Köp mina kläder!

Jag har äntligen tagit mig för att lägga upp lite kläder jag sorterat ut på Tradera. Inga barnkläder än, utan mina - det är kläder jag tycker om men av olika anledningar aldrig använder längre, så det verkade bättre att försöka sälja dem än att ha dem liggande. Några är märkeskläder (Jenny Hellström, Rodebjer, Whyred), och några är från Japan - det gör lite ont att sälja dem bara därför, men som sagt: jag använder dem inte längre. Men någon av er som läser kanske gillar dem? Auktionerna går ut nästa söndag, den 18 januari, så gå gärna in och kolla! Man hittar alla mina auktioner på den här länken.
Eftersom jag är så sentimental passar jag på att lägga upp bilderna på dem här också, så jag kan minnas dem (ifall jag nu får sålt dem, det vet man ju aldrig)...

Mjuk trikåkjol från Rodebjer, längd strax under knät, stl M

Supersöt H&M-jacka, som jag aaaaldrig använder fast jag tycker den är jättefin. Det är nog mest för att modellen inte funkar till klänning, tror jag. Stl S, fast passar mig som normalt är M.

Knälång kjol som jag köpte i en kimonobutik i Tokyo. Typ thaisiden däruppe och chiffong med foder nedtill.

Stretchig klänning, också från Tokyo. Fin och sitter snyggt, men den är inte riktigt jag, tyvärr.

Också en japansk klänning. Rätt cool faktiskt, för den är av regissören Sofia Coppolas klädmärke Milk Fed som bara såldes i Japan. Stl S, för de sålde inte större storlekar än så, men den är stretchig (smock upptill) så den passar. Men brunt och jag går inte riktigt ihop...

Mörkgrå klänning i nån sorts ullmix från Benetton. Ballongmodell på kjolen.

Tegelröd omlottkofta i tunn och mjuk ull från Whyred. Stl XS, bisarrt nog, men är definitivt mer som M. Den hade legat i träda i några år, men så provade jag den igen igår. Den är fin, men inte min stil, plus att den var för varm för mig. Jag har en grej med att jag inte klarar av att vara för varm, men om man är lite frusen av sig är den nog jätteskön!

Älskar den här lilla gula ballongklänningen från MQ! Men ska jag vara ärlig (och det ska jag ju här på bloggen såklart, men på Tradera kunde jag ju utelämna vissa små detaljer) så är den rätt svår att röra sig i. Det är nämligen ingen som helst stretch längst ner, så man måste gå med små små steg. :) Men den är ju så söt att det näääästan är värt det. Fast inte riktigt. Om det finns någon som till äventyrs älskar bandet Fibes, Oh Fibes! kan jag lägga till den lilla kuriosan att jag har kramat sångaren Chris när jag haft på mig den här klänningen, då jag hade den på en midsommarfest när han var tillsammans med min lillasyster. ;)

Whyred-t-shirt, stl S, men också mer som en M. I teorin fin, men det är tydligen så att jag och Whyred inte riktigt går ihop, för jag tycker inte jag passar i den.

Jenny Hellström-denimkjol. Den här köpte jag när jag bodde i Malmö en period 2003 och hade en strikt budget på 100:-/dag i genomsnitt, eftersom jag lämnat min dåvarande sambo i Stockholm och jag betalade för både andrahandsboende i Malmö och vår lägenhet i Stockholm. Men så såg jag den här kjolen, som kostade 800:- och blev kär, så jag levde på typ ingenting resten av månaden för jag så gärna ville ha den. Men nu tycker jag inte jag är fin i den längre, även om jag fortfarande tycker att kjolen i sig är fin. Stl M.

Och här, på tal om att sälja! De här overallerna tänker vi lägga upp på Blocket, men om någon här vill köpa dem så säg bara till! Det är en brun och en vit "björnoverall" (fast färgen blev konstig på bilden på den vita, men den är kritvit i verkligheten) från H&M i stl 62. Pris kan diskuteras om nån är sugen på dem!

Tre mössor i stl 62 med öron som passar bra under overallerna har vi också.

Och så har vi också den här overallen som vi fick men aldrig har använt, stl 0-3 månader. Tjock och varm, med löstagbara fötter och vantar. 

Och små stickade bebisvantar, men bara ett par. 

Snölek och misslyckade läggningar igen

Jag som tyckte att det gick så bra med våra läggningar när Christopher la båda tjejerna samtidigt och jag tog Alfred, men nu har det gått åt skogen två kvällar i rad. Igår vaknade Lilly om och om igen tills hon till slut fick komma upp (eller vänta, det gjorde hon nog i förrgår också), och ikväll vaknade båda efter bara några minuter och var helt ifrån sig. Till slut somnade Flora om i sele, men Lilly var pigg som en mört och fick till slut komma upp, men nu testar Topher selen igen. Det är väl det här utvecklingssteget som spökar, plus kanske tänder, för nu har båda tjejerna fått varsin ny tand och fler verkar vara på gång.

Det har snöat en massa här, och idag ville Alfred ut och leka i snön, och fast det blåste en hel del tyckte vi att vi inte kunde neka honom, så vi byltade på oss alla fem och gick ut på gården. Först bara en bild från igår när vi var på CityGross och handlade och för en gångs skull hade kommit ihåg att ta med tjejernas ryggsäckar med selar. 

Så när de ville komma ner på golvet tog vi på dem, och de älskar ryggsäckarna, så så långt var det frid och fröjd. Men när de märkte att jag höll fast dem blev det annat ljud i skällan: de blev hysteriskt arga! Så jag testade att låta duktige storebror hålla i Lilly istället, och det gick faktiskt lite bättre. När han höll emot för hårt blev hon arg, plus att han ibland råkade välta henne, men när han mest hängde med och höll koll på henne gick det okej.

Och idag när vi gick ut så drog Lilly iväg direkt - hon är en liten rymmare! Livsfarligt. Men som tur är har vi då storebror, som sprang efter henne på stört för att hålla koll. Alltså, han är så fin med tjejerna nu, Alfred! Ibland blir han sur och vill inte vara med dem, men för det mesta är han så gullig och snäll och hjälpsam så jag blir helt rörd.

Vi bestämde oss för att hålla oss på gården för att vädret inte var nåt vidare, även om det säkert var snö i pulkabacken en bit bort. På en bänk hade två av pojkarna som bor här gjort en helt fantastisk snögubbe och snöhund! Gubben var ju nästan läskig, den såg ut som en människa som snöat in ju... De kom förbi när vi beundrade dem och berättade att de satt pinnar i benen så de kunde vinklas. Små ingenjörer i 10-12-årsåldern redan! Vi hade tänkt bygga en snölykta, men det var ingen kramsnö idag, så det gick inte, vi fick nöja oss med att titta på den som nån annan byggt tidigare.

Och så tog vi ut pulkan och åkte i världens minsta slänt, men alla var nöjda ändå: Alfred puttade vi bra fart på, Lilly tyckte det var roligt att åka även om det inte gick fort, och Flora tyckte det var lite läskigt och ville bara åka en liten stund och tittade sen på.

Inne sen praktiserade Lilly tjejernas nya grej.

Tittut!

Granndrama

Hu, vilket drama vi har haft här. Igår kväll vid halv tolv skrev Christopher till mig på Messenger att jag skulle komma in till sovrummet där han låg eftersom Lilly vaknat igen. Jag blev helt orolig och gick in, och då viskade han till mig att lyssna. Jag hörde först inget, men så viskade han att pojken som bor snett över oss skrikgråtit i två-tre timmar, och då hörde jag. Tydligen hade Topher hört hans mamma skrika på honom och pojken, som är runt 9 år, gråta varje gång han varit inne med tjejerna. Vi funderade på vad vi skulle göra, och började med att skriva på Messenger till ordföranden i föreningen - vi visste nämligen att grannmamman är lite psykiskt instabil och ville få hans råd. Men klockan var ju så mycket, så vi fick inget svar, och jag handlade mest på instinkt och sa att jag går upp. Så jag tog på mig skor och gick upp och ringde på dörren med hjärtat bultande så jag nästan skakade. Ringklockan verkade inte fungera, eller så hörde de den inte för att de skrek så mycket, så jag bankade på dörren två gånger tills mamman öppnade.
Hon var väldigt upprörd och sa (väldigt högt) nåt om att pojken "trotsar, som man gör i den här åldern" (9-årstrotset..? Har jag aldrig hört om.) och att hon försökte få honom att vara tyst för grannarnas skull. Jag försökte flika in att sådär kan du ju inte hålla på och skrika på honom, och då höjde hon rösten ytterligare och skrek "Jag skriker inte! Jag försöker få honom att vara tyst för grannarnas skull, och du vet inte hur det är, du är inte ensamstående!! Och ni grannar alltså, ni kan vara så...!" och så drämde hon igen dörren, men den gick inte igen, för hon hade lyckats låsa den när den var öppen, så jag försökte säga nåt igen om att hon inte kan skrika så mycket på pojken, men då fick hon igen dörren, och det sista jag hörde var att hon skrek åt sonen nåt i stil med "Nu ser du hur det gick..!"
Jag hade inte mycket annat val än att gå ner igen, helt skärrad. Och samtidigt kom paniken: shiiit, vilken situation har jag satt mig och mina barn i nu?! Jag kom på att jag hade hört något om att hon anmält någon granne förut för att hen retat upp henne, och så tänkte jag att tänk om hon får för sig att hitta på att jag behandlar mina barn illa och anmäla mig till socialen som hämnd? Och tänk om hon kanske slog pojken efter jag gått, för plötsligt blev det tyst däruppifrån.
Christopher tyckte att vi skulle ringa polisen (inte 112, utan 11414), så jag ringde och hamnade i telefonkö, men när jag var på plats 3 lade jag på, just för att jag blev så nervös för att hon skulle hata mig och hämnas, och tänkte att vi skulle prata med BRF-ordföranden först och se vad han tyckte.
Istället skrev jag en facebookstatus där jag berättade kort vad som hänt, och fick genast flera svar om att jag skulle ringa polisen eller socialjouren direkt, för pojkens skull. Och om att ifall hon motanmäler mig har jag ju inget att oroa mig för, och det skulle de i så fall snart upptäcka. Det bästa tipset jag fick var dock att jag skulle ringt 11414 först och haft polisen med mig i luren när jag gick upp, för då hade risken varit liten att en eventuellt psykotisk person skulle kunna hitta på trovärdiga anklagelser som hämnd. Men det var ju lite sent då. I vilket fall ringde Christopher polisen när tjejerna somnat om, men inte för att göra en anmälan utan bara för att be om råd. Och de tyckte att vi skulle ringa socialjouren och gav oss ett nummer, och sa att vi kunde vänta till nästa dag om vi ville.
Det tog en bra stund innan vi kunde somna efter det där, kan jag säga, men det var åtminstone tyst efteråt.
Idag på förmiddagen fick jag fler och fler kommentarer på min status, där folk tyckte att det var bra att jag gått upp, och att jag definitivt skulle ringa socialen, och den bästa kommentaren var från en gammal högstadiebästis som jobbar på socialtjänsten i Skåne, som tyckte att vi gjort helt rätt som lade oss i. Så efter att Christopher varit och pratat med ordföranden och fått veta att hon blivit anmäld till socialen förut och att pojken blivit omhändertagen i någon vecka för ett tag sen ringde jag upp min gamla kompis och bad om mer råd. Jag tror ju säkert att mamman älskar sin son, och vi har ju hört henne vara gullig mot honom också, och även om vi hört henne skrika på honom förut har det aldrig varit så illa som igår, och min kompis sa att det låter precis så som manodepressiva eller psykotiska personer beter sig, och att hon definitivt kan behöva hjälp för att vara en fungerande mamma. Och att det verkligen är sista steget att ta barn ifrån sina föräldrar, så jag behövde inte oroa mig för att de ska ta honom ifrån henne i onödan. Så nu i eftermiddags ringde jag faktiskt och gjorde en så kallad orosanmälan. Jag tror att det var rätt beslut, men det känns ändå lite läskigt. Jag valde att göra det anonymt, för annars hade de lämnat mitt namn till grannen - och även om hon kommer förstå att det var jag kändes det ändå lite onödigt att säga det explicit. Men det kommer ju kännas lagom roligt att springa på henne i trappuppgången nästa gång...
Men det är verkligen en stor grej det här. Jag vet ju inte hur pojken mår - förhoppningsvis är det inte så illa, men med tanke på att mamman redan varit anmäld tidigare finns det ju risk för att han inte har det nåt vidare. Igår var det i alla fall verkligen inte bra - visst, jag skriker också på mina barn ibland, men att göra det tre timmar i sträck... Stackars barn.
Jag kramade mina barn lite extra efter det där, kan jag meddela.

Klänningsbonanza

Idag var en mycket bättre dag, jag var glad och tjejerna var glada - jag sov bättre inatt, efter att ha smitit till soffan vid halv tre, och vid halv sju kom Flora vandrande ut till mig igen! Roliga unge.

Vi sov inne idag också (men jag var tvungen att söva Flora i selen efter att hon vägrat somna i sängen), så då fick jag dessutom lite extra vila. När vi hämtade Alfred fick tjejerna gå runt och kolla lite på gården när vi skulle gå - de tycker det är jätteroligt att följa med in på förskolan, och nu fick de känna lite på gården också. De är så söta, de vet att de ska lägga sig på mage och backa när de ska ner för trappsteg, och idag gjorde Flora det även när hon skulle ner för en liten liten kant runt ett träd också, och Lilly lägger sig på golvet typ en meter före kanten. Gullungar!

När vi kommit hem bestämde jag mig för att de skulle få prova att gå själva ända upp från vagnförrådet, och bortsett från att de först gick mot gatan och försökte smita lite så gick det jättebra! Jag fick lyfta Flora de första stegen för att få igång henne, men sen var båda superduktiga och gick själva ända upp till andra våningen.

När Christopher kom hem hade han med sig klänningarna vi beställde från och till USA - hans kollega har kommit hem efter jul nu och hade med sig dem. De är jättefina! Ett par av dem är på gränsen för Lilly redan - de sitter perfekt nu, men tyvärr kommer hon kanske växa ur dem snart, men vi får se.

De här köpte vi två av varje - de fanns bara i en färg.

Och här är de där som jag beställde från H&M till nästa jul.

Och de här två var också med i H&M-beställningen - tillsammans med en mörkblå med vita små prickar i samma modell. Det var 3 för 2, så vi tog två i samma färg - jag klär dem ju sällan likadant, men ibland är det ju ganska gulligt!

En text om min storasyster av min lillasyster

Min lillasyster Johanna, som är en väldigt begåvad copywriter, har skrivit en helt fantastisk text om vår storasysters sjukdomstid. Jag har ju skrivit några inlägg där jag nämnt vår syster Fina, men jag har aldrig klarat att skriva något där jag på riktigt släpper fram känslor till fullo - antagligen mycket för att jag aldrig har släppt fram de känslorna ens i verkliga livet; jag har mer förträngt och tyckt att det inte är mig det är synd om, så nu behöver vi inte prata mer om det, typ. Det är ju mycket mer synd om Fina, mamma och om Finas dotter Stella, så jag har stängt inne så mycket jag kan istället.
Plus att Johanna kanske helt enkelt är bättre på att skriva än jag. Så jag snor hennes text och lägger den här, för att jag vill minnas den, för att det kanske är nyttigt för mig att släppa fram känslorna ibland (jag grät förstås så jag knappt kunde se skärmen när jag läste texten på Facebook ikväll), för att... jag vet inte, bara för att. Här:

"Till minne av min syster Fina, med hopp om att ingen annan ska behöva uppleva det du gjorde.
-------
Det var påsk. Jag och min äldsta syster var på besök hemma hos mamma, som precis flyttat till en fantastisk liten vindslägenhet i Helsingör, med utsikt över bukten mot Sverige. Mycket viktigt det där med utsikten! Ungefär en gång i halvtimmen krävde mamma att vi ställde oss på rad och stirrade beundrande ut genom fönstret. Efter ungefär 4:e gången ignorerade vi henne.
- Men utsikten! Sa mamma förtvivlat. Den är fantastisk. Ser ni inte?
Jag hånade henne kärleksfullt från soffan, där vi halvlåg bland kuddarna och slöbläddrade i danska tidningar. Min syster hade nåt skumt problem med ryggen, åt smärtstillande och hade inte så mycket energi.
Plötsligt fick mamma något vaksamt i blicken.
- Jag får se på dig, sa hon till min syster. Kom hit och sätt huvudet jämte, befallde hon mig och synade oss noga.
- Vad gul du är, sa hon till slut. Oron gick inte att ta miste på.
En timme senare befann vi oss på sjukhuset och tog prover. Min syster fick ett eget rum. Veckorna gick. Dagarna bestod av nya provtagningar. Läkarna blev inte kloka på vad det var för fel. Ett tag såg det ut som gulsot, och vi drog alla en lättnadens suck över att äntligen få en diagnos, en som gick att behandla.
Men det var inte gulsot.
Leverbiopsin kom tillbaka.
Jag var i mammas lägenhet och plockade ihop lite saker när telefonen ringde. I andra ändan hördes jag mamma ta ett långt andetag. Jag förstod redan innan hon sa det.
Cancern fanns i hela levern. En aggressiv sort, tyvärr ej behandlingsbar. Man gav min syster några veckor kvar att leva.
Jag grät hela vägen dit. Jag skakade så att jag knappt kunde kliva på bussen. Och när jag kom fram satt min syster upp i sängen med ett överraskande lugn och ett närmast trotsigt uttryck i ansiktet.
- Om inte de kan hjälpa mig så får jag väl fixa det själv då, sa hon bara.
Hon var fantastisk, min syster.
---
Vi firade den sista julen i min systers lägenhet. Bara ett gäng blinda höns kunde väl undgå att förstå hur det skulle sluta. Hon kunde ju inte ens sätta sig på toaletten själv, för skelettet var fullt med cancer och magen och levern och gud vet vad mer likaså. Ansiktet var svullet som ett klot av allt kortison, huden gul. Hon som var den vackraste jag vet, gick inte att känna igen bakom sjukdomen. Bara genom sin fantastiska personlighet och en underfundig, överraskande torr humor som aldrig sviktade.
Jag förstår faktiskt inte hur hon höll modet uppe.
Om jag ska vara ärlig vet jag inte hur vi gjorde det heller.
I mellandagarna började hon plötsligt få svårt att andas. På nyårsaftons dag hämtade de henne med ambulans. Hon vägrade bli hjälpt upp ur sängen. Om de nu skulle ta henne till det jävla sjukhuset igen skulle hon åtminstone ta sig dit själv. Men på vägen ut ur lägenheten fick hon sitt andra panikanfall under hela sjukdomsperioden. Och jag hatade sjukvårdarna för hur de såg på henne, med visshet och oändligt medlidande.
Vi fick flytta in i rummet allihop. Jag satt i fönstret när de första fyrverkerierna började smälla. Min andra syster sa ”Det här har varit ett jävla skitår, men nu är det i varje fall över. Nästa år blir du bättre och allt blir bra.”
Hon svarade ”Jag tycker inte att det här har varit ett skitår”.
Jag vet inte om det gör saken bättre eller sämre egentligen. Men hon menade vad hon sa. Under början av sin sjukdomsperiod drev hon igenom en skilsmässa från ett äktenskap som hon inte längre var lycklig i, men som resulterat i Stella, världens finaste lilla tjej. Hon såg fram emot att börja leva. Hon berättade att hon längtade efter att få bli förälskad.
På nyårsdagen fick vi svar på proverna. Andningsproblemen var inte lunginflammation som vi hoppats på. Cancern hade spridit sig även dit.
- Om vi fortsätter ge henne dropp så fyller vi bara upp lungorna snabbare med vätska, sa läkaren med en röst tyngd av stundens allvar.
Snabbare.
Ett litet ord. Tänk att det kan kännas som 300 kilo.
- Det rör sig inte om många timmar nu, sa han. Om hon får för ont, så ska ni trycka på den här knappen. Då pumpas det in en extra dos morfin.
Att inte mamma gick sönder. Att hon orkade gå in i det där rummet igen. Att någon av oss gjorde det.
Min systers första dödsdom var på tre veckor. Det hade förflutit 7 månader sedan dess. Hennes andra var på några timmar. Det gick en vecka.
Hur länge klarar man sig utan näring? Efter några dagar kändes det som att det var vi som dödade henne. Det var ju vi som gick med på att sluta med droppet, vi som till slut accepterade att hon skulle dö. Inte hon. Hon vägrade ge upp.
Jag minns inte vad som var vad under den där veckan. Hon sov större delen av tiden. Återigen bytte verkligheten form, rummet blev en bubbla där ner blev upp och upp blev ned. Vi fick in en tv till slut för att ha något att fördriva tiden med.
Det fanns till och med stunder då jag glömde bort vilken tid jag fördrev.
Och sen var det alla de andra stunderna.
En gång vaknade hon upp och tittade på mig. ”Det ordnar sig”, sa hon med tunna små andedrag och försökte lyfta upp handen mot mig. Hon kunde inte lyfta armen från sängen. Jag fick nästan hindra en impuls att resa mig upp och fly, så jävla ont gjorde det att se. Min syster. Min fina, fina syster. Jag lyfte armen åt henne och hon förde handen till min kind. Vi sa inget mer.
Hennes ex-man tog dit hennes 3-åriga dotter. De var inte där så länge. Trots att min syster gjorde sitt absolut yttersta, kunde hon nästan inte prata. Andningen var alldeles för ytlig. Rösten stötvis och tunn.
Ma-ma äl-skar dig.
Jag önskar att jag inte hade behövt se henne vinka hejdå. Av alla vidriga saker det där året, så önskar jag att jag hade kunnat radera just det. Det fanns ingen rättvisa i det ögonblicket. Ingen lärdom någon av oss gick visare därifrån med. Det fanns bara en jävla tröstlös brunn av maktlöshet.
De sista dagarna gled hon mest in och ut ur tung sömn, pumpad på morfin. Vi använde den där knappen som tröst, till och med i panik när allting blev för mycket att hantera, när hon vaknade i smärta eller ångest och gnällde som ett djur.
Den 6:e dagen vaknade hon och tittade på oss, där vi satt i stolar runt henne säng, halvt om halvt uppkrupna i sängen för att komma nära.
- Mamma, fick hon fram med oändlig möda. Varje stavelse tog en evighet. Kommer jag att dö?
Tiden stannade. Frågan ingen av oss pratat högt om. Där var den. I sju månaders tid hade mamma levt vid min systers sida dygnet runt, vägrat vika av, vägrat ge upp kampen. Till slut gick det inte att springa längre.
- Ja, min lilla älskling, jag är rädd för att du ska det.
När min syster så fick sin tredje panikångestattack kastade vi oss alla på knappen och tryckte, igen och igen, tills hon försvann i en orolig dvala. Jag vet inte om det var rätt. Vi visste helt enkelt inget annat.
Den natten satt mamma vid min systers sida, smekte hennes huvud och pratade till sitt sovande barn med låg röst. ”Släpp taget nu min älskling,” viskade hon. ”Det är dags att släppa taget. Det är okej min lilla tös. Släpp taget.”
På morgonen den 7:e januari blev min systers andhämtning långsammare och långsammare, kom allt mer sällan.
Till slut kom den inte alls.
Men det kom en tår.
En ensam, som rann hela vägen ner längs kinden.
Min modiga syster kämpade tills det inte fanns några andetag kvar att kämpa med.
---
Fina, idag har vi saknat dig i 13 år.
Ändå går det knappt en dag utan att du finns i mina tankar.
Älskar dig, nu och alltid."

Gnällinlägg om tråkdag

Oj oj vilken dålig dag jag har haft idag. Jag har varit sur och grinig hela tiden, och jag antar att det är tröttheten som bråkar igen, för nätterna går fortfarande skitdåligt här. Jag gick in till Alfreds rum mitt i natten igen efter att ha försökt hindra tjejerna från att ta mina bröst hela tiden i evigheter, och tänkte att om jag går kommer de antingen lugna sig eller bli helt hysteriska, och det blev som tur var att de lugnade sig. Men efter nån timme hörde jag tassandet av små fötter, och jag tog för givet att det var Alfred som kommit ut från vårt sovrum. Men han kom inte in till mig och gick inte in på toa, så jag gick upp för att se vad som hände, och mötte Flora i hallen! (Lilly hade legat på Christophers arm, så han vågade inte gå upp efter Flora för att inte väcka henne.) Det har aldrig hänt att någon av tjejerna har smitit från sängen förut. Så jag tog in Flora till mig och så fick hon bröstet lite och sen sov vi gott båda två tills Lilly började skrika hysteriskt runt halv sju så jag och Christopher bytte plats.
Jag var i alla fall helt slut i morse, så när tjejerna satte igång med sin nya favoritgrej att skrika i falsett vid frukosten brast det för mig. Jag röt åt dem att sluta så högt och så många gånger att jag fick ont i huvudet och på riktigt blev orolig att grannarna skulle ringa socialen om de var hemma. Men det hjälpte inte, tjejerna bara skrattade och blev inte ens rädda när de tittade på mig fast jag misstänker att jag såg ut som en galen drake. Det där skrikandet driver mig till bristningsgränsen alltså, det gör så ont i öronen och jag blir tokig. Vi har provat att ignorera dem också, men det funkar inte heller. De peppar varann också, och tycker det är hur kul som helst.
En positiv grej idag var åtminstone att jag fick dem att somna på mina armar (och vid brösten) inne vid förmiddagsvilan för första gången. Det har aldrig funkat att få dem att sova inne på dagen utan sele eller vagn förut, men eftersom det är så de somnar med Christopher på kvällarna nu funkade det, så jag slapp gå ut i regn och elände. Så jag fick lite vila där. Sen lunch, sen hämta Alfred, och sen hämta paket på vägen hem. Först ville Lilly gå själv och blev skitsur när jag satte henne i vagnen vid stora vägen, sen ville Alfred åka vagnen så Flora fick sitta i selen och det ville inte riktigt hon, sen ville hon ändå inte tillbaka till vagnen när Alfred ville gå, och Lilly sparkade av sig stövlarna och jag var superirriterad för att alla var jobbiga. Och på eftermiddagen var tjejerna gnälliga eftersom de inte får sova på eftermiddagarna längre, och Alfred ville inte leka med dem och det drogs i mina kläder efter brösten och jag fortsatte vara irriterad tills Christopher kom hem.
Jag kom fram till nu på kvällen att med våra nya sovtider har vi ingen rolig och glad tid med tjejerna längre, allt går bara i ett nu: frukost, klä på, gå ut och gå, äta lunch går i ett kör, och efter lunch har vi kanske om vi har tur en halvtimme att leka, sen ska det bytas blöjor och kläs på igen för att hämta Alfred. Och den här tiden på året är det ju ett sabla halvtidsjobb bara att klä på tvillingarna för att gå ut; jag räknade ut att det är 20 plagg som ska på innan vi kommer ut. 20! 2 tröjor, 4 raggsockar, 2 halsdukar, 2 overaller, 4 skor, 4 vantar, 2 mössor. Och så i med en påbyltad unge i en sele som är trång för att jag också är påbyltad och ner för trappor och ner i vagn och upp med vagn för källartrappa. Pust. Som tur är sliter de åtminstone inte av sig kläderna just för tillfället utan gillar att få på sig både vantar, skor och mössor.
När vi kommer hem från förskolan har vi visserligen lite tid, men då ska det ätas mellanmål också, och sen börjar tjejerna bli trötta. Sen ska det lagas middag och ätas och sen är det läggdags. Skittråkigt, faktiskt. Förut brukade tjejerna vara jätteglada efter middagen under de timmarna de var vakna till sent, men nu har vi ju inte det längre - och det är ju bra på ett sätt: de behöver fler timmars nattsömn, förut hann de bara sova max tio timmar per natt om vi inte lät dem sova till tio på morgonen, men det funkar inte med förskolehämtningstiderna när allt måste hinnas med, plus att vi rent teoretiskt får lite egen vuxentid på kvällarna nu (teoretiskt skriver jag eftersom Lilly fortfarande vaknar minst en gång i kvarten tills vi går och lägger oss, men förhoppningsvis blir det bättre så småningom). Men just nu känns det mesta bara skit, ärligt talat - och jag som var så lycklig för bara några dagar sen!
Vi får hoppas att rutinerna sätter sig bättre snart, då kanske det blir bättre och mindre gnälligt på eftermiddagarna.
Så: slutgnällt för ikväll.
På plussidan har vi åtminstone att Alfred är ett litet under av fantastiskhet för tillfället. Han är go och glad och snäll och gullig och pussas och kramas och säger att han älskar oss flera gånger om dagen, och han äter hyfsat och sover bra. Pussas gör förresten tjejerna också jättemycket; både på oss och varann. Och så har vi fått bort Alfreds mollusker! Överallt står det att mollusker går inte göra något åt, det tar 6 månader till 2 år i genomsnitt så försvinner de av sig själva, så det är bara att vänta. Men jag tog faktiskt fasta på ett tips från familjeliv.se, denna härd av bisarra åsikter och tips, som jag hittade när jag googlade. Där var det någon som skrev att de fått bort mollusker genom att badda med alsolsprit morgon och kväll, och eftersom en flaska alsolsprit bara kostade knappt 30:- på apotea.se och verkade ofarligt så tänkte vi att vi kunde testa. Så Topher baddade morgon och kväll och allihop försvann på ungefär tre veckor! Så skönt! Alfred slipper kliandet och jag slipper noja över att vi eller tjejerna ska smittas. Här ska tipsas nästa gång vi kommer till BVC, det här måste ju spridas till andra.
Nu ska vi försöka se några minuter på "The Good Wife" innan Lilly vaknar igen...

13 år utan min syster och pulkapremiär

Det är inte klokt vad tiden går: i morse var det 13 år sedan min älskade storasyster Fina dog i cancer. Jag saknar henne fortfarande lika oerhört mycket.

Gamla foton som vi har på väggen - Flora är lik mig på dem.

Av alla på den här bilden är det bara jag kvar: pappa, farmor, oldemor, jag och Fina.

Men livet går ju vidare. Jag och mina tre underbara barn som Fina inte fick träffa hade pulkapremiär idag. När vi hämtade Alfred på förskolan tog jag med pulkan (som Alfred så fint kallade för kälke), och så fick barnen åka i en liten backe precis utanför förskolan. Alfred åkte en massa gånger, och Flora och Lilly fick prova att dels bli dragna lite tillsammans alla tre, dels åka en och en tillsammans med Alfred nerför backen. Lilly älskade det, Flora tyckte det var kul en gång men ville sen inte mer. Hon fick sätta sig i vagnen istället och klappade och klappade på platsen bredvid för att Lilly också skulle sätta sig, men Lilly ville åka mer.

Starke Alfred drog dem själv också. Vi måste nog köpa en pulka till så vi kan åka alla fem samtidigt - plus att Alfred nog behöver en med ratt så han kan styra undan från träd och grejer själv. Idag sprang jag mellan tjejerna och Alfred för att styra undan honom, men missade en gång så han körde rakt in i vagnen och fick Lillys sko i pannan - han kom för snabbt så jag hann inte med, och en annan gång höll jag på att bryta fingret när jag tog emot pulkan, och en tredje gång svängde jag undan honom så snabbt att han drattade ur. Farliga grejer det här.
Idag var det ju första dagen efter julledigheten, så jag var ensam med alla tre barnen på eftermiddagen, och det var lite jobbigt igen faktiskt efter att ha varit hemma tillsammans allihop så länge. Tjejerna skulle bara klättra på allt hela tiden och jag höll på att bli galen. Men läggningen ikväll gick på ungefär en minut när Christopher lade sig med dem! Grejen är bara att båda (framför allt Lilly) vaknar stup i kvarten efteråt, jag hoppas verkligen de slutar med det när den här utvecklingsfasen lugnat ner sig. På nätterna ska de fortfarande amma precis hela tiden, så det har inte blivit bättre än. Inatt tror jag Lilly åt tre timmar i sträck; det är ju helt galet! Så kanske att jag ska sova i soffan några nätter också, vi får se.

Lyxen!

Den oerhörda lyxen i att få sitta kvar i soffan när någon av tjejerna vaknar medan pappan springer in till dem för att få dem att somna om, den kanske inte är helt självklar för någon som inte har tagit varenda uppvak (okej, i början kunde Christopher få dem att somna om ibland utan att jag behövde slänga fram tuttarna, men nästan alla då) i 14 och en halv månader. I löööv it!
Inatt gick jag förresten in och la mig i Alfreds säng (han sov i den oanvända spjälsängen i vårt rum) vid fyratiden för att jag aldrig fick sova ordentligt och det gick bra - tjejerna vaknade ett par gånger, men Christopher fick dem att somna om, så jag sov! Nästan sov ordentligt i fyra timmar! Vaknade några gånger, men somnade om! Sweeeeet.

Garderobsrensning

Efter att ha varit i Lysekil i drygt två veckor och klarat oss med typ det nödvändigaste så fick jag nästan panik när vi kom hem igen till alla våra saker. Det är mest mitt fel: jag har otroligt mycket grejer. Bara en sån sak som att jag hade 2 000 cd-skivor innan jag rensade till ungefär hälften när Alfred började behöva plats för leksaker, och att jag har över 200 klänningar. Sen är jag också väldigt sentimental och har extremt svårt att göra mig av med saker och kläder, plus att jag gillar att köpa nya grejer; det är liksom inte en bra kombo.
Men ibland får jag ryck och ska försöka slänga grejer, och det går olika bra, det brukar ofta sluta med att jag inte vill slänga något ändå. Idag hann jag inte så mycket, för jag hade bara en halvtimme utan tvillingarna tills de vaknade, och sen klängde de på mig och gnällde mest när jag försökte få ordning, men jag fick åtminstone ihop två kassar kläder att skänka och två påsar med smågrejer från klädkammaren som jag kunde slänga. Innan vi flyttar till sommaren måste jag verkligen röja i förråden också, men där är det väldigt mycket grejer från mitt tidigare indiepop-liv som kommer göra ont att göra mig av med, men någon gång måste jag ju.
Idag gjorde i alla fall min klädröjning att tjejerna fick en extra låda i en garderob, vilket var välbehövligt, eftersom jag ju älskar att köpa kläder till dem också... När vi kom hem och jag hängde upp klänningarna vi haft med till Lysekil räknade jag alla klänningar de har framme i rätt storlek och kom till ungefär 60. Min spontana reaktion var att "det var ju inte så många!" men fick snabbt förklarat för mig av Christopher att det beror helt på vem man pratar med. :) När jag skrev det i en status på Facebook fick jag en kommentar från en bekant att hennes dotter har fyra... Och vi har ungefär tio klänningar på väg också - några som en kompis hämtat upp åt oss i USA (vi beställde hem till hans mamma som bor där) och några från H&M som jag beställde härom dagen (fast för stora: jag ville ha dem nu i julas, men hade inte råd med 179:-x2, men på rean kostade de bara 80:-/st så då beställde jag dem till nästa år). Så det dröjer nog inte länge förrän tjejerna har lika mycket kläder som jag. Om det är bra eller dåligt är väl en smaksak, antar jag. Men jag kanske ska lugna mig lite med shoppingen nu...
Idag tog det förresten bara fem minuter för Topher att få tjejerna att somna! Men Lilly vaknade flera gånger kort efter, fast nu verkar de båda ha lugnat sig när han varit därinne en längre stund. Nu ska vi titta på "The Good Wife" på dvd (en av mina julkappar till Christopher)!

Hemma igen!

Vi valde en fantastiskt vacker dag att lämna bästkusten på: havet låg blankt som en spegel och solen lyste på Högholmen. Det tog ett par timmar att packa ihop allt, och tjejerna hann bli nervösa och skrikiga under tiden, men till slut kom vi iväg vid halv tolv.

Alfred valde att resa med stil. :)

Vi tog bilfärjan över Gullmarn-fjorden, och det var lika vackert där: blankt hav, och det frasade diskret när färjan Gullbritt körde genom den tunna isen.

Resan gick bra, tjejerna sov i runt två timmar, och så stannade vi för lunch på Rasta utanför Ulricehamn igen. Alla tre barnen blev lite gnälliga mot slutet, även om de (inklusive jag) sov en stund till på eftermiddagen, och framför allt tjejerna gillar inte när det är mörkt i bilen när de är vakna. Jag fick muta Lilly med en massa små snacks (bitar av kaka och bulle och dadelgodis) medan Flora sov lite längre, och sen fick de sitta och pilla med varsin mobil sista biten. Precis när vi stängde av motorn kräktes Lilly! (Förlåt, jag hatar själv att läsa om alla magsjukor som florerar, och så skriver jag om sånt ändå...) Men hon har mått alldeles utmärkt sen dess och ätit bra, så det måste varit någon form av åksjuka/ätit för mycket konstigt. Jag hoppas verkligen att hon inte ska bli åksjuk redan - jag googlade fram att det vanligaste är att sånt börjar runt två år, så vi håller tummarna för att det var en engångsgrej - det hände för Alfred vid två separata tillfällen också för nåt år sen, och det är ju också Lilly som har kräkts helt apropå två gånger förut också utan att ha varit sjuk (inte i bilen).

Nu har vi hunnit packa upp det mesta, och Christopher har lyckats lägga tjejerna själv igen - yaaaay! Dessutom utan att ha dem i selarna innan! Och det gick på bara tjugo minuter idag! Utropstecken! Jag ser ett helt nytt kvällsliv framför mig; tänk att kanske få titta på tv igen! Nu: sova. Eller ja: "sova", som det är för mig nu för tiden, för även de nätter när tjejerna sover lite bättre sover jag lätt som en fjäder för jag förväntar mig att bli väckt konstant, och så har jag liksom glömt bort hur man gör när man somnar och sover. Men men, nån gång ska jag väl också lära mig igen.

Sista dagen på västkusten för den här gången

Åh, jag är så less på att ens tänka på våra nätter nu, och jag kan tänka mig att ni är ännu mer less på att läsa om det, så vi tar det lite kort: igår skippade vi eftermiddagsvilan och lyckades få båda tjejerna att somna strax före åtta! Efter en halvtimme vaknade Flora och var pigg som en mört och ville upp, men jag var envis och låg kvar hos henne en halvtimme tills hon somnade om (och Lilly som vaknade till somnade också om). Men resten av natten var hemsk, jag sov i ungefär femminuterspass, och vid tjugo över fem när Flora legat och halvsovit och nupit i mina bröstvårtor med sina fruktansvärt vassa små naglar i evigheter var jag redo att springa ner och slänga mig i havet, så Christopher fick ta henne och gå in i andra sovrummet. Fem minuter senare vaknade Lilly OCH Alfred, så det blev bara värre för mig och Flora skrek och allt var elände. Men jag var faktiskt inte yr på morgonen, bara irriterad på allt, hade huvudvärk och började gråta för minsta lilla.

Vädret idag var superfint, så vi gick ner till stranden när tjejerna skulle sova, så Alfred fick kasta sten i vattnet, men jag gick hem efter en stund och ställde vagnen i trädgården och lade mig på en dyna på altanen och lät solen värma mitt ansikte - superskönt!

Alfred har börjat längta hem idag, "till Västertorp", och ville åka hem redan idag, fast vi ska åka imorgon så tidigt vi kan som planerat. Och Flora och Lilly förvånar mig varje dag nu med allt de förstår; de förstår i stort sett allt vi säger till dem nu (alltså inte om vi pratar om Decemberöverenskommelsen precis, men om vi säger "Ska vi sätta på pyjamas/tröja/klänning?", "Vilken stol vill du sitta i?" vid matbordet, "Var är den andra skon?" och liknande), Lilly tog en bit hushållspapper i morse när hon satt i mitt knä efter frukosten och torkade sin näsa och fnös ut och in som om hon snöt sig, och sen torkade hon min näsa också och Flora torkade av bordet med en bit papper efter att jag gjort det. När de fick prova de nya klänningarna vi köpte när vi var och shoppade i förrgår började Lilly dansa för att hon tyckte hon var så fin, och när vi satte på tv:n igår och det var en Take That-konsert (jag älskade Take That!) så ställde sig alla tre barnen framför tv:n och dansade. :)
Och trots den här vidriga sömnbristen känner jag att jag är så oerhört lycklig! Det är nästan så jag blir orolig att jag jinxar allt genom att säga högt att jag är lycklig - får man vara så glad, eller drar man liksom cancer på sin familj då? Jag kan ju hoppas att sömnbristen kanske uppväger lyckan så att universum inte blir snedvridet liksom.
Ikväll när tjejerna vaknade till när vi lade ner dem för kvällen (vid halv nio efter att ha skippat eftermiddagsvilan igen) fick jag för mig att Christopher skulle lägga sig hos dem istället, för det var min tur att läsa för Alfred, och jag hade redan övergett honom en gång för att Lilly börjat skrika. Christopher var skeptisk, men jag tyckte vi skulle prova, så han lade sig med en tjej på varje arm, som jag brukar göra när båda vaknat samtidigt, och jag gick tillbaka till Alfred. Jag hörde hur båda tjejerna gallskrek, men det hördes att de mest var arga för att det inte var som det brukar, så jag låg lugnt kvar inne hos Alfred och läste "Mamma Mu". Det skreks en stund, sen tystnade de i någon minut, sen började de om och så vidare och så vidare, men efter en halvtimme ungefär blev det tyst och Christopher kom ut med armarna i en segergest! Jag funderar nästan på om jag inte ens ska ligga mellan dem inatt, men eftersom Christopher kommer köra större delen av de sex timmarna hem imorgon är det inte värt att bråka med hans sömn inatt, så vi kör lite mjukstart inatt och så kanske han får sova ensam med dem nån natt när vi kommer hem. Kanske kanske att de kan sova lite bättre inatt för att de inte somnade vid bröstet åtminstone, det vore så sabla skönt.

Ta bort eftermiddagsvilan - och en tand!

En kort uppdatering om sömnen igen: natten till idag sov vi allihop i stora sovrummet igen, och det var ungefär som en vanlig natt; inte usel, inte bra. Så idag har min yrsel gått ner till ungefär graviditetsyrslighetsnivå, och det är jag ju i alla fall van vid, typ. Nu på eftermiddagen har det plötsligt börjat molvärka i livmodertrakten, och det är ju lite konstigt. Det vore väl nåt om hormonspiralen inte funkar och jag blivit på smällen igen. Fast det ska ju inte kunna hända, och jag hoppas vid gud att den funkar som den ska. Några fler barn ska vi då rakt inte ha.
Jag hoppas det går över fort, för mens borde det heller inte vara eftersom jag fortfarande ammar så mycket - fast i och för sig, när jag tänker på saken fick jag nog tillbaka mensen när Alfred var runt 14 månader, trots att jag fortfarande ammade när jag inte var på jobbet. Så det kanske är det som gör lite ont ändå.
Nu ska jag försöka vila lite, men barnen ska inte få sova eftermiddag idag. De gånger vi försökt ta bort eftermiddagsvilan har de ju trott att nattläggningen bara varit en middagslur och vaknat efter en halvtimme och vägrat somna om, men vi ska försöka igen idag ändå - den där dygnsrytmen där de helst sover mellan 23 och 9-10 är ju visserligen rätt soft, men funkar väldigt dåligt med Alfreds förskoletider. Vi får helt enkelt försöka vara mer envisa med att inte låta dem gå upp om de vaknar ikväll, men vi får se hur det går. Jag tror att det kommer vara fullmåne i natt, och det brukar göra att de sover sämre. Hurra.

Och förresten, Lillys första framtand i överkäken (den högra) har äntligen brutit igenom!

2014 i bilder, enligt Google

I ett svagt ögonblick härom året skaffade jag en profil på Google+, bara för att en kompis vägrade Facebook och sa att man skulle ha Google+. Tänkte att det skadar väl inte. Sen har jag varit inne där en gång tror jag, och det var ju helt meningslöst och omöjligt att förstå, men de skickar mail till mig ibland med bilder som de har redigerat utan att jag bett dem (typ klippt ihop bilder så att alla barn ser glada ut på samma bild, men det ser alltid läskigt ut eftersom det är automatredigerat, eller så har de lagt på snöflingor eller nåt annat lökigt). Härom dagen kom det i alla fall en liten film där de klippt ihop en del av mina bilder från 2014, och den var åtminstone ganska söt, så den tyckte jag att jag kunde spara och visa upp. Voilà!
Och grattis på namnsdagen, älskade Alfred!

Överblivna bilder

Det börjar bli risk att det här bara blir en sömnblogg (eller icke-sömnblogg), men det vore ju för tråkigt, så för att motverka det lite och ta lite roligt innan gnället så kommer här lite överblivna bilder som jag lagt in i ett utkast och glömt bort. Vi är ju kvar i Lysekil, men bilderna är hemifrån Stockholm.

Lilly sitter i händelsernas centrum: i leksakskorgen.

Flora kör lite självkärlek (så kan man inte säga va? Äsch).

Plötsligt händer det...

Vi kom på för ett tag sen att det var mycket enklare att hindra tjejerna från att störa Alfred när han skulle sova om vi satte upp en spjälsängssida mellan vardagsrummet och hallen. Det var inte lika uppskattat av Flora och Lilly, kan man säga.
Så, slut på det roliga. ;)
Det är ju helt otroligt att det efter en sån bra natt som natten till igår kan komma en sån sabla skitnatt! Det började med att Alfred inte ville sova i farmor och farfars sovrum, dit vi ju flyttat pga större säng; han ville sova i spjälsängen i det mindre rummet (obs: han sover inte i spjälsäng hemma, det slutade han med några månader innan tjejerna kom, men han tyckte det var roligt att ligga i en sån igen när den ändå stod här), så Christopher sa att han kunde sova med Alfred därinne. Och jag vet inte om det hade med det att göra alls, men båda tjejerna vaknade som vanligt stup i kvarten och skulle amma och krångla och sätta sig upp och gnälla och ha sig. När jag strax efter 05 fått lägga dem på varsin arm samtidigt och amma dem för att få dem att somna om fick jag nog: 05:19 gick jag in till Christopher och sa "Nu byter vi. Och imorgon natt får du ta dem själv. Jag orkar inte längre." Då var de ju fulltankade och sov, så jag tänkte att de kanske kunde sova gott till morgonen, men jag ville ha plats att ligga på för att få en chans att kunna sova. Och då kunde man ju tänka sig att jag skulle däcka direkt av utmattning, men nej. Jag var så uppe i varv av irritation att jag bara låg och tänkte på allt möjligt: hur det skulle gå när tjejerna vaknade igen, hur stormen fick dörren till rummet att röra sig och saker att låta utanför, hur ont jag hade i magen, ryggen och armen, hur mycket jag skulle gnälla när jag skrev det här inlägget... 05:39 gick jag till Christopher och bytte kudde med honom (vilket han också blev tacksam för), gick på toa och sen kunde jag äntligen somna. Jag vaknade förstås varje gång tjejerna vaknade till och skrek, men kunde åtminstone somna om. Men när Flora skrikit i en halvtimme efter 8, och Alfred ville gå upp så hämtade jag in Flora till mig, så hon somnade om. Vid kvart i tio fick Christopher väcka henne för att hon inte skulle hamna helt ur synk, men jag fick ligga kvar och sov/halvsov till halv tolv.
Det dumma är bara att jag är fortfarande yr, även om det är mindre nu, så jag är lite orolig för hur länge det här ska sitta i. Vi har faktiskt pratat om att jag ska få sova borta nån natt, Christopher har erbjudit sig att bjuda på hotell den sötnosen, men dels vill jag ju att tjejerna ska ha vant sig av med nattamningen hyfsat tills dess så att Christopher överlever, dels kommer jag säkert bara få sömnprestationsångest och inte kunna sova alls. Men vi får se, kanske blir det nödvändigt.

Bästa nyårsaftonen på länge

På nyårsafton igår fick vi för oss att åka på en liten utflykt på förmiddagen istället för att gå med tjejerna i vagnen. Lilly försökte smita istället för att sättas fast i bilen dock. Sen styrde vi mot Smögen, men ändrade oss när vi var nästan framme och åkte till Hunnebostrand istället.

Det var nästan löjligt pittoreskt. Vi köpte lite räkor i en fiskaffär som var öppen, och så gick vi en liten sväng.

Jättemycket fanns det väl kanske inte att se, men det var trevligt i alla fall.

På vägen hem var det en otroligt vacker solnedgång (som var lite svår att fånga med mobilen från baksätet, men you get the gist of it). Jag var lite trött och grinig, för tjejerna sov bara en halvtimme på vägen till Hunnebostrand och somnade inte om i vagnen, och i bilen på vägen hem var det ett fasligt skrikande innan de somnade, så själv hann jag bara slumra till i sådär två minuter. Men efter vi kommit hem och ätit lunch, så gick vi ut i mörkret och upp på den högsta punkten på klipporna utanför huset för att titta på Lysekils officiella fyrverkerier klockan 17, och alla barnen tittade storögt, så jag blev på bättre humör bara av det. På vägen tillbaka halkade jag och satte mig på rumpan (vilket gjorde ont både i rumpan och i min redan dåliga vänstra arm som jag tog emot med), men som tur var hade jag Flora i selen på magen, så hon klarade sig helt oskadd. Jag blev blöt i rumpan, så när vi kom in tog jag av mig byxorna, och gullige Christopher lyfte upp mig för att bära mig till duschen, men jag bad honom lägga ner mig på sängen några minuter istället. Alla barnen följde efter och klättrade upp på sängen, så för enkelhetens skull tog jag av mig linnet så tjejerna fick amma, och när de var klara med det började Alfred prutta på min mage med munnen. Flora hängde på, och hon är en mästerpruttare! Lilly har inte tränat så mycket, men hon försökte hon med - hon dreglade mest, men tittade väldigt stolt på mig efter varje försök. Så där låg jag på sängen, med tre barn pruttandes på min mage och deras pappa pruttandes på mina lår, och kände att en bättre nyårsafton kan jag omöjligt ha!

När jag duschat tog jag på mig en ny klänning, och satte på tjejerna deras dopklänningar, som nu faktiskt passar, och Lilly såg sig själv i spegeln och var så nöjd! Så även fast jag inte orkat sminka mig tog vi lite kort - tjejerna var så fina att de mer än väl uppvägde att jag inte har några ögon...

När de skulle fotas med Christopher sen blev det mest pusskalas!

Klänningarna fick dock åka av när vi skulle äta, det kändes rätt onödigt att kladda ner dem...

Alfred i en hushållspappersrulle. Klassisk nyårsbild sådär. ;)
Vi lagade supergod mat: renytterfilé (som min gulliga mamma köpte åt oss för att vi skulle få ha det lite lyxigt) med potatis- och jordärtskockspuré i filodeg, men räkorna som vi köpte glömde vi äta i tid innan köttet blev klart, så dem fick vi ta till lunch idag istället. Barnen fick fiskbullar (på Alfreds begäran), varsin filo-potatisbakelse och ärtor. Till efterrätt skulle jag göra en Granny Smith-äppelsorbet från Dessertmästarna, men jag upptäckte igår att Kanal 5 missat att skriva ut beskrivningen, så jag chansade på hur man gjorde, men det blev väldigt gott, som tur var. Till det gjorde jag små filodegspaket med blåbär också, eftersom vi hade filodeg över. Filodegen blev jag rätt skeptisk till dock - den smakade ju bara mjöl? Vårrulledeg tycker jag är godare, så då vet jag det till nästa gång.

Efter maten men innan efterrätten ville jag ta kort på oss allihop, och kom på det smarta (?) att hota Alfred med att inte få glass om han inte satt med på kortet. Funkade tusen gånger bättre än när jag försökte ta julkort på barnen... :) Resultatet såg ni ju igår, men det här när Flora spanade på mobilen som jag satt på självutlösare blev ju för sött också!
Vid tiotiden, när alla barnen fortfarande var pigga och glada och lekte tillsammans i sitt nya lektält, föreslog jag att vi skulle sätta på dem pyjamasar, och oss vuxna bekvämare kläder, och sätta oss i soffan allihop och titta på "Frozen", som Alfred fått i julklapp men som jag aldrig fått se hela. Tänkte det var värt ett försök, och det gick ändå hyfsat: tjejerna lekte på golvet, och efter en stund tog vi dem i selarna så de fick somna, och Alfred fick slockna i soffan. Jag var så nöjd med vår nyårsafton, det var så skönt att inte ha nån press på att vara tvungen att göra något "kul", utan att bara få vara hemma tillsammans med min familj och få göra precis vad vi ville! När klockan var ett par minuter i tolv pausade vi filmen och lyssnade på "Ring klocka ring" (med Loa Falkman?! Vad hände med Jan Malmsjö? Här hänger man med...) och skålade och pussade alla de sovande barnen, och sen såg vi de sista minuterna av filmen och sen gick vi och lade oss. Perfekt nyårsafton! Jag tror att jag aldrig mer vill träffa folk, jag tycker det är så skönt att bara vara hemma. ;)
Och när jag lade mig hade jag ett litet huvud tryckt mot mina revben på varje sida, och jag kände mig oerhört lycklig.
Inatt tog vi svärföräldrarnas säng som är lite bredare, så vi kunde ligga Flora, jag, Lilly, Christopher i sängen och så Alfred på madrass på golvet, och detta oerhörda hände: först vid tretiden vaknade Lilly, och försökte inte ta bröstet! Hon gnydde lite, tog nappen, kravlade runt lite, tog en napp till i handen, grejade runt och hade sig, men försökte aldrig ta bröstet! Men efter en halvtimme utan att hon somnat om ordentligt gav jag henne bröstet ändå, bara för att jag skulle få sova - det kanske var dumt, men jag orkar inte vara vaken i timtal fler nätter nu med den här yrseln. Och sen sov hon i flera timmar till! Och Flora vaknade inte förrän vid 6-tiden, och fick då bröstet. Sen sov båda tills Alfred väckte oss vid nio. Så det var ju en helt fantastisk natt! Jag kunde förstås inte sova djupt ändå för att jag är så ovan, men ändå! Det finns hopp, helt enkelt.
Och världen snurrade åtminstone mindre i morse, alltid nåt.