Minnen från 70-talet, och pappa har kommit tillbaka!

Strax efter jag skrev igår vaknade Alfred, gråtandes. Jag gick in till honom och hittade honom ståendes på alla fyra, stel som en pinne och lite gungandes fram och tillbaka. Det har hänt några gånger, och jag tror att det är nån typ av nattskräck, eller åtminstone mardrömmar. Jag brukar få honom att sätta sig i mitt knä och så kramar jag honom och pratar lugnande tills han slappnar av och kan somna om. Igår kom mamma in när jag precis fått ner honom i knät, och berättade att min storasyster Fina (hon som inte finns kvar hos oss) under en period när hon var liten vaknade vid samma tid varje natt, stel som en pinne och skakade, okontaktbar. Mamma brukade sitta och vänta hos henne och försöka lugna henne, och efter en tid tog hon henne till läkare för en neurologisk undersökning, för mamma var rädd att hon hade epilepsi eller någon skada på hjärnan, men de hittade ingenting, och så småningom gick det över. Men visst låter det väl också som någon typ av nattskräck? Vet inte om man visste vad det var i början av 70-talet?
Just ja, på tal om mamma, ska passa på att berätta en sak hon berättade om härom kvällen också: det var tack vare min mamma som föräldrar fick börja stanna hos sina barn på sjukhus i Danmark i mitten av 70-talet! Jag är ju född i Danmark och bodde där mina första fem år (1972-77), och mammas dåvarande bästa väninna (som sedan var otrogen med min pappa...), som också var svensk och bodde i Danmark, hade en son som var ett år yngre än jag. En gång blev han så sjuk att han blev inlagd på sjukhus, och då hade de en timmes besökstid på kvällen, även för föräldrar, sen fick de vackert bege sig hem och lämna sitt förtvivlade lilla barn. Mamma blev så upprörd av detta att hon kontaktade en barnläkare och barnpsykiater hon kände hemma i Borås, Bertil Söderling, rikskänd som "Radiodoktorn" - han hade hjälpt henne bli av med sin stamning som tonåring och de hade hållt kontakten - och han hjälpte henne med argument för ett öppet brev hon skickade till sjukhuset och till dagstidningen i Silkeborg, där vi bodde. Hon blev uppkallad på möte på sjukhuset, där alla var mycket upprörda över den där uppkäftiga svenskan och tänkte tillrättavisa henne, men med alla argument hon fått av doktor Söderling blev det istället så att ett år senare infördes det att föräldrarna fick stanna hos sina sjuka barn. Coolt va? :)

Idag åt tjejerna leverpastej och smör till frukost. Bara. Bättre än inget, tänker jag.

Lilly har redan lärt sig av mästerflugjagaren mormor. "Pang" gick hon omkring och sa och slog på fönstret idag.

Alltså Lillys nacke - jag är så fascinerad av de här lockarna! Både jag och Alfred var lockiga korta perioder när vi var små (eller ja, i Alfreds fall när han var mindre, han är ju fortfarande liten), men det har gått över. Vi får se hur länge det håller i sig för Lilly.

Idag åkte mamma hem till Helsingborg vid ettiden, medan tjejerna fortfarande sov, och innan hon åkte var jag och Alfred nere på stranden och jag badade - jag badade igår också, och då var vattnet plötsligt varmt! Relativt i alla fall - för mig är det "varmt" när det är över 17 grader, och jag tror att det var minst 18 igår och idag. Vattnet är såpass grunt på första stranden att det värms upp fort när det är soligt i några dagar, så nu var det riktigt skönt!
Christopher skulle inte komma hem förrän på kvällen, så vi hade några timmar när jag skulle vara ensam med alla barnen, och jag tänkte först göra det enkelt för mig och stanna hemma i trädgården och på altanen, men så började Lilly peka att hon ville gå och hälsa på hos min morbror Bernt och hans fru Lillan som bor tvärs över gatan. Så jag fick ut Alfred, som är supersnorig och hostig idag, från Netflix på datorn och så tog vi tvillingvagnen och gick in till dem en liten stund. Lilly som börjar härma en massa ord som vi säger nu ropade "Benn!" på vägen, men Lillan klarade hon inte att säga (hon har inte försökt säga sitt eget namn än heller, så det förvånade mig inte). När vi tittat på deras lilla karpdamm och pool gick vi vidare ner till andra stranden med vagnen. Alla barnen älskar att kasta sten i vattnet (vad är det med att kasta sten i vatten?!), men att sitta på bryggan som vi gjorde härom dagen kändes lite farligt när det inte var någon extra vuxen med dem däruppe när jag hämtade stenar, så idag satt vi nere vid vattennivån.

Alfred var med i vattnet och hämtade stenar, och inne i tången var vattnet verkligen varmt på riktigt, all den bruna tången suger åt sig solvärmen. Flora ville faktiskt med ut i vattnet en gång, men bara om jag bar henne, och hon blev ledsen när jag försökte få henne att doppa tårna. Sen ville Lilly med ut men ångrade sig direkt, så hon fick också bara doppa typ en tå, väldigt motvilligt.

Sen tog vi en självis (såg det uttrycket nånstans härom dagen, och gillar det bättre än "selfie", fast det här var väl mer en familjefie eller nåt).

Fast den var ju åt fel håll, man såg ju inte havet, men när jag vände på oss ville inte Flora vara med längre, och Alfreds näsa hade börjat rinna...

På vägen hem var vagnen rätt så överflödig, kan man säga. Alfred är den där lilla lilla pricken med gröna shorts längst upp på krönet, och det är Floras huvud precis bredvid vagnen.

Här, två hus ner från vårt, stannar Alfred alltid för att titta på robotgräsklipparen, och nu är det Floras och Lillys tur att också göra det. Mycket fascinerande de där apparaterna, tydligen.
Vid halv åtta kom mina kusiner med sina barn, Alfreds älskade sysslingar, så vi gick in till dem för att hälsa (de bor bredvid), och tio minuter senare kom Christopher efter åtta dagar ifrån oss, så det var lagom överpeppade barn vi hade vid läggdags. :) Så i natt blir det pappa som tar tjejerna och jag tar lille snorpellen, vilket väl i och för sig inte direkt bådar för den bästa sömnen för mig ändå, men vi får se.