Förlossningen

Nu har jag för första gången sen vi kom hem öppnat datorn (och inte bara mobilen), och dessutom ligger tvillingarna och sover tillsammans i vagninsatsen på golvet i vardagsrummet - Alfred låg i stort sett aldrig och sov för sig själv när han var pytteliten, så jag är helt fascinerad över att ha båda händerna fria, nu när jag har tvillingar dessutom! Sen vet jag i och för sig av erfarenhet från Alfred och en del kompisars barn att de första två veckorna (när pappan oftast är hemma) brukar allt vara så lugnt och stilla, och det är först när pappan börjar jobba igen som skrikandet och krånglandet börjar, så vi får väl se om lugnet håller i sig. Min mamma är en stark anhängare av åsikten att andra barnet alltid är lättare och lugnare, men om samma gäller när man får andra och tredje på en gång har jag ingen aning om, så det blir också att vänta och se. Ibland verkar de ju faktiskt bli lugna av att ligga bredvid varann, så det verkar ju bra.
Jag tänkte att jag kanske skulle försöka sammanfatta förlossningen och BB-tiden lite kort (som om jag kan skriva kortfattat...) nu när jag har en liten stund för mig själv - Alfred och Christopher är iväg på en stor lekplats, och mamma har fixat bäddning och städat undan lite.
Vi börjar med förlossningen, så får vi se hur långt jag hinner.
Jag var ju orolig att jag skulle bli nervös innan operationen, men det blev jag faktiskt inte. Vi åkte in, jag fick en säng i en sal vid tiotiden med de andra som också skulle snittas samma dag, med skärmar runt om, fick byta om till den väldigt osmickrande men ack så sköna sjukhusskjortan, fick infarter i båda handryggarna, fick ett sockerdropp i den ena, och sen satt/halvlåg vi där och väntade. Vid tjugo i elva rullades mamman före mig i kö iväg, men jag minns inte vad klockan var när barnmorskan kom och hämtade mig för att sätta urinkatetern - vilket var ett tecken på att det inte var så långt kvar till min tur. Jag haltade iväg med henne med världens mest ovärda foglossning, och fick katetern. När jag kom tillbaka till sängen kändes det omedelbart som att jag höll på att kissa på mig. Jag fick lite smått panik och visste inte om det var rätt eller fel, om jag skulle hålla emot eller släppa efter - jag fick en kateter när Alfred föddes också, men då var jag ju mitt uppe i värkar och hade liksom värre saker att tänka på. Jag provade att släppa efter lite, men då kändes det som att det läckte, och allt var oerhört obehagligt faktiskt. Barnmorskan kom och kollade och sa att den satt som den skulle, men att det nog läckte lite, så jag fick en binda. Men under den knappa timme eller vad det var som jag fick fortsätta vänta var den där sabla katetern allt jag kunde tänka på. Ingen hit alltså.
Sen fick Christopher en blå overall av nåt slag och så rullades jag ner mot operationssalen nånstans runt halv ett. Jag hade ju läst att det skulle vara så mycket personal med eftersom jag skulle föda tvillingar, men jag tyckte nog inte att det kändes som så många fler än när Alfred föddes. Men det var två narkosläkare, två barnmorskor, två operatörer (kirurger), en sjuksköterska och säkert några fler som jag glömt. Den ena narkosläkaren, ena barnmorskan och ena operatören hade vi träffat innan, så det kändes skönt. Narkosläkaren Mirjam stod när hon var klar med att lägga spinalbedövningen hela tiden vid mitt huvud och pratade med mig, och däruppe behövde hon inte ha munskydd, så hon kändes som en väldigt skön och välbehövlig länk till både verkligheten och allt som hände. För när jag väl låg där på bordet och kände mina ben domna bort mer och mer så började allt kännas obehagligt. Det är svårt att beskriva varför, men då blev jag nog lite rädd. Det hade varit så mycket prat om att mitt blodtryck kunde falla så jag kunde må illa, jag låg där med båda armarna utsträckta åt varsitt håll, jag kunde inte känna min underkropp, någon skulle strax börja skära i mig, ett helt nytt liv skulle börja (ja, eller fem då kanske; mitt, Christophers, Alfreds och båda tvillingarnas).
Den där operationslampan som skulle kunna spegla vad som hände var förresten riktad så den inte speglade ett enda dugg, men det gjorde inget, det var tillräckligt läskigt ändå, faktiskt.
Alla i personalen sa sina namn och operatören sa tiden (12.51) och så började operationen. Mirjam, sköterskan och barnmorskan Helen som vi "kände" stod och pratade med oss, och efter en stund frågade jag Mirjam vad som hände, hur långt de kommit, och efter en liten stund sa hon "Nu har de fått ut ett ben!". Och klockan 13.02 var plötsligt första bebisen ute! Det tog någon sekund kanske (= en evighet) och sen hörde jag ett litet ynkligt skrik, och min hals tjocknade till och tårarna började rinna.
Operatören hade inte kunnat lova att hon skulle veta om det var ettan eller tvåan som kom ut först, för min konstiga bild av att bebisarna hade hur mycket plats som helst och låg i nån sorts ring runt min mage var ju förstås långt från verkligheten - på riktigt låg de ju helt hopmosade därinne och när en kirurg stack in en hand genom det lilla snittet och kände en fot kunde hon ju inte veta vems det var.
Men när de lyfte fram det lilla lilla ynkliga knytet som var nästan vitblått av kladdigt fosterfett och med blont hår som drog lite åt det röda hållet i ljuset därinne tyckte jag nog att det såg ut som en Flora Bella eftersom min syster som andranamnet Bella kommer från hade lite röda inslag i sitt blonda hår. (Vi fick bekräftat av vikten sen också att det faktiskt var ettan som kom ut först.)
Hon fick ligga på mitt bröst i två minuter ungefär tills hon började bli kall (det var svårt att komma åt att röra vid henne eftersom mina armar var fast i diverse nålar och sladdar), och 13.05 var tvåan ute och fick komma till mig istället i ett par minuter innan barnmorskorna och Christopher gick iväg med dem för navelsträngsklippning, apgar-test och K-vitaminspruta. Kvar låg jag med känslor som inte ens går att beskriva. Jag hade precis fått två barn till, jag kände hur de bökade och slet i min mage (det gjorde såklart inte ont, men det kändes att de höll på), min högra axel hade börjat värka, min mun var torr... och jag hade just fått två barn till. Två barn till.