Kompenserar gnäll med blommor

Och där tog bättringsvägen slut, för nu blev Alfred sjuk. Alltså... suck. Floras ögon är inte riktigt bra än, så hon lär vara tvungen att vara hemma imorgon också, och nu måste Alfred också vara det, och Christopher fick knappt jobba förra veckan och mitt nya jobb vill att jag kommer in till kontoret i Malmö imorgon. Jag pratade med mamma om att komma och hjälpa oss igen (vilket hon gjorde i fredags), men så kom jag på att jag inte vill att hon ska bli smittad av Alfred, så nu får Christopher helt enkelt parkera ungarna framför tv:n och försöka jobba ändå, för jag måste åka. Eller måste och måste, men Christopher har sagt okej, för det ser ju rätt illa ut att börja nya jobbet med vab. Kom just att tänka på en f.d. kollega med två barn som tog varenda vab (såna där stackars barn som var sjuka stup i kvarten), och vi andra på jobbet började fundera på vad frun egentligen jobbade med - det måste ju typ ha varit rikets säkerhet eftersom hon aldrig nånsin vabbade... (fast vi var rätt säkra på att hon bara hade ett vanligt jobb) Och nu har jag ju faktiskt tagit alla sjukdagar hittills eftersom jag inte haft jobb, så det är väl inte mer än rätt att Christopher får ta några nu (även fast det inte varit så hemskt många hittills).
Nu är vi också inne i det roliga att alla barnen kräver att jag lägger dem. Det var Alfreds tur ikväll, och tjejerna höll sig faktiskt med Christopher tills han somnat, men sen tassade Lilly in till mig och Alfred. Så jag tog över, men sen tog de ändå en hel sabla timme på sig innan de somnade, och jag höll på att bli tokig! Ska jag behöva spendera varenda sabla kväll med två timmars läggning nu?
Usch vad tråkig och gnällig jag är nu, bäst jag slutar skriva...
Jag lättar upp med lite blommor åtminstone. ;)

Ranunklerna från Stellas bukett har överlevt tulpanerna, men verkade må bäst av att kortas av och få nytt vatten.

Och just ja, den här söta bilden på söndagsmorgonrufsiga barn.

På bättringsvägen

Sjukstugan är lite bättre idag: Floras ögon varar mindre (men två nätter i rad strax efter hon somnat, igår och i förrgår, har hon vaknat och gråtit och haft ont någonstans, men vi har inte lyckats lokalisera var, så vi har helt enkelt gett henne en Alvedon-supp och så har hon somnat om - hoppas det är bättre inatt) och jag mår bättre, efter att jag fick sova i gästrummet inatt. Ostörd till klockan 4, sen kom Flora ner till mig, men att sova med bara ett barn går åtminstone ganska bra. Så fysiskt mår jag bättre när den värsta tröttheten gått över, men tålamodet hann inte återhämta sig, så med Lillys trots idag och diverse annat tjafs barnen emellan har det varit en skittråkig dag idag. Men vi kom åtminstone iväg till biblioteket och lånade två nya böcker om mina nya favoriter Knöl och Bök, som vi lånade en om första gången vi var på bibblan. Så söta böcker!

Och sen fick barnen vara uppe och se första timmen av Melodifestivalen igen, fast det varit rätt jobbigt de senaste gångerna - för de pratar om det nästan varje kväll ("Sjunga på tv?"). Det kommer bli lite jobbigt när mello-säsongen är över... Vi får se hur de sover inatt, för alla åt jättedåligt, för tydligen gillar de inte tacos längre, så Lilly sa att hon var hungrig när jag lade henne, men jag hade ingen lust att ge henne något då, så hon kanske vaknar snart igen.

Vabruari

Jaha, vabruari tog oss ordentligt på slutet ändå: Floras ögoninflammation är helt brutal, hon är helt illröd i båda ögonen, stackaren (tre vab-dagar i rad för henne nu, det är nog vår längsta vab hittills), Lilly hostar som en tok och jag har ont i halsen och är tung i huvudet.
Egentligen skulle vi fått besök av en gammal kollega till mig och hans familj med barn i samma åldrar imorgon, men nu är ju vi sjuka, plus att hans yngsta dotter har influensa. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: februari, vilken sabla skitmånad!

Syster, jobb och siffror

Oj oj, det är mycket idag. Först och främst: min döda storasysters födelsedag. Älskade älskade syster vad jag saknar dig!

Och så det där som jag har mumlat om i två dagar: jag har råkat få ett jobb! I tisdags blev jag ju bjuden på lunch av vd:n på en reklambyrå i Malmö som jag kontaktat angående frilansskribentuppdrag. Som jag nämnde redan i tisdags kväll ringde han upp mig om ett uppdrag på kvällen, och igår ringde han igen och idag har jag varit och träffat både honom, några fler på byrån och kunden: jag ska bli operativ projektledare (typ produktionsledare) för en ny kund, på halvtid som frilans, till att börja med från och med nu och till slutet av juni, och sen får vi se. Eventuellt kommer jag även kunna få skriva lite "vardagscopy" för den kunden, och kanske även hjälpa till med copy för andra uppdrag.
Det känns ärligt talat lite läskigt, för jag hade ju bestämt mig för att jag inte ville vara produktionsledare igen, men när han gav mig ett så bra erbjudande (flexibla tider, jag får jobba hemifrån) och jag inte har så mycket annat så kunde jag inte tacka nej. Och förhoppningsvis kommer jag trivas bättre med det när jag bara har en kund och inte flera olika samtidigt som slåss om min tid och uppmärksamhet, som jag hade när jag jobbade innan föräldraledigheten.
Men oj vad det snurrar i huvudet nu: allt har gått så oerhört fort, och det är så mycket att ta in och jag börjar på stört, så just nu känner jag mig helt däckad.
Tjejerna får börja gå på förskolan på måndagar också nu, för just måndagar vill chefen att jag ska vara med på veckomöten på kontoret, och jag tror att det kommer kännas mindre stressigt att ha tjejerna på förskolan varje dag också - plus att de brukar vilja följa med på måndagarna när Alfred åker dit, så förhoppningsvis kommer det vara roligt för dem.
Så, nog om det, och lite om att våra döttrar börjat intressera sig väldigt mycket för bokstäver och siffror (Lilly mest). Vi har bokstavsmagneter som hängt i en påse i lekrummet, men som någon plockade fram en dag, så nu sitter ett gäng av dem på kylskåpet, och Lilly har full koll på vilken bokstav som är hennes, Floras, Alfreds, min och pappas (första bokstaven i våra respektive namn alltså). Flora vet hur man säger både L, F och A, men annars är hon inte riktigt lika intresserad än. Räkna tycker de är roligt båda två, men Lilly vill inte riktigt lyssna på när vi försöker lära henne att räkna i rätt ordning, för hon har sin egen ordning: "ett, tå, te, åtta, nio, hem". Lika varje gång, så hon har bestämt sig för att det är så det ska vara.
Flora har slutat säga "Alfi" till Alfred, och säger numera "Alfee", eller ibland "Alflä" och sträcker ut tungan på slutet i sina försök att få till ett R.
Nu får jag inte till något bekvämt slut på det här blogginlägget, för nu är det dags för middag, så jag klipper här. Hej hej!

Läggningarna blir bara värre

Nää ni, trots att jag tyckte att läggningen slog rekord igår kunde det bli värre idag. Ikväll skulle jag lägga Alfred, och till en början gick det okej, men efter en halvtimme eller så började Lilly gråta efter mig, och bara slutade inte. Till slut lämnade jag Alfred och gick in till henne för att förklara att ikväll var det pappas tur, jag lägger dem imorgon, men det gjorde bara allting värre och både Lilly och Flora blev heeeelt hysteriska. De skrek och skrek och skrek på mig så till slut fick Christopher nog och blev arg och gick ner, så jag fick ta med mig Alfred in till tjejerna och lägga mig där.
Det är lite konstigt, för Christopher har varit med dem mer än vanligt de senaste två dagarna när jag haft jobb, så man kan ju tycka att de skulle varit mer okej med att han la dem nu än vanligt nästan, men icke. Kanske att de blev mer mammiga för att jag varit lite mer avlägsen istället. Men när jag tänker efter har jag för mig att Alfred också hade en period när det absolut tvunget var jag som skulle lägga honom också, och det kanske var runt samma ålder, jag minns inte säkert.
Jag är i alla fall helt däckad ikväll efter ett lyckat skrivuppdrag och ett telefonsamtal till från chefen jag hade möte med igår - mer om det imorgon! Nu ska jag däcka i soffan framför inspelade Grey's Anatomy.

Jobbmöten och hopplös läggning

Läggningen av tjejerna idag slog nog alla rekord. Första halvtimmen eller så var ändå rätt rolig, för de var på så gott humör och låg och sjöng och babblade, men sen började det bli jobbigt, och då sa Lilly dessutom att hon var hungrig, och Flora stämde in i kören. Och då slog det mig att ja just det, de åt ju skitdåligt till middag, men jag fick ett telefonsamtal precis i slutet av middagen (som jag återkommer till snart) och glömde bort allt om maten eftersom Christopher redan höll på att göra i ordning barnen för sängen när jag kom tillbaka. Så jag fick gå och hämta varsin banan åt dem som de fick äta i mörkret i sängen, och sen ville Lilly ha en till, och sen började de fjompa sig igen och skulle inte lägga sig ner, och då blev jag arg på riktigt och röt åt dem att hålla tyst och ligga still och sova. Lilly lade sig snällt och sa "jag sover mamma", men Flora blev typ helt stel av skräck, så jag fick lägga ner henne och hålla om henne och förklara att allt var bra nu, och till slut somnade de, en dryg timme efter vi släckt lampan... Suck. Och de två senaste kvällarna har de vaknat jättemånga gånger under kvällen och till slut fått komma ner i vardagsrummet (Lilly har hostat en massa så hon inte kunnat sova, och Flora har mest bara varit orolig), så kvällarna är inte vidare roliga just nu.
Roligare är att jag var i Malmö idag på ett lunchmöte med VD:n för en reklambyrå som jag kontaktat. Han var supertrevlig och var uppenbarligen en väldigt bra människokännare, för efter bara några minuter kunde han berätta för mig hur jag är: "rationell, men inte fyrkantig, utan rationell med en charm". Jag tyckte det var en smickrande beskrivning som faktiskt passade väldigt bra. Vi pratade vidare och han nailade flera av mina egenskaper, men han hade lite glömt vad det var jag var ute efter för typ av uppdrag och trodde först att jag ville bli produktionsledare, så jag fick förklara igen att jag vill ha frilansskribentuppdrag. Han sa att han gillade mig, men hade inget åt mig nu, fast han tyckte att jag kunde vara intressant för en kombinerad roll som produktionsledare och copywriter någon gång i framtiden. Så det var trevligt, men gav inte något särskilt egentligen. Efter mötet fick jag skjuts hem till Landskrona av chefen på den byrån som jag faktiskt ska skriva en artikel för imorgon - han var på väg till ett möte och vi pratade om det jag ska skriva, så det var ju mer givande.

Han plockade mycket passande upp mig vid Frans Suell-statyn (vi bor på Suellsgatan).
När jag kom hem hade Christopher redan hämtat barnen på förskolan, där vi lämnade dem klockan 11 innan jag skulle åka till Malmö (Flora var hemma för hon hade ett rött öga idag, men Alfred och Lilly var där), för att Alfreds fröken Neta hade ringt och sagt att Alfred hade ont i magen och var hängig, men det fick sin förklaring när Christopher kom och han direkt rusade fram till Flora och frågade hur det var med hennes öga: han var bara orolig för henne, och var lite ovan att vara på förskolan efter flera dagar hemma - direkt när de kom ut på gården sa han: "Pappa, magen är bra nu!"... Men bra att de är försiktiga på förskolan och skickar hem barn som kanske eventuellt har magsjuka, tycker jag ju ändå.
Nu bara lite kort om det där samtalet vid middagen: det var chefen jag hade lunchmöte med som ringde. Han hade haft ett möte med en kund efter lunchen och nu kanske han ändå har ett projekt åt mig! Jag ska fundera lite och så ska vi höras igen i veckan, så jag säger inte mer om det nu, men det är ju lite spännande!

En tur till Helsingør

Vilken sabla vecka att vara hemma med barnen... Lillys "trots" vet inga gränser, och jag vet inte vad jag ska ta mig till (jag skriver trots inom citationstecken för att jag vet att det inte handlar om att trotsa oss utan bara om att lära sig själv och bli självständig, men det är lättare att kalla det det traditionella "trots"). Men samtidigt, kanske är det tur att vi ska vara hemma, för den tid det tar att få henne att göra något, vad som helst, är aldrig mindre än 20 minuter, och då pratar jag om de allra enklaste saker, som att gå in i sovrummet från hallen utanför. Att komma iväg till förskolan i tid skulle antagligen vara hundra procent omöjligt de närmsta dagarna.
Idag tog jag barnen och åkte till Helsingborg och plockade upp mamma för att åka över till Helsingør, för att göra något annorlunda plus för att få hjälp med barnen. Jag hade tänkt på morgonen att det nog var säkrast att ta med passen för de där idiotiska sabla gränskontrollerna, men när Lilly började krångla glömde jag allt om det (och jag glömde också mina glasögon som jag bör ha när jag kör bil, och sen glömde jag Alfreds GoPro-kopiekamera i kassen jag tog med mig, så den fick han aldrig användning för). Mamma trodde att barnen kanske skulle kunna gå på mitt körkort, men vi visste inte säkert, så jag tänkte att det inte kunde skada att ta en bild på oss på den svenska sidan först, ifall någon tvivlade på att mina lintottsungar inte är syriska flyktingar...

När vi stod i kö för att köpa biljetterna frågade en pappa före mig i kön om hans barn behövde egna id:n, men det gjorde de inte, så det var lugnt, så vi kunde åka.

Alfred kände igen sig på båten när vi kom ombord, för han har ju åkt några gånger förut - tjejerna var med en sväng över i somras, men det tror jag inte de hade några minnen av. Men de tyckte det var väldigt spännande att åka "den stora båten".

Vi köpte lite mellanmål redan på vägen över: kexchoklad och dinosauriekex.

Först gick vi förbi huset där mamma bodde för några år sen, sen gick vi ett varv i stan innan vi bestämde oss för att äta lunch på mammas gamla stamställe Amici Miei, där hon känner den italienske ägaren. Det är hans son som driver restaurangen nu, och han verkade inte det minsta förtjust i barn, men det brydde sig Lilly och Flora inte om - Lilly började direkt kalla honom "min kompis", som hon gjorde med kyparen Christos på Kreta, och de jobbade hårt på att charma honom, men utan större resultat till en början. Efter att pappan kommit och pratat lite med oss och gett barnen varsin klubba lyckades Flora och Lilly till slut få sonens uppmärksamhet efter att de suttit och viftat med klubborna och ropat "titta!" en bra stund. :) Att få i barnen mat gick dock lite sämre, men de åt lite av varandras och mammas mat, så till slut blev de väl hyfsat mätta - men jag fick i alla fall bekräftelse på att det var extremt rätt val att ta all inclusive när vi var på semester, för att betala mat för de här ungarna alltså...

Vi hade tänkt gå till ett nytt akvarium i stan, men lunchen tog sån tid att vi struntade i det och istället gick och köpte lite småprylar och tog sen färjan tillbaka till Helsingborg för att åka till mormor en stund. Vi fick visa leg för en vakt på den danska sidan, men när vi kom till Sverige blev vi ändå mötta av först två poliser som kollade leg igen, sen en polis med knarkhund, och sen 2-3 poliser och 2-3 tulltjänstemän... Gode tid, vilket resursslöseri! Kunde vi inte lagt de där pengarna på faktiskt flyktingmottagande istället?

Nästan direkt när vi kom till mammas lägenhet klädde Lilly av sig för att bada badkar (vi har ju inget hemma), och efter att alla badat en stund bänkade de sig i soffan framför tv:n.
När vi var på väg hem (lite för sent, för det hade börjat bli mörkt och jag hade behövt mina glasögon för att se skyltarna lite bättre...) var jag så glad för att vi hamnade i Landskrona och inte nånstans utanför Malmö, för att ha min mamma på bara 20 minuters avstånd är en sån otrolig lyx! Barnen älskar att kunna träffa henne oftare än förut och jag är så oerhört tacksam för alla hjälp jag får av henne. När vi till slut lyckats få Lilly på gott humör igen efter att hon väckts från sin sena tupplur i bilen ville tjejerna ringa mormor, och direkt när hon svarade i telefon ropade Flora: "Äka di!!" :)

At my wits' end

Dagen började bra med glada och mysiga barn, men efter en frukost där det tog en timme att få i Lilly en smörgås på grund av att exakt varje detalj var tvungen att ske enligt hennes villkor, som inte direkt var helt tydligt uttryckta för oss föräldrar, så när vi räckte henne brödkorgen och tyckte vi var smarta som lät henne välja smörgås själv så var det totalt fel, för hon skulle tydligen tagit brödkorgen (som stod på andra änden av bordet) själv. Och när någon sen råkade peta på smörkniven kom nästa utbrott. Och så vidare. Efter ungefär en timmes skrik, bredande av smör på smörgås i evighet och ilsket blängande erbjöd jag ungen Nutella på mackan och så åt hon till slut.
Efter frukosten kände jag plötsligt att jag inte orkade mer. Vi hade pratat vagt om att göra en utflykt eftersom vädret var okej, men det enda jag ville var att lämna barnen till Christopher och gå ner på första våningen och sy på min ofärdiga klänning. Ett uttryck dök upp i huvudet på mig: "I'm at my wits' end". Jag vet inte exakt vad man säger på svenska, men det var i vilket fall där jag var. Efter att jag skrikit åt både Alfred och Lilly började jag nästan gråta när jag sa till Christopher att jag ville gå ner så han skickade iväg mig.
När jag väl satt där nere och nålade fast infodringen i ringningen kände jag att jag knappt kunde hålla ögonen öppna, så jag tänkte lägga mig ner i gästrummet en stund, men jag hörde att Lilly stått och skrikit i flera minuter, så jag smög upp och hoppades att Alfred och Flora inte skulle se mig (Alfred upptäckte mig, men släppte förbi mig) och såg att Lilly stängt in sig själv mellan badrumsdörren och trappräcket på tredje våningen och stod och skrek hysteriskt (Christopher sa att hon var sur för att nåt inte gått på hennes sätt i badrummet, och han gav upp och gick ner till slut). Jag sträckte ut armarna mot henne, hon tystnade och lät sig snyftande bäras in i sovrummet och läggas på min arm. Där låg vi en stund och jag viskade lugnande till henne och hennes snyftningar kom glesare och glesare. Efter kanske fem minuter började hon prata och leka, och vi hade jättemysigt däruppe tills lunchen var klar (fast jag knappt kunde hålla mig vaken). Hon behövde visst lite egentid...

Efter lunchen tog Christopher med sig Flora och Alfred och handlade mat, och jag och Lilly stannade hemma ensamma, och drack lite nyponsoppa från bordet - när glaset välte verkade det onödigt att bara torka bort allt. :)

Flora i nytvättat hår, hennes frisyr är så söt när den ligger som den ska.

Efter att jag fick åtminstone en timmes lugn och ro tidigare idag har jag fått lite nya krafter - jag är fortfarande så trött att jag kunnat somna på köksgolvet, men jag har åtminstone lite mer tålamod med barnen. Särskilt som vi kom på att vi hade nästan en hel lasagne i frysen så jag slapp laga mat idag.

P.S. Jag kan meddela att tålamodet inte räckte till att Lilly skulle få tippa av sin lasagne från tallriken efter att jag hjälpt henne lägga upp när hon inte kunde själv, hälla ut sin mjölk och sen först kasta sin andra lasagnebit på bordet och sen putta den över hela bordet när hon försökte ta upp den själv... Hur länge ska detta pågå?!

5-årskalas med kusiner, plus när Stella var här

Idag hade vi ett litet "riktigt" kalas för Alfred; hans kusiner Linus (4,5) och Moa (2) skulle komma med sina föräldrar, Christophers syster Rebecca och hennes man Jocke.

Men på grund av ett brutalt snöoväder på vägen mellan Frillesås och Landskrona blev de drygt 1,5 timme försenade, så jag passade på att vila lite på golvet med Lilly klättrandes på mig.

Alfred var så stilig i skjorta och slips! Och lösmustasch som han fick av mig. ;) Av kusinerna fick han pärlor och ett armband som Linus gjort.

Vi tog en promenad för att titta på omgivningarna, och Alfred fick ha med sig sin nya GoPro-kopiakamera som jag lyckades sätta fast på cykelhjälmen. :)

Släkten åkte hem när det var dags för barnen att sova - planen var från början att de skulle sova över, men när Christopher nämnde igår att vi skulle titta på Melodifestivalen ändrade de sig, för de är tydligen större Mellohatare än vi trodde... Våra barn tyckte hur som helst att det var lika roligt som vanligt, men lilla Lilly slocknade i mitt knä direkt när alla låtar framförts, för hon tillbringade vår promenad med att hoppa i vattenpölar ("Mamma, en happöl!") medan Flora tog en tupplur i vagnen. När vi sa till Flora att det var dags att sova och att hon kunde få somna med Alfred igen sa hon "Och den!" och höll fram sin fiskdammspåse från kalaset med torkade äppelbitar och russin. (De fick fiska två gånger var och fick varsin påse med lite godis och en med nyttigare grejer.) Det är ju Lilly som är vår clown, men Flora kan vara en sån liten spelevink när hon är på det humöret också, och hon skuttade runt och var hur rolig som helst när vi tyckte att hon borde vara trött istället...

Jag orkade ju inte skriva nåt vettigt igår, men här kommer åtminstone några bilder från när Stella var här i ett dygn. Hon fyllde 18 förra måndagen, så vi firade henne också. 

Jag hade gjort en fotobok till henne med bilder på henne och hennes mamma, min syster Fina, som dog i cancer för 14 år sedan. På varje uppslag var det en sida med foton på Fina och en sida med bilder på Stella, ett uppslag för varje år mellan 1 och 18. Det var så häftigt att göra den, för alla säger alltid att Stella är en kopia av Fina, men av någon anledning har jag haft svårt att se det, för jag ser så mycket av hennes pappa i hennes utseende också. Men när jag satt och plockade fram foton och jämförde dem i alla åldrar så är de verkligen så lika! Här kommer först Fina och sen Stella som 17-åringar. Man ser ju att det är olika decennier dock... :)

Jag var lite orolig för hur hon skulle reagera när hon såg boken, och hon började inte oväntat gråta bara efter ett par sidor, och jag började också gråta och kramade henne, men hon sa att hon var glad också, så jag hoppas det var en bra present och inte bara sorgligt...

Vi fick en superfin grattis-till-förlovningen-bukett av Stella också, med tulpaner och ranunkler (som var Finas favoritblommor hennes sista år).

Kärlek

Hoppsan - jag skrev ett kort inlägg igår kväll i mobilen, men hade Blogger inställd på fel blogg... Jag råkade publicera det på min klänningsblogg istället, vilket innebär att jag missat att blogga här en dag för första gången på några år... Oops.
Anyway, det lilla jag skrev var:
Jag är så trött så ögonen går i kors, så jag orkar inte skriva ikväll mer än att Alfred sa när jag lade honom (och Flora, som vägrar läggas av någon annan än mig):
- Du är den bästa mamma som finns!
<3

(Andras) vabruari och jobb

Vabruari alltså, vilken sabla skitmånad! I morse när jag och mamma kom till förskolan med barnen (Christopher satt på tåget till Stockholm) så gick jag upp till övervåningen med Alfred, och mamma gick in med tjejerna, och så gick jag ner när jag vinkat av Alfred. Där stod barnen med ytterkläderna på fortfarande och fröken Amra upprepade för mig vad hon just berättat för mamma: en pojke hade kräkts så fort han kommit in (rakt på den andra fröken, så hon fick åka hem och byta om), och eftersom hon vet hur rädd jag är för magsjuka ville hon berätta det direkt. Jag kan tillägga att hon sa att hon förstår mig, med tre barn är det verkligen ingen hit att åka på skiten, även om jag kände mig extremt mesig när jag faktiskt bestämde mig för att ta med barnen hem igen. Alfred fick inte heller stanna när tjejerna skulle åka hem, så jag gick upp för att hämta honom, och som tur var blev han glad när jag sa att han fick åka hem igen (även om han i bilen sen sa att det var tråkigt att han inte fick stanna) - även Alfreds ena fröken sa att hon förstod mig, så det var ju lite skönt ändå.
Nu blir det dock långledigt, eftersom Stella är här imorgon ska barnen vara lediga, och så får de ju inte gå under sportlovet pga min arbetslöshet.
Men jag har fått en intervju på tisdag, så då har förskolechefen gått med på att barnen får komma från 11 och tills jag är hemma från Malmö igen, och nu har jag faktiskt precis fått ett uppdrag (yay!) med deadline nästa fredag, så jag måste ringa igen och fråga om de kan få komma någon mer dag - jag måste bara först räkna på hur mycket tid jag måste lägga på det. (Nu har jag ringt - jag lyckades få tillbaka min telefon från Alfred som fick spela på den medan mormor var ute med tjejerna på sovpromenad - och det går bra: de får gå på onsdag och ifall jag inte hinner klart då får de komma en stund på torsdag också.) Härligt med ett uppdrag! Fast jag blir väldigt nervös för om jag kommer göra bra ifrån mig, men det är väl bara att fake it 'til I make it, hoppas jag. :)

Alfred 5 år!

Att mitt stora lilla hjärta fyller fem år idag - det är helt galet, hur blev han så stor så fort?!

Vi gjorde i ordning en liten bricka till honom redan igår kväll och ställde i klädkammaren för att vara klara på morgonen, eftersom han brukar vakna tidigast av oss alla. Men idag vaknade han såklart ännu tidigare än vanligt och smög in i barnens sovrum, där jag låg med tjejerna (och hade haft en skitnatt med många uppvak), för han ville klä på sig. Jag försökte få honom att gå och lägga sig hos pappa igen och vänta tills klockan ringde, och han blev ledsen, så jag fick trösta honom, och sen kom han in en gång till, och jag fick förklara för honom att man ska ligga och sova räv tills familjen kommer in och sjunger... Så till slut när klockan ringde låg han faktiskt i sängen med huvudet under täcket och storfnissade när vi kom ut ur klädkammaren och sjöng. :) Lilly sov gott en stund till, men Flora var med (de upptäckte på förskolan igår att Lilly hade början till en ögoninflammation, så hon skulle få vara hemma idag och baddas med kamomillte - så det blev vabruari här också).

Han hade ju sett fram så mycket emot att få presenter, men när han väl fick de första så var allting fel... Halsbandet som han beställt att jag skulle göra härom veckan var inte bra, för att jag trätt på några stora pärlor ovanpå de små, och Rainbow Dash-masken jag köpt på McD för att han älskar My Little Pony satt för hårt, tyckte han. Så det var ju livat.

Men väl på förskolan bjöd Alfred alla barnen på isglass, och så fick han en present (hopprep, det får tydligen alla när de fyller år), så då var det roligare. Men sen hade han tydligen gått och frågat vad klockan var mest hela tiden, och oroat sig för om Lilly hade det bra hemma. Gullunge.

Hemma hade jag fullt upp med att baka bröd och tårta - mamma kom på förmiddagen och underhöll Lilly. Det blev en aptårta i år, efter en bild som mamma hittat i en tidning. Alfred hade beställt hallon och blåbär i.

När Alfred hade fått blåsa ut ljusen fick Lilly också blåsa (Flora ville inte), och sen blåste de några gånger var. Alfred tjatade om fler presenter, så det var tur att vi köpt lite småkrafs fast vi hade tänkt hålla oss till bara ett fåtal lite bättre presenter.

Men några av de bästa grejerna han fick var kassaapparaten från mormor, springskorna från pappa och en stor låda med Lego som Christopher haft när han var liten. Min bästa present sparar jag till lördag, det är den jag inte läst bruksanvisningen till än: en GoPro-kopia-kamera, som jag skaffade genom att ta en tidningsprenumeration jag egentligen inte bryr mig om, för jag tänkte att Alfred kommer gilla kameran. Men det är nog smartast om jag vet hur den funkar innan han får den om han vill använda den direkt. Så jag hoppas att Lilly kan gå tillbaka till förskolan imorgon så jag får lite tid att fixa grejer jag behöver. Christopher ska till Stockholm imorgon igen, så mamma stannar över natten, och så kommer dessutom Stella imorgon kväll så vi kan fira både hennes 18-årsdag och Alfreds 5-årsdag en gång till.

Fördelar och nackdelar med en storebror

Det ligger en nästan-fem-årig liten pojke en trappa upp som inte kan somna, för att just imorgon fyller han fem år. Och oj, vad han har sett fram emot det! Jag frågade honom igår vad det är som ska bli roligast, och det är förstås att få presenter. :) Jag sitter just och slår in de sista (eller nej förresten, det är en kvar som jag inte orkat läsa bruksanvisningen till än, men jag tänkte att han kan få den på lördag istället, för på lördag kommer Christophers syster med familj så vi ska ha ett litet kalas, och eftersom han kommer få så många presenter är det lika bra att dela upp dem lite).

Han ville ha skjorta och slips idag, och han har redan bestämt att han ska ha en annan skjorta och fluga imorgon - vår stilige kille!
Det här med att ha en storebror verkar vara lite småfarligt för tjejerna: de lär sig knaserier av honom redan, som jag inte trott att de skulle kunna redan. Igår upptäckte Christopher att han kunde få Alfred att äta upp sin mat genom att säga att han absolut inte fick äta upp den, och det var så hysteriskt roligt (tyckte Alfred) att vi fick göra det idag igen, och båda tjejerna fattade galoppen direkt. När jag sa till Lilly att hon inte fick äta upp sin falukorvsskiva så proppade hon in hela i munnen och storskrattade, och Flora proppade munnen full med spaghetti så det hängde över hela hakan när jag sa till henne att hon inte fick äta upp. Risken är ju nu bara att de slutar lyssna när vi säger nej och istället gör det de faktiskt inte får på riktigt... Alfred fattar ju skillnaden, men jag är inte så säker på att småtjejerna gör det.

Jag var förresten och handlade ensam med alla tre barnen idag igen - det har ju gått bra hittills, även om det varit ansträngande att vara tvungen att förmana dem varje sekund, men idag var det värre; jag var tvungen att ryta till åt dem rejält två gånger när de sprang iväg för långt och stojade för mycket. Så nu kanske det är slut på de där utflykterna på några år - vi får se, jag får ge det något försök till.

Jag var förresten på möte på en reklambyrå i Malmö i förmiddags, som är intresserade av att använda mig som frilans. De har inget åt mig just nu, men det verkar lovande åtminstone. Det var helt fantastiskt väder, och jag lyckades ta en bild (utan att titta på mobilen, eftersom jag körde) där man ser Øresundsbron i fjärran. :) Älskar utsikten här på kustvägarna!

Matkrångel, läggningskrångel och bröllopsgoogling

Jag tyckte det var alldeles tillräckligt jobbigt att vara mamma till ett barn som vägrade äta nånting vettigt, tack så mycket. Att vi nu har tre barn som inte ens smakar när jag lagat extremt barnvänlig mat (testade skånsk äggakaka idag - typ precis som ugnspannkaka fast gjord i stekpanna och med mer ägg och mindre mjöl) gör mig faktiskt extremt less. Jag vet ju att det är normalt att man i tvåårsåldern blir mer skeptisk till mat man inte känner igen, det är tydligen nåt biologiskt, har Christopher fått lära sig, att när barn blir såpass stora att de liksom vågar sig iväg en bit från föräldrarna ska de inte stoppa i sig farliga saker, men alltså... Alfred håller ju fortfarande på så - hur länge ska vi behöva hålla på och ha krångel med mat?! Suuuuuuck.
Och läggningar. Ikväll blev Flora hysterisk och ville bara ligga hos mig, fast det var Christophers tur att lägga tjejerna, så till slut fick hon följa med mig och Alfred, men då blev ju Lilly ledsen förstås, så det slutade med att vi låg alla fem i barnens säng, men då blev det för mycket krångel med att barnen var så uppspelta över att vara tillsammans alla tre, så till slut gick jag och Alfred tillbaka till vuxensängen och Christopher fick muta Flora med en film i mobilen. När Alfred somnat fick jag ta över henne (Lilly hade somnat). Det här lär hålla på i x antal år till också, antar jag.
I övrigt har jag förstås redan börjat googla bröllopsgrejer, trots att vi inte tänker gifta oss förrän nästa sommar. Det här kommer ju bli livsfarligt; när jag bokat resan till Kreta spenderade jag ju i stort sett varenda ledig tankesekund med att planera resan in i minsta detalj under de två månader jag väntade på att vi skulle åka. Det enda jag kan hoppas på är väl att jag hinner planera allt redan under de kommande två månaderna och sen kan jag ta det lugnt i ett år. ;) Jag vet redan typ allt om ringar, brudbuketter, borgerliga vigselförrättare i Varbergstrakten, cateringfirmor i närheten och jag vet inte allt. Och jag ser redan att jag kommer ha problem att hitta en (eller ja, två till slut då) ring som jag kommer gilla och vilja ha på mig vareviga dag i resten av mitt liv. Jag gillar min lilla provisoriska, men den är i barnstorlek och passar bara på mitt lillfinger (det går att dra ut den så jag kan ha den på ringfingret, men då nyps den), och jag antar att en liten silverring med en gul blomma inte är riktigt hållbar nog.

Plötsligt händer det

Plötsligt idag hände det här!

Efter drygt åtta år tillsammans lade Christopher upp nio bilder på Instagram, som när jag tittade på hans profilsida bildade en hel bild av mig med texten "Sara vill du gifta dig med mig?" skriven uppochner över bilden. :)

Och det var ju inte mycket att tveka på, så nu har jag på mig en pytteliten provisorisk förlovningsring som han tydligen har gömt för mig i fem år... (jag var tvungen att flytta den till lillfingret sen för den nöp mig)
Jag är inte bra på romantik, så jag kan inte riktigt skriva något sånt där härligt kärleks-bröllopigt här, mer än att Christopher är helt fantastisk; jag har känt mig helt bekväm och trygg med honom från dag ett, vi är både väldigt lika och väldigt olika, han är världsbäst på att få mig att känna mig älskad och snygg dessutom, och han är en helt underbar pappa. Och jag älskar honom oerhört mycket.

Nu över till det vanliga blogginlägget. :) I morse drog jag fram min gamla dammiga pyssellåda för första gången sen jag fick barn, för Alfred ville göra ett alla hjärtans dagkort till mormor, så det blev pyssel med pyttesmå "vuxenpärlor", paljetter och glitter efter frukost.

Det var roligare att plocka pärlor med min miniskopa än vad det var att göra själva kortet, tydligen.

Men de kämpade på väl!

Sen skulle vi gå till lekparken, och jag var på rätt dåligt humör, för barnen bråkade och gnällde nåt helt vansinnigt, och det kulminerade med att Lilly absolut icke ville ha på sig hjälmen när tjejerna skulle testa springcyklarna utomhus för första gången.

Hon skrek och skrek utmed hela vår gata fram till korsningen, medan Flora kutade på i superfart, hur duktig som helst. Så jag var på uruselt humör, fram tills att jag skulle instagramma just den här bilden och upptäckte Christophers frieri. :) Det räddade ju den här dagen ganska lätt, kan man säga.