Olika behandlas olika?

Det här med att jag behandlar tjejerna lite olika - nu äntligen då!
Lilly är ju mycket mer framåt än Flora och känns liksom mer självständig, så härom dagen kom jag på mig själv med att känna mig mer beskyddande mot Flora och till och med ha en lite mjukare ton i rösten mot henne. När jag upptäckte det blev jag orolig att jag kanske förstärker skillnaderna ytterligare, och det kanske är dumt. Självklart är det inget fel att de är olika, det är ju jätteroligt att de har sina olika personligheter redan, men det är ju inte meningen att jag ska elda på dem åt olika håll. Men nu när jag är medveten om det ska jag göra mitt bästa för att behandla dem så lika som möjligt. Lilly är ju inte självständig på riktigt, hon är ju bara nio månader gammal, och behöver mitt beskydd lika mycket som Flora, och Flora behöver att jag hejar på henne lika mycket som jag gör med hennes aktivare syster.
Men det är väldigt roligt att de visar sig vara som de kändes i magen: Lilly kändes ju mer aktiv och Flora lugnare i magen. Vår ultraljudsbarnmorska på rutinultraljudet berättade att hennes båda döttrar (inte tvillingar) visade sig vara som i magen under hela barndomarna: den som sprattlig i magen var aktiv och sportig sen, och den som var lugn och stilla så till den grad att hon trodde fostret dött mellan varven älskade att sitta stilla och läsa - så våra tjejer är inte ensamma om det här.
Jag tittar tillbaka på graviditeten här i bloggen ibland, och det är lite förvirrande även för mig eftersom vi bytte namn på dem under en period i magen. Jag minns inte riktigt varför, för från början var tvilling 1 Flora och tvilling 2 Lilly, men av någon anledning (den kanske står i bloggen, men jag har inte letat efter det än) bytte vi någonstans på mitten, och när vi då var på ett tillväxtultraljud blev det plötsligt "stora Flora" och "lilla Lilly", eftersom ettan var mindre än tvåan. Men lite senare igen kom vi fram till att det ju var storasyster (som vi räknade med att ettan skulle bli) som skulle heta Flora, så vi bytte tillbaka, och då blev det som vi tänkt tidigare "livliga Lilly" och "coola Flora". Och det visade ju sig passa (och ja, Flora kom ut först, även fast det blev kejsarsnitt).
Jag tycker nog att Lilly är mer lik mig i temperamentet och Flora är mer lik Christopher. Jag var också så fartfylld att jag var tvungen att ha hjälm under en period (vet inte riktigt när, måste fråga mamma), och när jag var runt 3 år lyckades jag slå sönder huvudet så jag fick sys i pannan (jag och min storasyster rusade mot tv:n för att barnprogrammet börjat och krockade i en dörröppning så jag flög med huvudet före in i hörnet på öppna spisen - mamma hävdade att hon kunde se min hjärna, fast det var nog inte riktigt sant. Ärret har jag i alla fall kvar.) och en gång när jag gick i lågstadiet tror jag det var så tjongade jag huvudet i backen när jag skulle snurra runt en stång, ni vet sådär som småtjejer gör när man sitter ovanpå på den och liksom gör en snurrvolt runt - fast den gången klarade jag mig från att sys, har jag för mig. Jag brukar hävda att jag blev smartare av alla smällar, men det vet jag inte, det kanske var tvärtom, jag kanske skulle haft Nobelpris i nåt vid det här laget om jag varit lugnare. ;)
Lilly är i vilket fall helt sabla livsfarlig nu med att hon konstant är på väg mot det farligaste i omgivningen trots att vi stoppar och lyfter tillbaka konstant. Flora är mer nöjd med att sitta still och leka med något och med att ställa sig upp mot diverse saker och släppa taget och öva balansen. Tack och lov att inte båda är lika tossiga än så länge åtminstone. Men Lilly och Alfred i kombination räcker liksom gott och väl för att fylla actionkvoten här hemma.