Jag har samlat ihop en massa små anteckningar i ett utkast här i bloggen under nån vecka, och nu känns det som att det är dags att göra något av dem. Det kanske blir lite osammanhängande, men vi kör.
Jag börjar med Alfred. Han är, som jag ofta nämnt, så oerhört go och kärleksfull, samtidigt som han kan vara helt sabla hopplöst jobbig. En dag när jag hämtade honom på förskolan och han blev helt sprattlig som han brukar bli när jag hämtar, sa hans fröken Neta: "Den där sidan av dig får vi aldrig se här på förskolan! Så får du gärna vara här också!" och jag frågade hur hon menade och hon sa att där är han så lugn så lugn, och tyst. Jag sa att han gärna kunde få byta ibland och vara lugn hemma och sprattlig på förskolan... På förskolan är han också oerhört beskyddande mot Flora och Lilly och kan stå med dem ute på gården och bara hålla om dem - medan han hemma sliter leksaker ur händerna på dem och gallskriker om de inte gör precis som han vill. Och still sitter han då rakt inte, utom möjligtvis en kort stund framför tv:n (han ÄLSKAR att titta på film), annars springer och hoppar han konstant, heeela dagarna, och lyssnar väldigt sällan på vad vi säger till honom.
Men självklart är han gullig hemma också, och så artig! Om jag råkar till exempel knuffa till honom när jag vänder mig om eller så, så säger han alltid "Det gör inget mamma", och om han ramlar säger han "Det gick bra tack" (om det inte gör ont nånstans förstås). Och igår när han gick upp på övervåningen för att gå på toa när vi åt middag så ropade han på mig, och jag förväntade mig att uppföljningen på "Mamma!" skulle bli "Jag har bajsat", men istället ropade han bara: "Jag älskar dig!" :)
Flora är en liten busis ibland. Hon kör sin egen taktik där hon försöker smyga iväg när hon vet att hon inte får (som när hon ska sova eller när vi sitter och äter), och rör sig så långsamt och tyst hon bara kan och hoppas att ingen märker något. När vi säger till henne låtsas hon som att hon inte hör och står bara helt still. På det hela taget svarar hon väldigt sällan när vi frågar henne något - det är inte så att hon inte hör eller inte förstår, hon bara svarar inte om det inte är något hon bryr sig särskilt mycket om, eller om det är något hon bara inte vill.
När hon ska sova har hon gått över till att ganska ofta pilla på sin egen örsnibb istället för på min (som hon började med när jag inte ville att hon skulle ligga och nypa i min bröstvårta längre för det gjorde ont), men ibland ligger hon och drar fingrarna över mitt hår på den långa sidan, och det är jättemysigt. Hon lägger ofta sina fötter mellan mina lår, som Alfred också ofta gjorde när han var lite mindre. När hon tappar bort sitt lilla mjukislejon i sängen morrar hon, istället för att fråga var det är, det är väldigt gulligt.
Lilly brukar sitta still och äta duktigt vid måltiderna, trots att Alfred och Flora smiter iväg och leker, och det är jag väldigt tacksam över. Men hon är inne i en period av extrem självständighet just nu (jag försöker att inte kalla det trots, för det är ju inte det det handlar om), där hon blir suuuperarg om vi försöker hjälpa henne med något när hon inte själv tänkt så; vid påklädning, avklädning, blöjbyte, måltider, ja, vad det nu kan vara. Och det är dessutom bara jag som får hjälpa henne när det väl är dags för hjälp, absolut inte pappa: om pappa hjälper gallskriker hon tills jag tar över.
Flora vill också oftast bara att jag ska hjälpa henne - en kväll tröttnade Christopher och tog på henne pyjamasen fast hon ville att jag skulle göra det (men jag satt på toa), och Flora skrek och skrek, och sen var hon sur på Christopher även dagen efter och han fick inte röra henne alls.
Lilly ska ha allt på sitt sätt och säger som regel nej till det mesta först - som ett exempel: om Christopher säger "Får pappa en puss?" säger hon "Nej!!", vänder bort huvudet, och en sekund senare vänder hon tillbaka huvudet och plutar med munnen för en puss.
De senaste dagarna har hon börjat sparka på saker, och i veckan sparkade hon tydligen på en pojke på förskolan också när han tog en leksak eller vad det nu var, och han hämnades genom att hugga tag i hennes ansikte och råkade riva henne i munnen. Veckan innan var det förresten visst en pojke som dragit henne i håret, berättade fröken vid hämtning, men det hade inte varit så mycket mer än det, men jag fick lite känslan att fröken förväntat sig att jag skulle bli upprörd - fast det fanns det ju liksom ingen anledning att bli. Mina barn har ju också slagits i perioder, det gör ju de flesta barn. Det är åtminstone något jag inte nojar särskilt mycket över, det brukar gå över.
Alla barnen kör någon sorts lite komisk besserwissertaktik just nu också: om vi säger "Aja baja Lilly!" när hon gjort något hon inte får säger Flora direkt "Baja Ninny!" och Alfred stämmer också in (så lagom störigt), och Lilly blir skitsur och säger "Inte baja Ninny!!"
Jag börjar med Alfred. Han är, som jag ofta nämnt, så oerhört go och kärleksfull, samtidigt som han kan vara helt sabla hopplöst jobbig. En dag när jag hämtade honom på förskolan och han blev helt sprattlig som han brukar bli när jag hämtar, sa hans fröken Neta: "Den där sidan av dig får vi aldrig se här på förskolan! Så får du gärna vara här också!" och jag frågade hur hon menade och hon sa att där är han så lugn så lugn, och tyst. Jag sa att han gärna kunde få byta ibland och vara lugn hemma och sprattlig på förskolan... På förskolan är han också oerhört beskyddande mot Flora och Lilly och kan stå med dem ute på gården och bara hålla om dem - medan han hemma sliter leksaker ur händerna på dem och gallskriker om de inte gör precis som han vill. Och still sitter han då rakt inte, utom möjligtvis en kort stund framför tv:n (han ÄLSKAR att titta på film), annars springer och hoppar han konstant, heeela dagarna, och lyssnar väldigt sällan på vad vi säger till honom.
Men självklart är han gullig hemma också, och så artig! Om jag råkar till exempel knuffa till honom när jag vänder mig om eller så, så säger han alltid "Det gör inget mamma", och om han ramlar säger han "Det gick bra tack" (om det inte gör ont nånstans förstås). Och igår när han gick upp på övervåningen för att gå på toa när vi åt middag så ropade han på mig, och jag förväntade mig att uppföljningen på "Mamma!" skulle bli "Jag har bajsat", men istället ropade han bara: "Jag älskar dig!" :)
Flora är en liten busis ibland. Hon kör sin egen taktik där hon försöker smyga iväg när hon vet att hon inte får (som när hon ska sova eller när vi sitter och äter), och rör sig så långsamt och tyst hon bara kan och hoppas att ingen märker något. När vi säger till henne låtsas hon som att hon inte hör och står bara helt still. På det hela taget svarar hon väldigt sällan när vi frågar henne något - det är inte så att hon inte hör eller inte förstår, hon bara svarar inte om det inte är något hon bryr sig särskilt mycket om, eller om det är något hon bara inte vill.
När hon ska sova har hon gått över till att ganska ofta pilla på sin egen örsnibb istället för på min (som hon började med när jag inte ville att hon skulle ligga och nypa i min bröstvårta längre för det gjorde ont), men ibland ligger hon och drar fingrarna över mitt hår på den långa sidan, och det är jättemysigt. Hon lägger ofta sina fötter mellan mina lår, som Alfred också ofta gjorde när han var lite mindre. När hon tappar bort sitt lilla mjukislejon i sängen morrar hon, istället för att fråga var det är, det är väldigt gulligt.
Lilly brukar sitta still och äta duktigt vid måltiderna, trots att Alfred och Flora smiter iväg och leker, och det är jag väldigt tacksam över. Men hon är inne i en period av extrem självständighet just nu (jag försöker att inte kalla det trots, för det är ju inte det det handlar om), där hon blir suuuperarg om vi försöker hjälpa henne med något när hon inte själv tänkt så; vid påklädning, avklädning, blöjbyte, måltider, ja, vad det nu kan vara. Och det är dessutom bara jag som får hjälpa henne när det väl är dags för hjälp, absolut inte pappa: om pappa hjälper gallskriker hon tills jag tar över.
Flora vill också oftast bara att jag ska hjälpa henne - en kväll tröttnade Christopher och tog på henne pyjamasen fast hon ville att jag skulle göra det (men jag satt på toa), och Flora skrek och skrek, och sen var hon sur på Christopher även dagen efter och han fick inte röra henne alls.
Lilly ska ha allt på sitt sätt och säger som regel nej till det mesta först - som ett exempel: om Christopher säger "Får pappa en puss?" säger hon "Nej!!", vänder bort huvudet, och en sekund senare vänder hon tillbaka huvudet och plutar med munnen för en puss.
De senaste dagarna har hon börjat sparka på saker, och i veckan sparkade hon tydligen på en pojke på förskolan också när han tog en leksak eller vad det nu var, och han hämnades genom att hugga tag i hennes ansikte och råkade riva henne i munnen. Veckan innan var det förresten visst en pojke som dragit henne i håret, berättade fröken vid hämtning, men det hade inte varit så mycket mer än det, men jag fick lite känslan att fröken förväntat sig att jag skulle bli upprörd - fast det fanns det ju liksom ingen anledning att bli. Mina barn har ju också slagits i perioder, det gör ju de flesta barn. Det är åtminstone något jag inte nojar särskilt mycket över, det brukar gå över.
På kvällarna brukar Alfred få somna inne i vår säng, och ungefär när det är dags för mig att gå och lägga mig brukar Flora vakna och tassa in till oss (ett par kvällar den senaste veckan har hon smugit ner för trappan och fått vara uppe tills jag hunnit göra mig klar och sen fått lägga sig med mig. Lilly brukar vakna någon gång mellan 4 och 6 och sätter sig upp i sängen och ropar på mig, svinhögt, istället för att komma in, så jag brukar gå in och lägga mig hos henne, och sen kommer Flora igen ungefär när det är dags att gå upp vid 7-7:30.
Och så en liten uppdatering om mig: min fot som gjorde så ont förra helgen - jag hade bandage under helgen till och med - blev bättre efter några dagar. Och min mage blev bättre av Omeprazol, så jag slutade ta dem efter 10 dagar. Men tre dagar senare fick jag plötsligt svinont i magen igen och tog en tablett nästa morgon och ringde och bokade en läkartid i nästa vecka. Men det blev bättre efter ungefär ett och ett halvt dygn igen, så jag får se om jag kanske ska avboka läkartiden.
Och det sista för idag: min syster Johanna (som fyller år idag) som är gravid har fått veta att det är en flicka hon väntar. Hon var helt nojig för att det skulle vara en pojke, just för att vi liksom aldrig haft några pojkar i familjen - jag var också orolig när jag var gravid med Alfred. Men det är ju liksom ändå bara ett barn oavsett, lärde jag mig. Ju!
(Bilderna i dagens inlägg är tagna av Christopher.)
(Bilderna i dagens inlägg är tagna av Christopher.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar