Vid 2.20 i natt vaknade jag av att Alfred började gråta. Jag petade på och väckte Christopher, som ligger närmast honom, så han fick försöka lugna Alfred, men det gick sådär. Tjejerna vaknade till, så jag fick få dem att somna om först, sen kravlade jag över till kanten på vår säng och klappade på Alfred som ligger på en madrass på golvet. Han grät och grät, varm som en kamin, och plötsligt hulkade han till, så vi fick upp honom till sittande och fick fram en papperskorg som han kunde kräkas i. Det kom bara lite dock, så det var nog bara en gråt- och snor-attack, men för säkerhets skull gick Christopher och Alfred och lade sig nere i gästrummet istället. Där lugnade sig Alfred fort och somnade om.
När jag vaknade några timmar senare (eller vaknade och vaknade, jag är mer eller mindre vaken hela nätterna, känns det som, men vaknade lite mer, typ) låg jag återigen som i ett skruvstäd mellan mina små töser. (Väldigt dålig bild, jag vet, det var mörkt.)
Vid halv nio kom Alfred upp igen, pigg som en mört och glad som en lärka, och ville ha kort på sig och Flora. (Han har haft lite feber under dagen och sovit lite extra, men mått okej ändå.)
Lilly fortsatte sova, och så småningom gick vi ner för att Flora och Alfred inte ville sitta däruppe och glo, och så hade vi lite koll uppåt. Men såklart lyckades Lilly krypa över hela sängen innan vi hörde henne och precis när Christopher kom upp drattade hon ur sängen... Jag har lagt kuddar och täcken runt hela sängen utom på långsidan där Alfreds madrass ligger, för där är ett lågt nattduksbord också, och givetvis var det just precis där hon ramlade. Hon lugnade sig fort, så det verkade inte ha varit så hemskt illa, men hon fick ett märke på hakan.
Tre burkar björnbärssylt, en påse frysta bär och lite kvar i kylen blev resultatet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar