ett år yngre än jag och ville bli gravid (första gången) - så efter några månader testade vi det. Då var vi inne i september 2012, och redan första gången jag fick utslag på testet blev jag gravid! Insåg då också att den mens-app jag använt inte stämde på min menscykel för fem öre, så då tänkte vi att det var väl inte så konstigt att det inte funkat, eftersom vi uppenbarligen försökt när jag inte ens var i närheten av ägglossning (spontansex är inte direkt en jättestor grej när man har en ettåring, kan jag meddela).
Under helgen efter jag gjort testet kände jag mig lite yrslig (vet inte om det är ett riktigt ord, men jag kallar det det när jag känner mig lite halvyr och halvillamående under graviditet), men sen efter det mådde jag bra. Det kändes inte rätt. Jag läste på diverse gravidsajter att varje graviditet är unik, man behöver minsann inte alls må likadant under alla graviditeter, MEN: jag hade faktiskt varit gravid två gånger innan och mått exakt likadant båda gångerna. Några år före Alfred blev jag nämligen gravid - med Christopher, men det var precis när vi börjat träffas, och han hade dessutom precis bestämt sig för att flytta från Malmö till Stockholm för att plugga, och vi trodde inte att vi skulle fortsätta vara tillsammans. Så det blev en abort - jag vet, det känns hemskt att berätta det på en graviditetsblogg, där jag vet att de flesta som läser har barn, och många har fått kämpa för att bli gravida, men... Jag var inte redo att bli ensamstående mamma, jag blev gravid av misstag, så en abort var det enda jag ville. Och jag ångrar det inte heller, faktiskt inte ens när det var svårt att bli gravid igen efter Alfred. Men det jag skulle komma till var hur jag mådde: jag blev ju tvungen att vänta några veckor, och då var jag yrslig konstant. Jag mådde inte direkt illa, men det var den där yrsligheten hela tiden.
När jag blev gravid med Alfred kände jag yrsligheten två dagar innan jag tog testet, så då var jag redan rätt säker på att jag var gravid, och det stämde ju. Men den här gången: nope. Inget, förutom vid ett par tillfällen första helgen.

Så gick det ett par veckor, där jag mer eller mindre hela tiden påpekade för de få som visste att det inte var säkert att det här skulle gå vägen, men samtidigt så trodde jag inte att jag skulle få missfall - det är det där som jag sa nyss: jag läser på om alla eventualiteter så jag liksom är förberedd, men jag tror inte att de ska hända mig. Så när jag en måndag i november gick på toa på jobbet och fick blod på pappret blev jag både väldigt förvånad och samtidigt inte förvånad alls. Jag berättade förstås först för Christopher, men sen skrev jag det också till en vän i Göteborg som jag pratade väldigt mycket med, och han blev mer besviken än jag, vilket jag tyckte var lite rart. Jag var ju ändå på något sätt beredd. Så jag gick till jobbet som vanligt nästa dag, men dagen efter det hade det börjat göra lite ont, så då stannade jag hemma, och då grät jag en del. Jag hade ju ändå börjat planera för ett barn till direkt efter jag testat positivt.
En sak jag tyckte var märkligt var att jag inte fick någon undersökning. Jag ringde MVC ett par gånger, men de tyckte bara att så länge jag slutade blöda och inte hade ont efteråt så behövde jag inte göra något - jag hade ju velat få det som hänt bekräftat, men jag antar att det är slöseri med vårdens resurser när det faktiskt inte var nåt större fel på mig, men det kändes väldigt konstigt. Så efter några veckor köpte jag ett graviditetstest, även om jag inte trodde att jag var gravid längre behövde jag få en bekräftelse. Och ja, jag fick såklart ett negativt resultat.

Sen var det någon månad där jag inte hade ägglossning heller - jag kissade på så många ägglossningstestpinnar att jag höll på att bli galen, men fick aldrig något utslag, och sen när mensen kom kände jag mig värdelös igen. Men så i februari blev jag ändå gravid igen, och då slog vi ju på stort med tvillingar... :) Nu är det bara det där med att jag är heeelt värdelös på att vänta, och just nu är jag inne i ett stadium där jag håller på att bli galen för att jag inte mår lika illa längre och inte känner några rörelser, så de senaste dagarna har jag varit övertygad om att nåt gått snett därinne (även om jag samtidigt inte tror på det), så jag klättrar på väggarna tills vi ska till MVC på onsdag.

Det blev visst lite mer än några ord...