Granndrama

Hu, vilket drama vi har haft här. Igår kväll vid halv tolv skrev Christopher till mig på Messenger att jag skulle komma in till sovrummet där han låg eftersom Lilly vaknat igen. Jag blev helt orolig och gick in, och då viskade han till mig att lyssna. Jag hörde först inget, men så viskade han att pojken som bor snett över oss skrikgråtit i två-tre timmar, och då hörde jag. Tydligen hade Topher hört hans mamma skrika på honom och pojken, som är runt 9 år, gråta varje gång han varit inne med tjejerna. Vi funderade på vad vi skulle göra, och började med att skriva på Messenger till ordföranden i föreningen - vi visste nämligen att grannmamman är lite psykiskt instabil och ville få hans råd. Men klockan var ju så mycket, så vi fick inget svar, och jag handlade mest på instinkt och sa att jag går upp. Så jag tog på mig skor och gick upp och ringde på dörren med hjärtat bultande så jag nästan skakade. Ringklockan verkade inte fungera, eller så hörde de den inte för att de skrek så mycket, så jag bankade på dörren två gånger tills mamman öppnade.
Hon var väldigt upprörd och sa (väldigt högt) nåt om att pojken "trotsar, som man gör i den här åldern" (9-årstrotset..? Har jag aldrig hört om.) och att hon försökte få honom att vara tyst för grannarnas skull. Jag försökte flika in att sådär kan du ju inte hålla på och skrika på honom, och då höjde hon rösten ytterligare och skrek "Jag skriker inte! Jag försöker få honom att vara tyst för grannarnas skull, och du vet inte hur det är, du är inte ensamstående!! Och ni grannar alltså, ni kan vara så...!" och så drämde hon igen dörren, men den gick inte igen, för hon hade lyckats låsa den när den var öppen, så jag försökte säga nåt igen om att hon inte kan skrika så mycket på pojken, men då fick hon igen dörren, och det sista jag hörde var att hon skrek åt sonen nåt i stil med "Nu ser du hur det gick..!"
Jag hade inte mycket annat val än att gå ner igen, helt skärrad. Och samtidigt kom paniken: shiiit, vilken situation har jag satt mig och mina barn i nu?! Jag kom på att jag hade hört något om att hon anmält någon granne förut för att hen retat upp henne, och så tänkte jag att tänk om hon får för sig att hitta på att jag behandlar mina barn illa och anmäla mig till socialen som hämnd? Och tänk om hon kanske slog pojken efter jag gått, för plötsligt blev det tyst däruppifrån.
Christopher tyckte att vi skulle ringa polisen (inte 112, utan 11414), så jag ringde och hamnade i telefonkö, men när jag var på plats 3 lade jag på, just för att jag blev så nervös för att hon skulle hata mig och hämnas, och tänkte att vi skulle prata med BRF-ordföranden först och se vad han tyckte.
Istället skrev jag en facebookstatus där jag berättade kort vad som hänt, och fick genast flera svar om att jag skulle ringa polisen eller socialjouren direkt, för pojkens skull. Och om att ifall hon motanmäler mig har jag ju inget att oroa mig för, och det skulle de i så fall snart upptäcka. Det bästa tipset jag fick var dock att jag skulle ringt 11414 först och haft polisen med mig i luren när jag gick upp, för då hade risken varit liten att en eventuellt psykotisk person skulle kunna hitta på trovärdiga anklagelser som hämnd. Men det var ju lite sent då. I vilket fall ringde Christopher polisen när tjejerna somnat om, men inte för att göra en anmälan utan bara för att be om råd. Och de tyckte att vi skulle ringa socialjouren och gav oss ett nummer, och sa att vi kunde vänta till nästa dag om vi ville.
Det tog en bra stund innan vi kunde somna efter det där, kan jag säga, men det var åtminstone tyst efteråt.
Idag på förmiddagen fick jag fler och fler kommentarer på min status, där folk tyckte att det var bra att jag gått upp, och att jag definitivt skulle ringa socialen, och den bästa kommentaren var från en gammal högstadiebästis som jobbar på socialtjänsten i Skåne, som tyckte att vi gjort helt rätt som lade oss i. Så efter att Christopher varit och pratat med ordföranden och fått veta att hon blivit anmäld till socialen förut och att pojken blivit omhändertagen i någon vecka för ett tag sen ringde jag upp min gamla kompis och bad om mer råd. Jag tror ju säkert att mamman älskar sin son, och vi har ju hört henne vara gullig mot honom också, och även om vi hört henne skrika på honom förut har det aldrig varit så illa som igår, och min kompis sa att det låter precis så som manodepressiva eller psykotiska personer beter sig, och att hon definitivt kan behöva hjälp för att vara en fungerande mamma. Och att det verkligen är sista steget att ta barn ifrån sina föräldrar, så jag behövde inte oroa mig för att de ska ta honom ifrån henne i onödan. Så nu i eftermiddags ringde jag faktiskt och gjorde en så kallad orosanmälan. Jag tror att det var rätt beslut, men det känns ändå lite läskigt. Jag valde att göra det anonymt, för annars hade de lämnat mitt namn till grannen - och även om hon kommer förstå att det var jag kändes det ändå lite onödigt att säga det explicit. Men det kommer ju kännas lagom roligt att springa på henne i trappuppgången nästa gång...
Men det är verkligen en stor grej det här. Jag vet ju inte hur pojken mår - förhoppningsvis är det inte så illa, men med tanke på att mamman redan varit anmäld tidigare finns det ju risk för att han inte har det nåt vidare. Igår var det i alla fall verkligen inte bra - visst, jag skriker också på mina barn ibland, men att göra det tre timmar i sträck... Stackars barn.
Jag kramade mina barn lite extra efter det där, kan jag meddela.