För många barn?

Det här med att ha tre barn - hur underbara de än är känns det ibland som att vi har för många: jag hinner ju inte med! Jag missar liksom framsteg som tvillingarna gör - jag hinner inte se och bry mig om alla små saker de lär sig, och det känns ju lite skit, faktiskt. Plus förstås det uppenbara problemet med att vi har för få armar till alla tre. Här under sommaren har vi ju oerhört stor hjälp av mamma och dessutom av mina fina kusinbarn som leker med Alfred och gullar med Flora och Lilly, men vi är ju ändå själva ibland. Som ikväll när vi gick till stranden för att ta ett kvällsdopp: jag hoppade i med Alfred först och Christopher satt på en filt med tjejerna. Eller satt och satt: Lilly satte fart mot en skitig vattenpöl så fort hon kom ner på marken, så Christopher fick lyfta tillbaka henne om och om igen samtidigt som han höll ögonen på Flora, som tack och lov satt still och lekte med en boll. När jag gick upp för att byta av drog jag fram mitt universalknep: brösten. Under dubbelamningen satt de ju still, men när de var mätta och nöjda fick jag försöka hålla fast Lilly igen och köra lite dubbel-Mammas lilla kråka. Sen hörde jag Alfred börja gallskrika och såg att han gått upp för trappan till bryggan och slagit sig. Christopher var en meter från bryggan och på väg upp, men två män och en liten flicka som också var på väg upp gick före honom, trots att de såg Alfred stå ovanför trappan och storgråta - så sabla konstigt och tanklöst av någon som har barn själv! Så jag fick sitta och hålla fast tjejerna och vänta på att Christopher kunde få komma fram och få med sig Alfred bort till oss och sen försöka hjälpa till att trösta en liten tandhackande ledsen pojke (det var ingen fara, inget blod eller märken) med en ännu mindre i knät (och försöka hindra dem från att oavsiktligt göra illa varann - Flora råkar ofta dra Alfred i håret och han är oerhört håröm, och Alfred satt och skulle trassla ut ben och arm ur handduken för att visa var han slagit sig) medan Christopher fick ta den andra samtidigt som han torkade sig. Och sen ville Alfred att jag skulle bära honom hem, så Christopher tog badgrejerna och Lilly och jag fick ta Flora på vänster arm och höft och Alfred på höger så långt jag orkade bära honom på en arm. Det är inte lätt, ärligt talat. Men jag älskar dem gränslöst alla tre, förstås - jag skulle bara behöva lite fler armar.
Alfred har sagt flera gånger idag att han älskar både Flora och Lilly och mig och Christopher, och det gör mig så glad!
Tidigare på dagen hade vi det dock väldigt lugnt och lyxigt: mamma gjorde som hon gjort flera förmiddagar i rad nu och tog tjejerna i vagnen och gick i 20-30 minuter och satte sig sedan i skuggan och läste, och när nån av tjejerna började vakna till tog hon en sväng så de somnade om, och fortsatte så tills de sovit i minst två timmar. Det innebar att vi fick vara på stranden med bara Alfred (igår fick jag ju till och med lite egentid eftersom Alfred hjälpte Christopher gräva här hemma) - och eftersom hans sysslingar Vega och Agnes redan hämtat ner honom till stranden före vi kom fick vi ta det ännu lugnare. När tjejerna vaknat följde Alfred med Vega och Agnes hem och så åkte vi andra till IKEA för att köpa lite småsaker och Alfred fick både lunch, middagslur, fika och lek (han lekte gömmebo (eller kurragömma som det väl heter för de flesta utanför min släkt) för första gången) i flera timmar och var hur lycklig som helst.
Han åkte förresten båt för första gången på stranden också, i syssling Mollys familjs gummibåt med motor - han var hur modig som helst, trots att han aldrig vågat åka båt förut och trots att jag var kvar i vattnet. Mycket roligt för honom idag alltså!
Jag hade tänkt nämna lite kort det jag skrev på slutet härom dagen, att jag tror att jag behandlar Flora och Lilly lite olika - men när jag började skriva på det kände jag att det skulle bli rätt långt, och dessutom hänga ihop med en annan grej, och jag hinner inte det nu, så jag tar det en annan dag. Snart!