Lite mer om huset! Och lite om självkänsla och sånt.

Jag blir knäpp på våra kvällar. Christopher går och lägger sig med tjejerna runt åtta, och då börjar jag göra i ordning Alfred, och det tar en stund eftersom han springer och leker samtidigt, och så kommer vi in på hans rum för att läsa bok vid halv nio-nio. Vi läser ett par böcker, och vid niotiden brukar jag försöka få gå ut. Men då börjar han yla. Bokstavligen yla. Det är nån sorts teatralisk gråt han kör, för han vill att jag ska ligga kvar hos honom, och ibland säger jag nej och förklarar att jag måste få gå ut och gå på toa/göra i ordning i köket/göra vuxengrejer, och att jag inte kan ligga kvar hos honom i en timme, men att jag kommer in och tittar till honom alldeles strax, men ibland ger jag med mig och ligger kvar och ibland kommer Christopher ut lagom tills jag gått och så lägger han sig där istället. Och strax efter att Alfred somnat vaknar tjejerna och så måste jag gå in och lägga mig där istället. Så våra kvällar går helt och hållet ut på att natta barn i timmar, och jag är ärligt talat sjukt less på det. Det här är första gången på flera dagar jag har tid att sitta vid datorn en stund, och det är bara för att jag gick ut från Alfred (och Christopher verkar ha smitit in istället). Han är fyra år, hur länge ska vi behöva hålla på och lägga honom såhär?
Och lägga dem tidigare funkar bara inte - dels är de inte tillräckligt trötta, dels kan jag inte förstå hur folk lyckas hinna lägga sina barn klockan sju. Hur gör ni?! Det är helt ofattbart hur man hinner få i alla middag och fixa allt så tidigt - och då jobbar Christopher ändå hemma två dagar i veckan.
Jag ville ju berätta om huset! Jag orkar inte dra hela historien om budgivningen, bara kort säga att vi var de enda som var intresserade nog att lägga bud, men säljaren ville ha mer pengar, och det slutade med att vi gav med oss och höjde ganska mycket, men vi landade ändå på mindre än utgångspriset, så vi får vara nöjda ändå. Mamma var och skrev kontrakt åt oss igår, och träffade då förstås säljaren, som inte var vidare nöjd, men hon mjuknade under tiden de satt där och började prata, så det verkar som att det slutade med bra stämning ändå. 25 maj har vi satt som tillträdesdatum, och 1 juni har vi frånträde på vår lägenhet, så då har vi några dagar på oss att tömma och städa och sånt istället för att försöka hinna göra allt på en och samma dag.
Så nu är vi då alltså ägare (på pappret, vi har ju inte betalat än, och ska ha besiktning inom två veckor så vi är säkra på att det inte är några större fel på huset) av ett trevånings gatuhus på 188 kvadratmeter och 10 rum!
Bilder från Svensk Fastighetsförmedling:

Den vänstra delen av det ljusa huset är vårt

Baksidan: stenlagd gård innan trädgården

Trädgården, som har ett äppelträd, ett plommonträd, ett päronträd och ett gäng rosenbuskar. Vi får se hur gräsmattan ser ut i sommar, om den är såhär risig eller om det bara är för att det är vinter, men den ska väl gå att fixa till om det behövs.

Rummen är fördelade på två sovrum på tredje våningen, där planen är att jag och Christopher tar ett och barnen sover tillsammans i det andra. Där finns en klädkammare till varje sovrum samt ett stort badrum (inget badkar).

På andra våningen finns kök (ett arbetskök utan plats för bord) med en stor balkong rakt utanför, en matsal och vardagsrum som hänger ihop men med en vägg med bara ett fult valv i mellan, och vi ska försöka ta bort hela väggen. Där finns också ett mindre sovrum som vi tänker ha som lekrum tills barnen behöver egna rum. Däremot finns inget badrum på andra våningen, vilket är lite synd. På första våningen finns tvättstuga, två fina rum ut mot gatan, ett typ genomgångsrum med fula tapeter och ett rum som kallas "groventré" under balkongen, men det bör gå att använda som ett riktigt rum. Där nere ska vi ha ett arbetsrum och ett gästrum och så måste vi göra om ett rum till hall och förvaring, för hallen är så långsmal att man inte kan ha någon förvaring där alls.

Så andra och tredje våningen är bra bortsett från att vi vill ta bort en vägg och måla över fondtapeter i sovrummen, men första våningen är det lite mer krångel med och vi kan inte alls komma överens om hur vi vill göra det, så det kommer få ta sin tid så vi hinner känna in huset, tror jag.

Sen är det ju det här med att vi ska flytta till Landskrona, vilket är smått bisarrt, ärligt talat. Nu var jag och Alfred visserligen på kalas idag hos min vän Emil vars son Hilding fyllde tre (Christopher var hemma med tjejerna för att Flora var så hemskt förkyld idag att ögon och näsa bara rann - så som Lillys gjorde härom dagen, men hon blev bättre efter en dag, så jag hoppas Flora mår bättre imorgon också - jag tänker fortsätta hävda att de har bra immunförsvar tills jag blir motbevisad), och Emil är ju han vars föräldrar bor i Landskrona (som vi fikade hos i helgen), och hans kusin som också bor där var också på kalaset. Emil och hans bror (som också var på kalaset) är förstås ofta där, även om de är uppvuxna utanför Ängelholm, så jag hörde ju en massa gott om stan - så jag är inte orolig för det som så, vi tyckte ju också att det verkade mysigt. Det är bara lite konstigt.
När jag var hos coachen härom veckan och berättade att vi funderade på det erkände jag att det känns lite o-coolt och töntigt att flytta till en liten håla sådär. Jag kommer snart till vad han sa om det, men först sa han att han tänkte inte alls på det så, för städer vid havet "kommer liksom undan med det". Hade jag sagt att jag tänkte flytta till Arboga eller Örebro hade han tyckt att det var lite konstigt, men Landskrona tyckte han inte alls var konstigt. :) Men: sen pratade vi förstås om varför jag ens brydde mig om ifall folk skulle tycka det var töntigt att jag flyttar till Landskrona. Detta ledde vidare till något som min syster har sagt till mig flera gånger: jag har dålig självkänsla men bra självförtroende. Grejen är bara att mitt självförtroende har sjunkit ganska kraftigt de senaste par åren - sen mitt förra jobb tror jag. Och coachen Kaj sa att det är vanligt att man kompenserar bristande självkänsla med starkt självförtroende, och när då självförtroendet sviktar sjunker man liksom helt och hållet.
En gång i tiden var jag nämligen liksom cool: jag var en av få tjejer som var fanzinemakare, bandbokare och DJ, folk visste vem jag var - heck, jag var till och med föremål för två tv-reportage. Jag hade en bra utbildning (även om jag inte använde den), jag jobbade i en cool bransch (musikbranschen) och var bra på mitt jobb. Jag hade karriärplaner, jag skulle alltid vara bäst. Men det där började ändras lite när min storasyster Fina dog, tror jag, då blev karriären mindre viktig, och när jag fick barn blev det ännu mindre viktigt. Sen bytte jag bransch och fick ett lågstatusjobb i reklambranschen (produktionsledare) och var plötsligt en nybörjare, och när jag till råga på allt blev uppsagd (arbetsbrist, som det så fint heter när pengarna tryter) sjönk mitt självförtroende rejält.
Så jag måste jobba på att stärka upp min självkänsla (när jag har tid att ens tänka på mig själv igen nån gång i framtiden) för att över huvud taget kunna komma fram till vad jag vill göra med mitt liv.
Vi pratade om att jag faktiskt trivs med att vara hemma och inte träffa andra än familjen, men andra tycker ju att man "ska" vilja vara ute och träffa folk och göra grejer. Kaj sa: "Vem säger det?"
Jag fick fundera lite, och svarade lite luddigt att det gör väl de flesta, men främst min syster och Christopher - Johanna verkar tycka synd om mig för att jag inte har en massa kompisar som jag vill umgås med längre. Men grejen är att jag är själv nöjd, men jag tycker det är lite jobbigt att andra tycker det är konstigt. Så jag ska jobba på att inte bry mig om vad andra tycker, det viktiga är att jag själv är nöjd med mina egna beslut.
Han tog ett exempel från sitt eget liv, från när han träffade sin fru: han var ljudtekniker för en massa coola band (bl.a. Ratata) på 80-talet, men hans då blivande fru hängde i advokatkretsar. Första gången han följde med henne på fest och nån frågade vad han gjorde fick han inte alls den reaktion han brukade få - alla brukade veta vem han var och tycka att han hade ett coolt jobb, men där var det ingen som över huvud taget brydde sig. Hans första instinkt var att rusa till Café Operas stambord där han brukade hänga, men han var för kär, så han stannade och såg det som en utmaning istället.
Nu minns jag inte exakt hur detta hängde ihop med mig, men det var väl nåt om att jag ska försöka sluta bry mig om vad andra tycker och istället känna efter vad jag själv vill och hur jag känner. Vill jag flytta till ett jättestort hus i Landskrona och skaffa ett jobb som inte är flashigt och coolt utan bara har bra tider så jag kan spendera mer tid med våra barn istället, så ska jag göra det och skita i om andra tycker det är konstigt att jag inte bor kvar i Stockholm och jobbar i musikbranschen. Och det vill jag faktiskt. Flytta till Landskrona och ha ett lugnt jobb, alltså. Så nu gör vi det. :)