Försvunna barn och gräsänkadag

Wohoo, jag har överlevt dagen (hittills)!
Det började nämligen värre än väntat med att natten till idag blev kanske den värsta sen tjejerna var nyfödda: Flora var fruktansvärt orolig och höll mig halvvaken till tio i tre, då hon bara vägrade lägga sig ner igen och pekade mot dörren. Jag gav med mig för att hon inte skulle väcka Lilly, så vi gick upp och satte oss i en fåtölj i vardagsrummet och Flora pekade uppfordrande mot tv:n, så jag satte på och bläddrade fram till MTV, som faktiskt spelade musik mitt i natten. Så vi satt där och vilade, mamma kom upp för att gå på toa, och när det hade gått 40 minuter hade Flora äntligen somnat igen och vi kunde gå tillbaka till sängen. Jag har en madrass på golvet nedanför 120 cm-sängen i gästrummet, och sen blev det värsta karusellen där jag flyttade mig och barn mellan sängen (där jag får ligga på tvären med benen utanför sängen), och madrassen, för när vi kom tillbaka började Lilly vakna stup i kvarten också - i början turades de åtminstone om att vakna och sova, men mot slutet krånglade båda samtidigt, och Flora försökte rymma ur rummet ungefär en gång i timmen från klockan fyra. Hon var varm som en liten kamin på huvudet och överkroppen, men fötterna och händerna var iskalla - det var en ny febereffekt för mig!
Den enda riktiga sömn jag fick var mellan halv fem och sex ungefär. Sen låg Lilly och ammade konstant, hon kastade iväg sin napp så jag kunde aldrig få henne att släppa bröstet (jag brukar peta in nappen istället), och jag kunde ju inte resa mig för att leta efter den, för då skulle jag ju väcka Flora. Inte för att Flora sov hela tiden, men ändå. Den jobbiga biten med att ha tvillingar...
Så när klockan blev åtta och båda tjejerna satte sig upp och ville gå ut skickade jag in dem till mormor och vände mig om för att äntligen få lite sömn -  Flora kom tillbaka och somnade på min arm och så sov vi till halv tio.
Det blev en lång utläggning om sömnen, sorry. Fast just det, den var ju inte klar än. Vid fem skrev jag till Christopher på messenger att han tyvärr måste komma tillbaka för att jag inte skulle palla dagen ensam utan hjälp om Flora fortsatte vara så hängig. Men när vi vaknade på riktigt mådde hon mycket bättre, så jag sa att han kunde få stanna och fixa lite till i huset, bara han kommer tillbaka till kvällen så jag slipper en natt till med tjejerna - de sover liksom inte med mig, de ska bara åt mina bröst hela tiden, även om jag har kläder på mig. De sover mycket bättre med Christopher.
Anyway, vid halv tolv åkte mamma, och då var jag ändå hyfsat pigg. Barnen fick en skål med päronbitar och satte sig på altanen, och jag tänkte att jag skulle skala några potatisar som förberedelse för lunchen senare, medan barnen var upptagna. När jag var klar efter bara några minuter gick jag upp till altanen, som var tom. Hjärtat började banka, jag ropade på Alfred, inget svar. Rusade ner i trädgården och ropade på Alfred med mina lungors fulla kraft, men inget svar. Jag sprang runt hörnet så jag kunde se på andra sidan huset och in i kusinernas trädgård, men det var helt tomt, så jag vände och rusade in i huset igen och ropade, och då hörde jag ett svagt svar från Alfred: han och båda tjejerna hade gått ner helt själva för den branta spiraltrappan för att Alfred skulle gå på toa. Jag hann bli så rädd att jag nästan trodde jag skulle dö. Inte så att de skulle hunnit särskilt långt om de hade stuckit iväg, och om nån hade tagit dem hade ju nån skrikit, men jag hann inte tänka logiskt, det var bara ren instinktspanik som satte in direkt.
Lagom bra moderskap jag började med på vår ensamma dag alltså...

Sen satte jag på ståbrädan på nya vagnen och så fick Alfred följa med när det var dags för tjejerna att sova - han höll förstås inte helt tyst, men han var duktig och pratade inte för högt, men det tog en stund innan de somnade, antagligen för att det inte var så tyst som det brukar runt vagnen. När de somnat gick jag och Alfred till en lekplats en stund, och när vi kom hem och ställde vagnen i trädgården satsade jag på titeln "Supermamma" och bakade en banankaka tillsammans med Alfred för vi hade några övermogna bananer.

Precis när vi fått in den i ugnen vaknade båda, efter bara trekvart, så Alfred fick hoppa på ståbrädan igen och så gick vi i en kvart-tjugo minuter, men de vägrade somna om, så de fick komma upp och äta lunch istället.

Efter lunch var vi ute i trädgården lite, och sen gick vi ner till stranden och kastade lite sten och tångblåsor som omväxlings skull för att inte sprida ut för mycket stenar på bottnen. Både Lilly och Flora testade ståbrädan, men Flora hade lite svårt att nå upp för att hålla i sig ordentligt.

När vi kom hem åt vi banankaka som mellanmål, sen tog vi ner tvätten från torkvindan i skuggan och hängde om allt i solen på altanen och sen insåg jag att bara hälften av tiden tills mamma skulle komma tillbaka hade gått än, och det började snurra i mitt huvud av trötthet. Då gjorde jag popcorn och satte på tv:n. Jag satte också på båda bil-dvd:erna till tjejerna, med varsin Teletubbiesfilm (för de klagade direkt när det var "I drömmarnas trädgård" på den ena och Teletubbies på den andra), och tyckte jag var smart, men nähä, de kunde bråka om vilken spelare de skulle titta på ändå...

Jag fick några utbrott på dem under dagen, men på det hela taget hade vi trevligt ändå, trots min trötthet, och jag bestämde att Christopher skulle få stanna en dag till som planerat ändå, jag hoppas på att Flora ska sova lite mindre dåligt i natt nu när hon mår bättre (fast hon har redan vaknat två gånger ikväll, så vi får väl se).