På nervsammanbrottets rand

Alltså, det är så gnälligt här hemma nu att jag blir galen. Jag vet inte vad jag ska göra med de där två små människorna som bara lägger sig bakåt och ormar runt och gallskriker heeeela tiden. (Och inte betalar de hyra ens, som Christopher påpekade.) De brukar få sitta på en matta på golvet med varsin amningskudde bakom sig och några leksaker mellan sig, och så är de nöjda ett par minuter, men sen tippar nån av dem bakåt - eller i Lillys fall ofta runt och över på mage - och så börjar ylandet. Jag försöker hjälpa dem upp igen, men nähädå, det duger inte heller. Så jag sätter en av dem i mitt knä så hon lugnar sig, men så börjar den andra gasta, så jag sätter ner den första, varpå hon börjar yla, medan den andra lugnar sig, och så kör vi den cirkeln tills jag blir knäpp.

Vi har lagt in både födelsedatum och beräknat datum i Wonder Weeks, och om man går på födelsedatumet (vilket de iofs säger att man inte ska) så är de inne i den enda grå perioden nu, och den innebär att de kan vara gnälliga för att de upptäcker att mamma kan gå ifrån dem - och det verkar rimligt att det är det. De är så oerhört mammiga på kvällarna när de är trötta att Christopher inte får trösta dem, utan det är bara jag som gäller, och lite så är det på dagarna också nu - de är åtminstone nöjda i några minuter när de sitter hos mig - fast inte alltid.

På dagarna har det ändå gått okej hittills, det har varit först när Alfred också kommit hem som det blivit riktigt jobbigt när han också behöver min uppmärksamhet, men idag är det alldeles fullt tillräckligt med bara Flora och Lilly, så jag fasar för timmarna utan Christopher efter dagis.

Igår försökte jag lösa det genom att ta med mig alla ungarna på en buss till Skärholmen för att gå på Lagerhaus och köpa fina papperstallrikar till dopet, men tjejerna sov bara några minuter i vagnen, så resten av tiden fick jag hantera minst ett skrikande barn hela tiden, och att behålla lugnet då... svårt. Mycket svårt. Alfred var i alla fall jätteduktig och höll sig snällt vid min sida utan att försöka rymma, och krånglade inte alls särskilt mycket mer än att han ville ha olika grejer typ hela tiden.

När tiden sprungit iväg så långt att Christopher ringde och var på väg hem från jobbet och erbjöd sig att hämta oss med bilen blev jag så tacksam att jag kunde ramlat ihop i en liten pöl.

Medan jag skrivit det här har båda tjejerna suttit mellan mina ben, men inte varit glada ändå, så nu fick det bli Babblarna igen. Sorgligt, men det funkar åtminstone. (Och nej, de var inte missnöjda bara för att jag inte brydde mig helhjärtat om dem eftersom jag skrev samtidigt, det var lika illa innan jag började skriva.)

De kanske är frustrerade för att de inte kan krypa än, för de håller ju på och rullar över på mage stup i kvarten, men vet inte vad de ska göra när de väl är där, så jag kanske helt enkelt ska låta dem ligga där och skrika lite längre - frustration föder ju framgång i såna fall, har jag lärt mig av Louise Hallin. Men det känns lite taskigt när de är ledsna bara.