Ensamdag med barnen

Sådär, nu sover alla barnen efter vår dag utan pappan.

Morgonen gick bra; vi gick upp i tid, alla var hyfsat glada och nöjda och åt frukost och så kom vi iväg i såpass bra tid att åtminstone en lämning kunde ske i tid (vi valde Alfred, för det går snabbast att lämna honom, så tjejerna fick följa med upp till honom först).

Sen åkte jag hem och fick cirkulera runt i kvarteren i närmare tjugo minuter innan jag hittade en parkeringsplats, eftersom det var städdag på vår sida av gatan idag så det bara fanns hälften så många p-platser som vanligt. Till slut fick jag ställa mig på en tvåtimmarsparkering och sätta klockan för att komma ihåg att flytta bilen sen. Efter det gick jag hem och däckade i sängen i en och en halv timme, jag var helt slut.

Efter bilflytten köpte jag smørrebrød till mig själv, lagade makaronilåda till middagen, åt lunch, började titta på dokumentären "Jiro Dreams of Sushi" på Netflix (fantastisk dokumentär för en Japan-fantast som jag) och slog in julklappar tills det var dags att hämta barnen.

Vi kom förstås inte från förskolan utan att gunga en stund först. De älskar verkligen att gunga, mina ungar.

Jag hade bestämt mig för att vi skulle ta en stund på stan för att leta lite sista julklappar till mor- och farmödrarna, och jag visste att det antagligen skulle bli jobbigt, men ändå lite omväxling mot att vara hemma, så vi körde på. Och ja, det blev jobbigt, och vi hittade inga bra julklappar heller, men vi avslutade med att dela på en chailatte, och den älskades av alla. Alfred tjoade till och med "Det här är så gott att jag skulle vilja stå här hela dagen!" när vi stod utanför Espresso House och drack den.

Hemma tittade vi på de tre senaste avsnitten av julkalendern, eftersom vi låg lite efter, men tyvärr lyckades ungarna bråka med varann ändå - om var de skulle sitta, sparkade på varann osv osv, så när maten nästan var klar (värmde den i ugnen under sista avsnittet) stod alla tre barnen och skrek, och jag pallade bara inte - min tålamodsnivå med bråk är just nu nere på nästan noll. Men när jag skrikit tillbaka åt dem att hålla tyst och sätta sig vid bordet och ställt fram maten så var plötsligt alla lugna och satte sig och åt. Och Alfred gillade maten för en gångs skull, den kräsna lilla killen!

Jag skrek åt barnen fler gånger än jag egentligen vill erkänna, men till slut fick jag i alla fall alla färdiga för sängen och att ligga still utan att pilla på varann, knuffa på varann, sparka på varann och ligga och babbla, och vid halv nio somnade Alfred och Lilly och en halvtimme senare Flora.

Nu äter jag lite kaoskaka och slötittar på nåt havsprogram med Anders Lundin och keyboardisten från Trance Dance, men nu får det bli slutet av Jiro-dokumentären och sen när Christopher kommer hem framåt midnatt rymmer jag nog.