I förmiddags hade jag bokat in min sista sparade session hos coachen som jag fick när jag blev uppsagd för snart två år sen, och eftersom det är torsdag och Christopher jobbar hemifrån men med få uppdrag just på torsdagar hade vi bestämt att jag skulle få åka in till stan och göra ett gäng ärenden som jag samlat på hög. Så jag åkte hemifrån halv tio (och jag behövde inte ha amningslinne på mig! Jag kunde ha fin klänning! The joy!), hade en bra session hos coachen, åkte till Kungliga Biblioteket och lämnade in en bunt exemplar av mitt gamla fanzine Fozzie för att sparas för evigt i deras samlingar, åt lunch, drack chailatte och köpte diverse småsaker.
Sen åkte jag direkt till förskolan och hämtade Alfred i vanlig tid och gick med honom till 4-årskontroll på BVC (där han var superduktig och briljerade med att räkna baklänges från fem, vilket sköterskan sa att hon aldrig hört någon annan 4-åring kunna, gjorde perfekta syn- och hörseltest, ritade och balanserade, pärlade och allt annat man skulle kunna), och så kom vi hem vid kvart i fem.
Christopher och tjejerna hade haft det bra, bortsett från att Lilly ramlat och slagit sig i ansiktet, och de var glada och lugna när jag kom hem.
Halv sju var det BRF-styrelsemöte igen, och Alfred följde med mig och tittade på film, och tjejerna var inte speciellt ledsna över att jag gick igen. Vid åtta lämnade jag hem Alfred eftersom tjejerna somnat, men en liten stund senare skrev Christopher: "Barnkaos. Kom hem."
Och sen dess (nu är klockan kvart i elva) har det varit fortsatt kaos: tjejerna har vägrat somna om och fått komma upp och få lite gröt, Alfred har bara velat läggas av mig, Flora har skrikit och väckt Lilly, Flora har kommit ut och fått bäras in igen osv osv. Antar att de inte vågar lita på att jag inte kommer försvinna igen... :( Det kan bli en livad natt det här. Imorgon blir det till att jobba på att bygga upp förtroendet igen.
Förresten fick jag svar på en sex månader gammal fråga till Pampers Barnvagnspromenader-podden idag; om när Alfred gav tjuvnyp till tjejerna och hur vi skulle hantera det. Det har ju löst sig, men det var intressant ändå, eftersom Louise Hallin alltid är så klok. Avsnitt 36, mot slutet, om ni vill lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar