Nåt att vara glad för

Fast en sak har jag förstås att vara glad för - eller sak, det är min son; min största skatt på jorden, mitt hjärta utanför kroppen: Alfred.
Även om jag nojar mig till vansinne just nu, så finns det ju ändå en möjlighet att allt faktiskt är bra med de två därinne och att vi kan få två barn till att älska, vilket ju vore helt förunderligt!

Piller-poppin'

Gillar att det är de minsta tabletterna jag tar. (Järn-Niferex till vänster och Kåvepenin till höger)

Inte glad

Det känns som att jag gör nåt fel under den här graviditeten. Det är väl meningen att man ska vara glad när man väntar barn, eller? Och kanske till och med dubbelt så glad när man väntar tvillingar? Istället håller den här oron på att äta upp mig, och det där beskedet om GBS-urinvägsinfektionen igår hjälpte verkligen inte. Visst, 40% (sa en barnmorska jag pratade med idag) har bakterien, och nu när de vet om det och kan ge mig antibiotika under förlossningen ska det inte vara någon fara för barnen, men jag känner mig bara dålig och farlig för mina egna barn.
Jag intalar mig själv att jag kommer må bättre efter ultraljudet, och jag hoppas verkligen verkligen att det kommer bli så - såvida det visar att barnen mår bra, vill säga - men aldrig nånsin har veckor gått såhär långsamt! Jag kan inte förstå hur det inte kan ha blivit 10:e juni än, och det är fortfarande en och en halv vecka kvar. Ser inte fram emot ännu en och en halv vecka då jag bara vill gråta för allt.
Och fortfarande inga fosterrörelser som jag kan känna (fast när jag fick höra hjärtljuden i onsdags sa barnmorskan att de rörde sig, så det gör de ju uppenbarligen), och jag har typ resignerat nu och tror att jag aldrig kommer känna nåt.

Hej urinvägsinfektion

Jaha, det visade sig att jag faktiskt har urinvägsinfektion, utan att känna av några symptom - men det kan ha varit det som gjorde att jag fick så ont i magen härom natten. Så det var väl tur på sitt lilla vis att det faktiskt gjorde ont så att jag åkte in till MVC och kollade mig.
Jag fick veta att det är av typen GBS, som är "streptokocker av typ B", och ifall det nu ska få mig att känna mig bättre så bär tydligen var tredje fertil kvinna på de här bakterierna och ofta får man inga symptom - men det som definitivt inte får mig att må bättre var informationen om att om det här överförs till barnen vid förlossningen kan de bli allvarligt sjuka eller till och med dö. Men jag fick veta direkt av barnmorskan i telefon att de kommer behandla mig vid förlossningen, eftersom det här kan ligga kvar latent, trots att jag ska börja med antibiotika redan idag.
Och hurra, eventuella biverkningar av antibiotikan är - tadaaa! - illamående och diarré. Som om jag inte har nog av det redan.
Och ännu en sak att oroa mig för var väl också precis det jag behövde.
(Gode tid vad jag gnäller, får börja skriva positiva saker snart.)

En sån där dag

Idag är en sån där dag när magen är supersvullen igen, och jag känner mig som en ganska äcklig ballong. Jag har inte ens ätit särskilt mycket, och kommer med största sannolikhet bli hungrig snart och bli tvungen att fylla på med mer, fast det redan känns som att jag har mat ända upp i halsen. Suck.

Resa

Sitter och försöker hitta flygbiljetter för att jag och Alfred ska åka ner till stugan på västkusten och mormor i nästa vecka. Alfred är ju över 2, så han flyger ju inte gratis längre, men reguljärt kostar han förstås inte så mycket. Men det får mig förstås att tänka på om vi nånsin kommer ha råd att åka på semester när tvillingarna har kommit - eller ja, vad vi kommer ha råd med över huvud taget.
Är lite orolig för att min karriär lite kommer hinna gå i stå när jag nu är ledig ett tag innan jag får barn och sen en mammaledighet på det, så det känns inte direkt som att några stora löneökningar är i sikte. Men hur var det nu igen - plötsligt händer det, eller..?

Vilken dag

Denna oro och så hormoner på det alltså. Även efter jag fått höra hjärtljuden i morse och borde kunnat vara lugn igen var jag ändå ett emotionellt vrak. Jag åkte hem, lade mig i soffan och satte på tv:n och slötittade. På eftermiddagen var det "Supernanny", och jag började gråta minst fyra gånger (typ när mamman släppte ägg på golvet för att visa dottern att det inte var så farligt att tappa saker, när nanny Jo pratade med mamman om hennes pappa som dött, när en son var lite ledsen osv osv), och sen var det "Världens strängaste föräldrar" och då började jag också gråta flera gånger (när tonåringarna fick läsa brev från sina föräldrar, när tonåringarna insåg att de betett sig illa, när tonåringarna kom hem till sina föräldrar igen osv osv). Gode tid. Allt detta gråtande när jag är gravid.
Det kan dessutom komma helt utan förvarning; ibland när jag ska berätta för Christopher om något jag läst som var lite fint, och jag börjar prata och orden stockar sig i halsen och ögonen fylls av tårar, utan att jag ens känt mig gråtmild när jag började prata.

Och barnmorskor! Vilken yrkeskår, vilka människor! Tänk så många nojiga mammor - som jag - de träffar dagligen, och de är konstanta klippor i stormen. Hon jag pratade med i telefon i morse som direkt sa åt mig att det är klart jag får komma in och kolla hjärtljuden så jag blir lugnare, hon jag träffade när jag kom in som inte tyckte det var konstigt alls när jag började storgråta när jag skulle försöka förklara varför jag var där, och hon jag lämnade mitt urinprov till som lugnt och sakligt förklarade varför det gjorde ont i nedre delen av magen när jag gick men inte när jag stod still (ligament).

Det vore så skönt om jag bara kunde sluta oroa mig. Men jag känner bara att inget får gå fel, för jag orkar inte gå igenom det här en gång till. Jag har mått illa i 13 veckor nu, och det kommer ständigt nya grejer (nu senast har min mage blivit sämre av Niferexen, så jag måste ringa MVC imorgon igen), så snälla snälla alla högre makter och min syster i himlen: snälla, låt det här gå bra.

Förvirrad

Lade mig och vilade när jag kom hem efter MVC och ha lämnat Alfred på dagis, och vaknade vid tjugo i tolv och insåg att jag fick skynda mig tillbaka till MVC för att inte vara tvungen att gå på toa (och hinna svälta ihjäl) innan, så jag kastade mig iväg till tunnelbanan. Kom fram och lämnade mitt prov till en av de få barnmorskor som var där nu vid lunchtid, gick ut och köpte en glass och insåg att jag inte ens hade haft en tanke på att fråga när och hur jag skulle få svaret på provet... Känner mig helt groggy idag. Jag ringde tillbaka till MVC, men då hade de lunchstängt, så jag får ringa senare.
Barnmorskan jag lämnade provet till var förresten också gravid, och såg marginellt större ut än jag, så när jag frågade vilken vecka hon var i och hon sa 32 var det nästan lite komiskt. Fast hon sa att magen doldes ganska bra bakom rocken hon hade på sig. Men för att ta så stor plats, mina två små, gör de fortfarande väldigt lite väsen av sig tycker jag. Hade jag känt dem sprattla i morse hade jag kanske sluppit lite av all panik jag känt idag. Kan det inte bara bli den 10:e juni snart så jag kan få se om de mår bra?!

Allt verkar bra

Jag ringde MVC, och hann presentera mig och börja säga att jag vaknat med ont i magen och sen började jag förstås storgråta. Det visade sig att de hade öppen mottagning till klockan 9 (klockan var kvart över 8), så jag fick ta med mig Alfred, som jag precis skulle lämna på dagis och åka in.
Jag var helt gråtig och stressad, så jag skällde på stackars Alfred som inte ville klä på sig, och allt var allmänt eländigt, men iväg kom vi i alla fall, och fick träffa en snäll barnmorska som skulle lyssna på magen.
Hon hittade först en som hade hjärtfrekvens på 155, och sen en på 145, så även om de fortfarande låg väldigt nära varann var hon ganska så säker på att hon hittat båda, så det var ju skönt.
De ville ta ett urinprov också för att kolla så jag inte har urinvägsinfektion, vilket man som gravid tydligen kan ha utan några större besvär, men jag hade varit på toa för nyss, så jag ska tillbaka om ett par timmar och lämna ett prov för säkerhets skull.

Vi har inte bestämt oss än var vi vill föda, och barnmorskan jag träffade idag hade just börjat på min MVC från att ha jobbat på förlossningen på Huddinge sjukhus. Alfred föddes på privata BB Stockholm, men där får jag inte föda den här gången för jag har alla fel enligt dem: förra förlossningen blev akutsnitt, jag är över 40 och jag väntar tvillingar, så där är det kört. Plus att vi flyttat söder om stan nu, så BB Stockholm ligger dessutom lite långt bort. Men nu fick jag veta att på Huddinge är man alltid garanterad en pappaplats, vilket man tydligen inte är överallt, så det är ju ett plus för dem när vi ska bestämma oss. Någon som har några tips om var det är bra att föda tvillingar?

Nattlig smärta

Jag vaknade strax efter halv fyra i natt av att jag var kissnödig, och när jag reste mig ur sängen gjorde det så fruktansvärt ont i hela nedre delen av magen. Jag stapplade iväg till toaletten och satte mig och kissade, men smärtan släppte inte. Jag blev jätterädd, men försökte tänka logiskt, och det kändes som att jag hade en massa gaser i magen, fast då brukar det ju göra ont i övre delen av magen och inte i nedre...
När jag torkade mig vågade jag knappt titta på pappret för jag var så rädd att det skulle vara blodigt, men det var det tack och lov inte, men det gjorde fortfarande lika ont.
Jag lyckades ta mig tillbaka till sängen och lägga mig och somnade på något sätt om, och när jag vaknade gjorde det inte ont längre. Jag har ingen aning om vad det var som hände, så jag ska ringa MVC nu så fort de öppnar och se om jag kan få komma in och kolla hjärtljuden, för det här känns inte alls bra.

Moderkakan framför?

Jag tycker det är lite jobbigt att jag inte känner några fosterrörelser än, för jag är rätt säker på att det var i vecka 17 eller 18 jag kände Alfred första gången, och han var ju ensam därinne. Men så sa Christopher i morse att ultraljudsbarnmorskan väl sa nånting om att en av moderkakorna låg framåt, eller hur det nu är de säger. I så fall är det kanske därför jag inte känner nåt än? Det behöver ju faktiskt inte betyda att något är fel, plus att vecka 18 nog egentligen är ganska tidigt. Får försöka få in det i min nojande hjärna.

Tonåringar?!

När man väntar barn, och när man har småbarn för den delen, tycker i alla fall jag att det är väldigt svårt att tänka längre fram än på småbarnstiden. Nu väntar vi tvillingar, och det betyder att vi kommer få två bebisar som kommer amma, skrika, bajsa och sova, i evighet amen, typ.
Men nu slogs jag av en insikt för en stund sen: de ska ju växa upp! Vi kommer (om allt går som det ska och allt sånt) ha tre tonåringar om ett antal år! Tonåringar som behöver en massa dyra saker, och som börjar ränna ute på nätterna och skaffa flick/pojkvänner och allt. Det är ju helt galet.

Järntabletterna continued

Det jag mest oroade mig för i biverkningslistan för järntabletterna var förstoppning. Vi behöver inte gå in på detaljer här, men det verkar som att jag fick den motsatta biverkningen istället (plus kolsvart). Inte jättekul det heller kanske, men jag tror ändå att jag föredrar det - hittills, vi får väl se om ett tag.
Men, hör och häpna, det har dykt upp en graviditets-bieffekt som är positiv! Jag har alltid haft ganska fett hår, och eftersom jag inte orkar tvätta håret varje dag har torrschampo länge varit min bästa varannandagsvän, men den senaste veckan eller två har det inte behövts! Inte ens i luggen! Jag är oerhört fascinerad.

En av de märkligaste grejerna

På min topplista över de märkligaste grejerna med att vara gravid är det här:

Muskelplattorna på magen delar sig tydligen så fort magen börjar växa, så när jag tar i för att resa mig från liggande till sittande får jag som en ås mitt på magen. Oerhört konstigt.

Hur magen över huvud taget funkar när man är gravid är ju ett mysterium: musklerna delar sig och tarmarna och övriga inälvor får trängas ihop längst upp när bebisarna tar mer plats. Att mänskligheten ens överlevt alltså.

Spelar könen någon roll?

Jag funderar ganska mycket på vad det är för kön på tvillingarna, och vad jag helst skulle vilja att det är för kön på dem. Spontant säger jag - som jag redan nämnt - att det vore trevligt om det är åtminstone en flicka, eftersom vi redan har en pojke, och det känns på något sätt lite mycket med tre pojkar. Men samtidigt vet jag inte. När jag försöker tänka framåt så tänker jag ofta på hur flickor nu för tiden växer upp så mycket tidigare än förr, och hur tolv-trettonåriga flickor plötsligt försöker se ut och bete sig som vuxna, och jag tycker det är lite läskigt. Pojkar i samma ålder, å andra sidan, känns ofta bråkiga och jobbiga.
Men: jag tror också att väldigt mycket beror på uppfostran, och jag hoppas och tror att vi uppfostrar Alfred på precis samma sätt som vi hade gjort om han varit en flicka, och vill inte göra honom till en pojk-pojke, om ni förstår vad jag menar. Men han kommer förstås påverkas av dem han umgås med, och det måste ju fortfarande finnas en massa människor där ute som inte tänker som vi och som tycker att pojkar ska leka med bilar och spela fotboll, och flickor ska leka med dockor och klä sig i rosa osv osv. Det måste ju finnas en anledning till att det är många fler killar än tjejer som är ute och bråkar och slåss, eller? Jag vägrar tro att det är genetiskt.
Än så länge är i alla fall Alfred världens snällaste och goaste lilla pojke, och jag hoppas det kommer fortsätta så.

Så jag är väldigt kluven, och önskar mig nog egentligen kanske inget mer än att våra barn är friska och kommer ut normala och hela.
Fast det är förstås också det där med klänningarna. Jag är lite... hmm, ska vi säga speciell?... och har över 200 klänningar (har bloggat de flesta av dem här). Jag vet, det är galet. Och det finns ju så fina barnklänningar, och jag vill ju ha dem! Men det vore förstås ödets ironi, eller någon form av straff för att jag själv har så många klänningar, om jag skulle få tre pojkar.
Det är helt enkelt inget annat att göra än att vänta på ultraljudet i vecka 20.

Magen börjar växa på allvar

Det känns som att det börjar hända saker med min mages storlek nu. Igår kväll när jag stod lutad över handfatet i badrummet och tvättade ansiktet kändes det som att magen liksom tog emot mot blygdbenet, och det börjar bli lite jobbigt att böja mig ner och ta upp saker från golvet.
Har för mig att det var runt vecka 20 som magen började växa ordentligt sist, men eftersom jag dels är gravid för andra gången nu, plus att det är tvillingar så verkar det väl rimligt att det sätter igång på allvar redan nu. Oj oj oj, kommer jag bli en blåval ändå..?

Magen v 18

Idag går jag in i vecka 18 och ser ut ungefär såhär. 

Järnkrångel

Alltså de här järntabletterna - det är ju inte superenkelt att ta dem. Det måste gå minst två timmar efter måltid och ska gå minst två timmar till måltid när man ska ta dem, och ärligt talat: hur ofta går det minst fyra timmar mellan måltider när man är gravid..?

Min barnmorska tipsade om att många tar dem när de är uppe och kissar på natten, för det gör man ju jämt när man är gravid. Just nu ligger jag och väntar på att klockan ska bli midnatt - vilket egentligen är alldeles för sent för mig nu för tiden - för då kan jag ta en, så slipper jag komma ihåg det inatt. 

Men än så länge inga konstiga biverkningar i alla fall, men det kanske är för tidigt att ropa hej än. 

Känns bara lagom meckigt att behöva hålla på med det här resten av graviditeten. 

Överraskning?

Jag läste ikapp lite på min ex-kollega Davids genialiskt roliga blogg om hans pappaledighet igår, och såg att någon i en kommentar frågat om de kollat könet på sin dotter vid rutinultraljudet, med ett tillägg i stil med "det hoppas jag verkligen att ni inte gjorde! Ville ni inte ha en överraskning?!"
Jag har aldrig förstått det där argumentet. Att få barn är något av det största som kan hända en i livet, varför ska man inte få förbereda sig lite så gott det går på det? I min bok är det där argumentet minst lika dumt som "Du kollade väl inte vilken lägenhet du köpte? Du gav väl bara mäklaren 2,5 miljoner och sa åt hen att köpa vilken som helst var som helst? Du ville väl ha en överraskning?" eller "Du kollade väl inte vilket jobb du sökte? Ville du inte ha en överraskning?"
Jag säger inte att man måste springa hem och måla barnkammaren rosa eller ljusblå bara för att man fått veta könet på sitt kommande barn, men när vi väntade Alfred kunde vi planera namn, och så kunde jag låta bli att slösa pengar på alla söta klänningar jag ville köpa. Och så fick vi faktiskt ett lite bättre begrepp om vem det var som var i min mage, tyckte vi.
Om två och en halv veckor håller jag alltså benhårt tummarna för att de där två därinne inte ligger och kniper ihop benen.

Pros and cons

Jag stod och borstade tänderna och tänkte att jag skulle försöka vara lite positiv och komma på en bra grej för varje jobbig/dålig/tråkig grej med att vara gravid. Jag tänkte att det faktum att det ska komma ett - eller i vårt fall två - barn efter graviditeten inte skulle få räknas, för det var för uppenbart. Så jag började med:
1. Den ständiga kissnödigheten vs Mina bröst har blivit fasta igen efter förra graviditeten och amning
2. Sover som en kratta vs ...
hmm... fick tänka till lite där. Men så kom jag på: Jag får ta det lugnt och Christopher måste hämta saker åt mig.
3. Illamåendet vs ...
nej, jag kom inte på nåt mer. Så jag gick och frågade Christopher, som funderade lite och sa: Att folk förmodligen kommer flytta på sig på tunnelbanan så du får sitta - men jag invände att så är det ju inte alltid, men okej då.
4. Halsbrännan vs ... Christophers förslag: Att folk kommer tycka du är fin. Tja, kanske det, men för det mesta tycker jag inte att jag är fin själv, men okej då, många gillar ju gravidmagar.
5. Foglossningar vs ... Att man tappar mindre hår..?
6. Uppblåst mage (alltså inte av bebisar utan av gaser) och allt pruttande vs ... nej, jag kommer inte på nåt mer. Negativa saker kan jag fortsätta rabbla ett bra tag till, men det verkar ju tråkigt. Vad tycker du som läser, har du nåt positivt som jag kan försöka hålla med om?

Inbyggd haklapp

Den där magen, den är allt bra på att fånga upp saker man spiller.
(Okej, borde haft en bild här. Nästa gång.)

Nu tog jag slut

Den där energin räckte till ungefär två timmars flängande; nu ligger jag däckad i soffan med datorn på magen och en kopp med varm majs med smör i näven.
Men jag fick så mycket gjort! Sjukt nöjd faktiskt ändå, även om pulkan fortfarande står kvar i hallen - nånting ska väl Christopher få att göra när han kommer hem, eller..?
Jag har plockat undan i flera rum, torkat av det dammiga golvet bakom toaletten som man brukar glömma, vikt tvätt, slängt döda balkongväxter, gnuggat en repa i köksbänken med en valnöt, torkat av bänkar, packat upp mina skivor som jag hade när jag DJ:ade för en och en halv månad sen, packat upp en väska som var kvar sen vi var i stugan förra veckan, packat upp en väska med pryttlar från jobbet jag slutade på för två månader sen, lagt saker som ska ner i förrådet i påsar, flyttat runt lådor och grejer i klädkammaren, där jag också hittade min puderborste som Alfred magiskt trollade bort för ett par månader sen och en skoinpregneringsspray som också varit borta sen i vintras samt en massa mer smågrejer som jag redan glömt.
Men nu ska jag vila en halvtimme innan jag ska hämta Alfred på dagis och gå och köpa halsbrännemedicin. Hade mer halsbränna igår, vilket tydligen kan vara en biverkning av Niferexen, och det orkar jag bara inte med, så det blir medicin mot det.

Energi!

Jag vet inte om det beror på att järntabletterna redan gjort lite skillnad, på att jag faktiskt kunde sova till 11 i morse (efter att ha varit vaken med Alfred ett tag tidigare såklart) eller på den där Laktulosen som jag började med samtidigt som järntabletterna, men idag känner jag mig energisk för första gången sen jag blev gravid!
Redan igår var jag mindre uppblåst i magen, så jag antar att Laktulosen har ett finger med i spelet, och om det är så är den min nya bästis. Fast jag kanske inte ska säga så mycket förrän jag testat i några fler dagar.
I vilket fall som helst: jag städar! Eller jag och Bobby städar. Jag fick ta över en robotdammsugare efter ett projekt på jobbet, så lille Bobby som vi döpt honom till kör just nu runt vid mina fötter och äter upp köksgolvets damm och matrester, medan jag plockat upp på diverse golv och nu ska ge mig in i klädkammaren som vi inte fått ordning i fast vi bott här i ett halvår (idag på dagen!). Vi har så mycket grejer, och det ligger alltid för mycket grejer på fel ställen, och det är för det mesta verkligen inte ens Alfreds fel, utan helt och hållet vi vuxnas.
Vi ska också ta tag i att lägga upp lite saker till försäljning på Blocket nu i helgen, och jag kanske tar och lägger upp dem här också, ifall någon av er är intresserad av t.ex. en sömnads-provdocka, ett par balkongstolar, en fin vägghylla eller en bunt gamla skivor som jag sorterat ut!
Tänkte faktiskt ta och gå ner i källaren med Alfreds pulka också - känns lite som på tiden...

Lite om oro

Det var en lättnad att få höra båda hjärtljuden igår. Jag vet inte riktigt varför jag oroar mig så mycket jämt, men på förmiddagen igår övervägde jag på allvar att inte ta på mig mascara ifall jag skulle få veta på MVC att en eller båda av dem inte levde längre. Jag inser förstås att det inte är riktigt sunt, men det är väldigt svårt att låta bli. Min ena syster dog av cancer för 11 år sen, och det kan ha varit då som jag förändrades - som jag minns det var jag alltid oerhört optimistisk när jag var yngre.
Jag bestämde mig i vilket fall igår för att sluta larva mig och ta på mig mascara (om nu det värsta skulle hända skulle jag väl få bli lite kladdig runt ögonen då...).
Mamma frågade mig sen om jag var lugn nu då, men nope. Det är ju fortfarande två och en halv veckor till stora ultraljudet. Om allt visar sig vara bra då kanske jag blir lite lugnare, men det finns förstås ändå saker att oroa mig för, som att de ska försöka ta sig ut alltför tidigt och sådär.
Konstigt - men bra - nog är jag faktiskt inte så nojig över Alfred sen han kom ut ur min mage. När han var därinne var jag lika nojig som över tvillingarna, men när han väl finns hos mig så händer det bara då och då att jag får för mig att han fått cancer och sånt där elände. Jag hoppas det blir likadant med de små nya sen.

Kunde inte låta bli

Efter jag fick höra båda hjärtslagen igår kunde jag inte låta bli att köpa tvillingarnas första egna kläder: några bodies i stl 50.

Det lustiga var bara att de inte såg så värst små ut när jag höll upp dem framför Alfred - fast hade jag försökt ta på honom dem hade det väl märkt hur små de är, antar jag. 

Just ja

Barnmorskan på MVC sa att min livmoder redan nu i vecka 17 står lika högt som den brukar göra i vecka 23-25... Det blir intressant det här med tvillinggraviditet.

Och de lever!

Vår barnmorska hittade efter en del letande båda tvillingarnas hjärtljud! De låg närmare varann än hon trodde, men till slut hittade hon båda: den ena hade 142-143 slag/minut och den andra 149.
Det var så skönt att få höra dem!

Lite mindre skönt var att mitt järnvärde redan gått ner från 120 till 106 på de veckor som gått sedan jag var där sist, så det var marsch iväg till apoteket och köpa järntabletter efteråt. Niferex skulle tydligen vara lite skonsammare mot magen än det andra alternativet, så jag testar dem (har ju redan en hel del problem med magen). Är det någon som har erferenhet av Niferex - illamående, förstoppning, nåt annat roligt att säga om dem?

Kan det ha varit... sparkar?

Alfred vaknade vid halv fyra inatt, så jag gick in till hans rum och höll honom i handen en stund. När han somnat om gick jag tillbaka till sängen och lade mig på sidan med handen på vänstra sidan av min mage, och plötsligt... så började det liksom ploppa därinne. Det sägs ju att andragångsföderskor ska kunna känna fosterrörelser tidigare än förstföderskor eftersom de känner igen rörelserna och vet vad de ska känna efter, men jag har minne som en guldfisk så jag minns inte hur det ska kännas. Men jag låg där och kände en stund, och det kändes inte som tarmrörelser. Det ploppade en massa gånger, på ett par olika ställen, och när Alfred vaknade igen och Christopher gick upp fick han också känna, och han höll med mig om att det där nog borde varit en av bebisarna! Om det nu var det hade hen fått mer eller mindre tokspel och sprattlade som en liten tätting, men när Alfred började skrika på mig var jag tvungen att gå upp igen och då slutade det.
Så jag vet inte säkert, men jag hoppas att det var en av tvillingarna! Idag ska vi i alla fall äntligen till MVC och får veta om de lever på riktigt.

Bloggen har en Facebook-sida

Jag har förresten gjort en Facebook-sida för bloggen, där jag brukar länka till nya inlägg. Så gilla gärna sidan, så ser du lätt när jag skrivit något nytt! facebook.com/TreBlirFem

Magen har flyttparty

Jag förstår mig inte på min mage: livmodern flyttar runt! Och inte bara litegrann, utan helt brutalt! Jag ligger i sängen och ena stunden känner jag livmodern tydligt på höger sida av naveln, sen en liten stund senare är den borta. Helt väck. Sen dyker den upp igen, fast typ liggande avlång på mitten. Enligt en av mina gravidappar ska livmodern nu vara stor som ett babyhuvud ungefär, vilket väl innebär att min tvårummare borde vara lite större, så jag fattar inte hur den ibland kan vara helt inbäddad och dold ibland.
Jag tror inte riktigt på den här graviditeten, börjar freaka ur lite smått här. Imorgon är det äääntligen dags för MVC - men tänk om hon inte hittar några hjärtljud?
Fast att livmodern flyttar runt borde väl vara tecken på någon sorts aktivitet därinne, eller? Eller betyder det bara att mina tarmar spelar fotboll med den?

Bisarra drömmar

Ja, man drömmer ju ofta konstigt som gravid. Igår kväll kändes min livmoder konstig, den kändes alldeles avlång och hård ner mot blygdbenet, vilket jag inte tycker den gjort förut. Och det kom tillbaka i en dröm inatt: då visade det sig att ett av barnen tryckte på neråt, och sen var det plötsligt ute, men det var liksom inget fel med det, utan det skulle nog gå att trycka in igen. Det enda var att mamma, som hjälpte till, tryckte snett så att det blev alldeles obekvämt för barnets huvud.
Sen lite senare såg jag genom huden på magen att båda barnen låg och bankade med händerna, och det syntes tydligt tre små knytnävar, och lite efter det låg den vänstra tvillingen och tryckte så långt ut på vänstra sidan av min mage, där huden är tunn, så att man såg konturerna av den så tydligt att jag först såg näsan och sen att den hade en liten snopp - så då fick jag veta att det var en pojke. Den andra började sen trycka ut mot andra sidan, och då ville jag såklart veta vad även den har för kön, och plötsligt var den ute på ett bord, men låg och knep med benen, så jag fick liksom peta fram könet, och såg att det var en flicka.
Vi hoppas på det, i ärlighetens namn - även om det självklart är viktigast att de är friska och normala - men det vore ju roligt om åtminstone en av dem är en flicka, eftersom vi redan har en pojke. Tre pojkar känns lite mycket... Men vad vet jag, det kanske är hur roligt som helst, men eftersom jag är uppvuxen med två systrar skulle det kännas lite märkligt med tre killar. Plus att vi har sjukt svårt att komma på bra pojknamn, vi har många fler bra flicknamn!
Typ alla jag känner som fött barn på sistone har fått flickor, det verkar på något konstigt sätt gå i cykler det där (när Alfred föddes fick alla pojkar), men den cykeln kanske är slut till hösten. Jag vill inte vänta i tre veckor till på att få veta! #världenssämstapåattvänta

Missfallet i höstas

Jag har nämnt nån gång bara lite kort att jag fick ett missfall i höstas, och tänkte att jag kanske skulle skriva några ord till om det.
När jag blev gravid med Alfred gick det så otroligt lätt: det tog bara 2-3 månader från det att jag slutade med p-piller tills jag var gravid, och sen gick allt som på räls. Visst, jag mådde illa till vecka 20 och fick sen foglossningar och halsbränna och mådde allmänt skit under hela graviditeten, men det var aldrig några komplikationer; jag hade utmärkta järnvärden hela vägen, inga småblödningar och gick väl upp ungefär 10 kg, så allt var normalt och ganska enkelt ändå, trots att jag var 37-38 år gammal.
Det var först när jag skulle föda som det inte gick riktigt som planerat. Värkarna satte igång på kvällen två dagar före utsatt datum och rullade på under natten, men på morgonen började jag blöda. Vi åkte in till BB (jag hade tre värkar på tio minuter, men de hade väl tyckt att jag skulle stannat hemma nån timme till om det inte vore för blödningen) så de kunde ha koll på mig och Alfred, och för att göra en lång (26 timmar) historia kort så var inte blödningen någon fara, men jag öppnade mig aldrig mer än 3 cm så det blev akutsnitt till slut. Och så kom Alfred ut och mådde bra och allt var frid och fröjd igen.

Så när Alfred var ett år och några månader tyckte vi att det var dags att försöka igen, eftersom det vore roligt om Alfred kunde få ett syskon. Men så hände det bara inget! Jag är en sån person som på något sätt alltid tänker på det värsta scenariot men ändå inte tror att det skulle hända mig, så även om jag med hjärnan tänkte att "jag är 40, det är väl klart att jag kanske inte kan bli gravid igen" (plus att jag dessutom tänkte att jag inte var helt säker på att jag faktiskt ville gå igenom en graviditet och småbarnstid till) så gjorde det så ont i hjärtat när jag inte blev gravid - särskilt som kompis efter kompis blev gravida med sitt andra barn (och några med sina första). Jag är dessutom väldigt tävlingsinriktad och är van att vara bra på allt jag tar mig för, och hatar att vara dålig på nånting, vad det än må vara - och min familj sa givetvis till mig att det inte är en tävling att få barn och att det inte handlar om att vara dålig om man inte blir gravid, men det hjälpte inte. Jag kände mig helt värdelös.

Men så tipsade en kompis om ägglossningstest - hon är ett år yngre än jag och ville bli gravid (första gången) - så efter några månader testade vi det. Då var vi inne i september 2012, och redan första gången jag fick utslag på testet blev jag gravid! Insåg då också att den mens-app jag använt inte stämde på min menscykel för fem öre, så då tänkte vi att det var väl inte så konstigt att det inte funkat, eftersom vi uppenbarligen försökt när jag inte ens var i närheten av ägglossning (spontansex är inte direkt en jättestor grej när man har en ettåring, kan jag meddela).
Under helgen efter jag gjort testet kände jag mig lite yrslig (vet inte om det är ett riktigt ord, men jag kallar det det när jag känner mig lite halvyr och halvillamående under graviditet), men sen efter det mådde jag bra. Det kändes inte rätt. Jag läste på diverse gravidsajter att varje graviditet är unik, man behöver minsann inte alls må likadant under alla graviditeter, MEN: jag hade faktiskt varit gravid två gånger innan och mått exakt likadant båda gångerna. Några år före Alfred blev jag nämligen gravid - med Christopher, men det var precis när vi börjat träffas, och han hade dessutom precis bestämt sig för att flytta från Malmö till Stockholm för att plugga, och vi trodde inte att vi skulle fortsätta vara tillsammans. Så det blev en abort - jag vet, det känns hemskt att berätta det på en graviditetsblogg, där jag vet att de flesta som läser har barn, och många har fått kämpa för att bli gravida, men... Jag var inte redo att bli ensamstående mamma, jag blev gravid av misstag, så en abort var det enda jag ville. Och jag ångrar det inte heller, faktiskt inte ens när det var svårt att bli gravid igen efter Alfred. Men det jag skulle komma till var hur jag mådde: jag blev ju tvungen att vänta några veckor, och då var jag yrslig konstant. Jag mådde inte direkt illa, men det var den där yrsligheten hela tiden.
När jag blev gravid med Alfred kände jag yrsligheten två dagar innan jag tog testet, så då var jag redan rätt säker på att jag var gravid, och det stämde ju. Men den här gången: nope. Inget, förutom vid ett par tillfällen första helgen.

Så gick det ett par veckor, där jag mer eller mindre hela tiden påpekade för de få som visste att det inte var säkert att det här skulle gå vägen, men samtidigt så trodde jag inte att jag skulle få missfall - det är det där som jag sa nyss: jag läser på om alla eventualiteter så jag liksom är förberedd, men jag tror inte att de ska hända mig. Så när jag en måndag i november gick på toa på jobbet och fick blod på pappret blev jag både väldigt förvånad och samtidigt inte förvånad alls. Jag berättade förstås först för Christopher, men sen skrev jag det också till en vän i Göteborg som jag pratade väldigt mycket med, och han blev mer besviken än jag, vilket jag tyckte var lite rart. Jag var ju ändå på något sätt beredd. Så jag gick till jobbet som vanligt nästa dag, men dagen efter det hade det börjat göra lite ont, så då stannade jag hemma, och då grät jag en del. Jag hade ju ändå börjat planera för ett barn till direkt efter jag testat positivt.
En sak jag tyckte var märkligt var att jag inte fick någon undersökning. Jag ringde MVC ett par gånger, men de tyckte bara att så länge jag slutade blöda och inte hade ont efteråt så behövde jag inte göra något - jag hade ju velat få det som hänt bekräftat, men jag antar att det är slöseri med vårdens resurser när det faktiskt inte var nåt större fel på mig, men det kändes väldigt konstigt. Så efter några veckor köpte jag ett graviditetstest, även om jag inte trodde att jag var gravid längre behövde jag få en bekräftelse. Och ja, jag fick såklart ett negativt resultat.

Sen var det någon månad där jag inte hade ägglossning heller - jag kissade på så många ägglossningstestpinnar att jag höll på att bli galen, men fick aldrig något utslag, och sen när mensen kom kände jag mig värdelös igen. Men så i februari blev jag ändå gravid igen, och då slog vi ju på stort med tvillingar... :) Nu är det bara det där med att jag är heeelt värdelös på att vänta, och just nu är jag inne i ett stadium där jag håller på att bli galen för att jag inte mår lika illa längre och inte känner några rörelser, så de senaste dagarna har jag varit övertygad om att nåt gått snett därinne (även om jag samtidigt inte tror på det), så jag klättrar på väggarna tills vi ska till MVC på onsdag.

Det blev visst lite mer än några ord...

Blöt

Man blir liksom lite extra blöt på vissa utskjutande delar när det kommer störtskurar och man är gravid.

Hotell-lyx

Den här helgen lyxar vi på hotell i Göteborg! Planen var först att vi skulle bott fredag natt i Christophers föräldrars hus gästlägenhet och lördag natt hos vänner till dem, men efter krångelnatten i torsdags kände jag att eftersom jag redan sover som en kratta pga graviditeten behövde jag en bekväm säng och lite lugn och ro och inte en massa runtflyttande. 

Så efter en natt i en otroligt skön säng fick vi dessutom lyxig hotellfrukost och nöjet att titta på ett gäng galningar som ska ge sig ut och springa Göteborgsvarvet om några timmar. 

Alfred testar hotelltelefonen. 

Gravidovänlig lunch

Var på begravning idag och råkade ut för en väldigt gravidovänlig lunch efter - bara goda grejer, men om man ska följa alla riktlinjer så borde jag kanske inte ätit något av det, men jag måste ju äta. Det var gravad lax och rimmad lax med en potatissallad med ädelost. Jag rationaliserade och bestämde att laxen var ofarlig för den hade inte legat vacuumpackad och listeriat till sig, och ädelosten gick typ att peta bort. Och förr fanns ju knappt några kostråd alls och det gick ju för det mesta bra ändå. Men lite jobbigt känns det ju ändå, känns som att man är helt oansvarig om man inte följer alla råd som finns. 

Förväntan, faktiskt

Mamma frågade mig en sak härom dagen: om, rent hypotetiskt, de hade sett fel på ultraljudet och det inte alls är tvillingar utan bara ett barn, skulle jag bli besviken då?

Nu är jag en extremt logisk och rationell person som har väldigt svårt att tänka bort det där bildbeviset jag har på två små små huvuden bredvid varann i min mage, men logik åsido: ja, faktiskt! 

Jag är fortfarande lite rädd för att allt kommer bli dubbelt jobbigt, men samtidigt: två små nya barn! Det är ju ascoolt!

Nu hoppas jag bara på att allt kommer gå bra hela vägen så att båda två kommer ut friska och välskapta. 

Nattvak

Alfred har börjat krångla på nätterna igen, och höll mig inatt vaken i drygt två timmar. Hu vad jag inte ser fram emot nätter med amningsbarn igen - och särskilt inte dubbelt upp...

Då var det gjort!

Tvillingarna har (typ) fått sitt första dopp i havet!

Och det var nog faktiskt 16 grader inne på det grunda, så inte alls så illa!

Att bada eller inte bada

Jaha, ska jag ta årets första havsdopp idag eller ska jag använda graviditeten som en ursäkt för att fega ur? Det är närmare 25 grader i luften men blåser mycket och vattnet är väl inte mer än kanske 14 eller så. 

Pigmentförändringsrisk

Jag skulle vara så duktig den här gången och smörja in mig så noga innan jag över huvud taget vistas i solen, för att undvika risk för pigmentförändringar som man tydligen lätt kan få som gravid. Men det har ju redan skitit sig två gånger - först härom dagen när jag "bara skulle vila på altanen en liten stund" och kom in och var röd både i ansiktet och på bröstet, och nu när jag såg i spegeln att jag blivit lite röd i ansiktet och på axlarna efter att ha gått i Helsingør med ärmlös klänning. Skärpning.

Utlandet utmattar

Som jag nämnde åkte jag med Alfred och min mamma till Helsingör idag. Det var en solig och fin dag, och vi åkte från sommarstugan på förmiddagen till Helsingborg och tog färjan över vid ett-tiden. Hälsade på mammas väninna en snabbis och gick sen och åt supergoda smørrebrød på Axeltorv - vi fick nobba ett ställe först för att de inte hade med flæskesteg, vilket var det jag helst ville ha. Men där fick jag ett med flæskesteg, ett med leverpastej och ett med räkor för 50 DKK. Som hittat!

Sen gick vi i lite affärer och sen gick vi till en mataffär (Alfred har på sistone börjat gilla att handla mat, han började tjata om att "handla mååt" när vi gick i andra affärer) och köpte lite danskt godis och rågbröd, och sen tog vi färjan tillbaka. Det var bara en ungefär tretimmarstripp, men vad trött jag blev! Jag kände när vi var på väg tillbaka till färjan att mina fötter hade börjat göra ont, och när vi satte oss ner på färjan (efter att jag köpt lite mer godis) att jag var helt utmattad.

Mamma och Alfred på en pittoresk liten gata

När vi kom hem till mammas lägenhet satte jag mig ner, och insåg att jag nog druckit för lite under dagen, så jag tog ett stort glas vatten och kände mig en aning bättre, men behövde vila, vilket ju är svårt när man har en tvååring att ta hand om också. Jag har det oerhört lyxigt den här veckan som är hos mamma som tar hand om precis allting praktiskt åt oss (Christopher är hemma och jobbar), men det är ändå inte lätt att ta det helt lugnt med Alfred. Men jag känner verkligen skillnad nu mot för några veckor sen, jag är verkligen piggare nu, så även om jag inte mår helt bra än så är ju andra trimestern ändå bra mycket bättre hittills än första!

Krymper?

Jag tycker att den här magen utvecklas åt fel håll; den blir ju mindre! Det är nog dags att börja noja nu. 

Rekord-navel

Alltså seriöst, min navel. Jag har alltid haft utåtnavel, men som gravid måste den väl slå alla typer av rekord?

Tvillingarna åker utomlands

Imorgon drar jag, Alfred, tvillingarna i magen och deras mormor till Helsingör en sväng!

Jag är född i Danmark och halvdansk eftersom min pappa var dansk (han dog redan 1997, så inget av mina barn får träffa sin morfar tyvärr), och sen bodde mamma i Helsingör några år. Jag flyttade därifrån när jag var fem, men ibland får jag en craving efter dansk mat, som smørrebrød, så nu när vi är på västkusten tar vi en tur över. Det är ju, som jag och Christopher hörde en svensk man säga när vi klev av färjan i Helsingör för några år sen, "nästan som att vara utomlands". Öööh, ja...

MVC-tid bokad

Nu blev det i alla fall av att ringa MVC idag. Fick inte riktigt klart för mig om de fått ta del av resultatet från ultraljudet där jag fick veta att det är tvillingar - jag pratade inte med "min" barnmorska - hon som jag pratade med sa nåt om att jodå, de får ju veta resultatet, och visst ska man få gå på fler kontroller då, men de hade ju ändå inte hört av sig till mig, så jag vet inte. Men strunt samma, nu har jag i alla fall fått en tid på onsdag i nästa vecka. Barnmorskan sa att man brukar räkna med att kunna höra hjärtljuden från vecka 16, och jag kommer vara i vecka 17 när jag kommer dit - fast å andra sidan kan det vara svårare med tvillingar att lyckas lokalisera båda de där små hjärtanen (hjärtana?). Men jag tycker nästan att min mage har krympt de senaste dagarna, så lite hjärtljud är just vad jag behöver få höra. Eller några små fosterrörelser - det är dåligt med det också än så länge.
Jag mår rätt okej nu, men fortfarande lite illamående, och det är väl kanske tur så jag inte nojar ner mig totalt för att jag inte känner nåt än. Det står ju överallt att andragångsföderskor kan känna fosterrörelser tidigare än förstföderskor, och jag tänker att eftersom jag har två därinne borde jag väl ha dubbelt så stor chans att känna nåt tidigare, men nähä. Inte än.

Lite tankar om att vara perfekt

I förra veckan var det någon jag kände som skrev på Facebook om att Blondinbella, som ju är gravid, kläckt ur sig att det är "äckligt" att amma offentligt. Jag kunde förstås inte låta bli att gå in på hennes blogg och leta rätt på vad hon sagt, och hittade dels att hon först bara sagt att det är äckligt, sen hade hon preciserat att det hon tycker är äckligt är när man ammar "så att hela bröstet syns för vem som helst", dels hittade jag något hon skrev om att det är viktigt för henne att alltid klä sig snyggt och ha nyrakade ben. Om jag börjar med det sista, så är det väl en bra inställning att inte planera att låta sig själv förfalla när man är gravid och sen får barn, men samtidigt kan jag inte låta bli att fnissa lite för mig själv. För mig blev i alla fall mina ben ungefär absolut lägsta prio när jag fick barn. För mig var det tillräckligt sjå att över huvud taget hinna få duscha gärna varje dag men åtminstone varannan - att raka benen? Typ totalt ointressant. Och även om jag försökte komma ihåg att lägga en tygtrasa över axeln så var det liksom inte alltid Alfred kräktes just precis där. Men lycka till. ;) Får hon en sån där tv-bebis som bara ligger tyst i sin vagga konstant kanske det går kalasbra att fortsätta sådär.

Och det där med att amma offentligt. Givetvis fick hon jättemånga arga kommentarer som sa att amning är det mest naturliga som finns, och ja, självklart håller jag med om det. Och när ens barn behöver mat och man råkar befinna sig på stan tycker jag att mitt barn är oerhört mycket viktigare än ifall någon skulle råka se mitt bröst. Men jag har en annan liten fundering kring det också. När man ammar så sitter man inte med bröstet i vädret hur som helst. Barnet täcker ju större delen av bröstet med sin mun, och dessutom skymmer ju huvudet en rätt stor del. Man visar väl inte mycket mer av bröstet än om man har en rejäl urringning? Och de flesta gillar ju bröst, så vad är det som är så farligt med om man råkar flasha lite bröst i någon sekund innan barnet får grepp?
Blondinbella planerar i alla fall att lösa det här "problemet" med att lägga en sjal över barnets huvud om hon nu måste amma offentligt någon gång. Men det där alltså. Det där fattar jag inte. Det är ju skittaskigt mot barnet! Man vill ju dels kunna ha ögonkontakt med sitt barn, dels vill man ju kunna ha koll på hur det mår och när det börjar bli mätt, och dels: vem schöven vill sitta och äta med en filt över huvudet? Testa det själv, tycker jag. Eller låt bli att skriva dumma grejer innan du fått en liten dos av verkligheten.

Tre småbarn alltså

Ibland - eller i ärlighetens namn rätt ofta - undrar jag över hur vi ska klara av tre småbarn samtidigt. Särskilt de två senaste nätterna, när Alfred fått tokspel och vaknat och gallskrikit i uppemot en timme mitt i natten (inatt hände det dessutom tre gånger) och när han nu också gett sig in i trotsåldern och kör stenhårt på det där med att ligga och illtjuta på marken när han inte får som han vill (på sekunden) och sprattla hysteriskt när man ens försöker röra honom.

Min mamma hävdar envist att om man har fått ett krävande första barn så är andra alltid enklare, men dels är jag inte så säker på att det faktiskt alltid är så, även om en del har sån tur, dels undrar jag hur den där "regeln" funkar när det kommer två barn på en gång. Våra är ju dessutom tvåäggs, så de kan ju vara hur olika som helst.

Samtidigt kan jag också känna att eftersom vi klarar av Alfred klarar vi av vad som helst. Alfred är världens goaste unge, men han är också oerhört envis och viljestark. När han var riktigt liten skrek han jättemycket, men det verkade inte vara kolik, ibland verkade han bara skrika för att han ville utan att det var något som var fel. Han vägrade ligga för sig själv under det första halvåret; vagnen var bara att glömma, jag fick bära honom i famnen eller BabyBjörnen konstant, vare sig han var vaken eller om han skulle sova.
Vill han ha något går det inte lura honom - en gång testade hans farmor att ta ifrån honom nån pryttel han inte fick leka med och gömde den bakom sin rygg och sa "borta!", vilket funkade på hans kusin som är lite yngre, men Alfred tittade bara skeptiskt på henne och pekade bakom hennes rygg, och hans blick sa klart och tydligt "tror du jag är dum eller? Jag såg ju att du la den där". Han vet vad han vill och vad han inte vill, och det är verkligen inte det lättaste att avleda uppmärksamheten till något annat.
Så även om han kan vara jobbig så är jag oerhört stolt över min smarta lille kille, men måste ändå säga att det vore ju skönt om jag åtminstone kan få lägga ner tvillingarna för att sova ibland. Men vi får väl se. Man brukar ju säga att man får inte mer än man klarar av, och om det nu är så att vi klarar av rätt mycket, så får vi väl tåla det i en omgång till!

Munhygien

Jag har nog aldrig haft så god munhygien som under den här graviditeten - jag klarar inte av eftersmak i munnen. Oavsett hur gott det jag ätit var så går det bara inte, jag mår svinilla av att ha kvar smaken i munnen efteråt. Tror aldrig jag borstat tänderna och skrapat tungan så ofta som under de senaste veckorna - tack och lov klarar jag tandkrämsmaken i alla fall (och ett par olika tuggummismaker samt Läkerol Salvi för när jag inte har ett badrum tillgängligt).

Men jag antar att det är rätt bra, med tanke på att man som grädde på det härliga mos av konstiga graviditetssymptom som finns även har lättare att få hål i tänderna.

Det finns två saker jag ser fram emot under graviditeten: 1) börja känna sparkar och 2) få tillbaka min libido. Sist kom den tillbaka när illamåendet släppte och den där extra litern blod man skapar som gravid började swosha runt i väl valda delar av kroppen. Annars tycker jag inte att det här är några vidare höjdarmånader alltså. 

Mvh,

Sveriges sämsta ambassadör för graviditet

Hallå?

Hörni, ni är ju två därinne: kan inte åtminstone en av börja sparka så det känns snart?

Gravidtrick

Gjorde en ny upptäckt idag: det ÄR möjligt att bli proppmätt på några bitar vattenmelon. Who knew?

Mår bättre - typ

Det verkar faktiskt som att jag äntligen mår lite mindre illa! Har inte riktigt vågat tro att det var sant, men nu har det varit flera dagar som jag mått rätt okej (med undantag för i onsdags kväll när vi kom fram sent till stugan och Alfred lekte med mormor och blev pigg som en mört/övertrött och vägrade somna före halv tolv och jag hade ont i magen och var trött och var millimeter från att kräkas - benhård vilja, djupandning och akupressurmassage satte stopp för det).

Kände mig dock yr på ett nytt sätt igår, så jag börjar bli lite orolig för järnbrist. Vid min förra graviditet hade jag jättebra järndepåer och behövde inget tillskott, men när jag var på MVC i v 9 visade det sig att de då låg på strax över minimigränsen, och när det nu dessutom visade sig vara tvillingar räknar jag med att ligga rätt risigt till. Ännu ett skäl att ringa MVC och be att få komma dit före v 20.

Och jag känner mig också fruktansvärt uppblåst. Jag ser redan nu i slutet av v 15 ut som jag gjorde sist i v 23, men det som är så störigt är att det ju inte är riktig gravidmage utan bara luft eller vad schöven det nu är. Eller tarmar som är världens segaste. Fasar lite för hur det kommer kännas när jag faktiskt har magen full med bebisar när det redan nu känns som att maten jag ätit ligger kvar ända upp i halsen...

Nu: sova! (= drömma konstigt, ligga obekvämt och bli väckt av Alfred vid kl 5, yay!)

Borta!

Gravidmagar är ju nåt av det konstigaste som finns.
Vaknade i morse och lade handen på magen som jag brukar (hoppas på att få börja känna fosterrörelser snart), och livmodern var borta! Alltså helt borta. Magen var helt mjuk.
Livmodern är väl ungefär i storlek med kanske en kokosnöt eller nåt vid det här laget och brukar kännas tydligt när jag ligger på rygg, men nu hade jag nog legat på vänster sida tror jag, och vid naveln och till höger om den var det helt mjukt. Jag vände mig över på höger sida någon minut och sen tillbaka på rygg, och då kom den tillbaka.
Kan inte fatta hur den kan flytta sig så mycket! Och eftersom jag har tendenser att noja över det mesta så var ju förstås min första tanke att "nähä, nu är det kört, nu har de dött därinne", men den logiska delen av min hjärna (som iofs är rätt så rejält tilltagen, den logiska delen alltså) tänkte sen att även om de nu plötsligt skulle kolat av så skulle nog ändå magen vara kvar tills något kommit ut. Men jag har faktiskt mått en aning bättre de senaste två dagarna - inte BRA, men åtminstone inte jätteilla - så det vore ju trevligt om jag kunde få börja känna rörelser snart så jag slipper börja noja en massa igen.

Undrar lite hur hårt de kommer sparkas sen när de är två stycken! Tänk om de sparkar på varann, de kanske ger varandra hjärnskakningar därinne... Alfred var ganska skonsam faktiskt, han sparkade mig aldrig särskilt hårt, och aldrig på några vitala delar, han rullade liksom mest runt - men jag har ju hört om andra bebisar som sparkar mamma i revbenen så det gör ont. Christophers syster hade tydligen en gång tjongat till sin mamma så rejält att en hand eller fot fastnade mellan hennes revben i någon sekund! Men första steget nu är ju att känna nånting alls utifrån förstås.

Måste ringa MVC

När vi gick från ultraljudet för snart två veckor sen tänkte jag att vi kanske skulle ringa vår MVC och berätta att det är tvillingar jag väntar. Men sen tänkte jag att de väl borde få resultaten från ultraljudsmottagningen och kontakta mig, för man borde väl få gå på fler kontroller då, eller? Som andragångsföderska ska jag nämligen inte på nästa kontroll förrän i vecka 20 (förra var i v 9, tror jag det var). Men det har inte hänt, så jag antar att jag måste ringa dem själv. Nu är det ju långhelg, så jag får ta tag i det i nästa vecka. 

Nu är vi på väg till min mamma på västkusten - hon är mycket peppad på två nya barnbarn samtidigt!

Roliga unge

Här hittade jag mina nya bikinibyxor i morse: i vinylspelaren. Alfred tyckte tydligen att de skulle ligga där.

Även om jag fortfarande har lite panik över att vi ska få två barn till, så tänk ändå: tänk vad roligt det kommer bli också! Tänk att ha tre små ungar som gör galna saker (en ex-kollega uttryckte det nåt i stil med "Du kommer få tre små fyllon som säger knasiga grejer!"), tänk att ha tre små kids som kramas och pussas, tänk att ha tre små barn att älska mer än livet självt!

Och om de där två inne i magen är ens i närheten av så söta och goa som Alfred är så kan det ju inte bli annat än fantastiskt!

Jag hittade kryphålet!

All ost kan ätas om den värms upp till bubblande het (över 70 grader). Så brien som svärföräldrarna dök upp med igår KAN ätas! :)

Shopping

Alltså, jag borde inte få gå lös på stan. Meningen var ju att jag skulle spara så mycket pengar som möjligt nu medan jag har avgångslön så jag har en liten buffert när vi sen ska leva på vanlig föräldrapenning med dubbla ungar, men så fick jag för mig att åka in till stan för att titta på körsbärsblommen i Kungsträdgården och så gick det som det gick. Jag gick först förbi en Stadium där de hade en fin bikini för bara 99:-/del i fönstret, så då köpte jag fyra delar - i lite för stora storlekar och tänkte optimistiskt att "såå stor blir jag nog inte", men det får vi väl se... När jag betalat och gått ut fick jag lite panik och gick tillbaka in och letade efter ännu större storlekar men det fanns inte, så nu är det som det är.

En sorts bh som sitter bättre när man badar och en som ger mindre ränder när man solar (den fjärde delen var en gul bh till några udda bikinibyxor jag redan har)

Sen gick jag in på Zara för att kolla sandaler till Alfred men hittade istället en röd kjol - jag har letat efter en fin röd kjol i åratal! Och nej, den var inte det minsta gravidanpassad, men den där optimismen gjorde att jag ändå tog med den till ett provrum, drog in magen allt jag kunde och fick hör och häpna på mig den! En vanlig i storlek M! Så ännu ett bevis på att jag inte är sådär stor som folk tror att jag är än, det är ju bara gaser och sånt där tjafs medan bebisarna fint gömmer sig nånstans under naveln fortfarande.

Ja, ungefär såhär...

Jag kommer såklart inte kunna använda den förrän jag förhoppningsvis blir smal och normal igen några månader efter förlossningen, men äsch. Trehundra spänn är ju inte så farligt, tyckte jag.

Sen köpte jag ett par flip flops med hälrem till Alfred och en vattenflaska på könsstereotypernas högborg H&M. Jag kunde välja på en röd med Cars på, en blå med Angry Birds på eller en rosa med Lilla Smurfan på, och i ren protest köpte jag den rosa. När jag var gravid med Alfred och precis hade fått veta att han var en pojke var jag inne på en H&M och började gråta över hur erbarmligt tråkiga alla pojkkläder var, medan flickavdelningen var färgglad och fin. När jag kom hem skrev jag ett mail till H&M där jag undrade varför de bara gör trista pojkkläder i blått, grått, brunt och möjligtvis lite grönt och med en massa fula tryck, när barn väl borde kunna få ha på sig alla glada färger som finns (ja, vuxna också, men det är det ju inte så många som håller med mig om tyvärr), och fick ett otroligt blajigt svar om att det var minsann det kunderna ville ha, efterfrågan och tillgång, och att de faktiskt börjat med lite rosa kläder för pojkar också... Men jag kräver inte att pojkar måste ha rosa, jag kräver att alla barn ska få ha på sig rött, gult, grönt, blått, lila... ja, alla fina färger som finns! Varför ska det vara så svårt? Dessutom klarar ju de flesta andra stora kedjorna av det, åtminstone på babykläder. Så jag började handla det mesta på Lindex istället, så så var det med det.

Sushi

Bästa kostrådsändringen ever: att man nu för tiden inte avråds från sushi när man är gravid. Så kulan, jag och Alfred är ute på lunch idag (och nej, vi mesade inte med bara lax heller, de andra bitarna var bara slut när jag tog bilden).

VAB

Den här lilla underbara varelsen (Alfred, that is) är förkyld med feber, så vi var hemma tillsammans igår och kommer vara det även idag. Vi har tittat på jättemycket film både på YouTube och dvd och haft det ganska mysigt, men det får mig ändå att oroa mig lite för sen: känns som att det kommer bli en aning jobbigare om alla tre barnen lyckas bli sjuka samtidigt - eller kanske ännu värre: på rad efter varann (i alla fall om man ser det VAB-mässigt från jobb). Mardrömmen: alla tre magsjuka samtidigt...
Det ska tilläggas att vi har haft tur med Alfred; han har varit sjuk väldigt lite, om man jämför med andra barn. Jag tror han har ärvt mitt immunförsvar - jag är väldigt sällan sjuk. Så jag kan ju åtminstone hoppas på att även de där små också kommer brås på mig.

Illamåendet värre igen

Jaha, då kan vi konstatera att dålig sömn triggar illamåendet. I natt sov Alfred som en kratta, för han är förkyld med hosta och feber, och vaknade ungefär en gång i halvtimmen så vi var tvungna att turas om att gå in till hans rum och ligga på golvet hos honom tills han somnade om - så den där lilla förbättringen av illamåendet jag kände igår kväll har vänt till det sämre igen.
Sen funkar magen sämre idag igen också, så det gör väl sitt till också, antar jag.
Jag ska väl tillägga att jag visserligen inte har det så illa som många andra: jag har bara kräkts två gånger (hittills). Med Alfred mådde jag mer eller mindre konstant illa till vecka 20, men kräktes aldrig, så när jag plötsligt var tvungen att kräkas en gång i vecka 10 den här gången blev jag väldigt förvånad, även om jag hela tiden mått snäppet sämre den här gången. Sen var det en gång till i vecka 11, men sen dess har det mest gått tillbaka till den vanliga konstanta olustkänslan där jag då och då måste trycka stenhårt på akupressurpunkterna mot illamående på handlederna för att lugna ner det.
Jag köpte Seaband i vecka 9, tror jag det var - armband med akupressurkulor som ska hjälpa både mot sjösjuka och gravidillamående - men tyckte bara de hjälpte i ett par dagar. Däremot att ibland massera/trycka hårt på de där punkterna brukar kunna hjälpa när det är smått akut.
Har också testat Postafen-tabletter, men de hjälpte också bara de första två gångerna. Ingefära i alla dess former (te, färsk, torkad, Ginger Ale): helt verkningslöst. Citron: funkar inte heller. Småäta: som sagt funkar inte det heller. Jag ger upp nu.

Bildbevisen från ultraljudet och lite om namn

Det här var alltså det första vi fick se på ultraljudet: det var verkligen två huvuden!

Den lille/a till vänster var en riktig sprattelpelle, medan den till höger (som mest ser ut som ett skelett...) låg lugnt och stilla - den hade lite större huvud, så barnmorskan sa att det kanske var för att hen sparade på krafterna. Annars var de nästan exakt lika stora.

Jag är så fruktansvärt nyfiken på att få veta könen på dem (eftersom de är tvåäggs kan det ju vara en av varje) så vi kan bestämma namn! Jag vet att de flesta säger att man inte kan bestämma namn förrän man ser barnet, men det kan man visst det. Alfred fick sitt namn (eller till och med alla sina tre namn) bara några dagar efter rutinultraljudet i vecka 19 eller vad det var, när vi fick veta att han är en pojke. Och eftersom vi ju kallade honom Alfred i närmare fem månader inne i magen så kunde han ju inte vara någon annan när han väl kom ut. En kompis sa att han var den första bebis hon visste som hade en identitet så tidigt, och det stämde ju: han var ju Alfred redan då.

Men det är fortfarande fem veckor tills vi har det stora ultraljudet när vi kan få se - om de inte gömmer sig såklart, men det hoppas jag inte.

Fejkgravidmagen

Jamen såhär ser jag alltså ut i början av vecka 15. Till höger slappnar jag av och ser alltså ut som att jag har en rejäl kula, men till vänster syns det att jag fortfarande kan dra in magen - ergo: bara fusk och svullnad och de där tarmarna som jobbar för långsamt. Livmodern känner jag mest bara när jag ligger ner, och då sträcker den sig till strax under naveln, så jag kan inte direkt påstå att jag är jätteförtjust i det där till höger. Men å andra sidan: orka gå och dra in magen när jag faktiskt har en ursäkt att slippa!

Bilder kommer

Och just det ja: när jag vågar försöka sätta på min dator igen (skriver just nu från en gammal extradator) efter att jag råkade spilla ett glas vatten över den idag så ska jag lägga upp ett par bilder. Det ser ju lite tråkigt ut med bara text, tycker jag. Ultraljudsbilderna såklart, och så en intressant jämförelse på min mage före och efter ätande. Fejkgravidmagen, kan man väl kalla den.

En liten seger

Ikväll orkade jag rumpträna!
Rumpträna?
Ja, för några månader sen fick jag för mig att googla typ "bästa träningen för rumpan" och hittade nån stureplansbrud som filmade sig själv på gymmet när hon gjorde nån sorts knäböj med det bakre benet uppe på en stol, och testade det, och tyckte jag såg resultat efter bara ett par veckor: min rumpa som hade börjat lyda tyngdkraften återgick liksom till att hålla sig uppe själv igen. Men sen blev jag ju gravid och det där illamåendet jag tjatar om hela tiden, samt att konditionen försvinner som genom ett trollslag så fort ett plus visas på teststickan gjorde ju att jag lade ner den enda lilla träningsform jag höll på med. Men ikväll mådde jag såpass lite illa att jag klarade 20 böj på varje ben - vilket enligt min ex-kollega Ted tydligen är bra. Han kallade övningen nåt jag glömt, men nåt adjektiv som anspelade på galenskap och så nåt östeuropeiskt suffix på det...
Jag vet ju att man såklart alltid bör träna, plus att det står i varenda sabla gravidkalender att det är så bra att träna under graviditeten, för då mår man bättre och förlossningen blir enklare och bla bla bla. Jag undrar bara lite om de som skriver de där nånsin varit gravida? Jag känner visserligen två gravida som mått tippentoppen genom hela graviditeterna, men jag tror ändå att de är i minoritet.
Som någon sorts försvar måste jag tillägga att jag tränade diverse olika grejer under hela min uppväxt (främst fotboll och friidrott), och min snälla kropp har lyckats lura folk att jag fortfarande är vältränad trots att jag numera inte tränar mer än att lyfta Alfred konstant. En tjej i en toakö blev en gång på riktigt sur på mig för att jag envisades med att jag inte tränar något när hon ville veta hur jag fått mina armar att se ut som de gör ("Jag ser ju att du tränar!!")... Men nu - så länge jag orkar: return of the rumpträning!

Tuggummi - ett preggos bästa vän?

Det här med att småäta funkar inte för mig för att lindra illamåendet. Det tips man oftast läser mot gravidillamående är nämligen att småäta till exempel kex, men jag mår bara sämre när jag ätit - jag mår illa när jag är hungrig också, så jag har ett härligt moment 22 där. Men tuggummi har jag märkt att det faktiskt ofta hjälper litegrann. Vet inte om det kanske kan vara att jag på nåt sätt lurar magen att det kommer ner nåt i den utan att den fylls upp av något?

Konstiga drömmar

Det är vanligt att man drömmer konstigt när man är gravid, och det stämmer verkligen på mig. Jag har sovit som en kratta sen ungefär vecka 4 och drömt hur konstigt som helst. Men i natt kom den första verkligt obehagliga drömmen som rörde barnen: jag drömde att jag fick missfall av ett av dem. Jag torkade mig och såg ett litet litet foster på ungefär två centimeter på pappret - perfekt bebisformat, men pyttepytte. Sen när jag tittade på det nästa gång - efter att jag hämtat en av de två ambulansskötarna som  av någon anledning befann sig i rummet bredvid - så såg jag att det var kanske fem centimeter och låg i sin fostersäck, som såg ut ungefär som en liten runt vattenfylld plastpåse. Därinne låg fostret och sparkade och jag visste inte vad jag skulle ta mig till med det, och jag visste inte om det andra skulle lyckas stanna kvar i min mage.
Jag är ju förbi den värsta missfallsrisken eftersom jag går in i vecka 15 idag, men det är väl det där med att jag läser för mycket och att det mesta jag läser handlar om riskerna som gör att min hjärna löper amok. En liten tröst är i alla fall att det tydligen är lite mindre riskfyllt med en tvåäggstvillinggraviditet än med enäggs. Christopher känner ett helt gäng som fött tvillingar, så jag har bett honom fråga dem nu om någon av dem hade en problemfri graviditet och förlossning, så jag kanske kan få höra något lugnande också.
Eller "läser för mycket" förresten - när jag var gravid med Alfred tyckte jag det var jättebra att läsa mycket, det är ju roligt att veta vad som händer. Det förvånar mig alltid när jag hör om andra gravida som inte läser nånting alls och inte känner till saker som jag tycker är självklara. Men det förenklar förstås om man slipper läsa jobbiga saker.

De rör sig älskling

"Älskling, lägg handen på min mage så får du känna hur de rör sig, tarmarna! Bebisarna? Nej nej, det är för tidigt, jag är ju bara i vecka 14."
Efter min förra graviditet så tror jag lite att mina tarmar inte riktigt lade sig som de låg innan de blev hoptryckta av magen, så sen dess kan jag ibland känna dem utifrån. Särskilt nu när jag svullnar upp så fort jag äter så känner jag deras rörelser när jag lägger handen på magen. Ganska bisarrt faktiskt.

Jag borde läsa mindre

Internet är inte bra för mig. Jag är en person som gillar att veta saker, och när man nu kan googla saker var man än är med telefonen så gör jag ju det. Det innebär att sen jag fick veta att jag är gravid med tvillingar har jag letat information om att vara gravid med tvillingar. Och i stort sett allt jag hittar handlar om problemen med just detta; att vara gravid med tvillingar. Det handlar om tidiga sjukskrivningar, det handlar om order om sängläge i månader, det handlar om risker, för tidiga förlossningar, enorma magar som medför ryggproblem etc etc etc.
Jag försöker trösta mig med min kloka ex-kollega som sa till mig att de som allt gått bra för skriver inte om det, för de har inget behov av det - de som skriver om det är de som har haft problem, men det betyder inte att de är alla. Men det är inte lätt. Just nu vill jag bara hitta någon tvillingmamma som haft en normal graviditet, fött i normal tid och som inte blev stor som en val. Finns det någon sådan därute?

Bara ett? Pffft...

Min hjärna fungerar så märkligt. Jag känner vad jag kan komma på på rak arm sex andra kvinnor som är gravida just nu, och trots att jag fortfarande inte riktigt kan fatta att jag väntar tvillingar så tänker min hjärna att det är helt konstigt att de bara ska få ett barn var - vi får ju två!

Hej halsbrännan

Igår mådde jag äntligen mindre illa på kvällen, men japp, då kom istället halsbrännan när jag gick och lade mig. Alltså: kvinnor har fött barn genom hela mänsklighetens historia - vaaaarför har inte våra kroppar anpassat sig bättre än?! Jag har förstås läst om varför man får halsbränna, och det är nåt med att hormonet progesteron gör så att övre magmunnen inte sluter sig ordentligt så det kan sippra upp magsaft, men jag har inte på ett enda ställe sett någon bra anledning till detta. Så varför varför varför kunde inte evolutionen ha gjort så att vi slipper detta? Och varför tolererar vi inte hormonerna bättre än så vi slipper må så erbarmligt illa?

När jag var gravid med Alfred mådde jag mer eller mindre illa ända till vecka 20, och när det äntligen var över fick jag halsbränna och foglossningar, så jag har egentligen bara väntat på att halsbrännan skulle dyka upp. Hej hej, du var inte välkommen!

Ultraljudet

"Du har rätt, jag ser två huvuden."

Det där kan vara den mest oväntade mening jag någonsin hört.

Jag och min sambo Christopher, som tillsammans har sonen Alfred på lite drygt två år, var för en vecka sedan på Ultraljudsbarnmorskorna i Liljeholmen i Stockholm för att göra ett ultraljud för KUB-test. Jag var gravid i vecka 12 och mådde fortfarande fruktansvärt illa mer eller mindre konstant, så när det väl blev vår tur - efter en kvarts försening då jag hann sitta och bli mer och mer nojig över att det skulle vara något fel på fostret eftersom jag är 40 år gammal - så skämtade jag lite med barnmorskan när jag lade mig på britsen och sa "Jag har mått så illa att det säkert är tvillingar därinne, hö hö".

Hon smetade på den där gelen på min mage och började köra med ultraljudsmojängen och sa: "Du har rätt, jag ser två huvuden."

Vi hade försökt få mig gravid en andra gång relativt länge, men det gick trögt, och under tiden vi försökte hade jag börjat tvivla på om jag verkligen ville ha ett barn till  - det är ju så mycket jobb, Alfred har just börjat bli lite självständig och vi har äntligen börjat få sova lite på nätterna! - men kommit fram till att jo, det vill jag, för Alfreds skull. Jag vet själv hur roligt det är med syskon, och jag ville gärna att Alfred skulle få en lillasyster eller lillebror. Men eftersom jag ju är rätt så gammal fertilitetsmässigt så var det ju inte självklart att det skulle gå. Vi började försöka nån månad efter att Alfred fyllt ett, för jag tänkte att två år mellan är väl lagom, men först hände det ingenting, och sen fick jag ett tidigt missfall i höstas, men så i februari äntligen blev jag gravid igen. Alfred hann fylla två, och jag insåg att det faktiskt var rätt skönt att min tidsplanering inte höll, eftersom trotsåldern börjat sätta in, så närmare tre år mellan kändes rätt bra ändå.

Men så låg jag där på britsen hos barnmorskan och hon säger att jag har två foster i magen! TVÅ! Hon fortsatte med att konstatera att det är tvåäggstvillingar, så det berodde på att jag släppt två ägg, vilket inte är helt ovanligt när man börjar bli äldre (dels händer det ofta att man inte har ägglossning alls, dels släpper man ibland fler ägg samtidigt), så jag kunde inte ens skylla på Christopher… Jag började skratta, för det var så bisarrt alltihop, men när barnmorskan gick ut för att kolla nånting i min journal började jag gråta. Min första tanke utöver att min hjärna över huvud taget försökte processa det faktum att det låg två foster på drygt 6 cm vardera i min mage var "Men Alfred då? Han kommer ju inte hinna få nån uppmärksamhet alls!"

Missförstå mig rätt, det är förstås fantastiskt att vara gravid med tvillingar, men det kommer nog ta ett tag innan jag kan vara enbart glad över det. ALLT förändrades med det där beskedet, känns det som. Vi hade tänkt att vi knappt behöver köpa nånting, vi har ju allt: vagn, babysitter, BabyBjörn, spjälsäng, skötbord, badbalja, en massa baskläder, allt en bebis behöver. Men två? Förutom att vi behöver dubbelt av allt det jag just räknade upp så kommer vi behöva en större lägenhet, en större bil, en större säng… Och en väldig massa mer tid och pengar…

Som en liten bisats här: jag passade på att bli arbetslös bara några dagar innan jag testade positivt på graviditetstestet, och det är ju lite svårt att söka nytt jobb när man är gravid, så det får jag göra när det börjar bli dags att börja jobba igen efter mammaledigheten, så ekonomin är ju lite av ett orosmoln.

Och för att inte tala om själva graviditeten! När jag kom hem började jag läsa på Babycenter om tvillinggraviditet, och det mesta där handlade om riskerna (vilka i och för sig är lite lägre när det är tvåäggstvillingar än om det varit enäggs). Och så bildgooglade jag mot bättre vetande, och fick så klart se bilder på kvinnor med enoooorma magar, så jag undrade hur de ens kunde stå upprätt. Och så kommer antagligen illamåendet att hålla i sig ännu längre eftersom man bildar mer hormoner när man är gravid med tvillingar.

Men tillbaka till ultraljudet. Barnmorskan började kolla allt med den ena, som visade sig vara en "livlig krabat", som sprattlade runt som en liten tok, och sen den andra som låg mycket lugnare. Och chocken åsido: det är otroligt häftigt att det ligger två små barn i min mage! Och när hon mätt nackspalterna och matat in alla siffror i datorn tillsammans med resultaten från mitt blodprov och kom tillbaka och berättade att risken för kromosomfel bara var 1 på 1607 resp. 1 på 1609 var det ju otroligt skönt.

Jag och Christopher gick och åt lunch och tog kort på fotona från ultraljudet och - såklart - outade graviditeten på Facebook och Instagram. Vi hade berättat för ganska många redan, men vi ville inte gå ut helt officiellt med det förrän vi visste att allt såg bra ut på ultraljudet, och nu blev det ju ett lite större tillkännagörande än vi trott. Kommentarer började rasa in direkt, och alla verkar tycka att det är jättehäftigt med tvillingar och att det kommer gå jättebra, så det är det jag jobbar på att också tycka nu. :)