En text om min storasyster av min lillasyster

Min lillasyster Johanna, som är en väldigt begåvad copywriter, har skrivit en helt fantastisk text om vår storasysters sjukdomstid. Jag har ju skrivit några inlägg där jag nämnt vår syster Fina, men jag har aldrig klarat att skriva något där jag på riktigt släpper fram känslor till fullo - antagligen mycket för att jag aldrig har släppt fram de känslorna ens i verkliga livet; jag har mer förträngt och tyckt att det inte är mig det är synd om, så nu behöver vi inte prata mer om det, typ. Det är ju mycket mer synd om Fina, mamma och om Finas dotter Stella, så jag har stängt inne så mycket jag kan istället.
Plus att Johanna kanske helt enkelt är bättre på att skriva än jag. Så jag snor hennes text och lägger den här, för att jag vill minnas den, för att det kanske är nyttigt för mig att släppa fram känslorna ibland (jag grät förstås så jag knappt kunde se skärmen när jag läste texten på Facebook ikväll), för att... jag vet inte, bara för att. Här:

"Till minne av min syster Fina, med hopp om att ingen annan ska behöva uppleva det du gjorde.
-------
Det var påsk. Jag och min äldsta syster var på besök hemma hos mamma, som precis flyttat till en fantastisk liten vindslägenhet i Helsingör, med utsikt över bukten mot Sverige. Mycket viktigt det där med utsikten! Ungefär en gång i halvtimmen krävde mamma att vi ställde oss på rad och stirrade beundrande ut genom fönstret. Efter ungefär 4:e gången ignorerade vi henne.
- Men utsikten! Sa mamma förtvivlat. Den är fantastisk. Ser ni inte?
Jag hånade henne kärleksfullt från soffan, där vi halvlåg bland kuddarna och slöbläddrade i danska tidningar. Min syster hade nåt skumt problem med ryggen, åt smärtstillande och hade inte så mycket energi.
Plötsligt fick mamma något vaksamt i blicken.
- Jag får se på dig, sa hon till min syster. Kom hit och sätt huvudet jämte, befallde hon mig och synade oss noga.
- Vad gul du är, sa hon till slut. Oron gick inte att ta miste på.
En timme senare befann vi oss på sjukhuset och tog prover. Min syster fick ett eget rum. Veckorna gick. Dagarna bestod av nya provtagningar. Läkarna blev inte kloka på vad det var för fel. Ett tag såg det ut som gulsot, och vi drog alla en lättnadens suck över att äntligen få en diagnos, en som gick att behandla.
Men det var inte gulsot.
Leverbiopsin kom tillbaka.
Jag var i mammas lägenhet och plockade ihop lite saker när telefonen ringde. I andra ändan hördes jag mamma ta ett långt andetag. Jag förstod redan innan hon sa det.
Cancern fanns i hela levern. En aggressiv sort, tyvärr ej behandlingsbar. Man gav min syster några veckor kvar att leva.
Jag grät hela vägen dit. Jag skakade så att jag knappt kunde kliva på bussen. Och när jag kom fram satt min syster upp i sängen med ett överraskande lugn och ett närmast trotsigt uttryck i ansiktet.
- Om inte de kan hjälpa mig så får jag väl fixa det själv då, sa hon bara.
Hon var fantastisk, min syster.
---
Vi firade den sista julen i min systers lägenhet. Bara ett gäng blinda höns kunde väl undgå att förstå hur det skulle sluta. Hon kunde ju inte ens sätta sig på toaletten själv, för skelettet var fullt med cancer och magen och levern och gud vet vad mer likaså. Ansiktet var svullet som ett klot av allt kortison, huden gul. Hon som var den vackraste jag vet, gick inte att känna igen bakom sjukdomen. Bara genom sin fantastiska personlighet och en underfundig, överraskande torr humor som aldrig sviktade.
Jag förstår faktiskt inte hur hon höll modet uppe.
Om jag ska vara ärlig vet jag inte hur vi gjorde det heller.
I mellandagarna började hon plötsligt få svårt att andas. På nyårsaftons dag hämtade de henne med ambulans. Hon vägrade bli hjälpt upp ur sängen. Om de nu skulle ta henne till det jävla sjukhuset igen skulle hon åtminstone ta sig dit själv. Men på vägen ut ur lägenheten fick hon sitt andra panikanfall under hela sjukdomsperioden. Och jag hatade sjukvårdarna för hur de såg på henne, med visshet och oändligt medlidande.
Vi fick flytta in i rummet allihop. Jag satt i fönstret när de första fyrverkerierna började smälla. Min andra syster sa ”Det här har varit ett jävla skitår, men nu är det i varje fall över. Nästa år blir du bättre och allt blir bra.”
Hon svarade ”Jag tycker inte att det här har varit ett skitår”.
Jag vet inte om det gör saken bättre eller sämre egentligen. Men hon menade vad hon sa. Under början av sin sjukdomsperiod drev hon igenom en skilsmässa från ett äktenskap som hon inte längre var lycklig i, men som resulterat i Stella, världens finaste lilla tjej. Hon såg fram emot att börja leva. Hon berättade att hon längtade efter att få bli förälskad.
På nyårsdagen fick vi svar på proverna. Andningsproblemen var inte lunginflammation som vi hoppats på. Cancern hade spridit sig även dit.
- Om vi fortsätter ge henne dropp så fyller vi bara upp lungorna snabbare med vätska, sa läkaren med en röst tyngd av stundens allvar.
Snabbare.
Ett litet ord. Tänk att det kan kännas som 300 kilo.
- Det rör sig inte om många timmar nu, sa han. Om hon får för ont, så ska ni trycka på den här knappen. Då pumpas det in en extra dos morfin.
Att inte mamma gick sönder. Att hon orkade gå in i det där rummet igen. Att någon av oss gjorde det.
Min systers första dödsdom var på tre veckor. Det hade förflutit 7 månader sedan dess. Hennes andra var på några timmar. Det gick en vecka.
Hur länge klarar man sig utan näring? Efter några dagar kändes det som att det var vi som dödade henne. Det var ju vi som gick med på att sluta med droppet, vi som till slut accepterade att hon skulle dö. Inte hon. Hon vägrade ge upp.
Jag minns inte vad som var vad under den där veckan. Hon sov större delen av tiden. Återigen bytte verkligheten form, rummet blev en bubbla där ner blev upp och upp blev ned. Vi fick in en tv till slut för att ha något att fördriva tiden med.
Det fanns till och med stunder då jag glömde bort vilken tid jag fördrev.
Och sen var det alla de andra stunderna.
En gång vaknade hon upp och tittade på mig. ”Det ordnar sig”, sa hon med tunna små andedrag och försökte lyfta upp handen mot mig. Hon kunde inte lyfta armen från sängen. Jag fick nästan hindra en impuls att resa mig upp och fly, så jävla ont gjorde det att se. Min syster. Min fina, fina syster. Jag lyfte armen åt henne och hon förde handen till min kind. Vi sa inget mer.
Hennes ex-man tog dit hennes 3-åriga dotter. De var inte där så länge. Trots att min syster gjorde sitt absolut yttersta, kunde hon nästan inte prata. Andningen var alldeles för ytlig. Rösten stötvis och tunn.
Ma-ma äl-skar dig.
Jag önskar att jag inte hade behövt se henne vinka hejdå. Av alla vidriga saker det där året, så önskar jag att jag hade kunnat radera just det. Det fanns ingen rättvisa i det ögonblicket. Ingen lärdom någon av oss gick visare därifrån med. Det fanns bara en jävla tröstlös brunn av maktlöshet.
De sista dagarna gled hon mest in och ut ur tung sömn, pumpad på morfin. Vi använde den där knappen som tröst, till och med i panik när allting blev för mycket att hantera, när hon vaknade i smärta eller ångest och gnällde som ett djur.
Den 6:e dagen vaknade hon och tittade på oss, där vi satt i stolar runt henne säng, halvt om halvt uppkrupna i sängen för att komma nära.
- Mamma, fick hon fram med oändlig möda. Varje stavelse tog en evighet. Kommer jag att dö?
Tiden stannade. Frågan ingen av oss pratat högt om. Där var den. I sju månaders tid hade mamma levt vid min systers sida dygnet runt, vägrat vika av, vägrat ge upp kampen. Till slut gick det inte att springa längre.
- Ja, min lilla älskling, jag är rädd för att du ska det.
När min syster så fick sin tredje panikångestattack kastade vi oss alla på knappen och tryckte, igen och igen, tills hon försvann i en orolig dvala. Jag vet inte om det var rätt. Vi visste helt enkelt inget annat.
Den natten satt mamma vid min systers sida, smekte hennes huvud och pratade till sitt sovande barn med låg röst. ”Släpp taget nu min älskling,” viskade hon. ”Det är dags att släppa taget. Det är okej min lilla tös. Släpp taget.”
På morgonen den 7:e januari blev min systers andhämtning långsammare och långsammare, kom allt mer sällan.
Till slut kom den inte alls.
Men det kom en tår.
En ensam, som rann hela vägen ner längs kinden.
Min modiga syster kämpade tills det inte fanns några andetag kvar att kämpa med.
---
Fina, idag har vi saknat dig i 13 år.
Ändå går det knappt en dag utan att du finns i mina tankar.
Älskar dig, nu och alltid."