Sömnlös natt

Jaha, det visade sig att jag är ännu räddare för magsjuka än jag trodde: jag kunde inte sova inatt. På hela natten. Det är väl en sak att ha svårt att somna och ligga vaken till 2-3, kanske till och med 4, men jag kunde inte somna ordentligt på hela natten, tills det var dags att gå upp.

Jag var så fruktansvärt trött igår att jag gick och lade mig redan 21.30, vilket är helt revolutionerande för att vara jag, och låg och djupandades för att slappna av. Och där somnade jag nog faktiskt och sov i ungefär en halvtimme, men vaknade till vid elva. Strax därefter vaknade Lilly och Christopher som just kommit upp gick in till henne. När han kom ut igen sa jag att han kunde ta in henne till mig, så jag kunde ha koll på ifall febern kom tillbaka och slippa oroa mig för henne - men när han hämtade henne vaknade både Flora och Alfred... Flora skrek efter mig och kom snart intrippande till mig och Lilly. Men eftersom jag var så rädd att hon smittats av magsjuka ville jag inte ha henne i vår säng, så när Lilly somnat tog jag med henne in till barnens sovrum igen och fick ligga där med henne i nästan en timme tills hon somnade om. Christopher fick också ligga där en stund med Alfred, som jag inte dög för, och vid midnatt lade jag mig i vår säng igen. 

Sen låg jag där och djupandades och djupandades men kunde inte somna för jag lyssnade efter minsta misstänkta ljud och fick hjärtklappning så fort jag hörde något. 

Det kan ju inte vara normalt och nyttigt att vara så paniskt rädd! Men det är för att det var så jobbigt när alla barnen hade magsjuka i februari: Flora och Alfred var dåliga på nätterna så jag kunde inte sova på två nätter, och på dagarna hade jag det största ansvaret också för att jag var frisk och Christopher var man-sjuk (han var mest inbillningssjuk och hade ont i magen men blev så däckad av det att han inte gjorde många knop)... Plus att barnen var så hemskt ledsna; de tyckte ju det var så äckligt och jobbigt att inte ha någon kontroll över vad som hände med dem. Så jag är ärligt talat svinrädd för att vi ska behöva gå igenom den där skiten igen - vilket vi ju lär bli tvungna till, förr eller senare. 

Men på förmiddagen idag smsade jag min vän Emil, vars familj åkte på två omgångar förra säsongen, för att få lite pepp och överlevnadstips, och han skrev att han och ena sonen hade det i förra veckan men mamman och andra sonen klarade sig, tack vare mycket handtvätt, separata handdukar och lite försiktighet, så han skrev att det finns stort hopp. Och nu läste jag precis att inkubationstiden är 12-48 timmar med medeltid på 30-34, och det har gått lite drygt 34 timmar nu, så jag kanske kan intala mig själv att faran är om inte över, så åtminstone på nedgång nu, så jag kan sova inatt. Händer det så händer det och då vaknar jag ju då, jag behöver ju inte ligga och vänta på det.
Lilly har i alla fall inte haft någon feber idag, så imorgon får hon gå tillbaka till förskolan, om ingen blir sjuk inatt.
Nu till en god nyhet: vi har bredband och tv!!!
Idag kom ännu en tekniker och fixade faktiskt problemet! Bredbandet började funka nästan omedelbart, men inte tv:n, fast det problemet löste en på kundsupporten på Bredbandsbolaget efter en stund i telefon, så vi har haft hyfsat lyckliga barn här ikväll (och föräldrar för den delen). Fast så är det såklart inget Grey's Anatomy på tv ikväll bara för det, pga handboll (eller om det var säsongsavslutning förra veckan kanske). Tre och en halv månader tog det att få problemet löst... Nu kommer nästa del: att kräva förra ägaren av huset på ersättning för eländet.