Tånaglar

Jag är lite orolig över Floras stortånaglar. 

De har sett ut såhär sen hon föddes och har inte förändrats: de är helt trekantiga, men det verkar som att de växer i normal form under huden. Än så länge är det inte rött eller så, så det verkar ju inte inflammerat eller ömt, och det är ju tur. På BVC sa vår sköterska att läkaren kan titta på det på tvåmånaderskontrollen, men det är ju långt till dess. Undrar om små bebisar kan få nageltrång? Hoppas det rättar till sig av sig självt, och det snart. 

Har skrikandet börjat?

Idag har båda tjejerna varit gnälliga i perioder utan att jag har kunnat lista ut vad som varit fel. Så jag är lite orolig över att den lugna tiden är över nu, men vi får väl se. Det har i alla fall inte varit helt enkelt idag när båda skrikit samtidigt, särskilt när Christopher först höll på att städa och sen hämtade Alfred, för det är schöven inte lätt att få upp båda i famnen själv samtidigt. Fast går gör det ju, och när de snart får bättre styrsel på sina nackar och huvuden kommer det gå lättare. Så det här ska ju gå att lösa det också. 

Mage, chailatte och en kärlekshistorias början

När jag provade klänningar idag märkte jag tydligt att jag ju fortfarande har lite mage kvar - plus att en av expediterna jag frågade om klänningen jag inte hittade undrade om det var en mammaklänning. Men när jag träffade en granne nu ikväll så sa hon att det inte syntes att jag nyss fött barn. Fast allt är ju relativt: jämfört med badbollen jag släpade runt på för två och en halv veckor sen ser jag ju ut som en planka nu (så i mina egna ögon är jag smal, även fast jag inte är det än).
En annan av sakerna jag ville göra på stan idag var att köpa en chailatte. Jag har inte hittat några ställen inom promenadavstånd här hemma i Västertorp som har det nämligen, och ibland får jag såna cravings efter det. Dessutom var det en chailattes förtjänst att jag och Christopher träffades för snart sex år sedan - och jag kommer ihåg nu att jag lovade Mette, som läser här ibland att berätta den historien, så då gör jag det nu!
Jag flyttade till Malmö från Stockholm i september 2007, några månader efter att det tagit slut med min förra pojkvän efter 11 år, plus att mitt jobb gått i konkurs. Men bara några dagar innan jag flyttade blev jag vän med en tjej (Anna) som jag träffade genom en annan vän, så när jag flyttat så pratade vi på msn typ hela dagarna. En dag på nya jobbet i Malmö nämnde jag för henne att jag var så sugen på chailatte, vilket jag upptäckt ganska nyss - i Malmö fanns det nämligen helt orimliga 10 (TIO!) Espresso House på vägen mellan min lägenhet och mitt jobb, en promenad på ungefär 20 minuter, och även om jag egentligen tycker att deras chailatte är lite väl sötsliskig så blev jag lite lätt beroende av den. Då svarade Anna att det var ju lite lustigt, för hennes kompis Christopher, som också flyttat till Malmö från Stockholm, hade alldeles nyss skrivit på Facebook att han skulle gå och göra sig en chailatte. Och då kom hon på att "men ni borde ju bli kompisar!". Jag frågade om han var singel, och hon sa att det var han visserligen, men hon trodde att han var intresserad av nån redan, men kompisar kunde vi ju alltid bli. Så hon presenterade oss liksom på varsitt håll via sin msn, och så lade vi till varandra på Facebook och började skriva till varandra där, och bestämde att Christopher skulle komma hem till mig på fika (jag skulle baka en kaka, han skulle fixa chailatte - ingen av oss dricker kaffe, för övrigt) redan samma kväll. När jag åkte hem från jobbet undrade jag vad jag höll på med; bjuda hem en vilt främmande karl bara sådär! Men Anna kände ju honom, så så farlig kunde han ju inte vara. Så jag åkte hem och bakade en kanelkaka, och Christopher dök upp.
Vi hade jättetrevligt - det slog väl kanske inga gnistor sådär direkt, men jag blev ändå lite sur när han inte ens försökte pussa mig när han skulle åka hem. Två dagar senare pratade vi på msn, jag höll på att laga mat, och han lyckades på något sätt få mig att bjuda hem honom igen, och när vi efter maten suttit i soffan och pratat i timtal och kommit fram till att vi var väldigt lika varann trots en åldersskillnad på nio år (han är yngre) så hände det sig så att vi till tonerna av Timo Räisänens "Pussycat" tittade ut på en byggkran vid Triangeln utanför mitt fönster, hamnade väldigt nära varann och så kysste han mig. Så så blev det med det "kompisskapet" - tre barn blev det av det. :)

Provtagning och premiär på stan

I förmiddags var vi på vårdcentralen för den där MRSA-provtagningen. Först testade de mig, i näsan, svalget, operationssåret och mellan benen. Sen var det Lillys tur; i näsan, svalget och naveln - och jag fick dra i hennes haka för att få henne att öppna munnen i ett pyttegap så sköterskan kunde få in en tungspatel och testtopsen. Det var såklart inte populärt, men hon var så duktig och började inte skrika trots att hon fick en kväljning av petandet. Sen var det Flora och det var exakt samma sak där. Duktiga små tjejer!
Sen drog vi in till stan (Christopher var med) och det blev flickornas första tunnelbanefärd. De sov som små stockar i vagnen i sina små isbjörnsoveraller större delen av tiden, men när de blev ledsna och hungriga fick de komma upp i min famn och äta i farten (jag försökte få båda att äta när vi ätit lunch, men då sov de och vägrade öppna munnarna, och sen hann vi inte sitta ner igen eftersom vi behövde hämta Alfred på dagis i tid). Med ojämna mellanrum blev vi stoppade av damer i varierande höga åldrar som fascinerades över att det var två barn och hur söta de var (inte mindre än två sa att de först trodde att det var ett barn och en väldigt stor nalle...).
Vi var bland annat på H&M för att köpa fler byxor till flickorna och prova ett par klänningar jag sett på nätet, och när jag provade den första insåg jag hur sabla stora mina amningsbröst blivit: jag såg ut som värsta glamourmodellen! Nu var det här en klänning som jag inte kan amma i, så jag kan inte ha den än ändå, och det var ju tur, för jag såg schöven inte klok ut. Men klänningen i sig var söt.

Den andra jag hittat på nätet fanns inte i butiken, men jag hittade en annan istället som jag inte kunde motstå, i nån sorts silvrig brokad, men den hittar jag inte på nätet, så den blir det ingen bild på nu. Båda kommer väl på min klänningsblogg så småningom istället.

Lugnt och lite bajs

Jag är helt fascinerad över hur lugna tvillingarna är - än så länge - på dagarna. Jag som är van vid att ha ett barn som jag aldrig kunde lägga ifrån mig, och alltid fick bära runt på, kan nu plötsligt gå runt och göra saker - med båda händerna! Fast jag har två nya barn! I eftermiddags hann jag koka kola, för att jag är konstant sugen på nånting nu när jag ammar så mycket (gjorde en sats smörkola som jag delade upp till chokladsmak och hallonsmak), och laga middag. Vid det laget hade de sovit så länge att jag hann få lite mjölkstockning i höger bröst, vilket ju inte var lika kul förstås.
Jag bara väntar på att det ska bli jobbigare, för såhär lätt kan man ju inte ha det. Eller? Det är ett sabla bajsande hela tiden åtminstone, och det känner jag igen i alla fall. Jag har läst att många barn bara bajsar kanske en eller ett par gånger per dag eller kanske ännu mer sällan, men inte mina barn inte. En dag när Alfred var liten räknade vi hur många blöjor vi gjorde åt på en dag, och då blev det 12. Nu gör vi åt ungefär ett paket Libero-ettor med 28 i varje dag, så det verkar ju vara ungefär samma med Flora och Lilly, även om jag inte räknat noga nån dag än. Vi är med i Liberoklubben och samlar poäng, och när Alfred var liten fick vi rabattkuponger på blöjor så ofta att vi nästan aldrig behövde köpa till fullpris, så jag hoppas verkligen vi får det den här gången också, för annars blir det inte billigt det här alltså.

MRSA-testning

Jaha, det här var ju mindre livat: jag har just fått ett brev från sjukhuset om att någon annan som var inlagd samtidigt som vi hade MRSA-bakterier (multiresistenta stafylokocker), så nu måste jag, Flora och Lilly till vårdcentralen för att testas. Och om nån av oss fått det går det väl inte bli av med skiten eftersom de är resistenta mot medicin, de där bakterierna. Men vi får väl hoppas på det bästa - vi har fått tid för testning imorgon. Tycker synd om flickorna bara, för de ska tydligen testas i både näsa, svalg och navel, och det kommer de säkert inte tycka är speciellt roligt.
Svärmor, som är sterilitetsexpert, säger dock att det är väldigt liten risk att vi smittats, så det låter ju bra. Och min första tanke när brevet damp ner var att det var något fel på PKU-testerna, och det hade ju varit värre - men jag tror i och för sig att om det varit något där skulle vi nog ha fått veta det redan. Så alla tummar är hållna för att allt ska vara bra nu.

Två veckor!

Två veckor gamla! Det har gått fort ändå.

Underbara små barn. <3

Det händer grejer

Inatt sov Lilly ganska många timmar i sträck framåt morgonen, och nu plötsligt har hon en nyfunnen styrka i nacken: hon håller upp huvudet mycket bättre än igår. Hon verkar ha sovit sig i form!

Och även Flora har tittat på mig mer medvetet nu på morgonen än förut. Nu börjar det hända grejer!

Viktrapport

Fem minuter senare hade Lilly förstås vaknat och gallskrek och Alfred skruvat upp volymen på stereon så mycket att han blev rädd och sprang iväg med händerna för öronen så jag fick kasta mig ur soffan med Flora i famnen för att sänka - men en stund var allt frid och fröjd i alla fall. :)

Nåväl, BVC. Båda flickorna hade gått upp och väger nu ungefär 50 g över sina födelsevikter - hurra! Och båda har vuxit knappt två centimeter på längden. 

Och så lite skryt: vår sköterska sa att Lilly var ovanligt vaken och medveten redan nu vid knappt två veckors ålder; ungefär som man brukar vara vid en månad, så att hon nästan kunde kolla synen (om Lilly följer med blicken) redan nu (fast hon gjorde det inte). Perfekta bebisar - så klart. ;)

Lycklig

Sitter i soffan med min ena dotter vid bröstet medan den andra sover lugnt i köket hos pappan, och tittar på min son som dansar till Veronica Maggio som han satt på helt själv på stereon, och känner mig helt och fullt lycklig. Gott så. 

Förlossningsgåva

Det kom just ett bud med ett jättestort paket, som Christopher sa var till mig. Det var en förlossningsgåva lite i efterskott! Och den här fantastiska människan som jag är tillsammans med visade återigen varför jag valt att få barn med honom, för han är bäst i världen. Han har gjort en tavla med ljudvågformerna till min älsklingslåt, tidernas vackraste låt: "Wrong Heaven" av Eggstone (världens bästa band). Ni som inte känner mig annat än genom den här bloggen, där jag ju i huvudsak är mamma, förstår kanske inte hur stort det här är i min popnördiga värld, så ni får bara tro mig på mitt ord: det är en helt fantastisk present! :) Och i världens finaste färg också.

Lite mer medvetna

Båda tvillingarna sover fortfarande mest och är inte vakna långa stunder, men jag tycker ändå att de har börjat bli lite mer medvetna redan. Härom morgonen låg jag och höll Lilly i handen och började smeka henne längst ner på handen (är inte så insatt i händernas anatomi att jag vet vad det området heter, men nedanför handflatan alltså), och då blev hon alldeles lugn och började le (med slutna ögon). Jag provade med Flora också lite senare, fast hon brydde sig inte nämnvärt, men däremot reagerade hon positivt när jag pussade henne på händerna och kinderna. Och nu viker de inte undan med blicken direkt när jag tittar på dem längre heller - det gjorde de i början: jag kunde se i ögonvrån att de tittade på mig när de ammade, men så fort jag tittade tillbaka tittade de bort eller blundade.
Jag har gått tillbaka och läst lite på vår familjeblogg för Alfred och såg att från honom kom det första vakna och medvetna leendet när han var drygt fyra veckor. Jag tycker det är så coolt att det kan komma så tidigt! Eller ja, tidigt och tidigt, vid fyra veckor kan väl de flesta djurungar redan jaga, men med tanke på hur allmänt hopplösa människobarn faktiskt är, då...
I eftermiddag ska vi förresten till BVC och väga igen, och jag hoppas att de har kommit förbi sina födelsevikter nu, det vore skönt att veta att de går upp.

Nya amningskudden

Och nya amningskudden är invigd med både ett och två barn och är klart godkänd! Jag behöver bara en extra kudde på varje sida för att höja upp lite, sen är det mer eller mindre perfekt.

(Ha ha, ser nu att kudden med Astrid Lindgrens ansikte på bakom min högra arm är knycklig och ser ut som en Halloween-zombie istället för snälla Astrid...)

Vad jag minns och inte minns

Då var det dags för det här igen: den supertorra huden som flagar. Den minns jag från Alfred, han var så torr, så torr, så torr, och jag har för mig att det tog en evighet tills huden blev normal. För honom började det redan på BB dock, men han låg å andra sidan i magen lite längre, han kom bara ut två dagar tidigt.

Vad jag däremot verkar ha förträngt är de jobbiga bitarna med att ha småbarn. Visst kommer jag ihåg att jag ibland (ofta) var svimfärdig av trötthet och att jag ibland bara ville skrika, och att Alfred var otroligt krävande: jag kunde aldrig lägga ner honom utan fick amma och bära runt honom konstant (jag hittade en teknik för att amma honom i BabyBjörnen, och hade jag inte gjort det hade vi aldrig kommit utanför dörren), och att vi inte gick på babysim, babyrytmik, babysång, fika med kompisar eller nånting alls för att jag visste att han bara skulle skrika sig igenom det. En dag skrek han åtta timmar i sträck. I kid you not. Han tog några femminuterspauser för att äta eller power nappa, men annars: från klockan 16 till 24, en dag efter vi varit på stan och tyckt att det gått ganska bra, men antagligen blev han överstimulerad, trots att han sov igenom det mesta inklusive den supergoda lunchen på Wagamama.
Men igår läste jag ikapp på några andra tvillingmammabloggar jag följer, och just de senaste dagarna hade två av dem skrivit inlägg om där frustrationen vuxit tills de båda varit tvungna att lägga ner barnen och bara ställa/sätta sig och gråta tills de orkade ta nya tag. För oss går det än så länge ganska lätt - jag har visserligen gråtit, men det var ju för att jag trodde att jag skulle ha ihjäl mina barn för att de inte fick tillräckligt med mat och inte för att de var jobbiga - och jag fasar för när det kommer bli sådär tungt, men det skumma är att jag inte minns riktigt varför det blir det. Jag går på nåt sätt och intalar mig att det ska bli lättare för att vi redan gått igenom det en gång, men det är väl högst tveksamt om man kan vara så zen about it när/om det väl sätter igång. Sen vet jag också å andra sidan att det var ganska lätt med Alfred de första två veckorna också och att det var först efter det som det blev riktigt jobbigt. Det är väl som med det mesta, antar jag: bara att vänta och se.
Än så länge får jag se till att njuta av sånt här:

Alfred med några väsentliga accessoarer: cykelhjälm, sovnapp och lillasyster i vår säng igår.

Mätta och nöjda efter amning

Tvillingmys!

Magen vecka 39+2 veckor

Nu ska jag skriva ett inlägg som säkert kan räknas som lite störigt. Jag väger nämligen redan 12 dagar efter förlossningen bara 3-4 kg mer än jag gjorde när jag blev gravid, och magen har redan gått ner jättemycket! Jag säger bara: amning FTW!! Som jag skrev på Facebook härom dagen: "I'm a lean mean amningsmaskin" och det gör verkligen under. Som tur är gillar jag att amma, jag tycker det är mysigt - jag får lite ont i ryggen av det ibland som ni vet, men idag har Christopher och Alfred varit och Blocket-köpt en fastare amningskudde från Rätt Start åt mig (en fin orange en med vita elefanter på) som verkar funka mycket bättre än den sladdriga med PVC-kulor jag hade, plus att jag på kiropraktorns order varit noga med att palla upp mig ordentligt med andra kuddar så länge. Sen är det förstås inte jätteroligt när tvillingarna sover i stort sett hela dagarna och ammar i stort sett hela nätterna, men BVC-sköterskan sa att det nog kommer vända på sig snart.

Tejpen på ärret sitter som berget, så jag låter den väl sitta kvar. Jag har i och för sig inte hunnit duscha så många gånger att det direkt stört, så det hjälper väl kanske till för att hålla den på plats. Och nu syns linea nigran tydligt när magen liksom skrumpnat ihop.

Och så bara en liten påminnelse till mig själv om hur jag såg ut för bara två veckor sen. Det känns redan helt overkligt! Jag sa till Christopher igår att om jag nån gång får för mig att säga att jag saknar att vara gravid så har han min fulla tillåtelse att slå mig, för schöven vad jag inte stod ut med den där magen. Och ni vet ju att jag älskar det den visade sig innehålla, men alltså, själva magen... Puuuh.