Men det fick mig just att tänka på lite saker jag sett och läst om föräldrar och barn under senaste tiden. Man ska ju inte skryta och sådär, men jag tycker nog ändå att jag och Christopher är rätt så bra föräldrar. Våra barn är det absolut viktigaste och vi är lyhörda och försöker verkligen vårt bästa hela tiden, även om vi självklart tappar tålamodet och blir gnälliga ibland. Men härom veckan såg jag ett avsnitt av Dr Phil på tv där han hade två mödrar som gäster, som på riktigt hatade sina barn. De hade båda varsin dotter i tioårsåldern, och båda hade fantiserat om att mörda sina döttrar för att slippa dem, och båda utsatte dem för både fysisk och psykisk misshandel. Den ena dottern blev videointervjuad (med blurrat ansikte) och sa att hon älskade sin mamma och bara önskade att hon skulle få tillbringa mer tid med henne, medan mamman satt i studion och sa att hon inte stod ut med sin dotter i mer än fem minuter och hade hon haft en pistol hade hon skjutit henne, och det var så fruktansvärt sorgligt. Det är så lätt att förstöra livet för ett oskyldigt barn, och det stackars barnet vet inget annat och är totalt beroende av föräldrarna.
Och i somras läste jag en bok som mamma fått med nån tidning; "Bara ett barn" av Malin Persson Giolito - och det var förstås bara en roman och inte verklighet, men författaren är även jurist och insatt i tragiska fall med barn, så den var säkert inte helt orimlig. Den handlar om en sjuårig pojke som en lärare upptäcker misshandlas grovt, och *SPOILER ALERT* den alkoholiserade pappan misstänks, men det visar sig att det är (den också alkoholiserade) mamman som misshandlar sonen, bl.a. genom att bränna honom med cigaretter, och i slutet får man följa mammans tankar. Hon säger saker som att hon inte fattat att ungar kunde vara så jobbiga, redan från det att han föddes så skrek han ju bara och krävde saker av henne, han skulle hänga vid hennes bröst och lyftas och skulle bara ha, ha, ha hela tiden.
För min del är det här helt självklara saker. Det säger väl sig självt att när man skaffar barn så får man vara beredd på att sitta fast med en liten totalt beroende varelse och ägna i stort sett all sin tid åt den, dag som natt, och man får räkna med att sova dåligt i minst flera månader, men antagligen flera år - hur kan man inte veta det? Men när jag läste den där boken och såg Dr Phil-avsnittet insåg jag att det tydligen inte är självklart för alla. Hur är en gåta för mig, men tydligen finns det de som inte fattar.
Nu kommer jag spekulera hej vilt, men jag fick lite en känsla av att paret i rummet bredvid oss på BB inte riktigt hade fattat. Deras nyfödde skrek jättemycket, och jag blev förvånad över hur mycket, för i alla fall enligt min erfarenhet är precis nyfödda för det mesta ganska lätta att trösta - de första dagarna tystnar de ganska snabbt så fort de får lite mat eller en ny blöja eller får komma upp i famnen, men deras skrek långa stunder i sträck, ofta. Vi delade badrum med dem, och det var flera gånger när jag kom ut i badrummet som mamman hade blött på toasitsen eller golvet utan att torka upp det (ja, jag vet att man är orörlig efter en förlossning, men hon hade väl kunnat be sin kille/man om hjälp?), lämnat blodigt papper i toaletten, inte spolat, och rent allmänt lämnat det ganska äckligt efter sig. Så helt fördomsfullt började jag undra om det här kanske handlade om personer som kanske inte var så bra föräldrar? Som sagt: jag har inte den blekaste aning, jag pratade aldrig med dem, och såg dem inte mer än en kort glimt genom en öppen dörr någon gång, utan jag drar bara mina egna fördomsfulla slutsatser. Men i vilket fall så började jag undra: de dagar vi låg på BB så fick vi ju sköta oss mer eller mindre själva. När vi bad om hjälp så fick vi hjälp, men det hände ju i stort sett aldrig att någon i personalen kom in till oss och talade om hur vi skulle göra med våra barn om vi inte frågade. Så jag undrade lite: om (när) det kommer in föräldrar som de erfarna barnmorskorna ser inte tar hand om sina barn på ett bra sätt - gör de något då? Eller får de inte?
En gång såg jag att en barnmorska gick omkring med deras barn på armen, och då var barnet lugnt och nöjt och skrek inte, så det var ju inte som att det var något allvarligt fel på det så att det inte gick att lugna det. Så jag undrar: får föräldrar som inte har en aning om hur man ska ta hand om barn någon hjälp om de inte ber om det? Men jag antar att det är mycket en resursfråga också. Sorgligt är det i alla fall att veta att många barn växer upp under dåliga förutsättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar