Dagens mysterium 1: hur är det möjligt att två såna där små varelser kan äta oavbrutet i fem timmar under natten och nu sova som små änglar i flera timmar på dagen? I natt var vår första riktigt jobbiga natt: båda hade ätit bra under kvällen, och när vi gick in i sovrummet vid elvatiden hade jag gott hopp om att få sova en stund innan de behövde äta igen, men icke. Istället fick jag byta barn vid brösten ungefär en gång i halvtimmen (jag försökte slippa dubbelamma för att skona ryggen som redan kändes lite bättre efter kiropraktorbesöket) till nånstans runt klockan 4-5 (alltså verkligen byta av: jag fick lirka ut bröstvårtan ur munnen på ett halvsovande barn för att lägga till nästa som låg och gnällde, och så ombyte igen en stund senare), Alfred vaknade nån gång så Christopher gick in till honom och somnade där, och kvar var jag med två barn som ammade och bajsade ikapp, och som dessutom passade på att få igång sina röstresurser samma natt - små nyfödingar låter ju i ärlighetens namn inte jättemycket, men deras röster blir starkare och starkare med tiden, och nu har den tiden tydligen börjat komma. Frustrationen jag kände av att för första gången inte hinna med att hålla dem nöjda alltså... En låg på skötbordet och gallskrek och så började den andra skrika i sängen, så det var bara att sätta mig direkt i sängen utan att hinna palla upp med kuddar och köra dubbelamning, och när båda slocknat (tillfälligt, ska sägas, så fort jag lade ner dem började de gnälla igen) gick jag in och fräste "Ta dem!" åt Christopher och gömde mig under täcket. Så då körde han lite ersättning och sen klädde han av Lilly som var ledsnast och lade henne hud mot hud tills hon till slut somnade och så fick jag kanske två timmars sömn innan det var dags att köra amningsbyte-racet igen.
Tack och lov har de nu sovit i ett par timmar så jag kunnat vila - men samtidigt suger det ju att de sover hur lugnt som helst för sig själva på dagarna och inte på nätterna. Jag måste be om råd på BVC imorgon och se när det över huvud taget går att försöka göra något åt små barns dygnsrytm.
Dagens mysterium 2: jag sprayade Tabort fläckspray på en bajsfläck på en bebisbody, eftersom det där gula bajset inte alltid går bort i tvätten. När jag tittade på den efter en stund var fläcken helt borta. Vart i hela friden tog den vägen när bodyn bara ligger på badkarskanten och inte har blivit uppsköljd? Antingen har den alltså vaporiserats eller så har de där små bajspartiklarna spridit sig jämnt över hela plagget så de inte syns längre - eller?
torsdag 31 oktober 2013
Lite tankar om föräldraskap
Det är ju en ganska udda tillvaro det här med att vara hemma med nyfödingar (oavsett om det är en eller två eller flera). Jag tillbringar i stort sett hela dagarna i soffan (oftast med tv:n på) - bortsett från när jag ska äta eller sova förstås - och det enda jag egentligen gör är att antingen amma barnen eller vänta på att de ska visa att de vill äta. Och så byter vi förstås blöjor ibland, men annars: mata och vänta. Och titta på dem och förundras.
Men det fick mig just att tänka på lite saker jag sett och läst om föräldrar och barn under senaste tiden. Man ska ju inte skryta och sådär, men jag tycker nog ändå att jag och Christopher är rätt så bra föräldrar. Våra barn är det absolut viktigaste och vi är lyhörda och försöker verkligen vårt bästa hela tiden, även om vi självklart tappar tålamodet och blir gnälliga ibland. Men härom veckan såg jag ett avsnitt av Dr Phil på tv där han hade två mödrar som gäster, som på riktigt hatade sina barn. De hade båda varsin dotter i tioårsåldern, och båda hade fantiserat om att mörda sina döttrar för att slippa dem, och båda utsatte dem för både fysisk och psykisk misshandel. Den ena dottern blev videointervjuad (med blurrat ansikte) och sa att hon älskade sin mamma och bara önskade att hon skulle få tillbringa mer tid med henne, medan mamman satt i studion och sa att hon inte stod ut med sin dotter i mer än fem minuter och hade hon haft en pistol hade hon skjutit henne, och det var så fruktansvärt sorgligt. Det är så lätt att förstöra livet för ett oskyldigt barn, och det stackars barnet vet inget annat och är totalt beroende av föräldrarna.
Och i somras läste jag en bok som mamma fått med nån tidning; "Bara ett barn" av Malin Persson Giolito - och det var förstås bara en roman och inte verklighet, men författaren är även jurist och insatt i tragiska fall med barn, så den var säkert inte helt orimlig. Den handlar om en sjuårig pojke som en lärare upptäcker misshandlas grovt, och *SPOILER ALERT* den alkoholiserade pappan misstänks, men det visar sig att det är (den också alkoholiserade) mamman som misshandlar sonen, bl.a. genom att bränna honom med cigaretter, och i slutet får man följa mammans tankar. Hon säger saker som att hon inte fattat att ungar kunde vara så jobbiga, redan från det att han föddes så skrek han ju bara och krävde saker av henne, han skulle hänga vid hennes bröst och lyftas och skulle bara ha, ha, ha hela tiden.
För min del är det här helt självklara saker. Det säger väl sig självt att när man skaffar barn så får man vara beredd på att sitta fast med en liten totalt beroende varelse och ägna i stort sett all sin tid åt den, dag som natt, och man får räkna med att sova dåligt i minst flera månader, men antagligen flera år - hur kan man inte veta det? Men när jag läste den där boken och såg Dr Phil-avsnittet insåg jag att det tydligen inte är självklart för alla. Hur är en gåta för mig, men tydligen finns det de som inte fattar.
Nu kommer jag spekulera hej vilt, men jag fick lite en känsla av att paret i rummet bredvid oss på BB inte riktigt hade fattat. Deras nyfödde skrek jättemycket, och jag blev förvånad över hur mycket, för i alla fall enligt min erfarenhet är precis nyfödda för det mesta ganska lätta att trösta - de första dagarna tystnar de ganska snabbt så fort de får lite mat eller en ny blöja eller får komma upp i famnen, men deras skrek långa stunder i sträck, ofta. Vi delade badrum med dem, och det var flera gånger när jag kom ut i badrummet som mamman hade blött på toasitsen eller golvet utan att torka upp det (ja, jag vet att man är orörlig efter en förlossning, men hon hade väl kunnat be sin kille/man om hjälp?), lämnat blodigt papper i toaletten, inte spolat, och rent allmänt lämnat det ganska äckligt efter sig. Så helt fördomsfullt började jag undra om det här kanske handlade om personer som kanske inte var så bra föräldrar? Som sagt: jag har inte den blekaste aning, jag pratade aldrig med dem, och såg dem inte mer än en kort glimt genom en öppen dörr någon gång, utan jag drar bara mina egna fördomsfulla slutsatser. Men i vilket fall så började jag undra: de dagar vi låg på BB så fick vi ju sköta oss mer eller mindre själva. När vi bad om hjälp så fick vi hjälp, men det hände ju i stort sett aldrig att någon i personalen kom in till oss och talade om hur vi skulle göra med våra barn om vi inte frågade. Så jag undrade lite: om (när) det kommer in föräldrar som de erfarna barnmorskorna ser inte tar hand om sina barn på ett bra sätt - gör de något då? Eller får de inte?
En gång såg jag att en barnmorska gick omkring med deras barn på armen, och då var barnet lugnt och nöjt och skrek inte, så det var ju inte som att det var något allvarligt fel på det så att det inte gick att lugna det. Så jag undrar: får föräldrar som inte har en aning om hur man ska ta hand om barn någon hjälp om de inte ber om det? Men jag antar att det är mycket en resursfråga också. Sorgligt är det i alla fall att veta att många barn växer upp under dåliga förutsättningar.
Men det fick mig just att tänka på lite saker jag sett och läst om föräldrar och barn under senaste tiden. Man ska ju inte skryta och sådär, men jag tycker nog ändå att jag och Christopher är rätt så bra föräldrar. Våra barn är det absolut viktigaste och vi är lyhörda och försöker verkligen vårt bästa hela tiden, även om vi självklart tappar tålamodet och blir gnälliga ibland. Men härom veckan såg jag ett avsnitt av Dr Phil på tv där han hade två mödrar som gäster, som på riktigt hatade sina barn. De hade båda varsin dotter i tioårsåldern, och båda hade fantiserat om att mörda sina döttrar för att slippa dem, och båda utsatte dem för både fysisk och psykisk misshandel. Den ena dottern blev videointervjuad (med blurrat ansikte) och sa att hon älskade sin mamma och bara önskade att hon skulle få tillbringa mer tid med henne, medan mamman satt i studion och sa att hon inte stod ut med sin dotter i mer än fem minuter och hade hon haft en pistol hade hon skjutit henne, och det var så fruktansvärt sorgligt. Det är så lätt att förstöra livet för ett oskyldigt barn, och det stackars barnet vet inget annat och är totalt beroende av föräldrarna.
Och i somras läste jag en bok som mamma fått med nån tidning; "Bara ett barn" av Malin Persson Giolito - och det var förstås bara en roman och inte verklighet, men författaren är även jurist och insatt i tragiska fall med barn, så den var säkert inte helt orimlig. Den handlar om en sjuårig pojke som en lärare upptäcker misshandlas grovt, och *SPOILER ALERT* den alkoholiserade pappan misstänks, men det visar sig att det är (den också alkoholiserade) mamman som misshandlar sonen, bl.a. genom att bränna honom med cigaretter, och i slutet får man följa mammans tankar. Hon säger saker som att hon inte fattat att ungar kunde vara så jobbiga, redan från det att han föddes så skrek han ju bara och krävde saker av henne, han skulle hänga vid hennes bröst och lyftas och skulle bara ha, ha, ha hela tiden.
För min del är det här helt självklara saker. Det säger väl sig självt att när man skaffar barn så får man vara beredd på att sitta fast med en liten totalt beroende varelse och ägna i stort sett all sin tid åt den, dag som natt, och man får räkna med att sova dåligt i minst flera månader, men antagligen flera år - hur kan man inte veta det? Men när jag läste den där boken och såg Dr Phil-avsnittet insåg jag att det tydligen inte är självklart för alla. Hur är en gåta för mig, men tydligen finns det de som inte fattar.
Nu kommer jag spekulera hej vilt, men jag fick lite en känsla av att paret i rummet bredvid oss på BB inte riktigt hade fattat. Deras nyfödde skrek jättemycket, och jag blev förvånad över hur mycket, för i alla fall enligt min erfarenhet är precis nyfödda för det mesta ganska lätta att trösta - de första dagarna tystnar de ganska snabbt så fort de får lite mat eller en ny blöja eller får komma upp i famnen, men deras skrek långa stunder i sträck, ofta. Vi delade badrum med dem, och det var flera gånger när jag kom ut i badrummet som mamman hade blött på toasitsen eller golvet utan att torka upp det (ja, jag vet att man är orörlig efter en förlossning, men hon hade väl kunnat be sin kille/man om hjälp?), lämnat blodigt papper i toaletten, inte spolat, och rent allmänt lämnat det ganska äckligt efter sig. Så helt fördomsfullt började jag undra om det här kanske handlade om personer som kanske inte var så bra föräldrar? Som sagt: jag har inte den blekaste aning, jag pratade aldrig med dem, och såg dem inte mer än en kort glimt genom en öppen dörr någon gång, utan jag drar bara mina egna fördomsfulla slutsatser. Men i vilket fall så började jag undra: de dagar vi låg på BB så fick vi ju sköta oss mer eller mindre själva. När vi bad om hjälp så fick vi hjälp, men det hände ju i stort sett aldrig att någon i personalen kom in till oss och talade om hur vi skulle göra med våra barn om vi inte frågade. Så jag undrade lite: om (när) det kommer in föräldrar som de erfarna barnmorskorna ser inte tar hand om sina barn på ett bra sätt - gör de något då? Eller får de inte?
En gång såg jag att en barnmorska gick omkring med deras barn på armen, och då var barnet lugnt och nöjt och skrek inte, så det var ju inte som att det var något allvarligt fel på det så att det inte gick att lugna det. Så jag undrar: får föräldrar som inte har en aning om hur man ska ta hand om barn någon hjälp om de inte ber om det? Men jag antar att det är mycket en resursfråga också. Sorgligt är det i alla fall att veta att många barn växer upp under dåliga förutsättningar.
onsdag 30 oktober 2013
Lite uppdateringar
Vi fick hembesök från vår nya BVC-sköterska igår, och hon hade med sig en våg för att kolla tvillingarnas vikt. Då hade Lilly plötsligt gått upp 90 gram, och Flora bara ungefär 10 tror jag det var.
Problemet nu bara är att Flora verkar få ont i magen av ersättningen, och nu har hon dessutom vid några tillfällen kräkts jättemycket, sådär så att det ser ut som att hon kräks upp allting hon fått i sig - det såg ut som att det var typ en halv deciliter när det hände senast. Det är ju lite oroväckande, men vi fick en ny tid på BVC för vägning på fredag, så jag får amma så mycket hon orkar och hålla tummarna.
Och idag var jag hos min käre kiropraktor - han brukade komma till mitt förra jobb en gång i månaden, och så gick jag till honom lite extra ett tag när jag hade problem med en axel. Han har aldrig jobbat på nån såpass nyförlöst förut, och hade lärt sig en gång att det tar sex veckor innan en kropp återhämtat sig efter en graviditet och förlossning, så han tänkte inte ens försöka göra något åt mina bäckensmärtor, vilket ju är förståeligt, för jag är rätt säker på att det är foglossningarna som spökar fortfarande (efter Alfred gick foglossningarna över direkt, men den här gången hänger de kvar och jag hoppas verkligen verkligen att det inte tar för lång tid innan de försvinner), utan bara jobba lite försiktigt på smärtorna högre upp i ryggen.
Han knäckte lite försiktigt några gånger så det knakade bra, vilket han blev nöjd med, så jag hoppas det blir bättre snart (känner av det lite fortfarande, men så fort går det ju inte). Han visade mig också lite stretchövningar jag ska göra, och sa åt mig att skaffa en bättre amningskudde som jag kan lägga ner dem på och inte behöva hålla armarna under. Den jag har nu är en sån där sladdrig variant med frigolitkulor i, så nu letar jag efter en fastare på Blocket.
Och så sa han också att jag får ta det lugnt - alla andra mammor verkar ju alltid vara ute och gå med sina barn, men jag är inte mycket för promenader över huvud taget, och med Alfred prioriterade jag att vara hemma och vila med honom (plus att han hatade vagnen första halvåret), och nu har jag ju för ont för att vilja gå, så han sa att om jag inte vill gå så ska jag inte göra det, utan ge mig rätten att vila och ta det lugnt tills det känns bättre.
Jag har dragit ner på min smärtlindring till bara en Alvedon och en Ibuprofen var sjätte timme nu, och känner av att huden ovanför såret är lite öm, men själva såret gör fortarande inte ont, och den där ömma fläcken till höger har blivit lite bättre.
Tror det var det jag hade att uppdatera om nu! :)
Problemet nu bara är att Flora verkar få ont i magen av ersättningen, och nu har hon dessutom vid några tillfällen kräkts jättemycket, sådär så att det ser ut som att hon kräks upp allting hon fått i sig - det såg ut som att det var typ en halv deciliter när det hände senast. Det är ju lite oroväckande, men vi fick en ny tid på BVC för vägning på fredag, så jag får amma så mycket hon orkar och hålla tummarna.
Och idag var jag hos min käre kiropraktor - han brukade komma till mitt förra jobb en gång i månaden, och så gick jag till honom lite extra ett tag när jag hade problem med en axel. Han har aldrig jobbat på nån såpass nyförlöst förut, och hade lärt sig en gång att det tar sex veckor innan en kropp återhämtat sig efter en graviditet och förlossning, så han tänkte inte ens försöka göra något åt mina bäckensmärtor, vilket ju är förståeligt, för jag är rätt säker på att det är foglossningarna som spökar fortfarande (efter Alfred gick foglossningarna över direkt, men den här gången hänger de kvar och jag hoppas verkligen verkligen att det inte tar för lång tid innan de försvinner), utan bara jobba lite försiktigt på smärtorna högre upp i ryggen.
Han knäckte lite försiktigt några gånger så det knakade bra, vilket han blev nöjd med, så jag hoppas det blir bättre snart (känner av det lite fortfarande, men så fort går det ju inte). Han visade mig också lite stretchövningar jag ska göra, och sa åt mig att skaffa en bättre amningskudde som jag kan lägga ner dem på och inte behöva hålla armarna under. Den jag har nu är en sån där sladdrig variant med frigolitkulor i, så nu letar jag efter en fastare på Blocket.
Och så sa han också att jag får ta det lugnt - alla andra mammor verkar ju alltid vara ute och gå med sina barn, men jag är inte mycket för promenader över huvud taget, och med Alfred prioriterade jag att vara hemma och vila med honom (plus att han hatade vagnen första halvåret), och nu har jag ju för ont för att vilja gå, så han sa att om jag inte vill gå så ska jag inte göra det, utan ge mig rätten att vila och ta det lugnt tills det känns bättre.
Jag har dragit ner på min smärtlindring till bara en Alvedon och en Ibuprofen var sjätte timme nu, och känner av att huden ovanför såret är lite öm, men själva såret gör fortarande inte ont, och den där ömma fläcken till höger har blivit lite bättre.
Tror det var det jag hade att uppdatera om nu! :)
Syskon!
Jag har ju inte riktigt skrivit något om hur Alfred har tagit tvillingarnas ankomst än. Först och främst: han är jättestolt och peppad på dem, och påpekar alltid att han har två systrar (och håller upp två fingrar i luften). Men jag har insett att det som förut var min största oro; hur vi ska ha tid att ge Alfred uppmärksamhet också, kanske inte är det största orosmomentet just nu, utan det största är: hur i hela friden ska vi lyckas skydda båda småfnuttarna från att råka få en smäll av storebror? Det handlar verkligen inte om att han vill göra dem illa (min syster har en berättelse från en kollega där storebror då och då frågar saker som "Vad händer om jag kastar ner lillasyster för trappan?"), för han vill bara klappa, pussa, krama och hålla dem - utan bara om att han inte har en aning om hur ömtåliga de är och var hans lemmar befinner sig när han rör sig. Han kan ju klättra upp i soffan och kasta sig ner till sittande som han alltid gör, eller skutta fram i sängen, men när det ligger en pytteliten bebis eller två där så är det ju risk att någon av dem skadas. Eller när han ska pussa dem och tar tag i huvudet och försöker dra dem mot sig, eller råkar peta in ett finger vid ögonen på dem när han ska klappa dem. Och man kan ju inte bli arg på honom, för han vill ju bara väl, men jag är konstant på helspänn när de är i närheten av varann.
Sen är förstås uppmärksamheten lite av ett problem också. Han har varit totalhispig sen vi kom hem och varit mycket mer gapig och hysterisk och kastat saker omkring sig än han brukar. Helgen var faktiskt lite av en pärs, men nu när han varit på dagis på dagarna och fått leka av sig har det varit lättare, och hemma har Christopher och mormor fått ta största ansvaret för Alfred, och så har jag fått göra det jag kan när jag inte ammar. Tyvärr vill han absolut att jag ska lägga honom som vanligt och ger bara inte upp utan skriker och skriker fast jag inte kan, och det är verkligen inte roligt. Men jag hoppas han vänjer sig snart så allt lugnar ner sig. Jag har börjat berätta för honom att systrarna kommer bli roligare att leka med om ett tag, så han vet att det inte alltid kommer vara likadant.
Och igår när han satt i soffan och tittade på film och jag lyckades lägga ner tvillingarna efter amningen kröp han upp i knät på mig för att pussas och kramas flera gånger, och det var så mysigt!
Det är bara märkligt hur stor han blivit på en dryg vecka! För bara 8-9 dagar sen var han min lilla stora pojke som var så liten och nätt, men nu är han min stora lilla pojke vars händer, armar, ben och hela kropp känns så stor i jämförelse med de här två små fågelungarna jag går och bär på jämt. Så jag försöker röra vid honom så mycket jag kan nu för att liksom vänja mina händer vid både och.
Sen är förstås uppmärksamheten lite av ett problem också. Han har varit totalhispig sen vi kom hem och varit mycket mer gapig och hysterisk och kastat saker omkring sig än han brukar. Helgen var faktiskt lite av en pärs, men nu när han varit på dagis på dagarna och fått leka av sig har det varit lättare, och hemma har Christopher och mormor fått ta största ansvaret för Alfred, och så har jag fått göra det jag kan när jag inte ammar. Tyvärr vill han absolut att jag ska lägga honom som vanligt och ger bara inte upp utan skriker och skriker fast jag inte kan, och det är verkligen inte roligt. Men jag hoppas han vänjer sig snart så allt lugnar ner sig. Jag har börjat berätta för honom att systrarna kommer bli roligare att leka med om ett tag, så han vet att det inte alltid kommer vara likadant.
Och igår när han satt i soffan och tittade på film och jag lyckades lägga ner tvillingarna efter amningen kröp han upp i knät på mig för att pussas och kramas flera gånger, och det var så mysigt!
Det är bara märkligt hur stor han blivit på en dryg vecka! För bara 8-9 dagar sen var han min lilla stora pojke som var så liten och nätt, men nu är han min stora lilla pojke vars händer, armar, ben och hela kropp känns så stor i jämförelse med de här två små fågelungarna jag går och bär på jämt. Så jag försöker röra vid honom så mycket jag kan nu för att liksom vänja mina händer vid både och.
(Bild snodd från moster Johanna)
Tips om babyspråk
Inatt var första gången vi lyckades undvika dubbelamning (för att skona min rygg). Tyvärr har det blivit så illa att det gjorde ont även när jag låg på sidan och bara ammade ett barn i taget, så det hjälpte visserligen inte så mycket, men det var ändå rätt skönt faktiskt. Mellan midnatt och ungefär klockan två ammade de precis omlott: först Flora en halvtimme, och när hon slocknat vaknade Lilly och ville ha mat, så då fick de byta plats, efter en halvtimme slocknade Lilly och Flora vaknade och ville ha osv. Nånstans efter det vaknade Flora och var hungrig samtidigt som Lilly, så då gick Christopher och hämtade ersättning, för det var ett tag sen Flora fått ersättning. Men efter vad jag trodde var ett par minuter hörde jag att Flora grät med "heh-ljudet", och insåg att hon inte alls var hungrig utan var allmänt obekväm. (Jag ska förklara det här alldeles strax.) Och mycket riktigt, när Christopher kollade blöjan hade hon bajsat. Jag blev så nöjd över att jag förstått vad hon velat och sa till Christopher att det var väl tur att hon inte fick mat när det inte var det hon ville ha - sen fick jag veta nu på morgonen att jag visst hade slocknat och hon hade redan fått maten, så hon hade visst fått som hon ville ändå. Men hon ska nog inte få ersättning på nätterna ändå, för nu har hon haft jätteont i magen två nätter i rad, och jag tror det beror på ersättningen för det har kommit direkt efter hon ätit den.
Nu då: "heh-ljudet". Några av er kanske redan känner till det, men om inte: det här är världens bästa grej för småbarnsföräldrar (detta och "The wonder weeks" som jag kommer återkomma till senare)! När Alfred var ett par månader gammal fick vi ett tips av en av Christophers farbröders fru om ett klipp från Oprah. Det var en kvinna från Australien som var gäst, Priscilla Dunstan, som har absolut gehör. När hon fick barn började hon inse att alla barn gör vissa ljud, oavsett nationalitet, och började forska i det. Hon kom fram till fem ljud som alla barn gör upp till ca tre månaders ålder, och de beror helt enkelt på reflexer (som så småningom växer bort). De här ljuden hör man när barnet börjar gnälla (olika tydligt hos olika barn såklart), före de blir så frustrerade att de bara skriker, och de är och betyder:
- neh = hungrig (ljudet kommer sig av att barnet försöker suga och då bildas neh-ljudet med tungan upp i gommen)
- eh = behöver rapa (ont i övre delen av magen)
- eairh = behöver bajsa (ont i nedre delen av magen)
- heh = allmänt obekväm (t.ex. behöver ny blöja, för varm, för kall)
- owh = trött
Och det stämmer! Det är så sjukt coolt! Här är ett par länkar om ni vill se eller läsa mer:
Dunstan på Oprah (obs: YouTube-länkarna plockas bort med jämna mellanrum av både Oprah och Dunstan, men det går alltid söka fram nån annan länk)
Dunstan på The Parenting Channel
Priscilla Dunstans Baby Language official
Nu då: "heh-ljudet". Några av er kanske redan känner till det, men om inte: det här är världens bästa grej för småbarnsföräldrar (detta och "The wonder weeks" som jag kommer återkomma till senare)! När Alfred var ett par månader gammal fick vi ett tips av en av Christophers farbröders fru om ett klipp från Oprah. Det var en kvinna från Australien som var gäst, Priscilla Dunstan, som har absolut gehör. När hon fick barn började hon inse att alla barn gör vissa ljud, oavsett nationalitet, och började forska i det. Hon kom fram till fem ljud som alla barn gör upp till ca tre månaders ålder, och de beror helt enkelt på reflexer (som så småningom växer bort). De här ljuden hör man när barnet börjar gnälla (olika tydligt hos olika barn såklart), före de blir så frustrerade att de bara skriker, och de är och betyder:
- neh = hungrig (ljudet kommer sig av att barnet försöker suga och då bildas neh-ljudet med tungan upp i gommen)
- eh = behöver rapa (ont i övre delen av magen)
- eairh = behöver bajsa (ont i nedre delen av magen)
- heh = allmänt obekväm (t.ex. behöver ny blöja, för varm, för kall)
- owh = trött
Och det stämmer! Det är så sjukt coolt! Här är ett par länkar om ni vill se eller läsa mer:
Dunstan på Oprah (obs: YouTube-länkarna plockas bort med jämna mellanrum av både Oprah och Dunstan, men det går alltid söka fram nån annan länk)
Dunstan på The Parenting Channel
Priscilla Dunstans Baby Language official
tisdag 29 oktober 2013
Lite om kroppen efter förlossningen
Det här med att ha två kroppsdelar som ena dagen är ungefär i storlek med grapefrukter, och nästa dag är de stora som honungsmeloner... Tur att mina barn behöver äta mycket, för det är verkligen risk för mjölkstockning mest hela tiden här. Funderar på att köpa en bröstpump, för jag har jättesvårt att få ut något med händerna bara, och vi ska ju försöka flaskmata lite på nätterna även efter vi förhoppningsvis slipper ersättningen.
Det är så skönt att magen blivit mindre: igår var jag helt lycklig för att jag kunde böja mig framåt i duschen och tvätta mig ända nere på smalbenen utan besvär! Sen är det ju andra saker som inte är riktigt bra än, men det kommer ju bli bättre. De senaste dagarna har jag haft svinont nedanför svanken med ilningar ner i höger skinka, så jag antar att det är foglossningar med ischiassmärta som sitter kvar, och foglossningar kan ju ta tid innan de går över, men jag har hopp. Blygdbenet kände jag av lite igår också, men inte så farligt. Sen får jag så fruktansvärt ont uppe i ryggen, strax till höger om vänster skulderblad när jag ligger och dubbelammar, och ibland även när jag sitter i soffan och dubbelammar, och ibland gör smärtan att jag har svårt att andas. Men jag har fått en tid hos min kiropraktor imorgon, så han ska se om jag har en låsning som han kan åtgärda - mina andra smärtor är det lite för tidigt att titta på eftersom min kropp inte har haft mer än en knapp vecka på sig att återhämta sig. Jag går ju på smärtstillande fortfarande; de första dagarna tog jag Citodon, Alvedon och Ibuprofen var sjätte timme, men sen slutade jag med Citodon och gick över på två Alvedon och en Ibuprofen, och nu har jag trappat ner till en Alvedon och en Ibuprofen bara, för jag känner knappt av såret alls, utan bara den där fläcken till höger. Det märkliga är bara att tabletterna hjälper inte ett endaste dugg mot ryggsmärtorna! Jag förstår inte det. Jag trodde att smärtstillande tabletter skulle blockera smärtsignaler till hjärnan, och då borde det väl inte spela någon roll var de kommer från, men uppenbarligen inte.
Och det jag hade mest besvär av de första dagarna efter förlossningen var tarmarna. Jag hade så mycket gaser i magen att jag kunde se exakt var tarmarna låg, för magen blev helt knölig, och det var som att det sparkade mer i magen än vad det gjorde när tvillingarna var där inne. Det har i alla fall lugnat sig nu, så nu är magen mest lite stor och mjuk.
Just ja, jag glömde nämna i inlägget om förlossningen att vi inte fick donera navelsträngsblod. Det var lite oklart exakt varför, för två olika personer gav olika skäl: antingen var det för att de hade för ont om personal som kunde samla ihop blodet, eller så var det för att de aldrig gör det vid duplexgraviditeter. Men det var en som sa att de får in så det räcker ändå, så det var väl okej ändå då.
P.S. Jag fick lite mjölkstockningskänningar i båda brösten efter jag skrivit och kämpade som ett djur för att pumpa ut. Efter en evighet hade jag fått ut ungefär 30 ml, från båda totalt, men en hel del läckte och rann ut över mina händer och trasan jag hade under. Pust.
Det är så skönt att magen blivit mindre: igår var jag helt lycklig för att jag kunde böja mig framåt i duschen och tvätta mig ända nere på smalbenen utan besvär! Sen är det ju andra saker som inte är riktigt bra än, men det kommer ju bli bättre. De senaste dagarna har jag haft svinont nedanför svanken med ilningar ner i höger skinka, så jag antar att det är foglossningar med ischiassmärta som sitter kvar, och foglossningar kan ju ta tid innan de går över, men jag har hopp. Blygdbenet kände jag av lite igår också, men inte så farligt. Sen får jag så fruktansvärt ont uppe i ryggen, strax till höger om vänster skulderblad när jag ligger och dubbelammar, och ibland även när jag sitter i soffan och dubbelammar, och ibland gör smärtan att jag har svårt att andas. Men jag har fått en tid hos min kiropraktor imorgon, så han ska se om jag har en låsning som han kan åtgärda - mina andra smärtor är det lite för tidigt att titta på eftersom min kropp inte har haft mer än en knapp vecka på sig att återhämta sig. Jag går ju på smärtstillande fortfarande; de första dagarna tog jag Citodon, Alvedon och Ibuprofen var sjätte timme, men sen slutade jag med Citodon och gick över på två Alvedon och en Ibuprofen, och nu har jag trappat ner till en Alvedon och en Ibuprofen bara, för jag känner knappt av såret alls, utan bara den där fläcken till höger. Det märkliga är bara att tabletterna hjälper inte ett endaste dugg mot ryggsmärtorna! Jag förstår inte det. Jag trodde att smärtstillande tabletter skulle blockera smärtsignaler till hjärnan, och då borde det väl inte spela någon roll var de kommer från, men uppenbarligen inte.
Och det jag hade mest besvär av de första dagarna efter förlossningen var tarmarna. Jag hade så mycket gaser i magen att jag kunde se exakt var tarmarna låg, för magen blev helt knölig, och det var som att det sparkade mer i magen än vad det gjorde när tvillingarna var där inne. Det har i alla fall lugnat sig nu, så nu är magen mest lite stor och mjuk.
Just ja, jag glömde nämna i inlägget om förlossningen att vi inte fick donera navelsträngsblod. Det var lite oklart exakt varför, för två olika personer gav olika skäl: antingen var det för att de hade för ont om personal som kunde samla ihop blodet, eller så var det för att de aldrig gör det vid duplexgraviditeter. Men det var en som sa att de får in så det räcker ändå, så det var väl okej ändå då.
P.S. Jag fick lite mjölkstockningskänningar i båda brösten efter jag skrivit och kämpade som ett djur för att pumpa ut. Efter en evighet hade jag fått ut ungefär 30 ml, från båda totalt, men en hel del läckte och rann ut över mina händer och trasan jag hade under. Pust.
Gravidhjärnan hänger kvar
Efter man har fött barn blöder man, oavsett om man fött vaginalt eller med kejsarsnitt, eftersom man blöder från såret där moderkakan satt - eller plural då i mitt fall.
Men att ha fått njuta av att slippa ha mens i nio månader plus att ha lidit av gravidhjärna ungefär lika länge kan få sina konsekvenser. Igår när jag ätit middag insåg jag - eller kände snarare - att jag glömt sätta på mig en binda när jag var på toa före maten. Tur att vi ändå måste tvätta hela tiden.
Men att ha fått njuta av att slippa ha mens i nio månader plus att ha lidit av gravidhjärna ungefär lika länge kan få sina konsekvenser. Igår när jag ätit middag insåg jag - eller kände snarare - att jag glömt sätta på mig en binda när jag var på toa före maten. Tur att vi ändå måste tvätta hela tiden.
måndag 28 oktober 2013
Lite film
Lilly fick testa napp för första gången i morse. Alfred har alltid vägrat napp och istället haft bröstet som tröst, men med två barn känns det lite övermäktigt, så vi ska försöka introducera nappar så smått. Flora var mer skeptisk än så länge.
Amning och viktnedgång
Okej, jag är officiellt för nojig.
Vi gav ju tvillingarna ersättning var fjärde timme från i torsdags, och de sa på BB att vi antagligen kunde sluta med det när mjölken runnit till och amningen gick bra, och eftersom båda dessa saker hänt så gav vi inte så mycket ersättning igår - också på grund av att framför allt Lilly inte ville ha den, hon spottade ut i stort sett allt Christopher fick i henne. Flora gick okej, men det var inte jättepoppis hos henne heller.
I morse vid 6-tiden vaknade jag efter att båda tvillingarna legat vid mina bröst sen 4 ungefär, och jag alltså legat blickstilla uppallad på kuddar, försökte resa mig för att lägga dem ifrån mig, och började gråta för att det gjorde så sabla ont i ryggen. Så när Lilly sov större delen av förmiddagen var jag först ganska tacksam, men sen började jag bli lite orolig för att hon knappt ätit, så jag lade henne till bröstet fast hon sov strax innan vi fått en tid på BVC klockan 14. Sen när vi vägde dem visade det sig att Flora bara gått upp ungefär 30 gram sen sista vägningen i fredags, och Lilly hade gått ner 50! Så jag lade båda barnen till brösten direkt (och båda började suga, men somnade fort båda två), och lät Lilly ligga kvar vid bröstet även när vi gick ut och gick till apoteket och lite grejer (täckte för bröstet såklart, men lämnade ett hål så hon kunde äta). Hon sov dock igenom det mesta, även tanterna som var helt fascinerade över att vi hade tvillingar (en trodde först inte att det var riktiga barn vi gick och bar på..!).
BVC-sköterskan sa förstås att vi skulle fortsätta med ersättning, samt amma så mycket jag kan, och störa dem även om de sover så vi inte hamnar i en ond cirkel där de inte orkar äta.
Så när vi kom hem lade jag Lilly till bröstet, men hon stensov och ville inte ta det, så jag pumpade ut några milliliter (för hand, vilket är skitsvårt av någon anledning) och försökte ge henne i kopp, men hon gjorde bara en äcklad min och ville inte äta. Jag kämpade på ett tag men fick knappt i henne nånting, lade sen tillbaka henne till bröstet och lyckades få henne att ta det och börja suga, men märkte snart att hon inte svalde allt, utan en del rann ut. Vid det här laget var jag helt förstörd och började gråta och sa åt Christopher att ringa BB (de sa att vi fick ringa när vi vill, dygnet runt), för jag kunde inte ringa för jag grät för mycket. Jag tänkte att vi kanske kunde åka tillbaka och få hjälp med att mata dem, men var typ övertygad om att de skulle säga åt oss att de måste tvångsomhänderta och sondmata tvillingarna eftersom jag skulle ha ihjäl dem.
Christopher pratade länge med en barnmorska som vi hade en dag, och när han sen kom och rapporterade så var såklart allt lugnt: om Lilly knappt ätit på hela dagen kommer hon köra ett race inatt, och att vi gärna kan strunta i kopp och använda flaska istället eftersom amningen kommit igång, och att jag inte ska försöka mig på dubbelamning än för att det är för jobbigt för mig, utan att jag ammar en och Christopher flaskmatar den andra.
Så jag behöver som vanligt andas djupt och ta det lite lugnt och inte freaka ur på en gång. Nu när jag skriver de här sista meningarna ligger Lilly och suger förnöjt på mitt bröst och jag har just lagt ner Flora efter att hon ätit.
Vi gav ju tvillingarna ersättning var fjärde timme från i torsdags, och de sa på BB att vi antagligen kunde sluta med det när mjölken runnit till och amningen gick bra, och eftersom båda dessa saker hänt så gav vi inte så mycket ersättning igår - också på grund av att framför allt Lilly inte ville ha den, hon spottade ut i stort sett allt Christopher fick i henne. Flora gick okej, men det var inte jättepoppis hos henne heller.
I morse vid 6-tiden vaknade jag efter att båda tvillingarna legat vid mina bröst sen 4 ungefär, och jag alltså legat blickstilla uppallad på kuddar, försökte resa mig för att lägga dem ifrån mig, och började gråta för att det gjorde så sabla ont i ryggen. Så när Lilly sov större delen av förmiddagen var jag först ganska tacksam, men sen började jag bli lite orolig för att hon knappt ätit, så jag lade henne till bröstet fast hon sov strax innan vi fått en tid på BVC klockan 14. Sen när vi vägde dem visade det sig att Flora bara gått upp ungefär 30 gram sen sista vägningen i fredags, och Lilly hade gått ner 50! Så jag lade båda barnen till brösten direkt (och båda började suga, men somnade fort båda två), och lät Lilly ligga kvar vid bröstet även när vi gick ut och gick till apoteket och lite grejer (täckte för bröstet såklart, men lämnade ett hål så hon kunde äta). Hon sov dock igenom det mesta, även tanterna som var helt fascinerade över att vi hade tvillingar (en trodde först inte att det var riktiga barn vi gick och bar på..!).
BVC-sköterskan sa förstås att vi skulle fortsätta med ersättning, samt amma så mycket jag kan, och störa dem även om de sover så vi inte hamnar i en ond cirkel där de inte orkar äta.
Så när vi kom hem lade jag Lilly till bröstet, men hon stensov och ville inte ta det, så jag pumpade ut några milliliter (för hand, vilket är skitsvårt av någon anledning) och försökte ge henne i kopp, men hon gjorde bara en äcklad min och ville inte äta. Jag kämpade på ett tag men fick knappt i henne nånting, lade sen tillbaka henne till bröstet och lyckades få henne att ta det och börja suga, men märkte snart att hon inte svalde allt, utan en del rann ut. Vid det här laget var jag helt förstörd och började gråta och sa åt Christopher att ringa BB (de sa att vi fick ringa när vi vill, dygnet runt), för jag kunde inte ringa för jag grät för mycket. Jag tänkte att vi kanske kunde åka tillbaka och få hjälp med att mata dem, men var typ övertygad om att de skulle säga åt oss att de måste tvångsomhänderta och sondmata tvillingarna eftersom jag skulle ha ihjäl dem.
Christopher pratade länge med en barnmorska som vi hade en dag, och när han sen kom och rapporterade så var såklart allt lugnt: om Lilly knappt ätit på hela dagen kommer hon köra ett race inatt, och att vi gärna kan strunta i kopp och använda flaska istället eftersom amningen kommit igång, och att jag inte ska försöka mig på dubbelamning än för att det är för jobbigt för mig, utan att jag ammar en och Christopher flaskmatar den andra.
Så jag behöver som vanligt andas djupt och ta det lite lugnt och inte freaka ur på en gång. Nu när jag skriver de här sista meningarna ligger Lilly och suger förnöjt på mitt bröst och jag har just lagt ner Flora efter att hon ätit.
BB-tiden
Förra inlägget började bli långt, och jag fick dessutom slut på ord, så det fick brytas där. Men tvillingarna sover fortfarande, så jag kör väl vidare lite i ett nytt inlägg.
Operationen var över 13.37, och jag minns ärligt talat inte så mycket mer av vad som hände. Christopher satt med tvillingarna i famnen minns jag, men jag antar att han lade över dem i den där plastvagnen man får när jag var klar och rullades iväg till uppvakningsavdelningen. Och jag antar att jag fick upp dem vid mina bröst när jag låg där, men allt är väldigt suddigt. Eller jo, det fick jag ju, för jag minns att Floras lilla huvud höjdes varje gång blodtrycksmanchetten spändes åt runt min högra arm, och att de var tvungna att flytta henne lite när de skulle kolla om det var nåt fel på apparaten när mitt blodtryck plötsligt sköt i höjden upp mot 200 i övertrycket och 100 i undertrycket. Ingen kom fram till varför, för jag kände inte att jag hade särskilt ont, men sköterskorna pratade både med gynekolog och narkosläkaren Mirjam för att se om jag behövde medicin, men de bestämde att det räckte att övervaka och avvakta. Och det sjönk ner till normalt igen efter någon timme. Vi fick komma upp på vårt egna rum nånstans närmare klockan fyra när jag kunde röra benen igen, även om en fot fortfarande kändes bortdomnad.
Dagarna flöt liksom ihop, så jag har inga distinkta minnen av vad som hände när, men de saker som hände var väl ungefär att jag fick morfin i infarten i höger hand lite då och då, och andra smärtstillande tabletter var sjätte timme, en spruta blodförtunnande i benet framåt kvällen eftersom jag är över 40 och blivit snittad (tydligen kriterier som ökar risken för blodpropp) och den fantastiska barnmorskan Marie kom in och skulle ha mig att ställa mig upp för att se om hon skulle ta bort katetern samma kväll eller nästa morgon. Jag fick en gåstol att hålla mig i, men det gjorde så ont när jag kom upp att jag var tvungen att sätta mig igen och djupandas för att inte kräkas av smärta - efter Alfred hade jag inga problem att komma upp och gå och kissa, men det kanske hade gått fler timmar då, jag minns inte, eller så berodde det på att magen var så mycket större den här gången, den hade väl frestats på mer. I vilket fall lämnade vi katetern (som inte var obehaglig längre, som tur var) till nästa morgon. Då gick det bra att gå på toa efteråt. Jag har - fortfarande - väldigt ont i en fläck till höger om såret, men i själva såret gör det inte särskilt ont, och så får jag ont i ryggen av att ligga så stilla och amma större delen av nätterna, men jag känner mig ändå ganska förskonad från några större postoperativa smärtor.
Det om mig ungefär. Nu barnen!
Båda barnen började suga bra och mycket ganska så fort, alla barnmorskorna som hade hand om oss var nöjda med dem. Lilly hade lite svårt att få grepp ibland och försökte suga in bröstvårtan i munnen istället för att kasta sig över den och liksom hugga in den, som Flora snabbt blev bättre på, så det kunde göra lite ont, men sen fick hon bra grepp ändå. De ammade gärna samtidigt, och det var ju det jag ville innan, men jag har upptäckt ett par grejer som är jobbiga med det: jag sitter totalt fast, så om en av dem gör något så enkelt som att tappa taget om bröstvårtan har jag inte ens en hand ledig att hjälpa henne få grepp igen. Att komma åt att dricka vatten: omöjligt utan hjälp. Jag låg helt blickstilla i timmar under nätterna och fick ont överallt, och sen när de sov gott och släppt brösten var det hopplöst att lägga undan dem också, för jag var i så fall tvungen att lyfta dem med en hand var. Så kort sagt: Christopher fick vara min slav. Så jag är inte helt säker på att jag längre vill att de ska amma samtidigt jämt, fast nu sen vi kom hem har de faktiskt velat det större delen av tiden, så det kanske blir så ändå.
Flickorna gick ner lite för mycket (10% och 8%), så vi fick börja ge dem ersättning med kopp var fjärde timme på torsdagen tills min mjölk kommer igång ordentligt. Vi har fortsatt med det hemma, men idag har vi slarvat, för båda har ammat så bra. Tyvärr har vi inte kunnat väga dem än, men jag ska ringa BVC direkt imorgon.
Vi hade ett gäng olika barnmorskor som tog hand om oss, och alla var fantastiska på sina sätt, så vi hade det väldigt bra. Maten var helt okej, och bara en sån sak som att jag äntligen kan äta frukost utan att må illa: uuunderbart!
Operationen var över 13.37, och jag minns ärligt talat inte så mycket mer av vad som hände. Christopher satt med tvillingarna i famnen minns jag, men jag antar att han lade över dem i den där plastvagnen man får när jag var klar och rullades iväg till uppvakningsavdelningen. Och jag antar att jag fick upp dem vid mina bröst när jag låg där, men allt är väldigt suddigt. Eller jo, det fick jag ju, för jag minns att Floras lilla huvud höjdes varje gång blodtrycksmanchetten spändes åt runt min högra arm, och att de var tvungna att flytta henne lite när de skulle kolla om det var nåt fel på apparaten när mitt blodtryck plötsligt sköt i höjden upp mot 200 i övertrycket och 100 i undertrycket. Ingen kom fram till varför, för jag kände inte att jag hade särskilt ont, men sköterskorna pratade både med gynekolog och narkosläkaren Mirjam för att se om jag behövde medicin, men de bestämde att det räckte att övervaka och avvakta. Och det sjönk ner till normalt igen efter någon timme. Vi fick komma upp på vårt egna rum nånstans närmare klockan fyra när jag kunde röra benen igen, även om en fot fortfarande kändes bortdomnad.
Det om mig ungefär. Nu barnen!
söndag 27 oktober 2013
Förlossningen
Nu har jag för första gången sen vi kom hem öppnat datorn (och inte bara mobilen), och dessutom ligger tvillingarna och sover tillsammans i vagninsatsen på golvet i vardagsrummet - Alfred låg i stort sett aldrig och sov för sig själv när han var pytteliten, så jag är helt fascinerad över att ha båda händerna fria, nu när jag har tvillingar dessutom! Sen vet jag i och för sig av erfarenhet från Alfred och en del kompisars barn att de första två veckorna (när pappan oftast är hemma) brukar allt vara så lugnt och stilla, och det är först när pappan börjar jobba igen som skrikandet och krånglandet börjar, så vi får väl se om lugnet håller i sig. Min mamma är en stark anhängare av åsikten att andra barnet alltid är lättare och lugnare, men om samma gäller när man får andra och tredje på en gång har jag ingen aning om, så det blir också att vänta och se. Ibland verkar de ju faktiskt bli lugna av att ligga bredvid varann, så det verkar ju bra.
Jag tänkte att jag kanske skulle försöka sammanfatta förlossningen och BB-tiden lite kort (som om jag kan skriva kortfattat...) nu när jag har en liten stund för mig själv - Alfred och Christopher är iväg på en stor lekplats, och mamma har fixat bäddning och städat undan lite.
Vi börjar med förlossningen, så får vi se hur långt jag hinner.
Jag var ju orolig att jag skulle bli nervös innan operationen, men det blev jag faktiskt inte. Vi åkte in, jag fick en säng i en sal vid tiotiden med de andra som också skulle snittas samma dag, med skärmar runt om, fick byta om till den väldigt osmickrande men ack så sköna sjukhusskjortan, fick infarter i båda handryggarna, fick ett sockerdropp i den ena, och sen satt/halvlåg vi där och väntade. Vid tjugo i elva rullades mamman före mig i kö iväg, men jag minns inte vad klockan var när barnmorskan kom och hämtade mig för att sätta urinkatetern - vilket var ett tecken på att det inte var så långt kvar till min tur. Jag haltade iväg med henne med världens mest ovärda foglossning, och fick katetern. När jag kom tillbaka till sängen kändes det omedelbart som att jag höll på att kissa på mig. Jag fick lite smått panik och visste inte om det var rätt eller fel, om jag skulle hålla emot eller släppa efter - jag fick en kateter när Alfred föddes också, men då var jag ju mitt uppe i värkar och hade liksom värre saker att tänka på. Jag provade att släppa efter lite, men då kändes det som att det läckte, och allt var oerhört obehagligt faktiskt. Barnmorskan kom och kollade och sa att den satt som den skulle, men att det nog läckte lite, så jag fick en binda. Men under den knappa timme eller vad det var som jag fick fortsätta vänta var den där sabla katetern allt jag kunde tänka på. Ingen hit alltså.
Sen fick Christopher en blå overall av nåt slag och så rullades jag ner mot operationssalen nånstans runt halv ett. Jag hade ju läst att det skulle vara så mycket personal med eftersom jag skulle föda tvillingar, men jag tyckte nog inte att det kändes som så många fler än när Alfred föddes. Men det var två narkosläkare, två barnmorskor, två operatörer (kirurger), en sjuksköterska och säkert några fler som jag glömt. Den ena narkosläkaren, ena barnmorskan och ena operatören hade vi träffat innan, så det kändes skönt. Narkosläkaren Mirjam stod när hon var klar med att lägga spinalbedövningen hela tiden vid mitt huvud och pratade med mig, och däruppe behövde hon inte ha munskydd, så hon kändes som en väldigt skön och välbehövlig länk till både verkligheten och allt som hände. För när jag väl låg där på bordet och kände mina ben domna bort mer och mer så började allt kännas obehagligt. Det är svårt att beskriva varför, men då blev jag nog lite rädd. Det hade varit så mycket prat om att mitt blodtryck kunde falla så jag kunde må illa, jag låg där med båda armarna utsträckta åt varsitt håll, jag kunde inte känna min underkropp, någon skulle strax börja skära i mig, ett helt nytt liv skulle börja (ja, eller fem då kanske; mitt, Christophers, Alfreds och båda tvillingarnas).
Den där operationslampan som skulle kunna spegla vad som hände var förresten riktad så den inte speglade ett enda dugg, men det gjorde inget, det var tillräckligt läskigt ändå, faktiskt.
Alla i personalen sa sina namn och operatören sa tiden (12.51) och så började operationen. Mirjam, sköterskan och barnmorskan Helen som vi "kände" stod och pratade med oss, och efter en stund frågade jag Mirjam vad som hände, hur långt de kommit, och efter en liten stund sa hon "Nu har de fått ut ett ben!". Och klockan 13.02 var plötsligt första bebisen ute! Det tog någon sekund kanske (= en evighet) och sen hörde jag ett litet ynkligt skrik, och min hals tjocknade till och tårarna började rinna.
Operatören hade inte kunnat lova att hon skulle veta om det var ettan eller tvåan som kom ut först, för min konstiga bild av att bebisarna hade hur mycket plats som helst och låg i nån sorts ring runt min mage var ju förstås långt från verkligheten - på riktigt låg de ju helt hopmosade därinne och när en kirurg stack in en hand genom det lilla snittet och kände en fot kunde hon ju inte veta vems det var.
Men när de lyfte fram det lilla lilla ynkliga knytet som var nästan vitblått av kladdigt fosterfett och med blont hår som drog lite åt det röda hållet i ljuset därinne tyckte jag nog att det såg ut som en Flora Bella eftersom min syster som andranamnet Bella kommer från hade lite röda inslag i sitt blonda hår. (Vi fick bekräftat av vikten sen också att det faktiskt var ettan som kom ut först.)
Hon fick ligga på mitt bröst i två minuter ungefär tills hon började bli kall (det var svårt att komma åt att röra vid henne eftersom mina armar var fast i diverse nålar och sladdar), och 13.05 var tvåan ute och fick komma till mig istället i ett par minuter innan barnmorskorna och Christopher gick iväg med dem för navelsträngsklippning, apgar-test och K-vitaminspruta. Kvar låg jag med känslor som inte ens går att beskriva. Jag hade precis fått två barn till, jag kände hur de bökade och slet i min mage (det gjorde såklart inte ont, men det kändes att de höll på), min högra axel hade börjat värka, min mun var torr... och jag hade just fått två barn till. Två barn till.
Jag tänkte att jag kanske skulle försöka sammanfatta förlossningen och BB-tiden lite kort (som om jag kan skriva kortfattat...) nu när jag har en liten stund för mig själv - Alfred och Christopher är iväg på en stor lekplats, och mamma har fixat bäddning och städat undan lite.
Vi börjar med förlossningen, så får vi se hur långt jag hinner.
Jag var ju orolig att jag skulle bli nervös innan operationen, men det blev jag faktiskt inte. Vi åkte in, jag fick en säng i en sal vid tiotiden med de andra som också skulle snittas samma dag, med skärmar runt om, fick byta om till den väldigt osmickrande men ack så sköna sjukhusskjortan, fick infarter i båda handryggarna, fick ett sockerdropp i den ena, och sen satt/halvlåg vi där och väntade. Vid tjugo i elva rullades mamman före mig i kö iväg, men jag minns inte vad klockan var när barnmorskan kom och hämtade mig för att sätta urinkatetern - vilket var ett tecken på att det inte var så långt kvar till min tur. Jag haltade iväg med henne med världens mest ovärda foglossning, och fick katetern. När jag kom tillbaka till sängen kändes det omedelbart som att jag höll på att kissa på mig. Jag fick lite smått panik och visste inte om det var rätt eller fel, om jag skulle hålla emot eller släppa efter - jag fick en kateter när Alfred föddes också, men då var jag ju mitt uppe i värkar och hade liksom värre saker att tänka på. Jag provade att släppa efter lite, men då kändes det som att det läckte, och allt var oerhört obehagligt faktiskt. Barnmorskan kom och kollade och sa att den satt som den skulle, men att det nog läckte lite, så jag fick en binda. Men under den knappa timme eller vad det var som jag fick fortsätta vänta var den där sabla katetern allt jag kunde tänka på. Ingen hit alltså.
Sen fick Christopher en blå overall av nåt slag och så rullades jag ner mot operationssalen nånstans runt halv ett. Jag hade ju läst att det skulle vara så mycket personal med eftersom jag skulle föda tvillingar, men jag tyckte nog inte att det kändes som så många fler än när Alfred föddes. Men det var två narkosläkare, två barnmorskor, två operatörer (kirurger), en sjuksköterska och säkert några fler som jag glömt. Den ena narkosläkaren, ena barnmorskan och ena operatören hade vi träffat innan, så det kändes skönt. Narkosläkaren Mirjam stod när hon var klar med att lägga spinalbedövningen hela tiden vid mitt huvud och pratade med mig, och däruppe behövde hon inte ha munskydd, så hon kändes som en väldigt skön och välbehövlig länk till både verkligheten och allt som hände. För när jag väl låg där på bordet och kände mina ben domna bort mer och mer så började allt kännas obehagligt. Det är svårt att beskriva varför, men då blev jag nog lite rädd. Det hade varit så mycket prat om att mitt blodtryck kunde falla så jag kunde må illa, jag låg där med båda armarna utsträckta åt varsitt håll, jag kunde inte känna min underkropp, någon skulle strax börja skära i mig, ett helt nytt liv skulle börja (ja, eller fem då kanske; mitt, Christophers, Alfreds och båda tvillingarnas).
Den där operationslampan som skulle kunna spegla vad som hände var förresten riktad så den inte speglade ett enda dugg, men det gjorde inget, det var tillräckligt läskigt ändå, faktiskt.
Alla i personalen sa sina namn och operatören sa tiden (12.51) och så började operationen. Mirjam, sköterskan och barnmorskan Helen som vi "kände" stod och pratade med oss, och efter en stund frågade jag Mirjam vad som hände, hur långt de kommit, och efter en liten stund sa hon "Nu har de fått ut ett ben!". Och klockan 13.02 var plötsligt första bebisen ute! Det tog någon sekund kanske (= en evighet) och sen hörde jag ett litet ynkligt skrik, och min hals tjocknade till och tårarna började rinna.
Operatören hade inte kunnat lova att hon skulle veta om det var ettan eller tvåan som kom ut först, för min konstiga bild av att bebisarna hade hur mycket plats som helst och låg i nån sorts ring runt min mage var ju förstås långt från verkligheten - på riktigt låg de ju helt hopmosade därinne och när en kirurg stack in en hand genom det lilla snittet och kände en fot kunde hon ju inte veta vems det var.
Men när de lyfte fram det lilla lilla ynkliga knytet som var nästan vitblått av kladdigt fosterfett och med blont hår som drog lite åt det röda hållet i ljuset därinne tyckte jag nog att det såg ut som en Flora Bella eftersom min syster som andranamnet Bella kommer från hade lite röda inslag i sitt blonda hår. (Vi fick bekräftat av vikten sen också att det faktiskt var ettan som kom ut först.)
Hon fick ligga på mitt bröst i två minuter ungefär tills hon började bli kall (det var svårt att komma åt att röra vid henne eftersom mina armar var fast i diverse nålar och sladdar), och 13.05 var tvåan ute och fick komma till mig istället i ett par minuter innan barnmorskorna och Christopher gick iväg med dem för navelsträngsklippning, apgar-test och K-vitaminspruta. Kvar låg jag med känslor som inte ens går att beskriva. Jag hade precis fått två barn till, jag kände hur de bökade och slet i min mage (det gjorde såklart inte ont, men det kändes att de höll på), min högra axel hade börjat värka, min mun var torr... och jag hade just fått två barn till. Två barn till.
lördag 26 oktober 2013
Ersättningsmatning
Flora är inte jättepeppad på ersättningen tvillingarna ska få var fjärde timme tills de gått upp mer i vikt...
Mindre mage
En del mage har jag kvar förstås, men det är obeskrivligt skönt att den är mindre!
Idag kom tarmarna äntligen igång lite efter fem dagars total inaktivitet, vilket också var väldigt skönt. Det gör inte så ont i såret, det kliar mest, men det gör väldigt ont på en punkt strax till höger om såret, och det är tydligen ganska vanligt.
Mycket ammande är det nu, har just en liten paus för att borsta tänderna, så jag hinner inte skriva så mycket. Återkommer!
fredag 25 oktober 2013
Hemgång
Det är ju som en egen värld att ligga på BB; timmarna flyter in i varann och försvinner, och man gör inte mycket annat än att försöka få barnen att få till amningen, försöker vila själv och stoppa i sig det som barnmorskorna kommer med till en (i mitt fall morfininjektioner första dygnet och då och nu smärtstillande tabletter var sjätte timme, blodförtunnande spruta i benet en gång per dygn, nån sorts paraffinshot som är mjukgörande för tarmarna och diverse tabletter och grejer som är bra för allt möjligt), och så mat då. Och så är det ju tester av barnen; PKU-test för ovanliga sjukdomar, hörseltest, bilirubinmätningar, vägningar etc. Alla tester hittills har varit perfekta, vi väntar bara på svar från PKU:n inom någon vecka. Och så har de gått ner lite för mycket i vikt, så sen igår eftermiddags får de 15-30 ml ersättning var fjärde timme, och nu har de vänt uppåt igen: en försiktig viktuppgång, men ändå en uppgång.
Själva operationen i tisdags tror jag att jag återkommer till, och kör istället några fler foton nu. Om knappt två timmar åker vi hem till verkligheten och börjar jobba på att hålla både storebror och småsystrarna glada och mätta på både mat och kärlek!
Själva operationen i tisdags tror jag att jag återkommer till, och kör istället några fler foton nu. Om knappt två timmar åker vi hem till verkligheten och börjar jobba på att hålla både storebror och småsystrarna glada och mätta på både mat och kärlek!
Alfred med Flora i onsdags
Alfred med hungrig Lilly igår (torsdag)
Testar amningskudden. Tycker den är lite sladdrig, men med lite träning och extra kuddar ska den nog funka.
Systrarna
torsdag 24 oktober 2013
Lite bilder
Har inte riktigt ork att skriva så mycket än, men här kommer i alla fall lite bilder! Vi är kvar på BB tills imorgon, tänker vi, för jag har fortfarande ganska ont i magen (tarmarna sparkar mer än bebisarna gjorde...), och det är skönt om vi vet att amningen funkar ordentligt innan vi åker hem.
Förberedd inför snittet
Stolt pappa som får hålla båda flickorna medan jag blir hopsydd och fixad
Massa fötter
Flora och Lilly
Vana att vara nära varann
Mycket stolt storebror Alfred!
tisdag 22 oktober 2013
Nu är de ute!
Klockan 13.02 kom Flora och 13.05 kom Lilly! Flora är 46 cm och väger 2905 g och Lilly är 49 cm och väger 3050 g.
Mamman har äntligen fått mat och har ont i såret och är lite svettig och trött och Lilly har hicka, men båda har redan tagit bröstet och vi känner oss alla på det hela taget lyckliga!
Nu åker vi!
Då drar vi till BB! Utan en endaste liten värk ska vi få TVÅ nya barn!
Måtte allt gå bra.
måndag 21 oktober 2013
Hylla
Okej, ska jag sakna nåt med den här graviditeten skulle det väl vara den extra förvaringsytan då.
Om inskrivningen på sjukhuset
Shit, jag är helt slut idag. Inatt vaknade jag en gång i kvarten (true story) för att jag behövde vända på mig för att det gjorde ont nånstans. Alfred hade en lite bättre natt, där han inte vaknade hela tiden, plus att Christopher tog honom de gånger han vaknade, så jag hade ju rent teoretiskt kunnat sova bättre, men istället fick jag min sämsta natt typ någonsin. Det är ju vanligt att man sover dåligt när det närmar sig förlossning, och det är ju så oerhört korkat uppstyrt: de sista nätterna man har chans att få sova får man inte sova.
Och idag blev det dåligt med vila, eftersom vi var på Huddinge för inskrivning, där vi skulle få träffa barnmorska, narkosläkare och kirurg (eller operatör, som de kallade det), och kirurgen visade sig vara den superpeppiga Victoria som vi träffade när vi var på specialistmödravården när tvillingarna rört sig för lite. Vi blir deras tredje operation imorgon, så vi behöver inte komma in förrän halv tio, vilket ju är en väldigt human och trevlig tid, och så kan vi anta att operationen blir nånstans runt lunch, beroende på hur de två före går.
När vi kom in till barnmorskan först så tittade hon på min mage och sa att den var fin, och inte så stor att man automatiskt behöver anta att det är tvillingar därinne - och jag har nog faktiskt tänkt det på sistone, att det inte blev som mina värsta farhågor efter mina tidiga bildgooglingar på tvillingmagar, och det är jag ju tacksam över. Och att jag inte fått några bristningar tackar jag mamma för. :)
Nåväl, inskrivningen: det blev lång väntan (inkl. lunchpaus) mellan besöken, så vi var där i 3,5 timmar ungefär. De tre olika jag träffade (barnmorskan Helen, narkosläkaren Mirjam och operatören Victoria då) gjorde lite undersökningar: blodtryck (lägre än förra veckan: 120/70), tog lite blod, lyssnade på hjärta och lungor, kollade mitt svalg, lyssnade på hjärtljud och lite såna där grejer, ställde frågor om allergier, sjukdomar och mediciner etc, och allt var bra. Och så fick vi en massa information om vad som kommer hända imorgon, och det mesta av det känner jag ju igen eftersom det blev akutsnitt med ryggmärgsbedövning sist, så det ska väl gå bra det med. Det är mest bara det där med att det kan hända att barnen får svårare att komma igång med andningen efter planerat snitt, och är det så kommer jag inte få upp dem på bröstet direkt, vilket ju vore väldigt tråkigt. Jag vill ju att de ska må bra och att jag ska få ha dem hos mig så fort det bara går.
Och så fick vi veta det väldigt överraskande att ibland tar man ut tvåan före ettan! Jag frågade nämligen hur man gör för att få ut tvåan, om man liksom trycker ner henne utifrån eller om kirurgen får sticka in en arm för att dra ut henne, och då sa de att ibland tar man ut tvåan först - men jag fattade aldrig riktigt hur det går till, men så kan det vara. Så jag bad dem att hålla koll åt oss vem som låg var i magen, om de liksom byter plats så att tvåan blir etta ut och tvärtom, för det är ju kul att veta med tanke på hur sprattliga de var inne i magen och hur de är sen. Och så fick vi veta att de kollar både på fosterhinnor och placentor så att de kan mer eller mindre säkert bekräfta att de är tvåäggs som vi fått veta hittills.
Så nu ikväll är det bara att ta det lugnt, och sen får jag inte äta något efter midnatt och inte dricka något efter klockan 6. Blir jag för hungrig får vi komma in tidigare, sa de, så att jag kan få dropp, men jag ska nog klara mig till halv tio utan problem tror jag.
Kan inte fatta att det äntligen är dags!! Fortfarande känns det som prio ett att få mindre mage, konstigt nog, men det beror mycket på att det är så oerhört abstrakt att vi ska få två barn till. Men det lär ju sjunka in imorgon. :)
Och idag blev det dåligt med vila, eftersom vi var på Huddinge för inskrivning, där vi skulle få träffa barnmorska, narkosläkare och kirurg (eller operatör, som de kallade det), och kirurgen visade sig vara den superpeppiga Victoria som vi träffade när vi var på specialistmödravården när tvillingarna rört sig för lite. Vi blir deras tredje operation imorgon, så vi behöver inte komma in förrän halv tio, vilket ju är en väldigt human och trevlig tid, och så kan vi anta att operationen blir nånstans runt lunch, beroende på hur de två före går.
När vi kom in till barnmorskan först så tittade hon på min mage och sa att den var fin, och inte så stor att man automatiskt behöver anta att det är tvillingar därinne - och jag har nog faktiskt tänkt det på sistone, att det inte blev som mina värsta farhågor efter mina tidiga bildgooglingar på tvillingmagar, och det är jag ju tacksam över. Och att jag inte fått några bristningar tackar jag mamma för. :)
Nåväl, inskrivningen: det blev lång väntan (inkl. lunchpaus) mellan besöken, så vi var där i 3,5 timmar ungefär. De tre olika jag träffade (barnmorskan Helen, narkosläkaren Mirjam och operatören Victoria då) gjorde lite undersökningar: blodtryck (lägre än förra veckan: 120/70), tog lite blod, lyssnade på hjärta och lungor, kollade mitt svalg, lyssnade på hjärtljud och lite såna där grejer, ställde frågor om allergier, sjukdomar och mediciner etc, och allt var bra. Och så fick vi en massa information om vad som kommer hända imorgon, och det mesta av det känner jag ju igen eftersom det blev akutsnitt med ryggmärgsbedövning sist, så det ska väl gå bra det med. Det är mest bara det där med att det kan hända att barnen får svårare att komma igång med andningen efter planerat snitt, och är det så kommer jag inte få upp dem på bröstet direkt, vilket ju vore väldigt tråkigt. Jag vill ju att de ska må bra och att jag ska få ha dem hos mig så fort det bara går.
Och så fick vi veta det väldigt överraskande att ibland tar man ut tvåan före ettan! Jag frågade nämligen hur man gör för att få ut tvåan, om man liksom trycker ner henne utifrån eller om kirurgen får sticka in en arm för att dra ut henne, och då sa de att ibland tar man ut tvåan först - men jag fattade aldrig riktigt hur det går till, men så kan det vara. Så jag bad dem att hålla koll åt oss vem som låg var i magen, om de liksom byter plats så att tvåan blir etta ut och tvärtom, för det är ju kul att veta med tanke på hur sprattliga de var inne i magen och hur de är sen. Och så fick vi veta att de kollar både på fosterhinnor och placentor så att de kan mer eller mindre säkert bekräfta att de är tvåäggs som vi fått veta hittills.
Så nu ikväll är det bara att ta det lugnt, och sen får jag inte äta något efter midnatt och inte dricka något efter klockan 6. Blir jag för hungrig får vi komma in tidigare, sa de, så att jag kan få dropp, men jag ska nog klara mig till halv tio utan problem tror jag.
Kan inte fatta att det äntligen är dags!! Fortfarande känns det som prio ett att få mindre mage, konstigt nog, men det beror mycket på att det är så oerhört abstrakt att vi ska få två barn till. Men det lär ju sjunka in imorgon. :)
Inskrivning på Huddinge
Nu på förmiddagen ska vi åka och skriva in oss på Huddinge sjukhus (men om jag förstått saken rätt ska vi åka hem igen i eftermiddag/kväll). Vi ska få träffa förlossningsläkare och narkosläkare och få vanliga undersökningar "som du känner igen från MVC" och få höra om planerat kejsarsnitt och ställa frågor och sådär. Imorgon händer det ju - galet!
söndag 20 oktober 2013
Tankar med två dagar kvar
Tänk alltså att jag lyckats - utan problem egentligen - hålla tvillingarna inne i hela 38 veckor nu. Med allt jag läste om tvillinggraviditeter i början trodde jag ju att de skulle börja försöka ta sig ut nånstans runt vecka 25. Fast sen läste jag ju å andra sidan att det bara är hälften som föds före vecka 37, så så värst ovanligt är det ju inte ändå. Men min svärmor tycker det är så konstigt att jag inte fött än att hon ringer varje dag och tror att jag redan fött men glömt att berätta det för henne. :)
Jag är visserligen skeptisk till mitt beräknat-datum, för de justerade det med fem dagar (tror jag det var) på stora ultraljudet, så de alltså sa att jag gått längre än jag trodde - men eftersom jag körde med ägglossningstest och visste exakt när jag hade ägglossning och när vi hade sex, så tror jag ju faktiskt att jag hade rätt och de fel, proffs eller inte. Så egentligen kanske jag bara har gått 37 veckor och 2 dagar och inte alls 38 veckor. Men fullgångna ska de ju räknas som oavsett vid det här laget.
Sen har jag ju också tagit det enormt lugnt, jag har ju inte jobbat sen precis i början, så mitt blodtryck som blev lite högt i slutet av Alfred-graviditeten har hållt sig bra hela vägen, och såna grejer spelar kanske in också.
Så allt verkar ju bra, men jag har ändå börjat noja igen. Tänk om det är nåt fel på dem ändå, nåt som man inte kunnat se på ultraljuden? Det är ju det där med att jag har byggt TVÅ barn samtidigt, det låter ju helt osannolikt att det ska gå felfritt, eller? Så jag oroar mig för allt från småsaker som att de kanske får missprydande smultronmärken mitt i ansiktena till att de (främst ettan) ska ha överrörliga höfter och behöva skena till allt annat möjligt mycket värre.
Tänk att jag en gång i tiden alltid var en glad, positiv och optimistisk person. Det har verkligen inte märkts under den här graviditeten med allt gnällande jag ägnat mig åt. Det vore ju trevligt om jag kunde komma tillbaka till att bli sån igen snart...
Ett som är säkert är ju i alla fall att jag inte kommer sakna att vara gravid. Jag tycker man hör det lite då och då från kvinnor som fött barn, att de saknar att vara gravida och att känna barnet sparka i magen och sånt. Sparkarna är ju förstås trevliga (förutom nu för tiden när det ilar i bäckenbotten och gör så fruuuuktansvärt ont i revbenen när tvåan ligger och trycker mot), men det uppväger ändå inte allt som jag tycker varit skit med att vara gravid (och främst tvillinggravid). Jag har visserligen aldrig varit en sån som är fascinerad av andras gravidmagar och tyckt att det är vackert, som man ska. För min del har jag snarare alltid tyckt att det är lite läskigt med gravidmagar, och till och med min egen tycker jag är mest bisarr nu. Igår fick jag plötsligt en känsla av overklighet igen, där jag tyckte det verkade helt konstigt att det är riktiga människor därinne, med hud, hår, ögon och allt som är helt normalt. Plus att en tanke om "undrar vad de har på sig för kläder" fladdrade förbi. Fullkomligt normalt.
Jag är visserligen skeptisk till mitt beräknat-datum, för de justerade det med fem dagar (tror jag det var) på stora ultraljudet, så de alltså sa att jag gått längre än jag trodde - men eftersom jag körde med ägglossningstest och visste exakt när jag hade ägglossning och när vi hade sex, så tror jag ju faktiskt att jag hade rätt och de fel, proffs eller inte. Så egentligen kanske jag bara har gått 37 veckor och 2 dagar och inte alls 38 veckor. Men fullgångna ska de ju räknas som oavsett vid det här laget.
Sen har jag ju också tagit det enormt lugnt, jag har ju inte jobbat sen precis i början, så mitt blodtryck som blev lite högt i slutet av Alfred-graviditeten har hållt sig bra hela vägen, och såna grejer spelar kanske in också.
Så allt verkar ju bra, men jag har ändå börjat noja igen. Tänk om det är nåt fel på dem ändå, nåt som man inte kunnat se på ultraljuden? Det är ju det där med att jag har byggt TVÅ barn samtidigt, det låter ju helt osannolikt att det ska gå felfritt, eller? Så jag oroar mig för allt från småsaker som att de kanske får missprydande smultronmärken mitt i ansiktena till att de (främst ettan) ska ha överrörliga höfter och behöva skena till allt annat möjligt mycket värre.
Tänk att jag en gång i tiden alltid var en glad, positiv och optimistisk person. Det har verkligen inte märkts under den här graviditeten med allt gnällande jag ägnat mig åt. Det vore ju trevligt om jag kunde komma tillbaka till att bli sån igen snart...
Ett som är säkert är ju i alla fall att jag inte kommer sakna att vara gravid. Jag tycker man hör det lite då och då från kvinnor som fött barn, att de saknar att vara gravida och att känna barnet sparka i magen och sånt. Sparkarna är ju förstås trevliga (förutom nu för tiden när det ilar i bäckenbotten och gör så fruuuuktansvärt ont i revbenen när tvåan ligger och trycker mot), men det uppväger ändå inte allt som jag tycker varit skit med att vara gravid (och främst tvillinggravid). Jag har visserligen aldrig varit en sån som är fascinerad av andras gravidmagar och tyckt att det är vackert, som man ska. För min del har jag snarare alltid tyckt att det är lite läskigt med gravidmagar, och till och med min egen tycker jag är mest bisarr nu. Igår fick jag plötsligt en känsla av overklighet igen, där jag tyckte det verkade helt konstigt att det är riktiga människor därinne, med hud, hår, ögon och allt som är helt normalt. Plus att en tanke om "undrar vad de har på sig för kläder" fladdrade förbi. Fullkomligt normalt.
Magen vecka 39
Sista veckomagbilden! Jag hade nog inte trott att jag skulle gå så långt som till vecka 39, men nu börjar jag istället undra hur länge jag skulle gå om jag inte skulle bli snittad på tisdag. Ettan gjorde visserligen nån sorts utbrytningsförsök i natt när jag låg inne i Alfreds säng (han hade en dålig natt med massa vakentid och krångel igen): hon började sprattla och krafsa som en tok och trycka neråt så det ilade i bäckenbotten - jag funderar på om hon försökte vända sig med huvudet neråt eller nåt, men det tror jag inte gick nåt vidare. Och inga värkar.
lördag 19 oktober 2013
Jag tar tillbaka
Jag tar tillbaka: halsbrännan har inte alls blivit bättre. Och nu är det för sent att ta en Losec, den kommer inte hinna ge nån effekt, så det kanske får bli en tredje Gaviscon istället. God natt då.
Eländesnatt
Vilken mardrömsnatt vi haft! Alfred hade först svårt att somna och slocknade inte förrän runt halv tio. Sen vaknade han vid elva, när jag var och borstade tänderna, så Christopher gick in till honom, men han var helt otröstlig, så efter en stund tog jag över och då somnade han efter en stund. Men så fort jag försökte resa mig ur hans säng vaknade han igen och grät och grät, och efter tre såna vändor frågade jag om han ville komma in och sova i mammas och pappas säng istället. Jag var orolig för att han var på väg att bli sjuk, men han var inte det minsta varm, och han sa att han inte hade ont i magen, så det verkade ju inte så ändå.
Han kom in till oss, jag gick på toa, och när jag kom tillbaka hade Christopher frågat honom om han var orolig över hur det ska bli när Flora och Lilly kommit ut - eftersom en vän på Facebook berättat att hans treåring strax innan lillasyster kom ut oroligt hade frågat om hon fick bo kvar hemma när lillasyster kommit... Alfred verkar peppad på småsystrarna, men man vet ju inte riktigt vad han tänker ändå - vi har visserligen sagt många gånger att vi ska bo här alla fem, just med tanke på vännens dotter, men igår kom mormor och vi har berättat att vi ska vara på sjukhuset lite när flickorna ska komma ut, så vi tänkte att det kanske var det han var orolig för och inte kunde sova.
Alfred grät och snurrade runt och det var ett elände i ett par timmar, där han bara somnade korta stunder i taget, och jag fick inte vända på mig för han skulle hålla i mitt bröst, och jag kan ju inte ligga i samma ställning för länge för det gör för ont. Vid ett tillfälle grät han så han höll på att kräkas, men när jag kastade mig ur sängen för att hämta en handduk lugnade han sig för han blev så paff, tror jag. Till slut när klockan var närmare tre sa han att han ville tillbaka till sin säng, och det var jag som absolut skulle följa med, pappa fick absolut inte komma. Så jag fick bita ihop och lägga mig i hans lilla obekväma säng och låg kvar där till klockan var halv sex, när jag till slut vågade mig på att smyga tillbaka till vår säng. Sen vaknade han vid 7-tiden och ville inte somna om, vilket ju inte var helt populärt eftersom jag och Christopher knappt sovit nåt. Han fick titta på film på datorn i sängen en stund och sen tog mormor över så vi fick ligga kvar åtminstone. Och idag är han glad som en liten mört, så vi tror att det var fullmånens fel, bisarrt nog.
Men det här var väl en liten försmak av hur det blir när tvillingarna håller oss vakna på nätterna - sånt man nästan glömt hur det var. Roligt var det inte i alla fall.
Han kom in till oss, jag gick på toa, och när jag kom tillbaka hade Christopher frågat honom om han var orolig över hur det ska bli när Flora och Lilly kommit ut - eftersom en vän på Facebook berättat att hans treåring strax innan lillasyster kom ut oroligt hade frågat om hon fick bo kvar hemma när lillasyster kommit... Alfred verkar peppad på småsystrarna, men man vet ju inte riktigt vad han tänker ändå - vi har visserligen sagt många gånger att vi ska bo här alla fem, just med tanke på vännens dotter, men igår kom mormor och vi har berättat att vi ska vara på sjukhuset lite när flickorna ska komma ut, så vi tänkte att det kanske var det han var orolig för och inte kunde sova.
Alfred grät och snurrade runt och det var ett elände i ett par timmar, där han bara somnade korta stunder i taget, och jag fick inte vända på mig för han skulle hålla i mitt bröst, och jag kan ju inte ligga i samma ställning för länge för det gör för ont. Vid ett tillfälle grät han så han höll på att kräkas, men när jag kastade mig ur sängen för att hämta en handduk lugnade han sig för han blev så paff, tror jag. Till slut när klockan var närmare tre sa han att han ville tillbaka till sin säng, och det var jag som absolut skulle följa med, pappa fick absolut inte komma. Så jag fick bita ihop och lägga mig i hans lilla obekväma säng och låg kvar där till klockan var halv sex, när jag till slut vågade mig på att smyga tillbaka till vår säng. Sen vaknade han vid 7-tiden och ville inte somna om, vilket ju inte var helt populärt eftersom jag och Christopher knappt sovit nåt. Han fick titta på film på datorn i sängen en stund och sen tog mormor över så vi fick ligga kvar åtminstone. Och idag är han glad som en liten mört, så vi tror att det var fullmånens fel, bisarrt nog.
Men det här var väl en liten försmak av hur det blir när tvillingarna håller oss vakna på nätterna - sånt man nästan glömt hur det var. Roligt var det inte i alla fall.
fredag 18 oktober 2013
Sälja grejer
Jag fortsätter med min sista minuten-nesting här hemma. Jag har haft en kasse stående i klädkammaren sen vi flyttade hit för ett år sen, med cd-skivor, vinylskivor och lite andra smågrejer som jag planerat att sälja på Tradera och Blocket, men har inte orkat ta tag i det. Jag sorterade nämligen ut en massa skivor innan vi flyttade hit - jag hade ungefär 2 000 stycken och rensade ut till ungefär hälften - och slängde en del och sålde en del av de utländska skivorna, men jag hade de svenska kvar. Och det var så besvärligt att fota, registrera, väga och allt som behövdes för att kunna sälja dem att jag inte orkat ta tag i de sista, men nu kände jag att jag var tvungen. Så jag satt i soffan i en inte särskilt smart arbetsställning i två timmar idag och registrerade och vägde ungefär 150 cd-skivor, men har inte orkat fota dem än, så vi får väl se om jag hinner bli klar under helgen. Jag lär ju knappt få några pengar för dem heller, men det är så hemskt att slänga skivor - jag ÄLSKAR skivor - att jag inte kan slänga fler än dem jag redan gjort. Nu väntar jag på besked från en bekant om ifall han vill köpa några av dem innan jag lägger ut dem också.
Men om nån är sugen på lite gamla svenska indieskivor från 90-talet, så säg till! ;)
Men om nån är sugen på lite gamla svenska indieskivor från 90-talet, så säg till! ;)
torsdag 17 oktober 2013
Lite av varje
Den där förhatliga halsbrännan har jag visst inte nämnt på ett tag, och det är för att den faktiskt blivit bättre! Fråga mig inte hur det gått till, eftersom magen varken sjunkit ner eller blivit mindre, men på något sätt har jag haft mindre halsbränna i nån vecka nu. Jag har visserligen tagit Losec ungefär varannan dag när jag känt minsta antydan för att jag inte orkat krångla, men de dagar jag inte tagit det så har jag knappt känt någonting. När jag gått och lagt mig har jag ibland känt litegrann och då snabbt tuggat i mig en Gaviscon, men det har inte varit på långa vägar så vidrigt som det var för ett tag sen.
Jag har tre järntabletter kvar, men igår morse och idag struntade jag i att ta dem. Känns väldigt busigt, men mitt järnvärde är ju bra och de är så äckliga så jag är helt lycklig över att ha skippat dem.
En lite jobbigare grej är alla sammandragningar, framför allt på nätterna, för de är så fruktansvärt obekväma nu. De gör fortfarande inte ont, så jag antar att det inte närmar sig värkar, men de är jobbiga ändå. Min svärmor är väldigt förvånad över att jag inte fött än, men jag har ju läst att det bara är ungefär 50% av alla tvillingar som kommer före vecka 37, och eftersom jag är i vecka 38 så hör jag ju inte direkt till nån minoritet. Så jag har nog gett upp hoppet om värkarbete och siktar på snittet på tisdag.
Och imorgon kommer mamma upp för att vara här med Alfred när vi ska till sjukhuset, spjälsängen är monterad och klar och står i sovrummet och vi har köpt några paket småblöjor, så nu är vi förberedda och klara!
Jag har tre järntabletter kvar, men igår morse och idag struntade jag i att ta dem. Känns väldigt busigt, men mitt järnvärde är ju bra och de är så äckliga så jag är helt lycklig över att ha skippat dem.
En lite jobbigare grej är alla sammandragningar, framför allt på nätterna, för de är så fruktansvärt obekväma nu. De gör fortfarande inte ont, så jag antar att det inte närmar sig värkar, men de är jobbiga ändå. Min svärmor är väldigt förvånad över att jag inte fött än, men jag har ju läst att det bara är ungefär 50% av alla tvillingar som kommer före vecka 37, och eftersom jag är i vecka 38 så hör jag ju inte direkt till nån minoritet. Så jag har nog gett upp hoppet om värkarbete och siktar på snittet på tisdag.
Och imorgon kommer mamma upp för att vara här med Alfred när vi ska till sjukhuset, spjälsängen är monterad och klar och står i sovrummet och vi har köpt några paket småblöjor, så nu är vi förberedda och klara!
onsdag 16 oktober 2013
Storhandling
Jag har faktiskt inte varit fast i soffan ändå: igår skulle jag ju till MVC, och på vägen hem därifrån åkte vi direkt till dagis, och promenerade hem därifrån. Och hemma har jag jobbat på rätt bra med att plocka undan grejer och småstäda, och idag gick jag för att hämta Alfred och sen tog vi bilen till IKEA för att byta en lampa och sen storhandla mat på ICA så vi har så vi klarar oss ett tag utan att handla när tvillingarna kommit.
I kön på ICA hamnade vi efter en familj som handlade mat för svindlande 4 300:-, så även om vi landade på 1 700:-, vilket nog är rekord för oss, så låg vi i lä där. Men vi handlade duktigt idag; massa "riktig mat" och dessutom stora delar av det på extrapris (jag jobbade på ICA kvällar och helger i tonåren, så jag är värsta extraprisjägaren som en liten tant). Så nu bör vi klara oss med att bara fylla på mejerivaror och lite grönsaker och sånt i några veckor. Men jag blev heeelt slut av handlandet! När vi närmade oss kassorna var jag tvungen att luta mig mot vagnen med huvudet mot ett paket blöjor och dels vila lite, dels försöka sträcka ut ryggen som värkte som jag vet inte vad. De närmsta dagarna ska jag nog satsa på att sova lite mer på dagarna - på sistone har jag tittat på flera avsnitt Weeds om dagen, men idag såg jag sista, så nu har jag tid att sova istället.
I kön på ICA hamnade vi efter en familj som handlade mat för svindlande 4 300:-, så även om vi landade på 1 700:-, vilket nog är rekord för oss, så låg vi i lä där. Men vi handlade duktigt idag; massa "riktig mat" och dessutom stora delar av det på extrapris (jag jobbade på ICA kvällar och helger i tonåren, så jag är värsta extraprisjägaren som en liten tant). Så nu bör vi klara oss med att bara fylla på mejerivaror och lite grönsaker och sånt i några veckor. Men jag blev heeelt slut av handlandet! När vi närmade oss kassorna var jag tvungen att luta mig mot vagnen med huvudet mot ett paket blöjor och dels vila lite, dels försöka sträcka ut ryggen som värkte som jag vet inte vad. De närmsta dagarna ska jag nog satsa på att sova lite mer på dagarna - på sistone har jag tittat på flera avsnitt Weeds om dagen, men idag såg jag sista, så nu har jag tid att sova istället.
Frukostelände
Gode min tid vad jag längtar efter att kunna få äta frukost utan att må illa efteråt. Det är nåt med just frukosten som jag inte tål, och jag har provat i stort sett alla varianter jag kan komma på: fil, yoghurt, müsli, corn flakes, mackor, gröt, french toast, pannkakor, knäckebröd, apelsinjuice, äppeljuice, mjölk (eller ja, O'boy då), vatten - och det enda som funkar hyfsat är knäckebröd och ett kvarts glas vatten. Vad jag än äter annars får jag - jag vet inte ens riktigt hur jag ska beskriva det - nån sorts uppstötningar/rapningar som håller på i ett par timmar och gör att jag mår dåligt och känner mig som värsta äcklet. Övriga måltider brukar gå bra; efter lunchen brukar jag känna mig rätt uppstoppad i några timmar, och efter middagen brukar jag få luft i magen, men jag mår åtminstone inte illa. Men jag måste ju äta frukost, det bara driver mig till vansinne. 6 dagar kvar, 6 dagar kvar, 6 dagar kvar..!
tisdag 15 oktober 2013
Större än jag tänkt
När jag känner barnens rörelser i magen brukar det oftast vara väldigt långt ner mot ljumskarna till, och väldigt högt upp mot revbenen - och nån enstaka gång lite ner mot mitten, men nästan alltid i ytterkanterna liksom. Så jag har på något sätt fått en bild av att de ligger liksom som en ram runt om magen, men har inte tänkt närmare på vad det nu skulle vara som fyller ut mitten av magen. Men när jag tänker lite mer på saken så är det ju klart att barnen fyller ut hela utrymmet (ja, förutom där andra inälvor har lyckats knö åt sig lite plats) med tanke på hur stora de är nu. Så igår tog jag Alfreds docka som vi köpte åt honom i somras, och som jag valde för att den hade någorlunda nyföddliknande proportioner - den är lite för kort, den är bara 42 cm, tror jag det var, men i övrigt ganska så bebis-stor - och höll framför magen. Och hmm. Det är ju helt SJUKT att det får plats två bebisar i min mage!!
Proportionerna på bilden blev i och för sig lite konstiga för att det var svårt att hålla dockan med bara en hand, men med tanke på att bebisarna faktiskt är större än dockan så... tjaa: det är trångt därinne, kan man väl lugnt säga.
Proportionerna på bilden blev i och för sig lite konstiga för att det var svårt att hålla dockan med bara en hand, men med tanke på att bebisarna faktiskt är större än dockan så... tjaa: det är trångt därinne, kan man väl lugnt säga.
Först bara en allmän bild på mig och dockan, sen en i ettans position ungefär och sen tvåans.
Rapport från MVC vecka 38
Idag var vi på MVC för sista gången innan förlossningen. Vår barnmorska Mia var fortfarande sjuk (vet inte vad det är för fel på henne, hoppas det inte är nåt allvarligt), så vi fick träffa Therese från förra veckan igen. Hon kollade blodtryck (130/80), blodsocker och blodvärde (131), och fast blodtrycket var samma som förra veckan ville hon kolla det igen en stund senare för säkerhets skull. Sen mätte hon magen och kollade hjärtljuden, och sen blodtrycket igen. Det var fortfarande samma, så hon skickade iväg mig för att kissa i en kopp för att kolla äggvita för eventuell havandeskapsförgiftning - jag fattade ärligt talat inte riktigt varför, för hon sa att blodtrycket var helt okej och att hon inte var orolig, men hellre en undersökning för mycket än en för lite. Det var ingen äggvita i urinen som tur var dock, så allt var lugnt.
Vi hade inte riktigt några frågor kvar, så sen skickade hon bara iväg oss med ett stort lycka till. Så nu är det bara att vänta på förlossning!
Vi hade inte riktigt några frågor kvar, så sen skickade hon bara iväg oss med ett stort lycka till. Så nu är det bara att vänta på förlossning!
Mer exakt tid
Jag har varit lite orolig för att mitt snitt inte kommer bli av den 22 oktober ändå, för i min kallelse från sjukhuset står det "Det planerade kejsarsnittet är beräknat till tisdag 22 oktober 2013", och att vi ska få veta exakt på inskrivningen dagen innan. Läkaren vi träffade vid planeringssamtalet berättade att de opererar på tisdagar och torsdagar, så jag har haft en liten gnagande oro att vi kanske inte ska få ut barnen förrän torsdag den 24:e ändå. Men så kom jag på igår att det är väl bara att ringa och fråga - vi måste ju veta för att kunna planera för Alfred - eller måste och måste, skulle jag fött naturligt hade vi ju fått lösa det när det satte igång, men nu är det ju inte så. Så nu ringde jag och fick prata med en väldigt gullig och glad barnmorska som började skratta när jag läste upp vad det stod i brevet, för hon tyckte det lät så konstigt. Så hon tittade i planeringen, och jodå, jag är bokad för tisdag den 22:a, tack och lov. Ingen exakt tid, för det beror på hur operationerna innan går och hur lång tid de tar, för - och här citerar jag nästan ordagrant: "En magoperation är lite som en byggarbetsplats; man släpper in hantverkare och så vet man aldrig riktigt vad man hittar". !! Va?! Gode tid. Det är visst en "stor bukoperation" ändå, det där... Men men.
Vi ska inte behöva komma in i ottan i alla fall, för det lutar åt att jag ska bli opererad runt lunchtid. Måste fasta från midnatt, men jag får dropp när jag kommer in, så jag får väl helt enkelt bara vila så mycket som möjligt fram tills vi åker så jag inte säckar ihop av näringsbrist.
Vi ska inte behöva komma in i ottan i alla fall, för det lutar åt att jag ska bli opererad runt lunchtid. Måste fasta från midnatt, men jag får dropp när jag kommer in, så jag får väl helt enkelt bara vila så mycket som möjligt fram tills vi åker så jag inte säckar ihop av näringsbrist.
måndag 14 oktober 2013
Sitter fast
Jaha, nu var det kört. Jag började gå till dagis för att hämta Alfred, men tog med mig Christopher, ifall jag skulle behöva hjälp med nåt - och redan efter ungefär hundra meter gjorde det så ont i ryggen att jag kände att jag nog inte borde gå längre. Jag ville verkligen gå, för Alfred blir ledsen om jag inte hämtar honom som jag brukar, men... nu är jag nog fast i soffan. :(
Magen på vågen
Igår kväll testade jag att lägga mig på sidan på badrumsgolvet och lägga bara magen på vågen, och så fick Christopher komma och titta vad det landade på. Det är såklart inte så lätt att bara få magens tyngd på, men eftersom den är så stor kändes det ändå som att det gick hyfsat bra. Totalt har jag gått upp ungefär 17-18 kg nu, och den vikt som vi fick fram från magen var ungefär 16. :) Galet.
söndag 13 oktober 2013
Tankar inför det planerade kejsarsnittet
Jag har börjat fundera på hur nervös jag kommer vara innan snittet. Förra gången minns jag inte att jag hann bli rädd alls - jag ville inte bli snittad från början, eftersom det ska vara bättre med vaginal förlossning för barnet, men när det väl var dags var jag så utmattad att jag ju bara ville få ut Alfred, så jag har inget minne av någon nervositet för min egen skull. Men å andra sidan tror jag inte att jag någonsin vid det laget hört någon kalla ett kejsarsnitt för "en stor bukoperation", vilket jag nu för tiden hört och läst otaliga gånger. Jag tror att jag nog tänkte mest att de gör ett snitt, lyfter ut barnet och moderkakan och grejerna och sen syr ihop, och det är väl inte så mycket med det. Sen är jag ett fan av Grey's Anatomy och Cityakuten, så det jag tänker mig som en "stor bukoperation" är mer att man lyfter ut alla tarmar och flyttar runt och stoppar blödningar och grejer under narkos, så jag hoppas att jag kan fortsätta leva i min egen lilla tro att ett kejsarsnitt med ryggmärgsbedövning väl inte är en så stor grej ändå. Det har ju hittills mest varit för tvillingarnas skull jag inte riktigt gillar tanken på kejsarsnitt, inte för min egen. Men nu ska jag ju ändå läggas in för en operation utan att ha fått värkar innan (antagligen), vilket ju känns lite smått onaturligt när det gäller en förlossning.
I morse kom jag plötsligt på att det kanske finns en risk att kirurgen råkar skära i ettan också när hen ska lägga snittet, och att jag inte vet om sånt händer på riktigt. Jag har ju redan ett snittärr, och har läst att man normalt lägger ett andra snitt i samma ärr, och då finns det ju liksom inte så mycket utrymme för att anpassa var man skär nånstans, och om då ettan ligger och trycker mot - finns det inte då en risk att hon blir skadad? Så jag googlade, och johodå, på Familjelivs forum (som jag i och för sig undviker så gott det går, för där får man ju bara veta en massa hemskheter) var det en hel bunt som råkat ut för det. Det verkade dock som att alla klarat sig med små ärr och utan allvarliga skador, men ändå.
Det hade varit så skönt om jag hade fått välja kirurg, för sist gick ju allt så bra, och jag hade knappt ens ont efteråt. Men dels ska vi ju inte ens föda på samma sjukhus den här gången (sist på BB Stockholm/Danderyd, nu på Karolinska Huddinge), och dels hade jag inte fått välja ändå, jag frågade faktiskt min barnmorska. Plus att man ju aldrig kan veta om han skulle råka ha en dålig dag just när jag ska opereras... Vet inte heller om det är skillnad när man tar ut tvillingar, om själva operationen räknas som större då och om det gör mer ont efteråt. Men äh. De ska ut, och de kommer bli tvungna att komma ut genom kejsarsnitt, så det är inget mer med det. Det är bara att köra. Men jag förstår verkligen inte dem som frivilligt väljer att snittas.
I morse kom jag plötsligt på att det kanske finns en risk att kirurgen råkar skära i ettan också när hen ska lägga snittet, och att jag inte vet om sånt händer på riktigt. Jag har ju redan ett snittärr, och har läst att man normalt lägger ett andra snitt i samma ärr, och då finns det ju liksom inte så mycket utrymme för att anpassa var man skär nånstans, och om då ettan ligger och trycker mot - finns det inte då en risk att hon blir skadad? Så jag googlade, och johodå, på Familjelivs forum (som jag i och för sig undviker så gott det går, för där får man ju bara veta en massa hemskheter) var det en hel bunt som råkat ut för det. Det verkade dock som att alla klarat sig med små ärr och utan allvarliga skador, men ändå.
Det hade varit så skönt om jag hade fått välja kirurg, för sist gick ju allt så bra, och jag hade knappt ens ont efteråt. Men dels ska vi ju inte ens föda på samma sjukhus den här gången (sist på BB Stockholm/Danderyd, nu på Karolinska Huddinge), och dels hade jag inte fått välja ändå, jag frågade faktiskt min barnmorska. Plus att man ju aldrig kan veta om han skulle råka ha en dålig dag just när jag ska opereras... Vet inte heller om det är skillnad när man tar ut tvillingar, om själva operationen räknas som större då och om det gör mer ont efteråt. Men äh. De ska ut, och de kommer bli tvungna att komma ut genom kejsarsnitt, så det är inget mer med det. Det är bara att köra. Men jag förstår verkligen inte dem som frivilligt väljer att snittas.
Magen vecka 38
Nu räknas tvillingarna som fullgångna när vi går in i vecka 38!
Har så sabla ont överallt idag: tvåan låg och tryckte mot revbenen inatt och det gjorde så ont att jag vaknade och bara ville gråta stup i kvarten. Sen när Alfred kom in till oss (tack och lov såpass sent som vid 6-tiden) fick jag inte ligga på vilken sida jag ville, för han prompt skulle hålla i mitt bröst för att sova och inte kräva att vi skulle gå upp med honom, så jag fick svinont mitt på ryggen, plus att det hugger i höger sida av nedre ryggen för varje steg jag tar. Så idag känns det segt.
lördag 12 oktober 2013
Alfred har koll
Vi har en liten blivande storebror med koll här hemma. Vi berättar lite olika saker om Flora och Lilly då och då, och vi märker att han går och tänker på det, för plötsligt säger han saker som "Lilly och Tlora bajsa sen" (han har lite svårt att uttala Flora än så länge), eller så tar han tag i ett finger med hela andra handen och säger att de kommer hålla hårt så. Och det senaste är att han tittar på mitt kejsarsnittärr från hans förlossning och säger "Strecket - dela där, med kniven". Och pekar på magen och säger "Kommer snart".
Så just nu verkar han väldigt pepp på att få träffa sina småsystrar, och det ska bli så spännande att se vad han tycker när de faktiskt kommit ut!
Så just nu verkar han väldigt pepp på att få träffa sina småsystrar, och det ska bli så spännande att se vad han tycker när de faktiskt kommit ut!
Snart slut på graviditeten
Efter idag räknas våra småtöser som fullgångna - yay! Och det är nu 10 dagar kvar tills de ska komma ut. Jag är förstås tacksam för varje dag som de är kvar därinne och mognar till sig, samtidigt som jag inte riktigt med ord kan beskriva hur mycket jag längtar efter att inte vara gravid längre, och ett som är säkert är att jag aldrig vill göra om det.
Min mamma älskade att vara gravid, och jag är uppvuxen med citat som: "Jag har aldrig mått så bra som när jag var gravid!" och "Jag skulle kunna jobba med att vara gravid!", och allt var tydligen underbart hela tiden under alla hennes tre graviditeter med mig och mina systrar. Jag tror visserligen att det finns ett visst element av förträngda minnen där också, för jag har faktiskt sett bildbevis på när hon sitter på en slänt med huvudet lutat mot knäna och mår skitilla i början av graviditeten med min storasyster (fast där skyller mamma på att det var varmt, hon var i Kalifornien eller Florida eller var det var - men ändå, hon mådde faktiskt dåligt oavsett, tycker jag). Men foglossningar vet hon knappt vad det är, så där hade hon nog tur. Bristningar fick hon inga heller, och där får jag tacka generna, för hittills har jag inte heller fått det - vi får väl se vad som händer sista veckan dock...
Så innan jag blev gravid gick jag väl runt i tron att jag skulle bli ungefär som mamma och må tipptopp när jag blev gravid. Så blev icke fallet. Jag fick väl några taskiga gener från pappa eller nåt, för de dagar jag mått bra under mina graviditeter kan jag i stort sett räkna på ena handens fingrar. Jag vet att många andra har det värre, det finns ju de som råkar ut för det där syndromet där de kräks under exakt hela graviditeten, och det finns de som inte kan röra sig alls pga smärtor, men man får ändå alltid utgå från sig själv på något sätt.
Slutresultatet av min förra graviditet är ju givetvis helt otroligt fantastiskt underbart: Alfred är den mest vidunderliga varelse jag har träffat, och jag hoppas ju på att även småtöserna ska bli friska och underbara. Så självklart är det värt det i slutändan, och en graviditet håller ju bara på under en begränsad tid, oavsett hur lång den känns medan den håller på. Men ändå: läääääängtar till den 22 oktober.
Min mamma älskade att vara gravid, och jag är uppvuxen med citat som: "Jag har aldrig mått så bra som när jag var gravid!" och "Jag skulle kunna jobba med att vara gravid!", och allt var tydligen underbart hela tiden under alla hennes tre graviditeter med mig och mina systrar. Jag tror visserligen att det finns ett visst element av förträngda minnen där också, för jag har faktiskt sett bildbevis på när hon sitter på en slänt med huvudet lutat mot knäna och mår skitilla i början av graviditeten med min storasyster (fast där skyller mamma på att det var varmt, hon var i Kalifornien eller Florida eller var det var - men ändå, hon mådde faktiskt dåligt oavsett, tycker jag). Men foglossningar vet hon knappt vad det är, så där hade hon nog tur. Bristningar fick hon inga heller, och där får jag tacka generna, för hittills har jag inte heller fått det - vi får väl se vad som händer sista veckan dock...
Så innan jag blev gravid gick jag väl runt i tron att jag skulle bli ungefär som mamma och må tipptopp när jag blev gravid. Så blev icke fallet. Jag fick väl några taskiga gener från pappa eller nåt, för de dagar jag mått bra under mina graviditeter kan jag i stort sett räkna på ena handens fingrar. Jag vet att många andra har det värre, det finns ju de som råkar ut för det där syndromet där de kräks under exakt hela graviditeten, och det finns de som inte kan röra sig alls pga smärtor, men man får ändå alltid utgå från sig själv på något sätt.
Slutresultatet av min förra graviditet är ju givetvis helt otroligt fantastiskt underbart: Alfred är den mest vidunderliga varelse jag har träffat, och jag hoppas ju på att även småtöserna ska bli friska och underbara. Så självklart är det värt det i slutändan, och en graviditet håller ju bara på under en begränsad tid, oavsett hur lång den känns medan den håller på. Men ändå: läääääängtar till den 22 oktober.
fredag 11 oktober 2013
En fadder till!
Och idag har vi fått ja från ännu en favoritperson som vi bett att bli fadder åt flickorna! Hon heter Jennie, och jag har känt henne i nästan precis 19 år: det började med att hon var min idol, för hon sjöng i ett av mina favoritband på 90-talet, och jag intervjuade dem för mitt fanzine otaliga gånger, bokade dem till Kalmar nation i Uppsala ännu fler gånger, och hälsade på Jennie i Linköping där hon då bodde hur ofta som helst.
Och strax efter att hon tackat ja idag kom jag plötsligt på - konstigt nog, eftersom jag inte brukar minnas datum så bra - att "vänta lite nu, var det inte just 22 oktober 1994 som jag intervjuade dem första gången?", så jag kollade i mitt konsertregister, och det stämmer! Så exakt 19 år efter det föds tvillingarna, så då känns det ju ännu mer perfekt med Jennie som fadder. :)
Nu för tiden bor hon i Floda, och eftersom vi tänker oss att flytta söderut så småningom kommer vi ju lättare kunna ses oftare då.
Och strax efter att hon tackat ja idag kom jag plötsligt på - konstigt nog, eftersom jag inte brukar minnas datum så bra - att "vänta lite nu, var det inte just 22 oktober 1994 som jag intervjuade dem första gången?", så jag kollade i mitt konsertregister, och det stämmer! Så exakt 19 år efter det föds tvillingarna, så då känns det ju ännu mer perfekt med Jennie som fadder. :)
Nu för tiden bor hon i Floda, och eftersom vi tänker oss att flytta söderut så småningom kommer vi ju lättare kunna ses oftare då.
Ny bil?
Bara för att spice it up a little har tvåan varit vaken i stort sett hela dagen idag. Och ettan hade hicka i morse (och tvåan har haft hicka tre gånger idag, tror jag det blev) och har sprattlat lite då och då. Så det hjälper ju mot nojandet.
Vi har börjat titta på ny bil, och var och provkörde en bil i förrgår och en idag, plus att idag hade jag med mig måttband för att jämföra baksätesbredden i vår Skoda och i dem vi tittade på, för att se om det går att få in två barnstolar och en vuxen samtidigt. Det visade sig att de första familjebussarna som Christopher sett ut inte var bredare än Skodan, så de skulle inte hjälpa, så idag klev vi upp ett steg i storlek och pris och tittade på en Volkswagen Sharan och sen en Seat Alhambra (vilka tydligen är exakt samma bilar, bara att VW:n är mycket dyrare för att det är ett "finare" märke). Vi gillade båda Seaten, så handlaren räknade på priset på deras demobil åt oss, plus skrev upp att vi är intresserade om det kommer in nån begagnad - eftersom vi inte har råd att köpa en ny, även om de gärna ville sälja på oss en.
Men vi har ingen superbrådska, jag tror att vi kommer få plats hyfsat så länge tvillingarna sitter i babyskydd, och att det först är när de byter upp sig en storlek som det blir för trångt. Vi får i alla fall helt enkelt klara oss ett tag, för så länge vi går på föräldrapenning känns det inte jättesmart att byta upp oss till en dyrare bil.
Vi har börjat titta på ny bil, och var och provkörde en bil i förrgår och en idag, plus att idag hade jag med mig måttband för att jämföra baksätesbredden i vår Skoda och i dem vi tittade på, för att se om det går att få in två barnstolar och en vuxen samtidigt. Det visade sig att de första familjebussarna som Christopher sett ut inte var bredare än Skodan, så de skulle inte hjälpa, så idag klev vi upp ett steg i storlek och pris och tittade på en Volkswagen Sharan och sen en Seat Alhambra (vilka tydligen är exakt samma bilar, bara att VW:n är mycket dyrare för att det är ett "finare" märke). Vi gillade båda Seaten, så handlaren räknade på priset på deras demobil åt oss, plus skrev upp att vi är intresserade om det kommer in nån begagnad - eftersom vi inte har råd att köpa en ny, även om de gärna ville sälja på oss en.
Men vi har ingen superbrådska, jag tror att vi kommer få plats hyfsat så länge tvillingarna sitter i babyskydd, och att det först är när de byter upp sig en storlek som det blir för trångt. Vi får i alla fall helt enkelt klara oss ett tag, för så länge vi går på föräldrapenning känns det inte jättesmart att byta upp oss till en dyrare bil.
torsdag 10 oktober 2013
Jag är lugnare idag
Jodå, idag har jag lyckats hålla mig lugn. Jag kände inga rörelser under dagen idag heller, men eftersom jag kände båda tydligt i morse hade jag is i magen (nej, det fick jag ju förstås inte plats med ;) men...) och väntade med att ens försöka tänka på det förrän jag hade tid att sätta mig i soffan en stund efter jag fått in middagen i ugnen vid halv sju-tiden. Det tog en stund, men när jag fick Alfred att komma till magen och ropa på Flora och Lilly så började tvåan röra på sig! Ettan har hållt sig lite lugnare, men jag har känt nån liten puff där nerifrån också.
De kanske helt enkelt har bytt dygnsrytm: sover hela dagarn och är mer vakna på morgnar och kvällar? Det verkar ju lite tråkigt om de ska sova hela dagarna, men det kanske är praktiskt också. Vi får se.
Ni kanske har märkt att jag övergått till att kalla dem ettan och tvåan istället för att kalla ettan för Lilly och tvåan för Flora, som jag gjorde förut. Vi har nämligen blivit lite osäkra på vem som ska heta vad - från början hade vi tänkt att storasyster skulle vara Flora och lillasyster Lilly, men sen var det efter de två första ultraljuden som vi tänkte att ettan som då var livligast passade bra som Lilly, och att den större tvåan passade bra som "stora Flora". Men på sistone är det ju tvåan jag känt av mest, så hon verkar livligare (eller om det bara beror på att ettan har moderkakan i framvägg), så nu kanske det passar bäst som vi tänkt från början ändå. Men nu tänker vi att vi får se på dem när de kommer ut vilket som passar bäst.
De kanske helt enkelt har bytt dygnsrytm: sover hela dagarn och är mer vakna på morgnar och kvällar? Det verkar ju lite tråkigt om de ska sova hela dagarna, men det kanske är praktiskt också. Vi får se.
Ni kanske har märkt att jag övergått till att kalla dem ettan och tvåan istället för att kalla ettan för Lilly och tvåan för Flora, som jag gjorde förut. Vi har nämligen blivit lite osäkra på vem som ska heta vad - från början hade vi tänkt att storasyster skulle vara Flora och lillasyster Lilly, men sen var det efter de två första ultraljuden som vi tänkte att ettan som då var livligast passade bra som Lilly, och att den större tvåan passade bra som "stora Flora". Men på sistone är det ju tvåan jag känt av mest, så hon verkar livligare (eller om det bara beror på att ettan har moderkakan i framvägg), så nu kanske det passar bäst som vi tänkt från början ändå. Men nu tänker vi att vi får se på dem när de kommer ut vilket som passar bäst.
Note to min guldfiskhjärna
Som en påminnelse till mig själv om jag börjar noja framåt dagen eftersom mitt minne är kasst: nu har jag känt rörelser från både tvåan och ettan här på morgonen.
Så idag kanske vi kan undvika att åka till Huddinge, kanske?
onsdag 9 oktober 2013
Uppföljning av kollen idag
Vi begav oss iväg mot Huddinge i bilen, och hade med oss Alfred, eftersom det var efter dagistid. När vi var nästan framme kräktes Alfred plötsligt, så jag ringde och frågade om jag ändå fick komma in, och det fick jag så länge inte Alfred följde med ifall han nu var smittsam. Så jag tvättade händerna noga och spritade mig ett antal gånger och fick sätta mig i väntrummet på förlossningen medan Christopher körde hem med Alfred. Han mådde för övrigt utmärkt resten av kvällen: hoppade och lekte och åt bra, så vi gissar på att han börjar bli åksjuk, det brukar tydligen vara vanligast mellan två och tio års ålder.
Medan jag satt i väntrummet kände jag faktiskt ett par sparkar från tvåan, tack och lov.
Jag kom dit vid 18-tiden, och efter en kvart eller så fick jag komma in i ett rum - lite avsides, för säkerhets skull, ifall jag hade med mig nån sorts magsjukebakterier - där en vänlig barnmorska kopplade upp mig på CTG. Hon var mycket entusiastisk över att jag väntar tvillingar, hon tycker det är så roligt och fascinerande att det funkar, typ. Hon sa att jag inte skulle behöva ligga så länge, en kvart-tjugo minuter kanske, och gav mig en klock-knapp att ringa på ifall det skulle vara något.
När det gått 35 minuter och mitt mobilbatteri började gå ner för att jag kollade Facebook och Instagram stup i kvarten för jag hade så tråkigt, så hade jag dessutom så fruktansvärt ont i ryggen att jag bara inte klarade att ligga still längre. Jag hade förresten känt båda töserna rumla runt medan jag låg där, så jag kände mig lugnare - det var lite som när ens dator krånglar på jobbet, och man ber en IT-snubbe komma och kolla på den, och så fort han står bakom en så funkar datorn utmärkt utan att han ens rört den. Så jag ringde i alla fall på klockan, fast det kändes lite dumt, för jag antog att de hade fullt upp med folk som faktiskt höll på att föda barn, men jag kunde verkligen inte ligga så längre, det gjorde för ont.
Det kom in en annan sköterska eller barnmorska, vet faktiskt inte vad hon var, och kopplade loss mig och meddelade att det var lite väntetider på läkaren, så jag skulle bara sitta kvar och vänta. Hon sa också att det inte är ovanligt att barn rör sig mer när man är uppkopplad mot CTG, för att mätarna trycker på dem och de tycker det är störigt.
När jag väntat i en timme och klockan närmade sig åtta kände jag att jag måste ringa på klockan igen, för Christopher var ju tvungen att komma och hämta mig och ta med Alfred, så det vore bra att veta ungefär hur länge jag skulle behöva vänta. Då kom den första barnmorskan igen, och hon trodde att det var min tur strax, så hon gick och kollade, och sa att jag kunde ringa hem, för min undersökning skulle nog gå fort eftersom de kollat mig igår och hjärtkurvorna såg jättefina ut.
Det tog ungefär tjugo minuter till, och sen kom en ung läkare vid namn Iris med en ultraljudsapparat. Hon var jättegullig, och pekade ut olika kroppsdelar när hon kollade ("Titta, där är näsan!" "Och där är ett ben!") och vi såg att ettan ligger i stort sett helt utsträckt, och att tvåan vänt sig så huvudet ligger typ i mitten av min mage nu, och att hon har ryggraden utåt, vilket kanske kan vara ett skäl till att jag känt mindre rörelser, för att hon helt enkelt inte sparkar utåt för tillfället. De har bra med fostervatten, och uppenbarligen fortfarande plats att vända sig, och allt såg hur bra ut som helst. Men hon tyckte att det är rätt att jag kommer in och kollar när jag är orolig ändå. Jag frågade vad det är som kan göra att barn dör i magen, och hon sa att man oftast inte vet, men att det kan vara moderkaksavlossning, infektioner, knut på navelsträngen (vilket det inte riktigt finns plats för med tvillingar, oftast) och vad det nu var mer, men att det är en del av livet och att man inte vet varför.
Jag frågade om det finns nån chans att de tidigarelägger ett snitt bara för att mamman är orolig, men det vill de inte göra såklart - dels för att det är bättre för barnen att vänta, dels för att de har så fullt upp, så i så fall skulle jag få ligga och vänta på tid på förlossningen, vilket skulle kunna ta flera dagar, då jag skulle vara tvungen att gå in och ut ur fasta för att kunna opereras. Så jag får helt enkelt hålla ut och vara uppmärksam på hur de rör sig. Iris sa att man kan bli som blockerad när man blir orolig och inte känna rörelser förrän man fått veta att allt är bra, och då kan man känna dem igen, så jag får väl försöka andas djupt och ta det lugnt.
Sen följdes vi åt ut ur rummet, och hon sa:
"Du ser ju utomordentligt pigg ut för att vänta tvillingar!"
Jag sa att det gör ont lite varstans, men jag är ju inte svullen eller så, så egentligen har jag väl det rätt bra, och hon höll med om att jag ju bara har mage. Så det var ju trevligt, att få ett läkarutlåtande på att jag ser pigg ut. :) Och viktigast av allt: att tvillingarna mår bra fortfarande. 12,5 dagar kvar nu!
Medan jag satt i väntrummet kände jag faktiskt ett par sparkar från tvåan, tack och lov.
Jag kom dit vid 18-tiden, och efter en kvart eller så fick jag komma in i ett rum - lite avsides, för säkerhets skull, ifall jag hade med mig nån sorts magsjukebakterier - där en vänlig barnmorska kopplade upp mig på CTG. Hon var mycket entusiastisk över att jag väntar tvillingar, hon tycker det är så roligt och fascinerande att det funkar, typ. Hon sa att jag inte skulle behöva ligga så länge, en kvart-tjugo minuter kanske, och gav mig en klock-knapp att ringa på ifall det skulle vara något.
När det gått 35 minuter och mitt mobilbatteri började gå ner för att jag kollade Facebook och Instagram stup i kvarten för jag hade så tråkigt, så hade jag dessutom så fruktansvärt ont i ryggen att jag bara inte klarade att ligga still längre. Jag hade förresten känt båda töserna rumla runt medan jag låg där, så jag kände mig lugnare - det var lite som när ens dator krånglar på jobbet, och man ber en IT-snubbe komma och kolla på den, och så fort han står bakom en så funkar datorn utmärkt utan att han ens rört den. Så jag ringde i alla fall på klockan, fast det kändes lite dumt, för jag antog att de hade fullt upp med folk som faktiskt höll på att föda barn, men jag kunde verkligen inte ligga så längre, det gjorde för ont.
Det kom in en annan sköterska eller barnmorska, vet faktiskt inte vad hon var, och kopplade loss mig och meddelade att det var lite väntetider på läkaren, så jag skulle bara sitta kvar och vänta. Hon sa också att det inte är ovanligt att barn rör sig mer när man är uppkopplad mot CTG, för att mätarna trycker på dem och de tycker det är störigt.
När jag väntat i en timme och klockan närmade sig åtta kände jag att jag måste ringa på klockan igen, för Christopher var ju tvungen att komma och hämta mig och ta med Alfred, så det vore bra att veta ungefär hur länge jag skulle behöva vänta. Då kom den första barnmorskan igen, och hon trodde att det var min tur strax, så hon gick och kollade, och sa att jag kunde ringa hem, för min undersökning skulle nog gå fort eftersom de kollat mig igår och hjärtkurvorna såg jättefina ut.
Det tog ungefär tjugo minuter till, och sen kom en ung läkare vid namn Iris med en ultraljudsapparat. Hon var jättegullig, och pekade ut olika kroppsdelar när hon kollade ("Titta, där är näsan!" "Och där är ett ben!") och vi såg att ettan ligger i stort sett helt utsträckt, och att tvåan vänt sig så huvudet ligger typ i mitten av min mage nu, och att hon har ryggraden utåt, vilket kanske kan vara ett skäl till att jag känt mindre rörelser, för att hon helt enkelt inte sparkar utåt för tillfället. De har bra med fostervatten, och uppenbarligen fortfarande plats att vända sig, och allt såg hur bra ut som helst. Men hon tyckte att det är rätt att jag kommer in och kollar när jag är orolig ändå. Jag frågade vad det är som kan göra att barn dör i magen, och hon sa att man oftast inte vet, men att det kan vara moderkaksavlossning, infektioner, knut på navelsträngen (vilket det inte riktigt finns plats för med tvillingar, oftast) och vad det nu var mer, men att det är en del av livet och att man inte vet varför.
Jag frågade om det finns nån chans att de tidigarelägger ett snitt bara för att mamman är orolig, men det vill de inte göra såklart - dels för att det är bättre för barnen att vänta, dels för att de har så fullt upp, så i så fall skulle jag få ligga och vänta på tid på förlossningen, vilket skulle kunna ta flera dagar, då jag skulle vara tvungen att gå in och ut ur fasta för att kunna opereras. Så jag får helt enkelt hålla ut och vara uppmärksam på hur de rör sig. Iris sa att man kan bli som blockerad när man blir orolig och inte känna rörelser förrän man fått veta att allt är bra, och då kan man känna dem igen, så jag får väl försöka andas djupt och ta det lugnt.
Sen följdes vi åt ut ur rummet, och hon sa:
"Du ser ju utomordentligt pigg ut för att vänta tvillingar!"
Jag sa att det gör ont lite varstans, men jag är ju inte svullen eller så, så egentligen har jag väl det rätt bra, och hon höll med om att jag ju bara har mage. Så det var ju trevligt, att få ett läkarutlåtande på att jag ser pigg ut. :) Och viktigast av allt: att tvillingarna mår bra fortfarande. 12,5 dagar kvar nu!
Till Huddinge igen, idag med mer panik
Nää, jag får panik: tvåan har schöven slutat röra sig. Jag har känt ett par enstaka slöa minirörelser idag, och när jag buffat på henne (hårt och mycket) har jag inte fått nån respons. Så nu är vi efter ett samtal till förlossningen på väg till Huddinge igen för ännu en koll.
Sköterskan som svarade pratade med läkaren som gjorde ultraljudet igår, och hon sa att allt ju såg jättefint ut igår, men om jag tycker det är skillnad ska jag såklart komma in igen. Det känns fånigt att vara såhär nojig, men... det är väl bäst, antar jag.
Saker jag längtar efter nu
Småsaker jag längtar efter att kunna göra nu:
- dricka apelsinjuice utan att må illa
- ligga på mage
- vända mig från ena sidan till andra i sängen utan att behöva baxa med mig drygt 15 kg mage
- *varning för äcklig detalj* inte bajsa svart pga järntabletter längre
- äta en normal portion mat utan att känna mig uppblåst i timmar efteråt
- resa mig upp utan smärta lite varstans
- springa fort med Alfred, vilket är hans favoritsysselsättning (nu får jag bara sitta och titta på)
- nå fram med armarna till köksbänken så jag kan göra saker där utan att få ont i ryggen
- gå en promenad utan att få ont överallt från revbenen till låren
- helt enkelt bli lite rörlig igen
Jag vet ju att snittet kan vara lite jobbigt efteråt, men sist hade jag så lite ont av det att jag har gott hopp. Oavsett vilket blir det ju som jag brukar säga åtminstone något annat än det som är nu, som jag är så in i bängen trött på.
Försöker förresten hitta lite amningskläder på nätet nu, vilket är lättare sagt än gjort, åtminstone om man inte är stenrik. Helst ska det ju dessutom vara kläder som det går att få ut båda brösten ur samtidigt, och det är lite svårt att avgöra om det går utan att prova.
- helt enkelt bli lite rörlig igen
Jag vet ju att snittet kan vara lite jobbigt efteråt, men sist hade jag så lite ont av det att jag har gott hopp. Oavsett vilket blir det ju som jag brukar säga åtminstone något annat än det som är nu, som jag är så in i bängen trött på.
Försöker förresten hitta lite amningskläder på nätet nu, vilket är lättare sagt än gjort, åtminstone om man inte är stenrik. Helst ska det ju dessutom vara kläder som det går att få ut båda brösten ur samtidigt, och det är lite svårt att avgöra om det går utan att prova.
tisdag 8 oktober 2013
Nytt avsnitt av "Fråga Louise Hallin", samt separat klipp med min fråga
Igår kom det ett nytt avsnitt av "Fråga Louise Hallin" - jag är inte med i det, men när jag letade efter det såg jag att klippet med mig finns som ett separat klipp nu också, så jag tar och länkar till det här också (mest för min egen skull så jag har det).
Och här är avsnitt fyra, om ni vill titta!
Och här är avsnitt fyra, om ni vill titta!
Extrakoll fortsättning
Jag låg uppkopplad i drygt 20 minuter, och en undersköterska fick komma in några gånger och försöka hitta ettans hjärtljud eftersom hon tydligen låg lite knöligt till, men kurvorna såg bra ut ändå. Sen stängde de för lunch, så jag och Christopher fick gå och testa Bistron, som Christopher antagligen kommer hänvisas till när vi ligger inne eftersom alla måltider inte ingår för honom. Helt okej raggmunk med fläsk faktiskt, trots att den värmdes i micro. Sen fick vi komma tillbaka klockan 13 och träffa en väldigt glad läkare som hette Victoria, som gjorde ett ultraljud på mig. Allt såg helt utmärkt ut: hjärtanen slog som de skulle och jag fick se hur bröstkorgarna rörde sig i takt med andningsträningen. Så ingen tidigareläggning av snittet, vilket det kanske hade blivit om något verkat fel.
Min mage är så galet stor nu att främlingar kommenterar den: idag var det först en kvinna som jobbade i bistron som frågade när det var dags och blev helt paff när jag sa att det är två veckor kvar, tills jag sa att det är tvillingar - sen var det en kvinna vi gick förbi på vägen tillbaka till avdelningen som sa att jag har så fin mage, och sen var det en äldre man på vägen till dagis som hojtade "lycka till!" till mig. :)
Och just det ja: vi fick veta av barnmorskan i morse (vår vanliga var sjuk fortfarande/igen) att barn som ligger i säte löper större risk att få överrörlighet i höfterna så de kanske behöver skena de första ungefär tre månaderna. Jag hade faktiskt läst om det i en annan blogg också, men inte kollat upp det närmare, så jag blev lite orolig, men den sköna barnmorskan sa att äh, hon hade själv haft det, och två av hennes barn hade det, och hon tyckte att det var rätt praktiskt med den där skenan, eftersom små bebisar kan vara lite "sladdriga", men skenan gav dem lite mer styrsel. Jag frågade läkaren sen hur vanligt det är ungefär, men det kunde hon inte svara på, men sa att risken är lite större om de är stora, och vår etta är ju mindre än tvåan, så jag hoppas det går bra. Och tydligen hänger det en del på ärftlighet också, enligt barnmorskan. Men det är ju inget vi kan göra åt det oavsett, så det är ju bara att vänta och se.
Min mage är så galet stor nu att främlingar kommenterar den: idag var det först en kvinna som jobbade i bistron som frågade när det var dags och blev helt paff när jag sa att det är två veckor kvar, tills jag sa att det är tvillingar - sen var det en kvinna vi gick förbi på vägen tillbaka till avdelningen som sa att jag har så fin mage, och sen var det en äldre man på vägen till dagis som hojtade "lycka till!" till mig. :)
Och just det ja: vi fick veta av barnmorskan i morse (vår vanliga var sjuk fortfarande/igen) att barn som ligger i säte löper större risk att få överrörlighet i höfterna så de kanske behöver skena de första ungefär tre månaderna. Jag hade faktiskt läst om det i en annan blogg också, men inte kollat upp det närmare, så jag blev lite orolig, men den sköna barnmorskan sa att äh, hon hade själv haft det, och två av hennes barn hade det, och hon tyckte att det var rätt praktiskt med den där skenan, eftersom små bebisar kan vara lite "sladdriga", men skenan gav dem lite mer styrsel. Jag frågade läkaren sen hur vanligt det är ungefär, men det kunde hon inte svara på, men sa att risken är lite större om de är stora, och vår etta är ju mindre än tvåan, så jag hoppas det går bra. Och tydligen hänger det en del på ärftlighet också, enligt barnmorskan. Men det är ju inget vi kan göra åt det oavsett, så det är ju bara att vänta och se.
Extrakoll på specialistmödravården
Vi var på MVC i morse och när jag sa att jag känt mindre rörelser de senaste två dagarna ringde barnmorskan Therese till Huddinge och bad dem ta in oss för en extrakoll för säkerhets skull. Så nu ligger jag uppkopplad med CTG i 20-30 minuter, och sen vet jag inte vad som händer. Det kliar i alla fall väldigt mycket under resårbanden som apparaterna sitter fast med, men jag vågar inte klia för det var så svårt att hitta hjärtljuden.
Och nu försvann kontakten med ettan så ett larm går... Fortsättning följer.
Snart slut på tabletter!
Äntligen! Sista kartan Niferex! Och jag tänker inte köpa fler eftersom mitt järnvärde är såpass bra - förlorar jag för mycket blod vid förlossningen får jag lösa det sen (sist förlorade jag mindre än normalt: bara en liter mot vanliga 1,5). Jag tycker nämligen fortfarande Niferex är så sjukt äckliga; trots att man sväljer dem hela smakar hela munnen järn av dem.
Bredvid ligger mina andra livsnödvändiga piller som jag snart slipper: Losec och Gaviscon. Sen kommer jag såklart behöva smärtstillande ett tag efter snittet, men det är åtminstone något annat. Yay!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)