Förra inlägget började bli långt, och jag fick dessutom slut på ord, så det fick brytas där. Men tvillingarna sover fortfarande, så jag kör väl vidare lite i ett nytt inlägg.
Operationen var över 13.37, och jag minns ärligt talat inte så mycket mer av vad som hände. Christopher satt med tvillingarna i famnen minns jag, men jag antar att han lade över dem i den där plastvagnen man får när jag var klar och rullades iväg till uppvakningsavdelningen. Och jag antar att jag fick upp dem vid mina bröst när jag låg där, men allt är väldigt suddigt. Eller jo, det fick jag ju, för jag minns att Floras lilla huvud höjdes varje gång blodtrycksmanchetten spändes åt runt min högra arm, och att de var tvungna att flytta henne lite när de skulle kolla om det var nåt fel på apparaten när mitt blodtryck plötsligt sköt i höjden upp mot 200 i övertrycket och 100 i undertrycket. Ingen kom fram till varför, för jag kände inte att jag hade särskilt ont, men sköterskorna pratade både med gynekolog och narkosläkaren Mirjam för att se om jag behövde medicin, men de bestämde att det räckte att övervaka och avvakta. Och det sjönk ner till normalt igen efter någon timme. Vi fick komma upp på vårt egna rum nånstans närmare klockan fyra när jag kunde röra benen igen, även om en fot fortfarande kändes bortdomnad.
Dagarna flöt liksom ihop, så jag har inga distinkta minnen av vad som hände när, men de saker som hände var väl ungefär att jag fick morfin i infarten i höger hand lite då och då, och andra smärtstillande tabletter var sjätte timme, en spruta blodförtunnande i benet framåt kvällen eftersom jag är över 40 och blivit snittad (tydligen kriterier som ökar risken för blodpropp) och den fantastiska barnmorskan Marie kom in och skulle ha mig att ställa mig upp för att se om hon skulle ta bort katetern samma kväll eller nästa morgon. Jag fick en gåstol att hålla mig i, men det gjorde så ont när jag kom upp att jag var tvungen att sätta mig igen och djupandas för att inte kräkas av smärta - efter Alfred hade jag inga problem att komma upp och gå och kissa, men det kanske hade gått fler timmar då, jag minns inte, eller så berodde det på att magen var så mycket större den här gången, den hade väl frestats på mer. I vilket fall lämnade vi katetern (som inte var obehaglig längre, som tur var) till nästa morgon. Då gick det bra att gå på toa efteråt. Jag har - fortfarande - väldigt ont i en fläck till höger om såret, men i själva såret gör det inte särskilt ont, och så får jag ont i ryggen av att ligga så stilla och amma större delen av nätterna, men jag känner mig ändå ganska förskonad från några större postoperativa smärtor.
Det om mig ungefär. Nu barnen!
Båda barnen började suga bra och mycket ganska så fort, alla barnmorskorna som hade hand om oss var nöjda med dem. Lilly hade lite svårt att få grepp ibland och försökte suga in bröstvårtan i munnen istället för att kasta sig över den och liksom hugga in den, som Flora snabbt blev bättre på, så det kunde göra lite ont, men sen fick hon bra grepp ändå. De ammade gärna samtidigt, och det var ju det jag ville innan, men jag har upptäckt ett par grejer som är jobbiga med det: jag sitter totalt fast, så om en av dem gör något så enkelt som att tappa taget om bröstvårtan har jag inte ens en hand ledig att hjälpa henne få grepp igen. Att komma åt att dricka vatten: omöjligt utan hjälp. Jag låg helt blickstilla i timmar under nätterna och fick ont överallt, och sen när de sov gott och släppt brösten var det hopplöst att lägga undan dem också, för jag var i så fall tvungen att lyfta dem med en hand var. Så kort sagt: Christopher fick vara min slav. Så jag är inte helt säker på att jag längre vill att de ska amma samtidigt jämt, fast nu sen vi kom hem har de faktiskt velat det större delen av tiden, så det kanske blir så ändå.
Flickorna gick ner lite för mycket (10% och 8%), så vi fick börja ge dem ersättning med kopp var fjärde timme på torsdagen tills min mjölk kommer igång ordentligt. Vi har fortsatt med det hemma, men idag har vi slarvat, för båda har ammat så bra. Tyvärr har vi inte kunnat väga dem än, men jag ska ringa BVC direkt imorgon.
Vi hade ett gäng olika barnmorskor som tog hand om oss, och alla var fantastiska på sina sätt, så vi hade det väldigt bra. Maten var helt okej, och bara en sån sak som att jag äntligen kan äta frukost utan att må illa: uuunderbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar