Det är så ljuvligt att få vara här på västkusten hela sommaren! Jag är så oerhört tacksam för det här sommarhuset som min morfar byggde på 50-talet och som min mamma sköter om och fixar med så att det är i toppskick, och för föräldraledigheten som gör att jag kan vara här så länge, och för att det varit soligt flera veckor i sträck och för all hjälp vi får med barnen av mamma och kusinbarn.
Tvillingarna somnade i bilen på väg hem, och när vi var hemma vid kvart i tio var min plan att försöka lägga ner båda direkt, men Flora vaknade så fort vi stannade bilen, i vanlig ordning, och ville inte alls läggas ner. Det gick bättre med Lilly dock, henne fick jag att somna vid bröstet i sängen i gästrummet, och sen till slut fick jag Flora att somna i mjukliften medan Christopher gick upp med Alfred på sovloftet.
Vi sover allihop tillsammans däruppe nu under sommaren (utom några nätter när Alfred sovit med mormor för att Christopher gått upp ottan för att spela golf), och jag överväger om vi ska fortsätta sova allihop i samma rum även när vi kommer hem. Idén föddes redan för några månader sen när jag hört Louise Hallin tipsa om att ställa en extrasäng intill vuxensängen så alla barn får plats, och min syster i samma veva skaffat en 120-säng bara för visningar av sin lägenhet, och jag mätte i vårt sovrum och insåg att en 120-säng precis skulle få plats bredvid vår 160-säng om vi vände på den och gjorde om hela kortsidan av sovrummet till en enorm säng. Syster lämnade dock tillbaka sängen till IKEA, men det är ju inga problem att köpa en ny lite billigare säng, så skulle alla barn få plats utan att någon behöver ligga för dåligt.
Jag har nämligen funderat en del på det här med sovande efter att ha lyssnat på Pampers barnvagnspromenader med Louise Hallin - hon har där nämligen flera gånger sagt apropå att få barn att sova i eget rum, att det är väl klart att barnen inte gillar det. Vem vill sova ensam? Vi vuxna vill inte sova ensamma, vi vill ju sova med den vi älskar, så varför skulle ett litet barn vilja sova helt ensamt i ett rum långt bort från mamma och pappa? Där det är mörkt och tyst och ensamt och inga andnings- och sovljud hörs från föräldrarna.
Men vill man inte sova med barnen tipsar hon annars om att barnen får sova tillsammans i en stor säng när alla är över ett år gamla. Visst, de kan bli störda av att få en fot i huvudet eller så, men det är enligt henne en så stor trygghet att sova med syskon att de vanligtvis snabbt somnar om.
Fast nu sover vi ju alla fem tillsammans och det går bra, men det är för trångt, så kanske, om jag får Christopher att gå med på det, kan vi fortsätta med det även hemma. Jag är nämligen inte så säker på att Alfred kommer vilja gå tillbaka till att sova ensam direkt efter att ha sovit tillsammans med oss i drygt två månader. Våra läggningar av honom är ändå tillbaka på noll nu - efter att i våras ha kunnat läsa bok och mysa en stund och sen säga god natt och gå ut och så somnade han själv så måste vi nu ligga hos honom tills han somnar igen. Jag minns inte riktigt hur det blev så, men vi har inte lyckats komma tillbaka till det där lätta sättet. Han sover visserligen på en liten madrass på golvet bredvid vår säng, men han kommer upp och ligger trångt på Christophers sida från tidig morgon numera.
Och tjejerna kommer ju sova med oss tills jag slutar amma, och Alfred nattammade jag tills han var ett år och tio månader, så det kan ju dröja.
Lilly trasslar runt väldigt mycket på nätterna nu, och Flora, som hittills legat stilla och lugnt har nu också börjat rulla ur sin korv (= det hemmagjorda babynestet av en hoprullad filt i ett örngott), så lite mer plats för dem också skulle ju inte skada.
Då skulle Alfreds rum kunna bli ett lekrum istället med en madrass som extrasäng där istället för ifall någon behöver sova ensam nån gång eller så.
Kanske.
Vi sover allihop tillsammans däruppe nu under sommaren (utom några nätter när Alfred sovit med mormor för att Christopher gått upp ottan för att spela golf), och jag överväger om vi ska fortsätta sova allihop i samma rum även när vi kommer hem. Idén föddes redan för några månader sen när jag hört Louise Hallin tipsa om att ställa en extrasäng intill vuxensängen så alla barn får plats, och min syster i samma veva skaffat en 120-säng bara för visningar av sin lägenhet, och jag mätte i vårt sovrum och insåg att en 120-säng precis skulle få plats bredvid vår 160-säng om vi vände på den och gjorde om hela kortsidan av sovrummet till en enorm säng. Syster lämnade dock tillbaka sängen till IKEA, men det är ju inga problem att köpa en ny lite billigare säng, så skulle alla barn få plats utan att någon behöver ligga för dåligt.
Jag har nämligen funderat en del på det här med sovande efter att ha lyssnat på Pampers barnvagnspromenader med Louise Hallin - hon har där nämligen flera gånger sagt apropå att få barn att sova i eget rum, att det är väl klart att barnen inte gillar det. Vem vill sova ensam? Vi vuxna vill inte sova ensamma, vi vill ju sova med den vi älskar, så varför skulle ett litet barn vilja sova helt ensamt i ett rum långt bort från mamma och pappa? Där det är mörkt och tyst och ensamt och inga andnings- och sovljud hörs från föräldrarna.
Men vill man inte sova med barnen tipsar hon annars om att barnen får sova tillsammans i en stor säng när alla är över ett år gamla. Visst, de kan bli störda av att få en fot i huvudet eller så, men det är enligt henne en så stor trygghet att sova med syskon att de vanligtvis snabbt somnar om.
Fast nu sover vi ju alla fem tillsammans och det går bra, men det är för trångt, så kanske, om jag får Christopher att gå med på det, kan vi fortsätta med det även hemma. Jag är nämligen inte så säker på att Alfred kommer vilja gå tillbaka till att sova ensam direkt efter att ha sovit tillsammans med oss i drygt två månader. Våra läggningar av honom är ändå tillbaka på noll nu - efter att i våras ha kunnat läsa bok och mysa en stund och sen säga god natt och gå ut och så somnade han själv så måste vi nu ligga hos honom tills han somnar igen. Jag minns inte riktigt hur det blev så, men vi har inte lyckats komma tillbaka till det där lätta sättet. Han sover visserligen på en liten madrass på golvet bredvid vår säng, men han kommer upp och ligger trångt på Christophers sida från tidig morgon numera.
Och tjejerna kommer ju sova med oss tills jag slutar amma, och Alfred nattammade jag tills han var ett år och tio månader, så det kan ju dröja.
Lilly trasslar runt väldigt mycket på nätterna nu, och Flora, som hittills legat stilla och lugnt har nu också börjat rulla ur sin korv (= det hemmagjorda babynestet av en hoprullad filt i ett örngott), så lite mer plats för dem också skulle ju inte skada.
Då skulle Alfreds rum kunna bli ett lekrum istället med en madrass som extrasäng där istället för ifall någon behöver sova ensam nån gång eller så.
Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar