Härliga dagar och dåliga nyheter

Igår fick vi besök av min kära gamla vän Jennie (en av tjejernas gudmödrar) med maken Jonas och döttrarna Liv-Grete (8) och Lisen (3 månader), och eftersom vi var fullt upptagna med att ha trevligt, natta barn, jaga jättespindel och prata till en bit in på natten blev det inget längre blogginlägg igår. Istället kommer bilderna jag lagt in i ett utkast tillsammans med dagens nu.

Alla tre barnen fick plättar till lunch igår. Jag köpte ett plättjärn i gjutjärn på Ullared, för att det var den enda sort som fanns, och när jag provade det första gången härom veckan gick allt åt skogen: fast det stod att järnet skulle vara instekt så det skulle funka direkt och jag stekte i smör fastnade varenda plätt, och så var det inget skydd på handtaget alls, så det blev svinvarmt så det var omöjligt att röra eländet. Men nu hade jag ju ändå köpt skiten, så jag dränkte in det i rapsolja och försökte igen igår, och då fastnade det faktiskt bara i en av rundlarna, och så var jag förberedd med en grytvante när jag behövde flytta det, så det blev plättar till slut. Tjejerna fick pilla med dem själva och tyckte det var roligt, och Alfred tyckte det var gott med minipannkakor. 

När jag var nere i köket och skulle tillbaka upp i vardagsrummet fick jag ett varmt välkomnande. Vi har satt en långsida till spjälsängen vi har på sovloftet som grind för trappan, och det funkar bra faktiskt. Inte superstabilt att stå mot eftersom den inte sitter fast, men vi brukar vara med och hålla i.

Vi försöker lära tjejerna att förstå ordet "puss", och igår hade Lilly full koll och pussade mig mellan spjälorna en massa gånger. Flora var lite mer svårflörtad, men jag fick några goingar från henne också. Sen blev det att de fick testa att amma genom gallret också, eftersom jag var på väg för att byta om... (på tal om det så försökte ju Lilly suga på min utåtnavel härom veckan. Nu har Flora också försökt sig på det - det är så sabla roligt!)

Sen gick vi ner på stranden, och Flora gav sig ut utanför filten och kände på gräset lite.

Och här! Ett stort ögonblick!! Lilly fick ju plötsligt för sig att bada i baljan på altanen i förrgår, så vi tänkte att vi kunde prova och se om hon skulle vara mindre rädd för havet nu också. Vi satte henne först i vattenbrynet, och hon protesterade inte alls, utan började sprattla med fötterna i det lilla vatten hon nådde.

Så vi flyttade ut henne en liten bit (det var 25-26 grader i vattnet ute på det djupa, så här inne i vattenbrynet var det väl uppåt 30 eller nåt), och hon var lika nöjd. Då satte vi ner Flora också, men hon blev lika ledsen som vanligt, så hon fick komma upp i min famn igen.

Då gick Christopher och Lilly på en promenad i vattnet - han höll henne i händerna och hon gick omkring i midjedjupt vatten!

Jag tog istället med mig Flora ut i famnen tills hennes fötter doppades i vattnet, och när hon var hos mig gick det bra. Hon fick känna lite med handen på vatten jag tog upp i min hand också, och det gick hyfsat okej. När jag försökte doppa lite mer av hennes ben tog det stopp dock, och hon blev lite ledsen så vi gick upp på land. Men nu har åtminstone båda nästan badat!

Framåt kvällen kom så våra vänner och vi fick bada lite till, äta middag och annat trevligt. Idag tog vi en promenad efter frukost och började med att gå till campingen nästgårds för att slänga lite sopor i containern där, eftersom vårt blöjberg fyller upp vår soptunna långt före sopbilen kommer och tömmer varannan vecka. Fina utflykter vi tar våra gäster på va? ;)

Sen köpte vi glass.

Och sen gick vi till Espeviksstranden och badade i vågorna på det långgrunda så Alfred fick testa att hoppa i vågor för första gången. Men först sprang han lite friidrottslopp (här går han just upp ur "startblocken"). Ända sen vi tittade på friidrotts-VM förra sommaren har han älskat att springa fort och växla stafettpinnar och hoppa högt och långt. Superkul, tycker jag som gammal sprinter och höjdhoppare!
Just när vi skulle säga hej då till gästerna efter lunch och fika sms:ade mamma mig från sitt nya lilla hus som hon just fått byggt bakom stora huset och bad mig komma. När jag kom satt hon och grät i soffan och jag blev helt förskräckt. Hon hade just fått ett samtal från vårdcentralen där hon tog bort en kliande hudförändring på armen för tre veckor sen. Då sa de att det såg ut att vara basaliom/basalcellscancer, vilket är den lindrigaste och minst farliga formen av hudcancer, men nu hade proverna blivit klara och visade att det istället var skivepitelcancer, som är en värre variant. Mamma, som redan blivit opererad för livmodercancer för sju år sedan, blev förstås fruktansvärt rädd och ledsen, och eftersom min storasyster dog i cancer för 12,5 år sedan fick jag direkt ont i magen. Men praktisk som jag är började jag direkt googla, och när jag läste i provsvaret att det var "in situ" och inte "invasivt" blev jag åtminstone lite lugnad, för enligt en annan länk som Jennie hittade åt mig sen botas 95% av en operation där man tar bort området plus lite extra runt om, och mamma ska ringa sin egen läkare imorgon för att få en remiss för operation. Det här måste gå bra, för jag har tänkt mig att mamma ska finnas kvar för sina barnbarn (och sina barn så klart) i minst 20 år till!