Morgonmyset åsido, jag har visst mörkat de två senaste nätterna. De har varit ganska förskräckliga faktiskt. Natten till igår försökte vi lägga oss vid midnatt, men då började Lilly skrika. Christopher tog henne efter en stund och hon lugnade sig på hans bröst. Men då började Flora. Då hade de ju inte bajsat på några dagar, så båda hade nog ont i magen, och Flora bara vägrade lugna sig. Eller ja, hon gallskrek inte, men hon höll på; gnällde, vred sig och ville varken ta bröstet eller nappen, och skrek ibland, och varken hon eller jag kunde sova (men Lilly och pappan snusade på bredvid oss). Vid fyra orkade jag inte mer: först sparkade och slog jag ut i luften i frustration, sen kastade jag mig ur sängen och gick och satte mig på toan och lät tårarna rinna. Och när jag kom tillbaka hade Christopher såklart vaknat och tagit Flora och lagt den sovande Lilly bredvid mig istället, så jag faktiskt fick sova tills det var dags för matning vid halv sju.
Inatt var det Lillys tur. Flora sov som en liten ängel i spjälsängen (eller ja, nu menar jag från 1-2-tiden, fram till dess krånglade båda) medan Lilly gallskrek oavbrutet. Jag var så utmattad att jag lyckades slumra medan Christopher försökte lugna henne, men klockan tre vaknade Alfred så jag fick ta över henne. Hon kunde inte få grepp om bröstet för hon skrek så (men var hungrig, för hon skrek med neh-ljudet), så jag gick upp och vankade runt med henne tills hon till slut lugnade sig och kunde äta. Vid fyra hade hon somnat, så jag passade på att lägga Flora till bröstet och lyckades få henne att ta det fast hon stensov. Sen kunde vi alla sova tills Alfred vaknade vid åtta.
Inatt skulle jag gärna vilja få somna lite tidigare än fyra, det är i stort sett allt jag begär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar