Sammanbrott

Igår kom det, sammanbrottet som jag varit nära så länge.
Jag har ätit omeprazol mot magkatarr/dyspepsi av och till sen i julas, men i förrgår började det göra mer ont i magen än någonsin, och igår gjorde det ibland så ont att jag hade svårt att gå upprätt. Jag ringde 1177 och fick rådet att komplettera omeprazolen med tuggtabletter som Novalucol, och den vänliga sköterskan som frågade var och hur barnen sover, om jag inte kan sova nån annanstans och var väldigt förstående, gav mig lite fler praktiska tips som att äta banan eller dricka mjölk eller yoghurt när det är extra illa, och att gå en promenad på lunchen för att "fräsa av" eftersom det gör mer ont när jag är "väderspänd".
Alfred var hemma igår för han var förkyld och hade haft en otäck krupphostattack på natten, så jag erbjöd honom att följa med mig ut på stan på lunchen, men han ville stanna hemma med pappa och titta på film, så jag gick en promenad för att köpa Novalucol och lunch. Den lika vänliga och förstående apotekskvinnan undrade om tabletterna verkligen skulle hjälpa, eftersom de binder saltsyran i magsäcken och omeprazolen redan hämmat saltsyreproduktionen, och sa åt mig att jag måste gå till läkare igen om det inte blir bättre efter helgens ledighet. Jag tog en tablett direkt och tyckte att den hjälpte, men det var nog mest inbillning, för resten av dagen gav de ingen effekt alls.
Jag var alltså rätt hängig, så när barnen började bråka som tokar efter middagen (av olika anledningar: Alfred för att han ville spela mer Memory, så han tjöt som en ångvissla, Flora för att hon inte ville byta om och Lilly för att Alfred retades med henne) så började jag gråta. Flora var i badrummet med Christopher och skrek, så hon märkte inget, men Alfred och Lilly blev lite oroliga och lugnade ner bråkandet eftersom jag var ledsen. Så när Christopher och Flora kom ut var jag rätt okej, men så blev det nåt tjafs igen, och Christopher tog med sig alla barnen till badrummet, och jag satt kvar på barnens säng med huvudet i händerna.
Så kände jag tårarna komma igen, och det bara eskalerade, jag kunde inte sluta. Huvudet sjönk längre och längre ner så jag satt dubbelvikt med armarna om huvudet och grät så jag hyperventilerade. Alla kom ut och Christopher drog in mig i sin famn, och barnen som blev rejält spaka av att se mig så förtvivlad, klappade på mig och sa att de älskade mig, och frågade pappa varför mamma var så ledsen. Han svarade att jag är trött, och ledsen för att de bråkar med varann, och det sammanfattar väl det hela. Jag kan inte ens minnas när jag grät så kraftigt senast, det var lite läskigt faktiskt.
Så när jag äntligen slutat gråta, snutit ut en halv ocean snor och bytt min tårblöta klänning till tights och tröja tog Christopher alla barnen och lade dem (Flora var orolig och ville gå och vinka till mig i fönstret) och jag gick ner och satte mig i soffan och åt kaoskaka.
Inatt sov jag okej, så idag känns det lite bättre, och efter att ha kunnat gå på toa efter ett par dagars förstoppning så gör det inte riktigt lika ont i magen heller längre. Så några soliga dagar i stugan där barnen kan leka med mormor och förhoppningsvis några sysslingar ska nog hjälpa, tror jag. Vi åker upp idag direkt efter förskolan - jag måste jobba lite på fredag, för då har kontoret öppet, men det ska nog bli överkomligt.