Om amning

Jag fick en kommentar om amning från Sofie (det är så roligt när ni kommenterar! Tveka inte att skriva om det jag skriver får er att vilja säga något!). Jag är så oerhört tacksam att amningen alltid funkat bra för mig, både med Alfred och tvillingarna. Visst, det är lite krångligt ibland med mjölkstockningskänningar på mig och magknip på barnen, och dubbelamningen är ju som jag skrivit förut lite jobbig, men på det hela taget går det fantastiskt bra och barnen växer bra (Alfred gick upp 500 g/vecka ett tag i början - det vanliga är tydligen nånstans runt 200 g, vilket också är ungefär vad tjejerna går upp - så där var ju amningen helt galet effektiv, han fick ingen ersättning alls). Det verkar ju tyvärr som att alltför många mammor som har problem med amningen känner väldigt mycket press på sig från vårdpersonal (och andra) om att det bara måste funka, vilket ofta bara gör allting värre. Men kanske att det håller på att vända, för en kompis till oss som födde barn dagen före Flora och Lilly kom till världen, peppades så mycket av personalen att ge sin dotter ersättning när hon var gul i början att dottern sen inte ville ta bröstet. Sen tycker jag väl inte att det är bra om det går så långt åt andra hållet heller kanske...
Det blir ju mycket amning med tvillingar, som igår när det kändes som att jag satt hela kvällen med än den ena, än den andra vid bröstet hela tiden (de gillar inte riktigt att ammas samtidigt längre, de verkar tycka att det är för trångt - plus att jag ju tycker det är lite jobbigt också att sitta så fast), men jag gillar att amma, så det är ju tur. Jag är visserligen inte en av dem som lyriskt pratar om den enorma samhörigheten eller vad det är de säger, men jag gillar att se när tjejerna är nöjda och äter lugnt, och nu har de börjat hålla mig antingen i handen eller i min tröja och ibland titta mig i ögonen, så då blir det ju extra mysigt. Amning lär också vara bra för immunförsvaret, och det kan de ju behöva, mina små kejsarsnittsbarn. Å andra sidan blev jag ammad mindre än mina systrar, för mamma blev sjuk efter några månader (tre, tror jag det var), och jag har mycket bättre immunförsvar än båda mina systrar. Får väl hoppas att jag kan föra det vidare till mina barn oavsett.
På tal om kejsarsnittsbarn: igår tittade Alfred på mitt ärr ("strecket"), och jag sa att först kom han ut där (akutsnitt), sen Flora och sen Lilly (vet inte riktigt när han ska få lära sig att barn egentligen ska komma ut genom snippan?), och han upprepade det, och fortsatte sen med "pappa kom ut där". Jag försökte förklara att pappa kom ut från farmor och mamma från mormor, för farmor är pappas mamma och mormor är mammas mamma, men nähädå, den gick han inte på. Han envisades med att pappa kom ut ur mitt streck, tills han ändrade sig och sa att pappa kom ut ur Alfreds mage. Sedär.