Bättre avslutning på kvällen

Flora har krånglat lite med bröstet idag också, men åtminstone mindre än igår, så det känns skönt - särskilt som det inte blev av att ringa läkaren idag eftersom hon dels åt bra igår kväll och dels sov jag nästan hela förmiddagen efter en ganska dålig natt. Och nu sent på kvällen har hon legat först i sin vagn och sen i min famn och stor-lett och gjort en massa gulliga små ljud, så mitt humör har höjts flera grader. Jag har svårt att fota och filma när de är såhär glada bara, för så fort jag tagit fram mobilen börjar de bara stirra på den istället... Så än så länge är det mest för oss här hemma.
Och när Alfred vaknar ska jag krama honom så länge jag får och så hoppas jag på mindre bråk imorgon, för det gör så ont i hjärtat att bli arg på honom.

Här är åtminstone ett par bilder från igår kväll där de var glada en i taget - här är Lilly glad...

och här Flora!

Uppfostringsproblem

Ikväll har det varit rena dårhuset här hemma. Det började väl egentligen när jag hämtade Alfred på dagis, och han inte ville klä på sig och jag till slut lyfte tillbaka honom när han sprang iväg. Då slog han mig i ansiktet och sen sparkade han på mig när jag försökte få på honom overallen. Han har slagit mig förut, och han vet mycket väl att han inte får slåss, men han gör det väl för att testa mig, antar jag. Jag röt till åt honom, och sen gjorde jag som jag läst att man ska: satte mig på hans höjdnivå och försökte få honom att titta mig i ögonen, vilket han försökte undvika eftersom han förstås skämdes, och pratade allvarligt med honom om att man inte får slåss o.s.v. Men det hjälpte inte, han fortsatte bråka tills jag till slut fått på honom kläderna och fått med honom ut. Då sa han förlåt och kramade mig, och jag upprepade att man inte får slåss, och han sa "inte slå mamma".
Sen fortsatte han vara gnällig resten av kvällen och galltjöt så fort han inte fick som han ville, och tjejerna har också ylat ikapp och i kör större delen av kvällen. Det var min tur att lägga Alfred, och efter vi läst ett gäng böcker och släckt lampan så drämde han till mig i ansiktet igen (har redan glömt varför), jag röt åt honom igen och sa ungefär ett dussin gånger till att man inte får slåss, och då skämdes han ganska direkt och kramade mig och lade sig snällt igen. Men bara några minuter senare slog han mig igen, helt utan anledning, bara för att testa mig. Jag blev vansinnig och gick ut och sa att han får somna själv. Han grät förtvivlat i några minuter innan han kom ut, och så pratade vi igen om att man inte får slåss, och jag sa att jag inte ville lägga honom eftersom han slagit mig så många gånger idag, men till slut efter en kvart ungefär av att han bett mig komma in igen gick jag med på att gå in med honom igen och då somnade han ganska fort.
Jag vet inte hur man ska göra sånt här. Jag har försökt googla hur man ska hantera det, men inte hittat nåt bra, och jag tror ju att jag gör ungefär enligt regelboken, men uppenbarligen funkar det inte.
Jag ger mina barn så mycket kärlek det bara går, och jag hoppas att det räcker långt, men det där med att uppfostra dem till att förstå hur man ska bete sig är inte så lätt, märker jag. Ikväll känner jag mig rätt så misslyckad som förälder.

Äter igen

Flora kände visst på sig att mamma var orolig och ville hjälpa mig: hon fick ersättning strax efter vi var på BVC (medan vi var och handlade mat) och sov sen nån timme, men när hon vaknade tog hon bröstet efter bara lite gnäll, och nu har hon precis släppt efter att ha ätit/halvsovit/ätit i en timme och tjugo minuter! Snäll tjej, det där.

BVC-rapport

Före dagens besök på BVC var det några veckor sen vi var där, och under den tiden har vi märkt att Lilly gått upp i vikt bättre än Flora. Plus att Flora de två senaste dagarna inte kunnat få grepp om bröstet på dagtid (på nätterna har det gått bra, och så har hon fått ersättning istället på dagarna), så jag har varit lite orolig. Och det med rätta, visade det sig. Lilly väger nästan 5 kg, men Flora bara knappt 4,4. Längdmässigt är de båda okej med 57,5 för Lilly och 55,5 för Flora (åt det korta hållet, men ändå okej enligt kurvorna). Flora har inte gått ner i vikt, men ligger nu på den nedersta kurvan; två streck under medel. 

Och hon visade prov på hur hon gör när hon inte får grepp om bröstet, så sköterskan tyckte att vi nog ska försöka få en tid hos barnläkaren där för att kolla att hon inte har nån infektion eller så som stör henne. Hon verkar må bra och är pigg och glad mellan varven, men det hela gör mig lite nervös. Hoppas dock på att det bara beror på att de är i slutfasen av andra utvecklingssteget, men bäst att kolla. 

Hemma med bara ett barn

Vi fick två ganska bra nätter igen efter de där när Christopher var uppe till 05, men i natt blev det sämre igen. Framför allt Lilly var smått hysterisk, och jag antar att hon hade ont i magen, för hon spände sig och blev stel som en pinne och skrek i högan sky (hennes nya smeknamn: Lilly Pinnen Reis). Jag körde lite magmassage på henne, som vi fick tips om på BVC när Alfred var en liten gaphals, och det lugnar hon sig lite av, oftast åtminstone. Här förklarar 1177 hur man gör.
Idag är jag hemma med bara Lilly: Alfred är tillbaka på dagis efter 17 dagar hemma, och Christopher som lämnade honom sa att han blev jätteglad när de kom dit i morse. Han ska byta avdelning nu dock, så jag hoppas att han kommer gilla det också. Jag har hunnit laga speldosan till Miffy-mobilen ovanför spjälsängen (som i och för sig inget av mina barn gillat än så länge, men ändå, kul om den funkar), ett hål i en kofta och ett hål i mitt kappfoder, samt duscha. Sen hade jag tänkt hinna blogga mycket mer än jag gjort, men så har internet strulat typ hela tiden sen jag satte mig vid datorn, så det sket ju sig. Men det här med att vara hemma med bara ett barn: som semester! Inget illa ment mot er som har ett barn, för jag tyckte också att det var rätt körigt och fick inget gjort när jag bara hade ett, men nu att bara vara med ett när jag är van att vara hemma med tre (visserligen med Christopher hemma också, men ändå)... Hur lugnt som helst! Lilly har skrikit en del, men nu sover hon så sött i mitt knä och jag har det lugnt och skönt.
Det här med att duscha förresten. Jag tappar så mycket hår! Jag vet ju att det är normalt, och att man brukar tappa allt det hår man inte tappade under graviditeten sen när man ammar, men hallå, det räcker nu. Istället för det hår jag tappar på huvudet har jag å andra sidan fått så att det mer än väl räcker i ansiktet. Jag tyckte jag blev hårigare i ansiktet under graviditeten, och tänkte att det skulle bli normalt igen efter förlossningen, men inte än i alla fall. Jag rycker bort hårstrån på överläppen och lite varstans nästan varenda dag, men tycker aldrig att det blir bättre. Tack och lov är det ljust, men det är inte särskilt roligt ändå. Det kanske beror på åldern och inte graviditeten? Fast trots åldern har jag börjat få finnar igen nu också. Det kan förstås bero på allt onyttigt jag stoppar i mig eftersom jag utvecklat ett ganska kraftigt sockerberoende här runt jul. Men nu är nästan allt julgodis uppätet, så jag ska försöka bättra mig lite nu. Kanske.

De här tre barnen

Igår kväll låg tjejerna bredvid varann på en kudde i soffan och var på superhumör, så jag hoppades på att kunna fånga bådas leenden på bild - men när kameran åkte fram blev de tyvärr lite allvarligare. Alfred däremot var lättare att föreviga. Och alltså, de här tre barnen! Att jag har gjort dem - kan inte fatta detta.

Tvillingkonststycke

Jag lyckades precis med ett sånt konststycke alltså! Vi hade just försökt lägga oss, men Lilly hade inte somnat och Flora vaknade igen, och båda började skrika, och samtidigt vaknade Alfred. Jag blev kvar ensam med två skrikande tvillingar, och Lilly började bli riktigt hysterisk. Så jag lade dem bredvid varandra och lyfte upp dem (det är faktiskt ganska lätt när de ligger bredvid varann så jag får likadant grepp om båda samtidigt) och gick runt och vaggade dem så de lugnade sig lite. Men sen började Flora hacka mot min axel som en fågelunge efter mat och blev mer och mer frustrerad, så jag hade inget val: jag lyckades kasa ner henne så hon fick grepp om bröstet samtidigt som jag hade Lilly kvar uppe på axeln!

Hade jag inte varit naken, varit i ett mörkt rum och dessutom hade båda händerna mer än upptagna hade jag tagit kort på det. :) Vi får köra en reenactment (kan för mitt liv inte komma på det svenska ordet nu med min trötta hjärna) med kläder på imorgon och med Christopher som fotograf. 

Hörde förresten på nyheterna på nyårsnatten att sömnbrist orsakar samma skador på hjärnan som en hjärnskakning. Jamen det känns ju kul...

Lekbågeframsteg

Idag, äntligen, började tjejerna intressera sig lite för sina lekbågar på babysittrarna. Vi köpte BabyBjörn-sitters genom en tvillinggrupp på Facebook, men de hade inga lekbågar, och jag tyckte att BabyBjörns egna var dels för dyra, dels såg för tråkiga ut, så jag letade rätt på några andra som såg roligare ut (från TAF Toys) och så fick flickorna dem av farmor och farfar i julklapp. Men hittills har de inte brytt sig om dem alls, men idag (eller det började lite redan igår) var framför allt Flora helt fascinerad av sin. Hon satt jättelänge och tittade på en bläckfisk i blått, grönt och orange, och greppade till och med tag i den flera gånger. Enligt Wonder Weeks ska de än så länge - i andra utvecklingssteget - bara slå efter leksaker utan att försöka greppa dem, men Flora körde på lite extra. Lilly är inte riktigt lika fascinerad än, men hon tittade åtminstone lite på sin under middagen idag. Det blir ju väldigt trevligt när lekbågarna kan erbjuda riktig middagsunderhållning, då kanske vi skulle kunna äta en hel måltid utan barn i knäna. Det var lite komiskt när mamma var här över jul med sin brutna arm: vi satt tre vuxna runt matbordet som bara kunde äta med en hand var. Mamma för att hon hade ena armen i gips och jag och Christopher för att vi satt med varsitt barn i famnen. :)

Tjejerna upptäcker Alfred

Vi har haft två riktiga skitnätter, där Christopher har varit uppe med den ena eller den andra av tvillingarna till femtiden på morgonen innan han ens fått gå och lägga sig (jag har smitit i säng någon timme tidigare och ammat den andra) - overallerna i vagnarna-tricket verkar inte funka längre. Men det orkar jag inte skriva mer om nu, utan det jag vill få ner på pränt innan jag ska försöka komma i säng redan runt midnatt är att tvillingarna börjat upptäcka Alfred! Det började med Lilly igår, som log mot honom när han kom och gullade, och idag gjorde Flora samma sak. Jag är så glad över det, för Alfred vill pussa och krama dem hela tiden, och tidigare har de mest börjat gråta när han kommit och varit "närgången". Han har länge följt efter mig när jag hukat mig ner vid deras babysitters och härmat vad jag sagt, typ "Heeeej Flora-liten" (och det låter så roligt när han säger det - säkert låter det rätt fånigt när jag gullar med dem också, men det blir ju lätt så...) och att han nu äntligen får utdelning för det känns fantastiskt!
Han har ju inte varit det minsta svartsjuk på tjejerna, vilket jag var så orolig för eftersom han var supermammig innan de kom - visst kan han bli sur när vi inte hinner leka med honom så mycket som han vill, men han har aldrig kopplat ihop det med att det är tvillingarnas fel och blivit sur på dem, utan han har bara blivit arg på oss. Så sabla skönt ändå. Så han förtjänar verkligen att tjejerna börjar bli glada över honom också. :)

2013 - andra halvan

I juli fyllde mamma 70, så jag hade en anledning att piffa till mig lite - vilket jag väldigt sällan orkade göra efter jag slutade jobba... Illamående, nojor och oro, foglossningar, halsbränna och trötthet i kombination med att i stort sett bara umgås med familjen gjorde väl inte direkt underverk för min förmåga att hålla mig sminkad och snygg. Som tur var passade en av mina favoritklänningar fortfarande, och rosenbusken utanför dörren i stugan och den fina gula färgen på huset blev lite extra accessoarer på den här bilden. Plus världens sötaste son då. :)

Lite senare i juli åkte vi till Christophers föräldrars hus i södra Frankrike. Det var ohyggligt varmt för ett preggo (runt 35 grader för det mesta), så vi var oerhört tacksamma att den snälla grannen gärna lät oss använda hennes pool.

Och Alfred fortsatte bada när vi kom hem till Sverige också fast det inte var lika varmt i vattnet där, vilket jag är väldigt glad över eftersom jag älskar att bada!

I augusti konfirmerade sig min systerdotter/guddotter Stella, och i hennes trädgård efter ceremonin hoppade Alfred på en boll medan hans lite större boll till mamma höll koll...

När vi kom hem till Stockholm igen var jag med på en webb-tv-inspelning med Louise Hallin, producerad av Hannah Widell och Amanda Schulman, där vi fick svar på frågor om barn och föräldraskap.

I september degade jag och magen mest i soffan (det är Alfreds akutsnitt-ärr som syns).

Ett par dagar innan förlossningen tog vi en familjebild med mega-magen.

Den 22 oktober var det äntligen dags! Planerat snitt eftersom båda låg på tvären. Så oerhört skönt att bli av med magen, var ungefär det enda jag kunde tänka på innan, men känslan sen av att vi just fått två barn till var ju ganska obeskrivlig! Så nu blir det förstås en orgie i bebisbilder.

Lilly

Flora

Storebror Alfred träffar sina småsystrar för första gången på BB. Oerhört stolt!

Risig mamma med alla sina tre barn

Två små isbjörnar på golvet i väntan på att få komma ut och åka i vagnen. Vanligaste kommentaren från folk på stan (oftast lite äldre damer): "Nämen! Det är ju två!!"

Inte helt förtjusta i babygymmet än...

Julfina barn

Där är ni!
*Jag ber om ursäkt för alla konstiga radbrytningar - Blogger gillar inte när jag lägger in bilder och försöker skriva under dem. Det här var det bästa jag fick till...

2013 - första halvan

Jag har gått igenom mina foton från 2013, och valt ut några från varje månad. Det här är inte tänkt som en total årsredovisning, utan mer som lite höjdpunkter.

Som här i januari när jag och Alfred gosade. :)

Det här lilla glada ansiktet på ägglossningstestet såg jag alltför sällan, tyckte jag. Vissa månader hade jag tydligen inte ägglossning, men i februari hade jag det. Uppenbarligen dubbelt upp, dessutom.

Min mage vid ungefär samma tidpunkt. Ganska nöjd med den, faktiskt.

I februari rumptränade jag och Alfred tillsammans.

Och Alfred fyllde två, och han och jag bakade tårtor tillsammans: en stor och en liten. Klänningen sydde jag själv strax innan, men den har jag ju inte haft tid att använda särskilt många gånger innan jag blev en tjockis...

... tack vare det här, som dök upp på graviditetstestet den 4 mars!

Alfred håller i graviditetstestet, men det var lite för tidigt för honom att fatta vad det hela handlade om.

För än så länge var det ju bara han, mamma och pappa!

På påsken var vi i Christophers familjs stuga i Lysekil, och vid det laget mådde jag så illa att jag oftast hittades liggandes på golvet. Med sjösjukearmband på.

Då visste jag inte ens att det var två små varelser i min mage. Men den 25 april fick det sin förklaring varför jag mådde ännu sämre än när jag väntade Alfred. "Du har rätt, jag ser två huvuden" är fortfarande den mest oväntade mening jag hört yttras till mig i hela mitt liv.

I maj var vi i Lysekil igen för Christophers farfars begravning. Jag trivdes fortfarande bäst raklång på marken. Magen hade börjat synas ordentligt.

Vi var även en sväng på Botaniska i Göteborg och spanade bl.a. på magnolior. De luktade inte så mycket, visade det sig. Kanske lika bra det med tanke på gravidluktsinnet. (Och jag var väldigt mörkhårig för att vara jag... Tänkte försöka undvika det i vår med det där sprayet jag köpte i förra veckan.)

I juni var vi ganska aktiva, trots att jag mådde kasst. Här var vi på Tullgarns slott på en fotoutställning av tvillingarnas gudmor Malin (fast då hade vi inte bestämt än att hon skulle vara gudmor). Vi var också och hälsade på Alfreds gudfar Emil och några andra vänner och åkte ner till vår stuga utanför Varberg.

Och där firade vi midsommar. Fast jag orkade inte binda några kransar, magen fick räcka som pynt...

Historier från en trebarns/tvilling-pappa på ICA

Jag håller på med en årssammanfattning i bilder, och har nu stannat vid 35 foton - det hade kunnat bli ännu fler om jag orkat gå igenom alla mobilbilder också och inte bara skumma igenom dem... Men från mobilen har jag lagt upp de flesta bra bilder här på bloggen redan, tror jag, så nu tittade jag närmare på systemkamerafotona. Men innan jag ger mig på att lägga upp allt det där ska jag bara berätta lite mer om den där jovialiske herrn från igår.
Vi var och skulle handla på ICA Kvantum i Kungens Kurva, men började på deras fik eftersom Alfred och Christopher ville ha korv till lunch. Vi satte oss vid ett bord, och vid bordet bredvid satt en man och fyllde i V75-papper, och när han började prata med en vän sa vännen till honom att prata lite tystare eftersom våra bebisar sov i vagnen precis intill. Men mannen skrattade bara glatt och sa att det behövdes inte, han såg minsann på oss att vi inte var såna som skulle ha det knäpptyst när barnen sov. Sen började han prata med oss och det kom fram att han fått en dotter när han var 36 (nu var han 66) och knappt fyra år senare fick han tvillingdöttrar. Han berömde tvillingmammor, och sa att vi klarar allt och att det är ingen idé att ens försöka säga till oss hur vi ska göra.
Vi frågade om hans äldsta dotter nånsin känt sig utanför, eftersom han sagt att tvillingarna var så otroligt tighta, men nej: hon var deras stora hjälte! Det enda var att tvillingarna kanske inte riktigt upplevt så mycket saker som storasyster, för att de inte varit intresserade av att testa på allt som hon gjort eftersom de haft varann istället, och samma sak med andra vänner: de hade ju varann och var nöjda och lyckliga med det. Andra hade dock försökt sära på dem och baktalat den andra tvillingen inför den första, men aldrig lyckats splitta upp dem. När de skulle börja gymnasiet hade tvilingarna själva bestämt sig för att börja i olika skolor, men redan efter en vecka hade de båda börjat vissna utan varann, så pappan fick kliva in och ringa rektorer osv för att fixa ihop dem till samma klass igen. Han erkände att han kanske varit lite curlingpappa, och sa att han t.ex. kunde dyka upp på fester döttrarna varit på för att kolla så att där inte var några droger eller så, och de andra som var där kunde tycka att han var lite töntig, men sen kom det alltid fram att de ändå tyckte att det var rätt coolt att han brydde sig så mycket, och att han alltid ställde upp och skjutsade hem när andra föräldrar satt hemma och drack vin på lördagkvällarna. Han tyckte att det väl var klart att han skulle finnas tillgänglig för sina barn och kunna hämta dem om de behövde honom, och det tyckte jag var så fint. Han och frun tog också med sina barn på t.ex. fester, för varför inte liksom? Varför skulle de ha barnvakt och "vara barnfria"? De hade ju valt att få sina barn själva (även om frun när hon fick veta att det var tvillingar vid ultraljudet, lite som jag, först tänkt "Tvillingar?! Kan man inte ta bort en?") och tyckte aldrig att de var i vägen.
Jag sa att jag oroade mig lite för att våra tjejer skulle glömma bort varann efterom vi sällan låter dem ligga tillsammans nu, men han sa bara "vänta bara" - de kommer bli nära sen. Hans tjejer hade inte ens brytt sig när han en gång kört iväg och gömt bilen bakom hörnet en gång när de vägrat lämna affären de var i - de hade bara glatt dragit iväg åt andra hållet och lekt; de hade ju varann, resten av familjen var inte så viktig, tydligen.
Han sa säkert en massa andra roliga grejer också, men jag minns inte allt. Kontentan av det hela var i alla fall att jag tror att det här kommer bli riktigt riktigt bra. :)

Inte mycket idag

Jobbig dag idag med huvudvärk, skrikiga tvillingar och Alfred som testar gränser, så det blir inget skrivet idag. Kör en bild från igår istället, när allt var lugnt en stund. Imorgon kanske jag ska berätta lite om den jovialiske herrn vi träffade och pratade med på ICA idag, som målade upp en mycket ljus framtid för oss och våra barn. :)

Reslängtan

Tvillingarnas ena gudmor, Jennie, är just nu i Tokyo med sin familj (hon är ju popstjärna där och har varit där otaliga gånger), och jag är så avundsjuk att jag började kolla priser för att åka dit i vår. Och det visade sig att det bara blir billigare och billigare att flyga dit (hittade resor för 2 000:- mindre än när jag var där senast för 6,5 år sen), så jag började nästan tänka att vi skulle kunna åka. Tills jag kom på att Alfred numera kostar fullpris eftersom han är över två år... Och på en så lång resa kanske man skulle vilja ha åtminstone ett extra säte för tvillingarna och inte bara ha knäplatser åt dem, så då kostar det ännu mer. Och eftersom vi är arbetslösa både jag och Christopher så är det nog lite kört. Jag vet inte när vi nånsin kommer ha råd att resa med alla tre barnen, och att åka utan dem är inte ett alternativ på väääldigt många år. Även på charter kostar ju barnens resor (reguljärt brukar de ju flyga gratis så länge de är under två år), så det blir inte lätt det här. Var är den där lottovinsten vi behöver?
Så länge kollar jag på lite bilder från mina Tokyoresor från en av mina andra bloggar, Foto-Sara:
Drömmer mig tillbaka
Tokyo-abstinens, ett år senare
Lost in Translation-baren
Lite japansk mat

Tvillingkänslan

I förmiddags lade jag ner båda tjejerna i samma vagnliggdel, för första gången på några veckor, för att kunna förflytta oss alla mellan två rum samtidigt (Christopher var på toa och Alfred ville byta rum). Lilly låg redan i vagnen och när jag lade ner Flora lite på sidan så att de hamnade ansikte mot ansikte så blev hon mäkta förnärmad. Flora såg totalt förbluffad ut, men Lilly blev verkligen sur och började gallskrika tills jag plockade upp Flora igen ute i vardagsrummet. Jag har ju oroat mig lite för att de typ ska glömma bort att de är tvillingar, eftersom de i stort sett aldrig ligger tillsammans för att de då bara bonkar till varandra i ansiktena och börjar skrika. Och det verkade ju i förmiddags som att de inte tyckte det var nån vidare hit att vara nära varann... Men nu på eftermiddagen stoppade jag ner dem i tvillingselen och bar runt på dem båda ett tag efter att de varit supergnälliga hela dagen - de har turats om att skrika mest hela dagen, förutom när de båda skrikit samtidigt, så tvillingselen fick bli lite avlastning för mormor som fått stå ut med än den ena än den andra skrikande tvillingen i knät i några timmar medan jag haft den andra och Christopher varit med Alfred - och då hände det här:

Lilly tog Floras hand. Så det finns hopp! :)