Kvällen före dopparedan

Vi körde faktiskt overaller och vagnar i natt igen, lite tidigare den här gången, och de sov jättebra! Lilly vaknade väl efter 3-4 timmar och kom upp och fick mat, men Flora sov i över fem timmar tror jag - så jag hoppas att det är okej vid två månaders ålder att vara utan mat såpass länge. Hon har mått bra idag, så det bör ju inte varit nån fara. Själv sov jag tyvärr rätt dåligt ändå, för jag har fortfarande lite ont i halsen på nätterna, även om jag mår bra på dagarna.
Jag vet inte om det kan vara dåligt att vänja dem vid att sova i vagnen, men just nu är det ju det som funkar bäst, så det får vara så. Det ska väl inte vara så svårt att vänja dem vid nåt nytt igen när de är såhär små.
De har dock varit ganska gnöliga idag båda två, så jag tror nog att det definitivt är andra utvecklingsfasen, för de blir lugnare så fort de får vara nära. Jag såg det så tydligt på Flora en gång i kväll; hon låg i soffan och smågrät, och jag satte mig hos henne och lade handen på hennes bröst, så hon lugnade sig och blundade, men öppnade ögonen halvvägs efter några sekunder för att kolla så att jag var kvar, så då kunde hon somna igen.
Och de blir så glada när de ser mig om jag varit ifrån dem i några minuter! De storler, och det är så underbart!
Det är viss skillnad på hur vi är som föräldrar till tvillingarna mot Alfred förresten. Som nu ikväll när tjejerna satt i varsin babysitter i köket, Christopher lagade middag och jag satt på golvet och skulle slå in de sista julklapparna. Tjejerna halvsov, men var gnälliga och började skrika varannan minut så de tappade napparna. Med Alfred har jag för mig att vi plockade upp honom så fort han skrek - han vägrade visserligen napp, så det gjorde väl också sitt till - men nu var det mer att peta in nappen, klappa lite, prata lite lugnande och fortsätta slå in julklappar, till en minut senare när jag fick göra samma sak med nästa, och nästa minut börja om på den första igen osv osv. De fick helt enkelt vänta tills jag var klar. Eller nja, inte riktigt; blev de för ledsna tog jag ju upp dem en stund, men jag är definitivt coolare den här gången. Och kanske lite taskigare som inte kånkar runt på dem hela tiden...
Nu ska vi fixa en skattjakt till Alfred till första julklappen imorgon, och sen försöka sova. Mamma gjorde det för oss när vi var små på julaftons morgon: när vi var riktigt små knöt hon ett snöre i våra sänggavlar som vi fick följa genom huset tills det ledde fram till första julklappen, och när vi blev större fick vi lappar med ledtrådar för att hitta nästa lapp och nästa lapp och nästa lapp, och sen till slut julklappen. Så nu är det dags för Alfreds första snöre-julklapp!

Snöre på golvet framför julgranen.