Ibland är det inte roligt att vara förälder: vi fick åka till akuten idag igen, och den här gången med Alfred.
Men first things first: jag har varit tokförkyld i några dagar igen och varit mer eller mindre däckad, men idag var jag bättre och då skulle vi gå på trädgårdsloppis vid Citadellet. När vi tittat på lite plantor och grejer såg Alfred att några barn stod och gjorde jättesåpbubblor och ställde sig och väntade på sin tur. Men det verkade som att det skulle ta lång tid, så när jag såg ett bord i närheten där man fick göra sina egna drakar övertalade jag honom att vi skulle göra det först.
Det tog sin lilla tid, men barnen tyckte det var roligt att hjälpa till, så det var ju bra.
Tyvärr hade såpbubbelgrejerna försvunnit när vi väl var klara, så det blev han besviken över, men sen sprang han iväg med sin drake. Han sprang så fort att vi andra inte hann med, och när jag inte såg honom längre började jag ropa på honom och gå snabbare med Flora i släptåg. Kanske 25 meter framåt hörde jag honom plötsligt storgråta och såg honom komma springande mot mig med handen mot pannan, så jag släppte Flora och rusade mot honom (Christopher och Lilly kom ju lite bakom). När vi möttes släppte han handen och då började det rinna blod ner mot vänster öga. Jag fick fram en näsduk och torkade och såg att han hade ett långt och djupt jack i pannan: kanske 3-4 centimeter långt och det såg schöven ut som att det gick ända in till pannbenet.
Jag skrek på Christopher att komma fort, men såg honom inte, så jag skrek igen, och då kom två kvinnor springande för att kolla hur det var med oss. En sprang iväg igen och kom tillbaka med en liten första hjälpenväska från Röda Korset-tältet i närheten (tror det var Röda Korset, de hade i vilket fall gett frisbees och badbollar till barnen när vi gick förbi tidigare), så hon drog på sig handskar och tog fram nån tvättlapp och ett stort plåster och hjälpte oss. Christopher hade hunnit fram med tjejerna, så han sprang hem och hämtade bilen medan jag satt kvar med barnen på gräset - då började Lilly grina över att hon hade ont på hälen där hon skrapat sig förut, och försökte kräkas för att hon hade ont. Uppmärksamhetsbehov, någon? Jag röt åt henne att sluta och lägga sig ner istället, och Alfred, som hade lugnat sig hyfsat fick min mobil för att distrahera sig. Blodet hade slutat rinna, och jag frågade honom vad som hänt: han hade snubblat till och ramlat på en frisbeegolfkorg i metall, och slagit sig på den.
Christopher kom med bilen, och hade också haft sinnesnärvaro nog att ta med sig bananer till barnen eftersom det var lunchdags, och en mobilladdare, och så körde vi till sjukhuset i Helsingborg.
Alfred hade inte särskilt ont, tack och lov, men han blev ledsen när vi kom fram till akuten, där han kände igen sig redan när vi var där med mormor från när han slagit sig vid ögonbrynet för 1,5 år sen. Vi fick komma in till första bedömning efter bara ungefär 10 minuter, och sköterskan bekräftade det jag trott: att han behövde sys, så jag och han fick gå vidare till väntrummet vid öron-näsa-hals, eftersom det är de som tar hand om sår i ansiktet. Christopher och tjejerna blev kvar, och gick efter en stund och åt pizza och åkte senare till min mamma för att slippa sitta i väntrummet, som var smockat med folk.
I nästa väntrum var det också fullt med folk, några med spypåsar, och min bacillskräck som blivit värre sen barnen började på förskolan var inte glad... Efter en dryg timme hade nästan alla som var före oss blivit uppropade, så jag tänkte att det nog inte skulle ta så lång tid till, men ack vad jag hade fel. Alfred fick sitta med min mobil, så han var rätt nöjd ändå, men schöven vad det var tråkigt. Timmarna gick, och vi hade inte ätit mer än lite kexchoklad som jag hunnit köpa i väntrummet, men gulliga människor som också väntade bjöd Alfred på både chips, godis och pommes frites (och jag fick också en chokladbit av en vänlig tjej som väntat med sin kille i 6 timmar redan). När jag till slut bett Christopher lämna tjejerna hos mormor och komma med pizzarester blev vi uppropade, fyra timmar efter vi kommit in.
Och vi kom faktiskt till samma läkare som limmat hans ögonbryn sist, och hon sa först att hon kanske bara behövde tejpa, tills jag sa att jag tyckte jag sett hans skallben, så då tittade hon närmare och sa att hon skulle sätta några stygn... Alfred blev jätterädd, fast vi läst boken "Emma hos doktorn" otaliga gånger, där hon får en bedövningsspruta och blir sydd, så han fick ligga i mitt knä. Hela fem stygn blev det, och sen fick han en isglass av sköterskan, och allt var över på mindre än en kvart.
Vi sa hej då till de snälla människorna i väntrummet och gick ut och mötte Christopher och åkte till mormor innan vi åkte vidare hem för middag och sen läggning.
Jag har lite dåligt samvete för att jag lurade honom att göra en drake istället för att blåsa såpbubblor, för då hade det här kanske inte hänt, men så kan man väl inte tänka. Jag är åtminstone oerhört tacksam över att han inte tuppade av eller värre, så det är väl åtminstone något. Var tvungen att lägga mig och krama honom när han sov nu innan jag gick och lade mig i gästrummet igen (för jag hostade så mycket igår natt). Älskade älskade barn.
Hade tänkt berätta om när han och jag var på vårdcentralen igår också (mycket nu), men jag orkar faktiskt inte, måste sova nu. Det får bli imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar