Frisyr och mitt livs värsta mardröm

Jag nämnde ju igår att jag klippte mitt hår igår kväll. Jag kom plötsligt ihåg idag att Alfred frågade mig efteråt varför jag har kort hår på ena sidan och långt på den andra (jag har haft det så sen 2006), och jag svarade något i stil med att jag tycker det är fint och att det är lite roligare och att det inte är så många andra som har det och jag tycker om att inte vara som alla andra. Han svarade: "Det vill jag vara" - som alla andra alltså.
Och det är klart att han får det, men jag hoppas ändå att vi kommer lyckas fostra våra barn till att våga vara annorlunda om det är det de vill vara. Det lyckades ju min mamma med för mig, och jag vet inte exakt hur hon gjorde det, men jag minns i alla fall att jag inte fick sånt som "alla andra har", som Skrållan-docka och Salomon-ryggsäck, som jag bad om. Jag vet inte om hon hade någon princip bakom det eller vad det var, men jag klarade mig ju utan det. Istället fick jag näbbstövlar... Jag gillade dem aldrig, men jag bar dem, för jag hade ju fått dem av min älskade mamma.
Och oavsett vad Alfred sa så tror jag faktiskt att han (än så länge i alla fall) vågar sticka ut, för han går på en förskola med många barn från andra mer traditionella länder vad gäller könsroller, och går gärna dit med tjejernas hårband för att han tycker det är fint - första gången fick han kommentarer om det, men fröknarna hjälpte till att förklara att i Sverige får man ha på sig vad man vill (det har jag nog nämnt förut), och sen dess har han haft med sig hårband med rosetter flera gånger till.
Apropå mitt hår förresten, så frågade min syster mig för några år sen om jag inte skulle byta frisyr, för "du har ju haft så jättelänge nu". Jaha? Och exakt hur länge har de flesta tjejer en vanlig lång frisyr? Typ hela livet, ja. Jag gillar min frisyr.

I morse vaknade jag förresten av den värsta dröm jag haft i hela mitt liv. Jag och Alfred var någonstans och skulle gå till butiken TGR, och han var superpeppad. Han skuttade nerför trapporna med en liten fin väska med ett hjärta på - han hade tyckt att vi skulle ta bilen, men jag sa att inte en chans att vi tar bilen till ett ställe som ligger bara fem minuters promenad bort - och när vi kom ut tog han av sig jackan, trots att det var decemberslaskigt och kallt, och jag gav med mig och sa att han får väl ta på sig den igen när han börjar frysa. Vi kom fram till ett övergångsställe över en stor trafikerad väg med två eller om det var tre filer åt varje håll, och det slog precis om till röd gubbe, när Alfred började springa över vägen. Jag skrek åt honom, bilarna började köra i full fart och en körde rakt på honom så han flög flera meter - plötsligt hade jag Lilly i andra handen, så innan jag hann rusa fram till honom kom samma bil som kört på honom och körde rakt över honom så hans huvud krossades och blev helt platt. Jag hann i total panik inse att allt var kört och så vaknade jag med den bilden på näthinnan; hans blonda hår och gröna tröja.
Jag känner mig fortfarande helt panikslagen, 14 timmar senare. I morse var jag tvungen att gå in till Alfred (jag låg hos tjejerna, och Alfred i vår säng med Christopher) och väcka honom (det var ändå dags att gå upp, men Christophers telefon hade dött så alarmet inte gått igång) och pussa och krama honom och säga åt honom att han aldrig aldrig får springa ut i vägen, utan måste hålla mig eller pappa i handen. Jag skrämde honom, stackarn, när jag berättade varför jag var så konstig, och han frågade: "Mamma, blev jag död då?" och jag förklarade att det bara var en dröm, och att om man berättar om sina drömmar så blir de inte sanna (det har jag läst nånstans).
Jag antar att drömmen kom från när jag och Alfred hade varit och handlat mat igår, och parkerade tvärs över gatan hemma. Jag lät Alfred gå i förväg över gatan, som var tom, medan jag tog de sista kassarna, och när han precis kommit fram till bilarna som stod parkerade på vår sida blåste hans keps av honom och han sprang instinktivt efter den. Gatan var tack och lov fortfarande helt tom, men jag fick förstås panik och försökte få honom att förstå att det kan vara livsfarligt att springa efter något så på gatan. Men jag tycker att min hjärna ändå var lite väl taskig mot mig som gav mig den där helt outhärdliga bilden, när jag redan vet hur farligt det kan vara med barn, bilar och vägar...
Älskade älskade barn, inget hemskt får hända er!