Vuxen?

Christopher frågade mig för ett tag sen, när vi satt vid köksbordet med varsin tvilling över axeln, om jag känner mig vuxen. Jag behövde inte ens fundera på svaret, utan kunde direkt svara nej. Det är så märkligt; här sitter jag i vår bostadsrätt, med kombin parkerad utanför, visserligen tillfälligt arbetslös, och med tre barn, men känner mig ändå inte vuxen.
Jag minns att jag frågade min storasyster en gång om hon kände sig vuxen, och jag är rätt säker på att det var efter att hon fått barn, och då var hon dessutom gift, men inte heller hon kände sig vuxen. Jag tror att det är skillnad på vår generation mot tidigare: förr blev man vuxen tidigare, men vår generation som pluggar länge och liksom lägger så lång tid på oss själva har nog svårare att växa upp. Sen beter jag mig givetvis vuxet: jag tar hand om mina barn, jag betalar mina räkningar och jag är dessutom värsta bullmormorn som älskar att baka och sylta och safta, men jag kan inte påstå att jag känner mig särskilt mycket mer vuxen än för 20 år sen ändå. Jag har ofta svårt att förstå att jag är mer eller mindre precis som min mamma var när jag var barn, och det är ju klart att jag såg henne som en oerhört vuxen och mogen person.
Jag har dessutom ofta svårt att förstå att jag är en MAMMA. När jag är hemma med våra barn och det bara är vi i min familj här känns det helt naturligt, men när vi umgås med personer som jag har känt länge - och alltså under en övervägande majoritet av tiden vi känt varann har jag inte haft barn - så ser jag mig liksom utifrån på nåt vis och så känner jag mig underligt tafatt och kan inte fatta att jag har barn, att det är på riktigt alltihop. Oerhört märkligt. Är det nån som känner igen den här känslan? Och känner ni er vuxna?
En lite annan sak: under den senaste veckan har vi vid två tillfällen stött på andra tvillingmammor. Först var det när vi varit och handlat julmat på CityGross och var på väg ut till bilen med tjejerna i vagnen, som en kvinna med en tonårsdotter började prata med oss, och berättade att dottern var ena halvan av ett tvillingpar (brodern var inte med) och sa att det var det bästa som fanns att ha tvillingar. Sen var det dagen före julafton som vi var i Liljeholmen och köpte de sista julklapparna som en annan mamma med en tonårsson stannade till i gallerians garage, där Flora och Lilly låg i sina babyskydd i väntan på att sättas in i bilen, och hon sa att sonen var en av hennes tvillingar och att det alltid bränner till lite extra i hjärtat när hon ser andra tvillingar. Det är roligt det där med att tvillingföräldrar verkar vara eniga om att det är helt fantastiskt att ha tvillingar och att det bara blir bättre med tiden!