Sur och trött

Huga vilken dålig dag jag har haft idag. Och det har inte ens berott på barnen (eller ja, det beror väl på hur man ser det, mer om det strax), jag har bara varit sur och noll-tålamodig hela dagen. Visserligen kom Lilly upp sent igår kväll för att hon bara vaknade hela tiden så hon fick komma upp tills jag hunnit tvätta mig och lägga mig, och sen tog det en evighet tills hon somnade, så jag somnade nånstans runt 1-2, och sen vaknade Flora vid 6 och började krångla, så det var väl för att jag var trött. Fast barnen har varit glada och goa idag, men det har inte hjälpt, jag har bara varit sur ändå och inte klarat att göra något åt det förrän nu framåt kvällen.
Så det är väl den eviga sömnbristen som orsakar mitt dåliga humör, antar jag. I söndags gjorde Christopher det klassiska misstaget att fråga mig om jag var sur - eller snarare: han gjorde det ännu värre genom att säga "Är du extra sur idag?" när jag blev arg på tv:n när jag försökt ändra till sommartid på dvd-spelaren. När någon frågar om man är sur blir man ju sur, oavsett hur glad man var innan, och när han då dessutom klämde till med om jag var "extra sur" undrade jag ju om han tycker att jag är sur jämt, så jag blev ju surare än ättika direkt.
Så efter att jag gått och pyst för mig själv en stund frågade jag honom vad han menade, och han sa att han förstår att jag sover för lite, och jag brukade vara så glad förr i tiden. Jag tycker ändå att jag inte sover så hemskt dåligt, jag tycker nog att jag är mindre trött den här gången än jag var när Alfred var bebis, men jag är liksom under press hela tiden. Det är ju inte bara sömnen, utan det är också det att vi har tre små barn som alltid kräver mig som första alternativ (Alfred är visserligen väldigt självgående nu och vill helst vara med pappa ofta på dagtid, men på kvällarna när det ska läggas och sånt så är det jag som gäller) - och jag älskar det förstås, jag hade antagligen varit supersvartsjuk om Christopher varit tjejernas förstahandsval när de är ledsna, men det är ärligt talat ganska jobbigt också. Jag räcker ju aldrig till.
Framför allt på nätterna, som nu i natt till exempel, när jag låg och höll om Lilly mellan mig och Christopher, och Flora låg på hans andra sida och vaknade och började gråta, och hon bara blåvägrade att ligga hos pappa och började gallskrika tills jag flyttade på Lilly och tog henne istället. Ibland hade det ju varit skönt om de varit lite mindre mammaklängiga, åtminstone på nätterna.
Jag frågade Christopher vad vi ska göra åt det då, för om han börjar reta sig på att jag är sur jämt så kommer ju vårt förhållande gå åt skogen också. Han sa att han tycker att jag ska ta egentid även om jag tycker att jag inte vill det, för att jag behöver komma bort ibland, och sa också att han älskar mig alldeles oavsett om jag är sur eller inte. Men jag måste ändå skärpa mig, jag gillar ju inte ens mig själv när jag är sur och tråkig.
Har dock för mig att Alfred sov som sämst typ runt 1,5-2 år - eller i alla fall vaknade tidigt - så vi får väl se hur det går med det om jag inte får sova. Men snart är det åtminstone sommar, och då blir ju livet lättare alldeles oavsett, så kanske.

Små söta härmapor

De senaste dagarna har jag gjort små anteckningar om grejer barnen gör, för jag tycker det händer så oerhört mycket just nu. Så nu har jag ett utkast med en massa korta halva meningar, som jag ska försöka utveckla, men det kanske blir lite osammanhängande, jag ber om ursäkt för det i förväg.
Tjejerna härmar typ allt vi gör nu, både jag och Christopher och Alfred. När Alfred "springer fort" inne, och lägger sig i startposition för ett sprintlopp gör Lilly det också (fast hon kan förstås inte tekniken än, men hon sätter sig på huk), men hon brukar oftast sitta kvar när startskottet gått, medan Flora springer med.
Ibland när jag har ont i magen av gaser lägger jag mig på mage, och då lägger tjejerna sig bredvid mig och är svinnöjda fast de inte har en aning om vad vi gör där.
Härom dagen när jag satt på toaletten och tjejerna var med så blötte jag ett papper under duschkranen (man når inte handfatet från toan, men duschen i badkaret når man precis) för att tvätta lite, och när jag var klar pekade Lilly att hon ville sitta på toaletten. Jag lyfte upp henne och gav henne en bit papper, och då sträckte hon det direkt mot duschen. Sen ville Flora upp, och det var samma sak då: hon fick mig att blöta pappret, och så försökte hon torka sig mellan benen, sen torkade hon sig runt munnen (och jag var glad att hennes arm inte räckt ner när hon försökte torka snippan...), sen lite på benet, sen snippan och munnen igen, sen var hon klar.

Här på bilden härmar de hur jag och Alfred brukar visa hur mycket vi älskar varandra genom att sträcka ut armarna så långt vi bara når. När vi frågar tjejerna hur mycket de älskar Alfred sträcker de bak armarna. :)
När vi åt kyckling härom kvällen tyckte jag att en bit av köttet såg lite rosa ut, så Christopher tog sin mobil och lyste med ficklampan för att få bättre ljus (den var klar), och när Lilly kommit ur sin stol och satt i mitt knä efter maten tog hon pappas mobil och höll den över mina matrester. Roliga ungar!
Vi har ett väldigt långsmalt badrum där det är rätt trångt, så barnens pallar brukar stå i badkaret när vi inte behöver dem, så när Lilly vill försöka nå upp till handfatet brukar hon dra ut badrumsvågen som står under handfatet och ställa sig på den - tyvärr är den bara typ fem centimeter hög, men det är ju ett bra försök!

Lilly försöker härma fler och fler ord nu också (idag sa hon "Böb-bö" till vår robotdammsugare som vi kallar Bobby, och Christopher hörde henne säga "inte" igår), men Flora säger inte så många riktiga ord än, fast ibland pratar hon på med en massa egna ljud. När jag försöker få henne att säga "mamma" istället för bara "ma" brukar hon skratta åt mig som att det var det roligaste hon nånsin hört. Och hon "flörtar" med mig ibland när hon sitter i sin matstol; då lägger hon huvudet på sned och blinkar hårt och tycker det är jätteroligt när jag blinkar med ett öga tillbaka.
Båda skakar på huvudet när de inte vill något nu, väldigt eftertryckligt.
Sovtiderna har blivit lätt knasiga efter omställningen till sommartid: igår vaknade Alfred vid 9 och gick upp själv och satte på tv:n. Klockan 10 vaknade jag med ett ryck och insåg att tjejerna fortfarande sov och att Alfred inte fått något att äta än, så jag gick upp, och sen tog det en liten stund till innan tjejerna vaknade. I morse väckte jag dem lite före nio. Lyxigt värre, men det blir lite besvärligt att hinna med lunchsömnen innan vi ska hämta Alfred om morgnarna blir allt för sena. Igår vägrade de somna när jag försökte lägga dem på dagen, så de fick helt enkelt vara uppe tills vi fick besök klockan 15: det var kvinnan som köpt vår lägenhet genom sin mamma som var hemma från New York över påsken med barnen (men mannen var inte med) och kom och skulle få titta på lägenheten på riktigt för första gången. Hon var supertrevlig, så det känns bra att lämna över till henne! (Sen gick Christopher ut med Flora och Lilly i vagnen en sväng, så de sov en knapp timme till slut.)
Tjejerna har sovit hyfsat på kvällarna några kvällar igen nu, och igår tror jag inte de vaknade alls förrän jag gick och lade mig runt midnatt. Då krånglade Lilly jättemycket i närmare två timmar dock, vilket var väldigt segt. Hon lägger sig på min arm (men har lärt sig hyfsat att hon inte får bröstet i sängen på nätterna, men igår ville hon åt bröstet ändå), och så ligger hon och myser en stund, sen sätter hon sig upp och tar en napp och så slänger hon sig ner på mage och slocknar. Väldigt intressant sovteknik, tycker jag. Igår vaknade hon till fort igen en massa gånger och satte sig upp igen, så jag sa åt henne att lägga sig ner, men hon la surt armarna i kors över bröstet och vägrade, så Christopher sa "Ska du komma till pappa då?" och då kastade hon sig ner igen. Det här upprepades jag vet inte hur många gånger så det blev helt komiskt till slut. Men vid tvåtiden var jag less på henne och la henne mellan mig och Christopher och då somnade hon till slut. Flora sov gott genom hela kaoset, som tur var. Vid halv åtta vaknade hon och kröp över till mig (hon låg på andra sidan Christopher) och då tog jag av mig sport-BH:n och gav henne bröstet och så somnade hon om. Så det här med att sluta nattamma verkar gå relativt smärtfritt ändå: de får amma när de vill på dagarna och så brukar de få en slurk på kvällen innan de lägger sig, och runt halv åtta på morgonen får de igen.
Alfred, den lilla gullungen, har lagt till ett namn sen igår. Köparen av vår lägenhet frågade honom igår om han hette Supersnabba Blixten, för han sprang så mycket, så när hans förskolekompis idag frågade vad jag hette och Alfred svarat "Sara Reis", och kompisen av någon anledning frågade vad han hette också, så svarade han "Alfred Walter Masato Reis Blixten". Tja, varför inte?
Han säger "faktiskt" till i stort sett allt, och det verkar vara något som fler gör på förskolan, vet inte var det kommer från. Såhär, till exempel: "Mamma, faktiskt vill jag ha..." vad det nu kan vara, och "Mamma? Faktiskt så älskar jag dig."
Igår kväll frågade han varför mitt hår är kort på ena sidan och långt på andra. Jag hade toppat mig själv i badrummet tidigare på dagen, så det kanske var därför han började fundera på det, fast jag alltid har haft det så sen 2006. Jag sa att jag tycker det är fint, och då sa han "Det tycker inte jag. Jag tycker du ska klippa det långt." Jag sa att jag inte vill vara som alla andra, utan vill vara lite annorlunda, så det tänker jag inte alls göra. Sen började jag fundera lite och kom på att det kommer ju bli en balansgång när vi ska försöka uppfostra våra barn, att få dem att veta att får stå upp för sin vilja och våga vara annorlunda, men att de ändå måste göra som vi säger åt dem. Men man får väl hoppas att de lär sig skillnaden snabbt.

Mamma! Mamma! Mamma! Mamma! Mamma!

Den här lilla Lillyn medan jag och Alfred var och handlade mat. <3

Tråkmorsa

Japp, nu har jag blivit det. En sån där tråkig mamma som inte leker med sina barn. Istället städar jag och lagar mat - och om jag ändå leker med barnen städar jag under tiden.
Jag har nämnt det förut, att jag är lite avundsjuk på Christopher för att när han leker med barnen så gör han bara det och släpper allt annat, men jag klarar inte det. När min syster var här härom veckan pratade vi om hennes planerade framtida barn, och hon var redan lite orolig för att pappan skulle bli så mycket roligare, för hon tycker det är så tråkigt att leka med barn, och jag försökte lugna henne med att Louise Hallin har sagt att de flesta mammor leker inte; de gör vardagssysslor tillsammans med barnen, och barnen älskar en (förhoppningsvis) ändå.
Men idag kände jag det så tydligt: klockan var kvart över fem, och eftersom vi ska äta hel ugnsbakad kyckling behövde jag få in den i ugnen, och just då ville Alfred börja leka kurragömma med mig, och jag var bara så tråkig och sa nej - jag blev bara stressad och kunde inte ge honom ens fem minuter först. Men sen bad jag åtminstone om ursäkt och lovade att leka med honom när jag fått in kycklingen i ugnen och röjt undan efter mig. Så sen lekte vi kurragömma, men jag passade på att plocka undan grejer på golvet varje gång jag "räknade" medan Alfred gömde sig, eftersom jag skulle räkna så långt, till "tjugonitti" och "hundraen" och sånt. Men det må väl vara hänt, så länge jag faktiskt leker och han är glad, antar jag. Två flugor i en smäll och sådär.
Jag var förresten med barnen när de skulle bada idag, vilket Christopher oftast är annars (när de badar max en gång i veckan, våra små lortgrisar ;) ). Flora är fortfarande rädd för att bada, 17 månader gammal... Så Flora satt bredvid i mitt knä medan Alfred och Lilly badade (och Lilly står alltid upp och öser vatten och grejar, hon sätter sig aldrig ner). Men när jag tömt ut vattnet och Alfred gått upp men Lilly var kvar och fick hålla i duschslangen medan vattnet strilade långsamt, så vågade sig faktiskt Flora i en stund. Hon tyckte det var roligt i typ två minuter, och sen var det nåt som var läskigt igen, så då passade jag på att tvätta håret på henne, så allt blev ännu värre. Men nu har de åtminstone rent hår. En stund, till middagen, antar jag.

Ritande

Jag har faktiskt haft träningsvärk i båda armarna idag. Vet inte riktigt vad kiropraktor-Henrik gjorde med mig igår, jag tyckte det kändes som att han var ganska försiktig, men att jag är öm idag måste ju betyda att han gjort nåt ordentligt och bra ändå.
Det har varit mycket ritande och skrivande här hemma på sistone. Alfred skriver (och ritar gubbar också i och för sig) och han är superduktig och kan nästan alla bokstäver redan, och behöver bara hjälp med vilken ordning han ska sätta dem i. Flora och Lilly är jätteintresserade av pennor och har lärt sig ta av korkarna från tuschpennor själva, och Flora kom till och med själv på igår att man kunde sätta fast korken i botten av pennan medan hon ritade. Så nu gäller det att hålla alla pennor väl gömda, för Lilly fick tag i tuschpennor och ritade på köksbordet idag - det gick lätt bort som tur var.
Christopher tittade på gamla bilder på Alfred i sin dator härom dagen, och Alfred var med en stund. Han tittade på en bild där han hade bar överkropp och man såg hans smultronmärke på vänsterarmen tydligt (nu har det bleknat så det knappt syns), och så funderade han lite och frågade: "Pappa, var jag en flicka när jag var liten?" Flora har nämligen ett smultronmärke på ryggen, så Alfred lade ihop ett och ett och fick det till tre. :)
Och idag har vi köpt och dekorerat påskris! Som måste stå på en hylla eftersom fjädrarna var o-e-r-h-ö-r-t intressanta för familjens minsta individer.

Kiropraktorbehandling

Idag på eftermiddagen har jag varit hos min kiropraktor - världens bästa kiropraktor Henrik, som inte bara knäcker, utan även masserar och trycker på smärtpunkter och som jag dessutom har intressanta samtal med. Han kom till mitt förra jobb en gång i månaden, och så har jag gått till honom då och då utanför jobbet också, allt som allt i drygt fem år. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig utan honom när jag får ont i kroppen i Landskrona - jag får helt enkelt åka till Stockholm ibland.

Det var inget akut den här gången, mer bara att jag känner att min kropp tar stryk av att ligga blickstilla med ett barn på varje arm stora delar av nätterna, så jag hade en öm punkt i ryggen och allmänt onda axlar, så det var väldigt skönt att bli omhändertagen i trekvart.

Och när jag åkte iväg utan barn kunde jag ha på mig min nya urtjusiga Samsøe & Samsøe-kappa och en piffig hatt till dessutom. Kände mig väldigt elegant.

Jag var faktiskt lite yr i huvudet när jag gick därifrån (det är inte ovanligt att man mår lite konstigt efter att ha blivit justerad, tydligen - och då gjorde han ändå en försiktig justering, för att jag "har blivit så smal"), så jag funderade på om jag skulle slå till på en chailatte igen för att få lite ny energi, men sen förra veckan har jag försökt låta bli sötsaker på vardagarna (måndag till torsdag, fredagar räknar jag som helg, nån måtta får det vara på självspäkandet), så när jag gick förbi en Joe & the Juice vid Odenplan gick jag in där istället. Jag köpte en stor juice av röd grapefrukt, äpple och ingefära för hisnande 58 spänn, och den var supergod, men det var alldeles för mycket för bara en person. Jag sörplade i mig hela, men hej vad kissnödig jag var innan jag kom hem sen.

Tog en liten sväng på stan också när jag ändå var iväg och köpte lite fler små påskpresenter till barnen och övervägde att köpa Jonathan Johanssons nya skiva, men gjorde det faktiskt inte. Jag hade tänkt köpa den olyssnad förra veckan när den släpptes, men så insåg jag att släppet bara var på Spotify och inte fysiskt förrän en vecka senare, och när jag väl lyssnade på den på Spotify tyckte jag faktiskt inte att den var så bra som jag hoppats, förutom de två singlarna som är fantastiska. Sedär, där förlorade de en skivförsäljning av att låta bara Spotify få den först. Kalla mig gammaldags, men jag tycker att det hade varit smartare för försälningssiffrorna att släppa den på cd samtidigt.

Sen när jag kom hem möttes jag av tre överlyckliga barn, så det är faktiskt inte helt fel att vara borta en stund ibland. :)

Kass mamma

Suck vad jag känner mig kass: jag kan inte ens få mina egna barn att sova.
Allt var ju frid och fröjd (eller ja, typ, så frid och fröjd det nu blir här nu för tiden med tre ungar och en mamma med inte världens bästa tålamod) tills det var dags att sova. Alfred fick titta på film och så gick jag in i sovrummet med Flora och Lilly. Jag hade tänkt sätta dem i selarna direkt, men de ville upp i sängen och lägga sig som de brukar göra med pappa, så jag tänkte att jag kunde ge det en chans. De la sig på varsin arm och gick med på att inte ta brösten när jag sa nej, men efter bara några sekunder så var båda uppe och kravlade runt. Och eftersom mitt tålamod, som sagt, inte är världens bästa, särskilt inte när min fyraåring sitter ensam ute i vardagsrummet, tog jag upp dem i selarna istället: Lilly på ryggen och Flora fram. Det tog inte många minuter innan Lilly sov, men Flora var orolig. Efter en kvart eller så tyckte jag att hon ändå var lugn nog för att jag skulle kunna prova att lägga ner dem, men så fort jag släppt ner Flora satte hon sig upp. Jag krånglade ner Lilly också och lade mig mellan dem, och Lilly somnade om på min arm. Flora däremot ormade runt, så jag fick hålla i henne för att hon skulle ligga kvar. Då tog jag undan armen från under Lilly för att jag skulle kunna koncentrera mig på Flora, men då vaknade förstås Lilly. Jag låg och blundade för att lura henne att somna igen, men hon låg bara och tittade, och efter en stund ropade Alfred på mig.
Vid det laget var jag så irriterad att jag bara struntade i alltihop och gick ut till honom, och tjejerna kom förstås efter. De fick helt enkelt vänta på pappa.
Jag var sur som ättika för att jag inte klarar av en ensam kväll med mina barn, men tog mig i alla fall samman nog för att göra Alfred klar för sängen, och sen tog jag med alla tre in i vårt sovrum och satte oss i sängen och läste för dem tills Christopher kom hem tio över nio. Då fick han ta över tjejerna och så tog jag Alfred, och sen fick jag sätta mig utanför Alfreds rum igen, och när Christopher kom ut gick han in till Alfred för att mysa lite efter en dag borta, så nu sitter jag i soffan. Christopher skrev nåt tröstande till mig från tåget om att jag skulle se det som att våra barn älskar mig så mycket att de inte vill vara utan mig (a.k.a. somna), men jag vet inte, jag är bara sur. Suck.

Ensam med barnen idag

Tidigt i morse tog Christopher tåget till Göteborg för att åka på sin mormors begravning i Trollhättan. Vi hade först tänkt åka hela familjen, men vid närmare eftertanke kom vi på att det var onödigt, eftersom barnen är så små att de inte har en aning om vad som hänt, och att då köra så långt för bara en dag kändes väldigt jobbigt. Så istället blev jag kvar hemma med barnen, och eftersom Christopher kommer hem vid nio-tiden tänkte jag att jag ska klara det själv den här gången - Alfred kan faktiskt få vänta med att gå och lägga sig tills dess om det krisar.
Och så fick jag faktiskt lite oväntad hjälp av grannen Stefan, som erbjöd Alfred att komma hem till dem och leka med Nora just idag efter att Alfred frågat om han kunde komma dit någon dag. Så Alfred gick dit direkt efter förskolan och stannade till lite efter fem, och fick dessutom middag där. Och själv hade jag lagat extra mycket mat en gång i förra veckan och sparat i frysen så att vi skulle ha färdig middag ikväll, så allt var så förberett som det gick. Och hittills går det bra: klockan är sju, så jag ska strax göra i ordning barnen för sängen, men tar en liten paus och står vid strykbrädan och skriver medan barnen leker bakom mig.
Alfred satt i ett träd med två kompisar när vi hämtade honom på förskolan idag! Och när vi var i lekparken igår klättrade han upp helt själv i en hög klätterställning där han bara förra veckan ville ha hjälp upp. Så nu har vi en ny ålder där jag ska ha hjärtat i halsgropen, tydligen. 42,5-årsåldern alltså. ;)
Just ja, jag var ju på öppna förskolan i Fruängen med tjejerna i morse efter vi lämnat Alfred på förskolan också. Andra gången nu, och den här gången var till och med Flora lite varmare i kläderna på en gång, och behövde bara sitta i famnen en pyttekort stund innan hon vågade sig på att leka. Det var helt proppat med folk idag, så lite stökigt var det, men det gick bra. Tjejerna åkte rutschkana med en annan Flora, vars pappa pratade franska med henne (han var belgare) - jag hade inte tänkt på att namnet Flora funkar på franska, men det är ju klart det gör när jag tänker efter, det är ju ett latinskt ord. Fint var det i alla fall. Och den andra Flora hade tvillingsyskon som är åtta år, men det blev inte av att vi pratade mer om det tyvärr.
Och när sångstunden började klättrade Lilly direkt ner i lådan som hörde till namnsången man sjunger sist. Förra gången vågade varken hon eller Flora sig ner i den, men Lilly kom uppenbarligen ihåg hur man skulle göra, så hon satt där lite i början, men när det var dags för namnsången ville hon inte längre. ("Lilly i lådan, Lilly i lådan, vad har du för dig, sover du? Kokar du kaffe, putsar du skorna? Lilly i lådan, kom fram, tjohej!")
När jag ville gå hem sa jag till tjejerna att det var dags att gå hem, och då gick de självmant till dörren den här gången också - duktiga ungar!
När vi kom ut och tjejerna skulle sätta sig i vagnen kom det en lågstadieklass och gick förbi med sina lärare, och en fröken stannade och sa till barnen att det var två likadana barn där. "Tänk att ha två såna i magen samtidigt!" "Ja, det var tungt", sa jag. Sen fortsatte hon babbla på, och sa flera gånger "två precis likadana!" "Njae", sa jag, "De är tvåäggs, så precis likadana är de inte." Då sa hon "Är de pojke-flicka, det är de va?" vilket ju var lite intressant när hon tjatade om att de var precis likadana... :)
Lite kaos har vi här medan jag skriver; Lilly testar att nypa och slå Alfred, och det är ju ingen vidare rolig utveckling, så jag har fått ta isär och distrahera lite, och nu är det dags att göra i ordning tjejerna. De vaknade redan 7 i morse, mot normala 8-tiden. Om de ska fortsätta med det är det ju skönt att det blir sommartid snart, så kanske det blir som vanligt igen.

Lyxig dag

Idag har varit en väldigt skön och lyxig dag: skön när jag var ute på promenad med tjejerna i sol och tio plusgrader, och lyxig när jag fick med mig Christopher som jobbade hemma för att hämta Alfred så vi kunde gå till lekplatsen alla fem. Vilken skillnad det var att vara där när vi var två som kunde hålla koll på barnen istället för att jag ensam ska försöka hindra dem från att gå åt olika håll - så idag var alla glada. Utom förstås när vi ville gå hem och skulle trycka ner ungarna i vagnen, men det är en annan historia. Det är verkligen lyxigt att Christopher jobbar hemma någon dag i veckan!
Sen åkte jag alldeles ensam till City Gross för att handla lite medan Christopher gav barnen mellanmål, och jag passade på att kolla igenom leksaksavdelningen efter påskpresenter till barnen, men hittade bara till Alfred och inget bra till tjejerna. De har ju redan så mycket pryttlar, så jag måste komma på nåt roligt som inte bara kommer hamna i högen med allt annat. Eller så får de nåt gott att äta istället, jag vet inte än.
När jag vandrade omkring på leksaksavdelningen fick jag ett röstmeddelande i Messenger från Christopher: det var Lilly som ropade "mamma" om och om igen - hon var inte ledsen, men hon hade tydligen ropat "mamma" mer eller mindre oavbrutet sen jag åkte. Sen ringde han upp mig, och då fortsatte hon ropa på mig i bakgrunden, den lilla älsklingen. Jag ville bara åka hem direkt, men jag fick ju snällt handla färdigt först. Sen körde jag hem och gjorde en perfekt fickparkering i en ganska liten lucka mellan två bilar (där bilen framför förstås körde iväg precis när jag var klar), vilket jag är lite stolt över eftersom jag kör bil så sällan nu för tiden. Vår bil har visserligen parkeringssensorer som piper när man kommer nära något, så det förenklar ju väldigt, men samtidigt hade det inte gått utan, för våra tre barnstolar skymmer sikten lite varstans, så det hade varit livsfarligt utan sensorerna. Men ändå, jag tycker jag får vara lite stolt ändå. :)
Vi har hel kyl och frys, som alltid blir helt proppfulla när vi handlat, så jag vet inte hur vi ska överleva i nya huset där det bara är halv kyl och frys och det inte finns plats att sätta in något mer i köket. Vi planerar att sätta in extra kyl och frys i tvättstugan på första våningen (köket är på andra våningen), men det kommer ju bli lite störigt. Det finns förstås saker i kylen som vi inte använder så ofta, och glass och sånt kan man ju också ha längre bort, så det får helt enkelt gå. Antar att det inte vore så snyggt att sätta en frys i vardagsrummet liksom.
Nu sitter jag utanför Alfreds rum och väntar på att han ska somna (det går oväntat långsamt med tanke på att han inte sov på förskolan idag) - det är faktiskt han som självmant de senaste kvällarna sagt att jag ska sitta utanför. Men just när jag började skriva förra meningen började han snyfta inne i sängen och vill att jag ska ligga hos honom... Just när jag började tro att det fanns hopp om hans läggningar. Suck.
Hans blöjfria nätter har förresten gått lite upp och ner. De första nätterna gick det perfekt, men sen har han kissat i sängen tre-fyra gånger, så nu har vi faktiskt bestämt att han får ha blöja i någon vecka till för att liksom komma i fas igen. Christopher lyfter ändå ut honom på toaletten innan vi lägger honom inne hos oss, men ändå har det inte funkat vissa nätter - nu ska vi också vara lite hårdare med att han inte får dricka precis innan han lägger sig. När han haft några torra nätter i rad igen får han prova igen. Vi har ingen brådska med att han ska sluta med blöja, det var han själv som ville - men om det betyder att vi ska hålla på att byta lakan mitt i nätterna får han faktiskt vänta lite till.
Vi har också haft några lugna kvällar när tjejerna har sovit bra tills vi kommit och lagt oss, men nu har Lilly börjat krångla igen. Aldrig att något med läggningar ska vara lätt alltså.
Att inte amma på nätterna går hyfsat i alla fall. De krafsar på min sport-BH lite då och då men lugnar sig relativt fort, och så får de amma när det snart är dags att gå upp. Jag hoppas att det kommer gå bättre och bättre fort.

Madrassrutschkana

Idag efter förskolan gick vi direkt hem för att det var så tråkigt väder - barnen hann med att plaska runt i en skitig vattenpöl utanför, men utöver det blev det ingen mer utelek idag. De fick mellanmål och sen ville Alfred skriva, så vi satt kvar vid bordet och även tjejerna fick varsitt papper och penna, och de tyckte det var jätteroligt. Alfred skrev mamma, pappa, Alfred, Flora, Lilly, Sara, Christopher och Walter (hans andranamn), och kunde nästan alla bokstäverna utan att jag behövde visa dem först (C, T, H och W var de enda han inte kunde), jag behövde bara säga vilken bokstav han skulle skriva och i vilken ordning.
Sen gick vi in på hans rum, och det började dåligt: Alfred ville pilla med sina grejer själv, och tjejerna fick inte vara med, och det var ett fasligt bråk och skrik, tills jag fick nog, vrålade "man leker med sina syskon!!" och klampade ut ur rummet. Alla blev ledsna i någon minut, men sen blev det plötsligt lugnt och jag tittade in: då hade Alfred gjort en rutschkana ner från sängen av sin madrass, och alla tre lekte och hade jättekul ihop!
Så jag kunde sitta och njuta av att titta på dem och ta kort på dem, först med mobilen, och sen hämtade jag riktiga kameran också, för ovanlighetens skull.

Jag kom förresten på ett par saker som jag glömde skriva i 17-månadersinlägget igår: båda tjejerna säger till när de har bajsat nu och vill ha ny blöja - inte med ord, men de drar i blöjan och säger typ "dä!". Och när jag sjunger för dem så "sjunger" de med, och när det börjar en låt på radion och vi sitter vid matbordet börjar de direkt vicka på huvudena och gunga med i musiken.

17 månader idag!

Idag blir Flora och Lilly 17 månader!
Det firar vi på det tvivelaktiga viset att jag slutar nattamma... Stackars barn, they don't know what hit 'em. Men när klockan blev fem i morse och båda tjejerna klamrade sig fast vid mina bröst för typ tredje timmen i rad fick jag nog. Jag lämnade över Lilly till Christopher (hon började skrika men lugnade sig snart), fick Flora att somna om och gick upp för att gå på toaletten, och då vaknade båda. När jag kom tillbaka tog jag fram en sport-BH och satte på mig den och lade mig mellan dem i sängen, och båda accepterade nästan direkt att de inte fick bröstet men att de fick ligga på mina armar ändå. De har ju sovit nästan hela nätter utan att amma när vi har delat upp oss, så jag vet ju att de kan, så nu ska jag nog klara det här - det är ju på ett sätt värst för mig att hålla mig till mitt beslut när det är mitt i natten och jag bara vill få dem att somna om. Så nu blir det sport-BH på i några nätter tills de vant sig, och så hoppas jag på bättre sömn för alla parter - det är ju inte som att tjejerna sover jättebra heller när de ska hålla på att leta efter mina bröst hela tiden.
Nu över till den vanliga månadsuppdateringen! Våra fantastiska tjejer alltså! Vad de kan nu!
De visar tydligt vad de vill och inte vill nu, framför allt Lilly är supertydlig: hon har lärt sig att nicka när vi pekar på rätt sak när hon försökt visa att hon vill ha något, och när hon inte vill ha något korsar hon armarna över magen, kniper ihop munnen och vänder bort huvudet. Flora skakar på huvudet för nej, och jag har för mig att hon har sagt "nä" nån gång också. Annars säger hon inte några riktiga ord än, men många olika ljud: "me!" (när hon vill ha något, så det är väl typ "mer") och "gä" när hon pekar på nåt, det är väl de vanligaste. Lilly å sin sida säger "mamma" till allt nu, efter jag fick henne att sluta skrika i falsett och lärde henne att säga "mamma" istället - hon vet att det är jag som är mamma, men hon använder ordet till allt annat också. Men igår när hon höll på med något som jag har glömt vad det var, nåt med kläder tror jag, och inte lyckades och började skrika argt, så sa jag "säg hjälp istället" och då sa hon direkt "äp"! Om hon kommer lyckas med det igen eller om det var nån sorts slump får vi se.
När de slår sig utan att vi såg vad som hände är de jättebra på att visa var det gör ont så vi kan blåsa - stackars Flora slog sig på munnen idag så det kom blod, och jag var orolig för tänderna, men sen såg jag att det var ett litet sår på insidan av läppen bara, så det borde vara lugnt. Hon har elva tänder nu, Flora: de fyra mitt fram uppe och de två kindtänderna ett steg in, de två kindtänderna där nere är på väg ut, och så har hon de tre i mitten, men den fjärde börjar äntligen komma fram nu - de har båda bara haft tre i underkäken i eeeevigheter, och Lillys fjärde är inte på väg fram än, men ett par kindtänder är på väg.
Jag köper alldeles för mycket kläder till dem, för det är ju så roligt! Men när de blir lite äldre och mer medvetna antar jag att jag måste skärpa mig så de inte blir helt konsumtionsgalna redan från början... Men när jag får tips i tvillinggruppen om byxor med tyllkjolar på, som egentligen är alldeles för sockersöta, kan jag ju inte låta bli när de är billiga och jag tänker att tjejerna själva kan tycka att de är roliga att pilla på. Och titta här bara!

Det är lättare och lättare att vara ensam med barnen nu, för tjejerna leker både med varann och med Alfred, och de är så söta med varann för det mesta: de är generösa mot varann och ger varann saker, de blåser och klappar snällt när någon slagit sig, kramar och pussar - men ibland blir det förstås avgrundsvrål när någon tagit något som en annan vill ha. Men när Alfred leker med dem brukar de vara så lyckliga och skratta så det är helt underbart att se och höra.
De har lärt sig att slänga skräp, vilket är jätteroligt, men det leder förstås ibland till missöden som en blöja i toaletten när jag inte är tillräckligt snabb eller uppmärksam för jag håller på att byta blöja på nästa, och ibland tar de upp gammalt äckligt skräp ur papperskorgen i badrummet också, så den måste jag komma ihåg att tömma mycket oftare än vanligt. Lilly vill sitta på toaletten precis som storebror, så på morgonen när vi tagit av blöjan ska hon upp på toan (vi har nyss tagit fram barntoasitsen igen, för pottan är hon helt ointresserad av), sitta där en stund (kissar gör hon inte), ta papper och torka lite här och där och sen slänga i toan, och sen tvätta händerna.
Flora brukar roa sig med att halvspringa fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet, gärna med något släpande efter sig (igår mitt förkläde), hon kan hålla på hur länge som helst, och så skrattar hon så hjärtat skuttar i bröstet på mig. Lilly börjar bli en liten clown som har lärt sig hur man får sina föräldrar att skratta med roliga miner och ljud.
Båda äter lite halvdåligt, framför allt Flora. Men jag har kommit på att om jag släpper ner henne ur matstolen när hon inte vill äta längre och börjar gnälla för att få komma ner, och istället låter henne sitta i mitt knä, vilket hon brukar vilja: då brukar jag kunna få i henne mer mat. Det är ju inte så lätt för mig att äta då, men jag får försöka trycka i mig så mycket som möjligt innan jag tar upp henne.
Vi funderar på att byta ut IKEA-Antilopstolarna snart, för Lilly har de senaste dagarna varit väldigt sur när vi satt henne i den. Vi hade tänkt vänta med att byta till sommaren eller när vi flyttar till huset i slutet av augusti, men vi måste nog göra det tidigare. Vi har redan köpt begagnade höga pinnstolar åt dem som står och väntar i källaren, så det är bara att ta upp och testa, och funkar det inte kan vi ju byta tillbaka. Risken är ju att de inte sitter kvar på dem när de kan klättra ner själva.
Jag och Alfred bakade bullar idag, och tjejerna ville gärna smaka, men de ville inte äta så mycket. Jag tycker att de har blivit mindre och mindre förtjusta i sötsaker på sistone, och det är ju jättebra. Förutom choklad, som de har fått smaka pyttebitar av nu på sistone, det älskar de. Tyvärr har Flora slutat gilla vispad grädde också, och det är mindre bra - jag brukar försöka få i henne det ibland för att hon är så ynka liten och smal, men nu får jag hitta nåt annat som hon kan tjocka på sig lite av.
Nu har alla barnen precis somnat, så nu är det dags att publicera och gå och titta på tv en stund!

En shoppingdag på stan

Sådär, nog om husköparångesten! Nu lägger jag upp en bild från i förrgår istället som jag inte fått upp tidigare: jag lämnade Alfred på förskolan i torsdags och tog med hans paraplyvagn och lämnade den där för jag trodde att jag skulle kunna hämta honom utan att ta med tjejerna för att Christopher jobbade hemifrån, men av nån anledning som jag redan glömt var jag tvungen att ta med dem ändå, så när vi skulle hem skulle jag alltså rodda två vagnar. Alfred hade ju kunnat gå själv, och då hade jag kunnat dra hans vagn bakom mig, men han ville absolut åka, och eftersom den har sånt där dumt paraplyhandtag med två handtag istället för ett helt är den omöjlig att köra med bara en hand. Så vi testade att köra på led så att Alfred kunde hjälpa till att styra tjejernas vagn. Vi kom några meter, vingligt och långsamt, när vi hanns ikapp av en mamma med barn på småbarnsavdelningen (som jag inte kände, men jag kände igen pojkens namn från skåpet bredvid Alfreds) och en väninna till henne, och väninnan frågade om vi ville ha hjälp. Det tog jag tacksamt emot, och de skulle också över E4:an till Västertorp, så vi fick hjälp nästan ända hem. Och sista biten lyckades vi köra själva, och lite roligt var det ändå när det var en kort bit.

Sen lämnade vi vagnen hemma och gick till en gård tvärsöver gatan där det finns ett utegym.

Flora fick testa att gunga på en fotplatta, och det var väldigt roligt.

Och så fanns där tussilagos!

Men när vi vaknade idag, dagen efter vårdagjämningen, var det fem centimeter snö ute. Mars alltså...

Och jag upptäckte att Lilly försökt skicka ett sms igår. Imponerande ändå. :)

Vi åkte in till stan allihop vid halv tolv för att jag vill ha en ny vårjacka, och hade hittat ett par på nätet som jag ville prova i butik, och Christopher skulle köpa en Stutterheim-regnjacka som han suktat efter i fyra år (!). Vi började på Söder, och jackan på Monki jag hittat på nätet visade sig vara för tunn och ofodrad och såg lite ut som en sjuksköterskerock, jackorna/kapporna vi tittade på i några andra affärer var inte snygga - det är tydligen antingen korta midjejackor eller långa bylsiga kappor i badrocksstil som gäller just nu, och en halvlång enkel jacka utan dragsko i midjan, massa konstiga fickor eller dragkedjor, i beige eller grått är i stort sett omöjligt att hitta. Men Christopher drog in mig i några dyra affärer också, och på Samsøe & Samsøe hittade vi en väldigt elegant och enkel beige jacka/kappa för lite avskräckande 1 499:- som vi åtminstone hängde undan. Sen köpte vi Christophers hett efterlängtade regnrock, och sen åt vi lunch.  Där körde Flora runt Lilly i barnstolen. Och åt så mycket gjorde de förstås inte, som vanligt. När vi gick förbi Samsøe & Samsøe igen köpte jag kappan, fast i mörkblått istället, det kändes lite mer lättanvänt med tre barn med smutsiga skor som jag kånkar omkring på. Men jag var inte helt övertygad ändå, fast det var öppet köp i åtta dagar, så det fick bli så.

Sen åkte vi in till city för att köpa trosor åt mig på KappAhl, och det råkade bli ett par blommiga byxor från barnavdelningen också (stl 170 räckte ju utmärkt åt mig som är 165 cm lång). Och sen gick vi till COS också för att titta på en annan kappa som jag sett på nätet - och den visade sig vara ungefär precis vad jag ville ha! Den kostade 1 250:-, så den var ju också rätt dyr, men jag köpte den också (öppet köp i tio dagar), och så får jag bestämma mig för om jag ska lämna tillbaka den från Samsøe & Samsøe eller om jag ska vara så otroligt lyxig att jag behåller båda två. Jag fick veta idag att jag får tillbaka på skatten i år igen - totalt oväntat eftersom jag bara haft föräldrapenning och vårdnadsbidrag hela 2014! Så kanske kanske att jag unnar mig båda, men vi får se. Jag ska prova dem några gånger till.
Så köpte vi vårskor till barnen på Skopunkten också - ganska hemskt könsuppdelad affär, märkte vi idag, då de hade en helt rosa tjejavdelning och mörk och tråkig killavdelning, men vi köpte ett par glittriga svarta "tjejskor" med rosa och gula detaljer till Alfred (han valde dem själv) och svarta sneakers till tjejerna, så vi gjorde väl vårt lilla statement ändå - när de säljer tre par skor till priset av två är det ju lite svårt att säga nej.
Vi avslutade vår maratondag (när vi kom hem hade vi varit borta i nästan sju timmar!) på stan med en fika på Espresso House, för vi har råkat få även Alfred att älska deras chailatte (billigt, nyttigt och bra... inte), och där fick barnen springa runt och leka av sig lite av den uppdämda energi de samlat på sig genom att sitta i vagnarna större delen av dagen - Lilly körde Flora i Alfreds vagn också. Och jag och Christopher köpte mot bättre vetande både chailatte och kladdkaka, så vi blev helt äckligt sockermätta.

Och här! Idag vågade jag mig på att ta på mig mitt älskade halsband igen! Jag och min storasyster fick likadana halsband när vi döptes; vår mamma och pappa hade likadana fast lite större som vigselringar, och på våra står det våra namn och dopdatum. Någon gång i sena tonåren (tror jag det var, eller om det var lite senare) började jag använda mitt och hade på mig det dygnet runt tills jag fick Alfred, då jag var tvungen att ta av mig det under tiden han var liten för att han slet och drog i det annars. Sen tog jag på det igen, men det blev förstås samma visa när tjejerna föddes, så nu har jag inte haft på mig det på snart ett och ett halvt år. Men idag saknade jag det för mycket, och det har gått bra - tjejerna har pillat lite på det och stoppat in det i munnen på mig, men inte slitit i det, så jag hoppas jag kan fortsätta bära det. Jag brukar inte känna att jag har det på mig, men den första stunden idag kändes det lite konstigt, men nu har jag vant mig igen, så det känns bara bra.

Husägare på riktigt-ångesten

Åh gode tid vilken ångest vi haft under förmiddagen! Vi har ju skrivit kontrakt på huset i Landskrona och betalat handpenningen, men i kontraktet var det förstås en besiktningsklausul, som gör att vi hade rätt att häva köpet utan några kostnader ifall besiktningen visade på några fel - och klausulen gällde fram till idag klockan 12.00. Vi fick inte besiktningstid förrän i onsdags, och då var ju Christopher nere. Besiktningsmannen pekade på att fönstren på tredje våningen behövde bytas ut (de är utslitna och det är till och med mögel i ett), men i övrigt var det inget som var särskilt akut, även om det behöver dräneras runt baksidan och fasaden och taket kommer behöva ses över inom några år. Så igår bråkade vi med säljaren (genom mäklaren, som hejade på oss) om att hon skulle ta åtminstone halva kostnaden för att byta ut fönstren (som vi fick veta av en hantverkare mamma känner att det kan gå på uppemot 30 000:-), men hon blåvägrade. Inatt fick vi besiktningsprotokollet mailat till oss, och Christopher väckte mig i morse och vi fick båda mer eller mindre panik när vi läste att taket, fasaden och dräneringen måste fixas.
Så ett frenetiskt telefonerande inleddes: Christopher ringde sin mamma och syster (som äger hus), och systern skickade vidare protokollet till sin svärfar som jobbat med fastigheter och besiktningar, och sen ringde Christopher besiktningsmannen igen. Där blev vi lite lugnade med att dräneringen bör göras inom fem år, fasaden inom 5-10 år och taket inom 10-15 år (ett protokoll är ju skrivet ganska drastiskt liksom, där står det ju vad som måste åtgärdas även om det inte är akut), men paniken eskalerade igen när systerns man ringde med sin pappas dom: det är ett skithus, mer eller mindre (tyckte han efter att ha läst protokollet, men utan att ha sett huset), och kommer kosta oss ungefär en miljon att fixa. När jag själv googlat innan på vad det kostar att göra de här grejerna hade vi kommit fram till ungefär 300 000:-, så sanningen ligger väl nånstans däremellan.
När svågern pratat en stund om det pappan sagt och sen gick över på sina egna synpunkter fick jag bara nog och kände att jag klarar inte mer, så jag sa att nu vill vi inte höra mer, vi måste ta ett eget beslut - och då blev han (som har värre temperament än jag) förstås sur och drämde på luren, så jag var tvungen att be om ursäkt sen, när jag gråtit färdigt. Sen ringde vi min mamma som fick stå för den mer positiva sidan, och hon har ju faktiskt sett huset: hon sa att ja, det är ett gammalt hus, men gamla hus är ofta mer välbyggda än nya, och det har stått i 106 år och det kommer stå länge till, och vi kan ta allt utöver fönstren allt eftersom, och det kommer säkert bli bra.
Ångesten i att tiden höll på att rinna ut (här hade vi mindre än en timme på oss att ta beslutet om ifall vi skulle häva köpet) och i att vi i så fall måste börja om med ALLT: flyttfirma, planering av förskolor och allting, och vi har inte sett ett enda annat hus i vår prisklass som vi gillat... Vad i hela friden skulle vi göra om vi hävde köpet?
Vi pratade också med mäklaren igen för att få säljaren att gå med på fönstret, samt lägga sneda takpannor rätt och rensa hängrännorna, men hon fortsatte bara blåvägra allt, vilket är helt orimligt, men vi kan inte göra något åt det. Mäklaren hade till och med erbjudit sig att sänka sitt eget arvode för att säljaren skulle tjäna mer på huset och fixa fönstret, men inte ens det hjälpte, och mäklarens chef ringde henne, men det hjälpte inte. Så oerhört frustrerande.
Det slutade med att vi stod i hallen, för jag var tvungen att komma iväg för att hämta Alfred för hans läkartid tillsammans med tjejerna, klockan var tre minuter i tolv, Christopher började gråta, vi hade inte kunnat ta något beslut och minuterna tickade och vi skulle inte ens hinna skicka mailet som krävdes ifall vi skulle häva. Så klockan blev tolv, och nu äger vi ett hus.
När vi kom ut från öronläkaren (som konstaterade att Alfred har vätska i öronen, och vi har köpt en specialballong som han ska blåsa upp med näsan morgon och kväll för att tryckutjämna, i två månader tills vi har återbesök) kände jag mig typ både svim- och kräkfärdig. Tänk om vi begått ett oerhört misstag?
Men: det är bara pengar. Det får lösa sig. Som en gammal vän i just Landskrona har sagt på Facebook: "Det kan lika gärna gå bra". Trivs vi inte i huset får vi väl sätta ut det för försäljning igen, med förbehållet att vissa saker behöver fixas, och så får väl köparen pruta. Under tiden får vi försöka njuta av vår enorma balkong och alla våra rum och närheten till havet.

På rymmen

Just nu sitter stans elakaste morsa på en bänk utanför porten: jag har flytt från mina extremt gnälliga och klängiga tvillingar. Jag har haft en sån sabla pissdag att jag inte orkade längre. 

Det började med att jag märkte att Alfred har börjat höra dåligt - jag nämnde väl att han säger att det susar i hans öron ibland sen han blev förkyld? De senaste dagarna har han verkat höra dåligt, men vi har tänkt att han kanske bara lyssnat dåligt, men i morse hörde han mig inte när han låg bredvid mig när jag sa god morgon, så jag fick panik och har nu en bokad tid hos öron-näsa-halsläkare imorgon. 

Sen blev jag och Christopher osams om huset igen: efter besiktningen igår har han huvudet fullt av allt han vill göra om, och jag tycker han överdriver när han säger att han inte kommer kunna trivas i ett hus med vita strukturtapeter och parkettgolv utan måste ha vita målade väggar och plankgolv, medan jag tycker det är onödiga kostnader - det är ju vita väggar och inga fula färger och parketten är det inget fel på. 

Så jag gick ut och gick med tjejerna, irriterad och olycklig - men när vi sågs hemma igen hade Christopher köpt ett stort fång tulpaner åt mig och bad om ursäkt, så nu är vi vänner igen. :)

Men sen när jag hämtat Alfred på förskolan och gick till en lekplats med alla barnen började gnället: Alfred ville till en annan lekplats, och Flora och Lilly gnällde över lite allt möjligt, och mitt i detta fick vi veta att säljaren av huset inte vill ta kostnaden för att fixa felen besiktningen visade på. Den *svordom* *tillmäle* mänskan gnäller över att hon redan "gått med på så mycket" när hon inte fick så mycket betalt som hon ville (fast vi betalade 150 000:- mer än mäklarens värdering) och vi ville ha tillträde två månader senare än hon tydligen ville fast hon aldrig sagt ett knyst om vilket datum hon ville ha. 

Och hela kvällen har Flora och Lilly suttit klistrade och skrikande vid mina ben, antagligen för att de känner att jag är sur och inte som vanligt (plus att de vaknade för tidigt på promenaden). Jag vill bara rymma. Men nu är det dags att gå in, för den tappre Christopher är nog färdig med maten. Tack och lov för honom!!

Öppna förskolan

Tidigt i morse tog Christopher ett flyg till Malmö för att åka till Landskrona för att vara med på överlåtelsebesiktningen av vårt hus, så jag och tjejerna fick gå och lämna Alfred på förskolan. Lilly blev mycket upprörd över att hon inte fick kliva ur vagnen och leka på gården, så jag tog mig för att gå till öppna förskolan för första gången (eller nja, jag var på en öppna förskolan en gång när de var för små för att uppskatta det, på en tvillingträff i Liljeholmen, men idag gick vi till Fruängen).

När vi gick hemifrån förresten var Flora så kaxig över sina nytränade kunskaper i att gå själv upp och ner för ett trappsteg utanför porten att hon fick för sig att ta ett kliv ner i trappan medan jag låste dörren, och ramlade såklart, men jag fick tag i hennes ben innan hon hunnit kana ner för mer än ett par trappsteg, så tack och lov slog hon sig inte illa. Men läskigt!

Mina små karameller!

Det blev som jag förväntat mig: Lilly tyckte det var superspännande och började utforska saker på en gång, medan Flora ville sitta i mitt knä en bra stund innan hon vågade sig ut på äventyr. Vi var med på sångstunden, och sen pillade de med lite leksaker och jag pratade med en annan mamma, och sen hörde jag någon nämna att det fanns en rutschkana i det inre rummet, så då gick vi dit, och det var en glimrande succé! Tjejerna åkte och åkte och fick bättre och bättre teknik så de inte ramlade baklänges längre, men den var väldigt snabb, så jag var tvungen att fånga dem varje gång de kom ner ändå. När klockan närmade sig elva, vilket innebär sovdags, sa jag till dem att vi skulle gå hem, och då gick de faktiskt frivilligt till dörren! Jag trodde jag skulle bli tvungen att kånka ut två skrikande barn, men tydligen tyckte de att det var nog roligt för den här gången, så det var ju perfekt.

Och så några bilder från igår: efter förskolan ville Alfred sitta i vagnen med Flora, så jag bar Lilly en stund. Men det blev snabbt tungt, så jag satte ner henne halvt om halvt så hon fick stöd mot vagnen, och då erbjöd Alfred sig att hålla henne - supergulligt! Han satt och höll så ordentligt och pussade henne, och alla tre hade jätteroligt. :)

Vi gick till den stora lekparken Vippan i närheten av förskolan, där det finns en inhägnad småbarnsavdelning, men där tyckte inte Alfred att det var roligt i mer än några minuter, så det blev mycket gnällande innan jag gick med på att gå ut och låta honom åka i stora rutschkanan medan tjejerna fick vandra runt - som tur var gav sig ingen ut på några längre utflykter, så det gick bra.

När vi kom hem invigde vi grillsäsongen med våra grannar Stefan, Nora och Mateo!

Den perfekta glöden kom förstås till de sista korvarna.
Nu är klockan lite över tio och Christopher kommer snart hem. Min syster Johanna var här och hjälpte mig vid middag och läggning, så det var skönt. Det tog en evig tid att få Flora att somna, och sen fick jag gå in till Alfred som inte ville somna utan mig, men vid halv tio sov i alla fall alla. Nästa onsdag är vi ensamma igen, då Christopher ska till Trollhättan för sin mormors begravning, men då kommer han inte hem lika sent (runt halv nio-nio), så då tänkte jag att jag skulle försöka klara mig utan hjälp. Det är ju svårt när tjejerna ska läggas och Alfred måste vara ensam vid tv:n eller nåt, så vi får se: antingen får tjejerna vara uppe längre eller så får de somna i selarna eller så ber jag nån om hjälp ändå, jag får fundera på det.

Film!

Teletubbies-barnvakt så mamma får titta på "En plats i solen: vintersol" på tv:n och drömma om semester!

Det är ärligt talat jätteskönt att de nu är intresserade av att titta på film - de går fram och tillbaka och tittar ibland och leker med andra grejer, så det är perfekt de stunder jag vill eller behöver göra något. 

Vi har satt fast bil-dvd-spelaren på en liten stol, och det funkar toppen. 

Helt sabla livsfarligt

Igår när vi var på väg hem från Ulriksdal började Alfred klia sig i ögonen. Då kom jag plötsligt ihåg att han visade tecken på pollenallergi förra våren, och att vi faktiskt var hos barnläkaren för det. Men vi kom inte ihåg vad hon kom fram till då, jag har för mig att hon mest bara tyckte att vi skulle avvakta, men att vi kunde ge honom ögondroppar. Jag köpte i alla fall ögondroppar förra våren, som han tokvägrade prova, och sen var det inte så mycket mer med det. Men när stackarn började gråta i bilen för att det kliade så lyckades jag övertala honom till att låta mig få droppa i hans ögon när vi kom hem. Första ögat gick bra, men han tyckte det var superläskigt, så han knep ihop det andra ögat så det kom inte in så mycket - men det hade slutat klia vid det laget ändå, som tur var. Han var fortfarande lite röd i morse dock, så då fick jag ta en droppe i det andra ögat då istället. Usch, jag hoppas att han inte blir så påverkad i vår, men det finns det väl stor risk att han blir. Jag har aldrig haft några pollenkänningar, men Christopher har haft det de senaste åren, så det kanske är nåt ärftligt.
En annan sak förresten: är det inte märkligt att varken jag eller Christopher blev smittade av barnens förkylningar? Alla tre var ju toksnoriga i några dagar, och vi torkade snor till höger och vänster, men ingen av oss har blivit sjuk. Skönt, men förvånande.
Idag gick jag och barnen till samma lekplats igen efter förskolan, och båda tjejerna började pipa av förtjusning när vi närmade oss. :) Flora ville gärna åka rutschkana idag, men absolut inte med Alfred utan bara med mig (så hon mindes väl att Alfred tappade taget om henne sist), och Lilly ville helst åka själv, men det fick hon inte - vi åkte tillsammans alla fyra istället: Alfred höll i Lilly och jag i Flora. Och Lilly hade inga problem med att våga sig upp på cykelkarusellen igen fast hon drattade av sist, så det var ju bra.
Sen när Alfred inte ville leka längre vägrade tjejerna sätta sig i vagnen, så jag lät dem gå själva en bit, för det är en gångväg. Alfred kutade iväg en bit dock, och Lilly satte av efter, så jag tog upp Flora och satte henne i vagnen mot hennes vilja och rusade efter dem så de inte skulle hinna ner till gatan där det kör bilar - Alfred stannade när jag ropade, men Lilly var ju inte lika duktig på att lyssna. Lilly ville dock absolut absolut inte ner i vagnen och körde sitt gamla trick att bli stel som en pinne, så jag var tvungen att trycka ner den gallskrikande ungen till slut. Shit alltså, det börjar verkligen bli livsfarligt att vara ute ensam med alla tre barnen. Så länge de sitter i vagnen går det ju bra, men nu vill de ju inte göra det hela tiden längre. Att ha alla tre gående är ju helt omöjligt. Hur klarar man det här egentligen?

Helgen

Igår var jag och Alfred på bio för första gången! Christopher och Alfred har varit på bio en gång förut, men det var premiär för mig med honom. Den ursprungliga planen var att se "Pingvinerna från Madagaskar", men den hade visst slutat gå, så vi chansade på "Big Hero 6" istället, även om jag misstänkte att han kanske var lite för liten för den. Tyvärr visade det sig ganska fort att mina farhågor stämde, för efter en dryg halvtimme började Alfred säga att han ville gå hem (Christopher hade också gjort misstaget att låta honom se en trailer för den nya "Frost"-kortfilmen efter trailern för "Big Hero 6", så han pratade bara om att "Frostfilmen aldrig började"), och efter en liten stund till gjorde jag honom till viljes, så jag fick aldrig se hur den slutade. Är det nån som sett den som har lust att berätta i kommentarerna? Jag är mest nyfiken på hur det gick med storebrodern (eftersom Baymax sa att han var där)! Vi gick ut och åkte rutschkana utanför Heron City istället, och det var förstås väldigt roligt också.

När vi kom hem igen ville tjejerna sitta på soffryggen och hoppa ner, men de vägrade göra det samtidigt på kort...

Idag åkte vi till Ulriksdal för afternoon tea! Vi ville ju göra det när vi hade visning på vår lägenhet, men då var det fullbokat så vi fick ta vanligt fika istället, men idag fick vi plats. Tjejerna fick på sig sina nya urtjusiga trenchcoats från Next.

Inget av barnen åt nåt vidare mycket, fast jag hade förväntat mig att scones skulle gå hem, så de sprang runt och lekte istället. Pappan och jag var dock mycket nöjda med fikat.

Lilly ville ha på sig sin trench. :)

Vi hade säkrat upp med att ta med den nya bil-dvd:n med en Teletubbies-film (tjejerna har alldeles nyss börjat bli intresserade av att titta på film, åtminstone korta stunder i taget), men batteriet dog rätt fort. Då fick de springa runt och leka tillsammans alla tre istället, och det var inga problem eftersom vi var där såpass sent att det inte var så mycket annat folk kvar då, så de störde ingen. Vid det sista bordet som var kvar förutom vi visade det sig att en av gästerna också är tvillingmamma och är med i samma Facebook-tvillinggrupp som vi! Hennes tjejer är en månad yngre, men var hemma med pappan medan hon var ute med vänner, och hon sa att hon kanske ska våga ta med sig sina nästa gång eftersom det gick så bra för oss.

Lilla fin-Lilly ville inte ta på sig skon hon tappade igen.

Flora och Lilly i matchande men inte exakt lika klänningar, också från Next. Älskar Next!

En liten liten Flora i solen på väg tillbaka till bilen efteråt.

Lekplatskaos

På väg hem från förskolan igår stannade jag och barnen på en liten lekplats. Det var bara vi och en annan mamma med en son i Alfreds ålder där, så det var ganska lugnt och skönt. Där finns en sorts karusell som man driver runt med cykelpedaler och där man kan sitta sex personer samtidigt, och alla mina tre barn satt på den och jag stod bredvid och knuffade på och alla var jätteglada. Alfred hojtade att han ville åka supersnabbt, så jag tog i lite extra, och flump! Lilly ramlade av... Hon blev ledsen förstås, men det gick över fort som tur var - det är sand runt om, så förhoppningsvis slog hon sig inte så hårt, och hon ville snart upp på karusellen igen. Men jag kände mig inte direkt som mother of the day inför den andra mamman...
En liten stund senare ville Alfred åka rutschkana, och det är en sån där stor och bred med ett gupp på mitten, så när Flora gick efter honom hejdade jag henne tills Alfred kommit upp igen och kunde åka tillsammans med henne. När de åkt ner verkade Flora vilja åka igen, så jag lyfte henne till Alfred igen, men när han hasade fram för att åka ner tappade han taget och Flora kanade iväg ensam! Eftersom det var en stor kana tippade hon såklart bakåt och drattade i backen där nere helt utan balans och blev ledsen. Det gick också bra, men alltså... att ha publik vid såna här mammamisslyckanden känns ju lagom roligt. Det hände ju inget allvarligt med barnen, och den andra mamman såg snäll ut, så jag kan väl hoppas på att hon förstod att det inte är lika lätt att hålla ordning på tre barn på en lekplats som det är med bara ett, men... nja. Inte kul ändå.

Syskon i vardagsrummet

Strax innan jag skulle iväg till det där BRF-styrelsemötet igår kväll hände det här: Lilly kröp upp i soffan och satte sig i Alfreds knä. Strax innan hade hon dansat med sin syster, men jag hittade inte mobilen för att fota, så medan Lilly satt med Alfred tog jag fram riktiga kameran (och hittade mobilen) och fotade våra älskade fina barn. Det blev Netflix och lite dans igen sen, innan jag kom iväg.

Christopher passade på att fota när jag klädde på mig när han tagit över kameran. Av oklar anledning bjuder jag på den. ;)
Lilly

Flora.