En vanlig kväll med två tvååringar

I sängen, vi har släckt lampan efter att ha läst fem böcker.
Jag: - Godnatt mina älsklingar, mamma älskar er.
Flora: - Älskar mamma, älskar mormor.
Jag: - Vi älskar dig också hjärtat.
Lilly: - Älskar mormor, älskar mamma.
Jag: - Vi älskar dig också hjärtat.
Flora: - Älskar mamma lite. (Hon brukar testa mig genom att säga att hon bara älskar mig lite, jag orkar inte svara ikväll.)
Lilly: - Älskar mamma mycket!
Jag: - Mamma älskar er, men nu är det dags att vara tysta och sova.
Båda ligger och babblar en stund, och jag försöker att bara vara tyst och inte svara när de pratar med mig, men börjar bli lite irriterad.
Jag: - Nu får ni vara tysta, annars går jag ut.
Flora med panik i rösten: - Nääääääääej!!
Lilly: - Mamma ut. (= Mamma gå ut.)
Flora: - Nä.
Lilly: - Mamma ut.
Jag tänker att jag ignorerar henne, för om jag faktiskt skulle gå ut skulle Flora börja skrika, och förmodligen Lilly med, även om hon fått för sig att jag ska gå ut.
Lilly: - Mamma ut. Mamma ut. Mamma ut. Mamma ut. Mamma ut. Mamma ut. Mamma ut. Mamma ut. Mamma ut. Mamma ut.
Jag börjar räkna hur många gånger hon säger det, men ids inte räkna längre när jag kommit till 18.
Lilly: - Mamma ut. Mamma ut. Mamma ut. Mamma ut. Mamma ut.
Jag: - Tyst.
Lilly: - Mamma ut.
Jag: - Tyst!
Upprepas ungefär tio gånger, tills jag till slut lyfter bort henne till Alfreds lilla madrass som ligger vid fotändan, och hon börjar skrika. Hon tystnar snart och kryper tillbaka och sätter sig bredvid mig och Flora.
Lilly: - Mamma ut.
Jag: - Du kan gå ut.
Lilly går ut och sätter sig i hallen utanför sovrummet. Efter ungefär en minut kommer hon tillbaka och vill ligga på min arm.
Jag: - Mamma blir ledsen när du säger så dumt. Det var inte snällt. Ska du säga förlåt?
Lilly (låter helt glad): - Förlåt mamma!
Fem minuter senare somnar hon, nöjd på min arm.
Nää, det är inte alls irriterande när de testar mitt tålamod. Inte alls. Suck.