Husägare på riktigt-ångesten

Åh gode tid vilken ångest vi haft under förmiddagen! Vi har ju skrivit kontrakt på huset i Landskrona och betalat handpenningen, men i kontraktet var det förstås en besiktningsklausul, som gör att vi hade rätt att häva köpet utan några kostnader ifall besiktningen visade på några fel - och klausulen gällde fram till idag klockan 12.00. Vi fick inte besiktningstid förrän i onsdags, och då var ju Christopher nere. Besiktningsmannen pekade på att fönstren på tredje våningen behövde bytas ut (de är utslitna och det är till och med mögel i ett), men i övrigt var det inget som var särskilt akut, även om det behöver dräneras runt baksidan och fasaden och taket kommer behöva ses över inom några år. Så igår bråkade vi med säljaren (genom mäklaren, som hejade på oss) om att hon skulle ta åtminstone halva kostnaden för att byta ut fönstren (som vi fick veta av en hantverkare mamma känner att det kan gå på uppemot 30 000:-), men hon blåvägrade. Inatt fick vi besiktningsprotokollet mailat till oss, och Christopher väckte mig i morse och vi fick båda mer eller mindre panik när vi läste att taket, fasaden och dräneringen måste fixas.
Så ett frenetiskt telefonerande inleddes: Christopher ringde sin mamma och syster (som äger hus), och systern skickade vidare protokollet till sin svärfar som jobbat med fastigheter och besiktningar, och sen ringde Christopher besiktningsmannen igen. Där blev vi lite lugnade med att dräneringen bör göras inom fem år, fasaden inom 5-10 år och taket inom 10-15 år (ett protokoll är ju skrivet ganska drastiskt liksom, där står det ju vad som måste åtgärdas även om det inte är akut), men paniken eskalerade igen när systerns man ringde med sin pappas dom: det är ett skithus, mer eller mindre (tyckte han efter att ha läst protokollet, men utan att ha sett huset), och kommer kosta oss ungefär en miljon att fixa. När jag själv googlat innan på vad det kostar att göra de här grejerna hade vi kommit fram till ungefär 300 000:-, så sanningen ligger väl nånstans däremellan.
När svågern pratat en stund om det pappan sagt och sen gick över på sina egna synpunkter fick jag bara nog och kände att jag klarar inte mer, så jag sa att nu vill vi inte höra mer, vi måste ta ett eget beslut - och då blev han (som har värre temperament än jag) förstås sur och drämde på luren, så jag var tvungen att be om ursäkt sen, när jag gråtit färdigt. Sen ringde vi min mamma som fick stå för den mer positiva sidan, och hon har ju faktiskt sett huset: hon sa att ja, det är ett gammalt hus, men gamla hus är ofta mer välbyggda än nya, och det har stått i 106 år och det kommer stå länge till, och vi kan ta allt utöver fönstren allt eftersom, och det kommer säkert bli bra.
Ångesten i att tiden höll på att rinna ut (här hade vi mindre än en timme på oss att ta beslutet om ifall vi skulle häva köpet) och i att vi i så fall måste börja om med ALLT: flyttfirma, planering av förskolor och allting, och vi har inte sett ett enda annat hus i vår prisklass som vi gillat... Vad i hela friden skulle vi göra om vi hävde köpet?
Vi pratade också med mäklaren igen för att få säljaren att gå med på fönstret, samt lägga sneda takpannor rätt och rensa hängrännorna, men hon fortsatte bara blåvägra allt, vilket är helt orimligt, men vi kan inte göra något åt det. Mäklaren hade till och med erbjudit sig att sänka sitt eget arvode för att säljaren skulle tjäna mer på huset och fixa fönstret, men inte ens det hjälpte, och mäklarens chef ringde henne, men det hjälpte inte. Så oerhört frustrerande.
Det slutade med att vi stod i hallen, för jag var tvungen att komma iväg för att hämta Alfred för hans läkartid tillsammans med tjejerna, klockan var tre minuter i tolv, Christopher började gråta, vi hade inte kunnat ta något beslut och minuterna tickade och vi skulle inte ens hinna skicka mailet som krävdes ifall vi skulle häva. Så klockan blev tolv, och nu äger vi ett hus.
När vi kom ut från öronläkaren (som konstaterade att Alfred har vätska i öronen, och vi har köpt en specialballong som han ska blåsa upp med näsan morgon och kväll för att tryckutjämna, i två månader tills vi har återbesök) kände jag mig typ både svim- och kräkfärdig. Tänk om vi begått ett oerhört misstag?
Men: det är bara pengar. Det får lösa sig. Som en gammal vän i just Landskrona har sagt på Facebook: "Det kan lika gärna gå bra". Trivs vi inte i huset får vi väl sätta ut det för försäljning igen, med förbehållet att vissa saker behöver fixas, och så får väl köparen pruta. Under tiden får vi försöka njuta av vår enorma balkong och alla våra rum och närheten till havet.