Syskon!

Jag har ju inte riktigt skrivit något om hur Alfred har tagit tvillingarnas ankomst än. Först och främst: han är jättestolt och peppad på dem, och påpekar alltid att han har två systrar (och håller upp två fingrar i luften). Men jag har insett att det som förut var min största oro; hur vi ska ha tid att ge Alfred uppmärksamhet också, kanske inte är det största orosmomentet just nu, utan det största är: hur i hela friden ska vi lyckas skydda båda småfnuttarna från att råka få en smäll av storebror? Det handlar verkligen inte om att han vill göra dem illa (min syster har en berättelse från en kollega där storebror då och då frågar saker som "Vad händer om jag kastar ner lillasyster för trappan?"), för han vill bara klappa, pussa, krama och hålla dem - utan bara om att han inte har en aning om hur ömtåliga de är och var hans lemmar befinner sig när han rör sig. Han kan ju klättra upp i soffan och kasta sig ner till sittande som han alltid gör, eller skutta fram i sängen, men när det ligger en pytteliten bebis eller två där så är det ju risk att någon av dem skadas. Eller när han ska pussa dem och tar tag i huvudet och försöker dra dem mot sig, eller råkar peta in ett finger vid ögonen på dem när han ska klappa dem. Och man kan ju inte bli arg på honom, för han vill ju bara väl, men jag är konstant på helspänn när de är i närheten av varann.

Sen är förstås uppmärksamheten lite av ett problem också. Han har varit totalhispig sen vi kom hem och varit mycket mer gapig och hysterisk och kastat saker omkring sig än han brukar. Helgen var faktiskt lite av en pärs, men nu när han varit på dagis på dagarna och fått leka av sig har det varit lättare, och hemma har Christopher och mormor fått ta största ansvaret för Alfred, och så har jag fått göra det jag kan när jag inte ammar. Tyvärr vill han absolut att jag ska lägga honom som vanligt och ger bara inte upp utan skriker och skriker fast jag inte kan, och det är verkligen inte roligt. Men jag hoppas han vänjer sig snart så allt lugnar ner sig. Jag har börjat berätta för honom att systrarna kommer bli roligare att leka med om ett tag, så han vet att det inte alltid kommer vara likadant.
Och igår när han satt i soffan och tittade på film och jag lyckades lägga ner tvillingarna efter amningen kröp han upp i knät på mig för att pussas och kramas flera gånger, och det var så mysigt!
Det är bara märkligt hur stor han blivit på en dryg vecka! För bara 8-9 dagar sen var han min lilla stora pojke som var så liten och nätt, men nu är han min stora lilla pojke vars händer, armar, ben och hela kropp känns så stor i jämförelse med de här två små fågelungarna jag går och bär på jämt. Så jag försöker röra vid honom så mycket jag kan nu för att liksom vänja mina händer vid både och.

(Bild snodd från moster Johanna)