Lilly verkar vara frisk igen, tack och lov. Hon har lite prickar på överkroppen idag - inte såna där flammiga tredagarsfeberfläckar, utan vanliga röda prickar, så jag antar att det är virusprickar. Igår på förmiddagen tyckte jag hon var sämre än i förrgår, hon ville bara sova och inte ens amma, så jag ringde vårdcentralen igen strax före lunch och frågade om jag kunde få prata med läkaren. Sköterskan som svarade sa att det vore väl bättre att komma in igen, så jag fick en tid 13.40. Men strax efter jag ringt vaknade Lilly och ammade, och när hon var klar med det var hon pigg igen, så jag ringde och avbokade tiden. Resten av dagen var hon ungefär som vanligt, förutom att det märktes att hon hade ont i halsen när hon hostade nån gång (vilket var sällan, som tur var). Vi tog aldrig tempen igen, men hon var sval, så det kändes onödigt att krångla med henne.
På kvällen fick vi natta henne i Björnen som vanligt nu för tiden, men det var min tur att ta Alfred, så Christopher fick ta henne. När jag var nere och tvättade mig stampade Christopher i golvet, så jag sprang upp och hörde att Flora vaknat. Jag gick in i rummet där hon låg och såg att hon satt sig upp, så jag tog upp henne på vinden där vi sover och ammade henne till sömns igen. Hon höll hårt i min arm så jag fick vänta tills hon somnat djupare och sen lirka mig loss, och gå ner och göra mig klar. När jag var färdig och öppnade badrumsdörren hörde jag att både Flora och Lilly gallskrek, så jag sprang upp och såg att Christopher just klättrade upp på vinden med Lilly för att lugna Flora, så jag sprang upp. Jag tog Lilly och började amma henne, men Flora var helt hysterisk och skrek bokstavligen som en stucken gris, sådär högt och skärande, att Lilly inte heller kunde komma till ro (att Alfred lyckades fortsätta sova var ju ett under), så Flora fick klättra upp på mig där jag låg på sidan och ta det övre bröstet, eftersom Lilly hade det nedre. Jag stöttade upp Flora med min arm, och så kunde båda äntligen lugna sig. Sen sov Flora i stort sett på mig hela natten; hon låg tryckt mot min rygg när jag låg vänd mot Lilly, vilket nog var större delen av natten har jag för mig.
Det är märkligt att de är så mammiga, tycker jag, för Christopher har ju varit hemma med dem dels de första fyra månaderna, och sen nu ända sen mitten av juni, så vi är ju med dem nästan lika mycket båda två, men ändå är det mig de vill ha när de är som ledsnast. Så det måste väl vara något speciellt med mamma ändå - det kanske är brösten, eller så är det att de faktiskt låg inne i min kropp. Nåt är det i alla fall.
Jag har funderat en del på det där med mammighet, eftersom jag har fått frågan hur mammiga våra är, förvånansvärt ofta. Och våra är nog inte det. Mina tjejer blir inte ledsna när jag går, jag kan inte trösta dem bättre än deras pappa exempelvis. Det enda jag kan komma på är att de gärna följer efter mig när jag går nånstans i hemmet. Nu har jag börjat jobba och det är ju tur att de iallafall blir glada när jag kommer hem om dagarna ;)
SvaraRaderaJag har ju inget att jämföra med, förutom dina och mina vänners beskrivningar. Men det är väl inte svårt att anta att det har en del med amningen att göra? Förutom att man på så vis spenderar mycket tid (beroende på hur mycket det ammas) med bebisen/bebisarna, dessutom hänger deras överlevnad på mamman. Jag ammade de första tre månaderna, men max hälften av dygnets måltider. Och aldrig som tröst. Det sistnämnda har jag förstått att det är lite "konstigt", om barnet/barnen gråter så ammar man, är den reaktion jag fått. Men det slog mig aldrig under tiden. För mig var det mat. Jag skulle aldrig trösta mina barn med flaska. Tror dessutom att min upplevelse också påverkades av att mina sondmatades. Det var ju dessutom på klockslaget var tredje timme... Ingen fri matning där inte! Vi får väl se hur det blir om vi försöker oss på ett syskon till tvillingarna, kanske upplever jag det annorlunda då?
Att ni varit hemma båda två så länge tycker jag är fint :)
Ja, det är säkert amningen som spelar in! Att inte amma som tröst var nog rätt smart - eller skönt för dig åtminstone. Alfred tog aldrig napp, och därför blev bröstet väldigt ofta tröst för honom (vi kallade det till och med "tröstet" ibland). Tjejerna ammar jag sällan som tröst, och det är nog mest för att de har nappar, de brukar inte vara intresserade av amning som tröst för det mesta.
RaderaOch jag håller med om att det varit fint att kunna vara hemma tillsammans så länge, oerhört lyxigt faktiskt!