Mina magmuskler har nästan gått ihop nu - under naveln är de helt hopvuxna, men ovanför är det fortfarande lite knappt en fingerbredds mellanrum, och min mage svullnar rejält när jag ätit, fast sån har jag å andra sidan alltid varit, så jag vet inte om jag kan skylla det på diastasen.
I förmiddags var vi på rundvisning av Montessori-förskolan i Landskrona. Vi blev nästan lovade platser där i våras, men bestämde oss för att inte söka eftersom den ligger rätt långt bort, och vi då fortfarande trodde att vi skulle få platser på en förskola nära vårt hus eftersom vi skulle flytta till en liten stad. Men nu när vi ändå fått en förskola som ligger såpass långt bort kan vi lika gärna fortsätta lika långt till bort på samma väg och åka vidare till Montessori. Jag visste egentligen inget alls om deras pedagogik, men Christopher har gått i Montessori från förskolan till nian och älskade det. Och jag måste säga att jag blev helt såld av chefens rundvisning: de hade fantastiska lokaler, en underbar stor gård, hur mycket pedagogiska leksaker som helst och när vi gick igenom en avdelning där det var nästan 20 stycken 3-5-åringar där det knappt hördes ett ljud för att alla satt och lekte koncentrerat med olika saker kände jag att det där nog vore nåt ändå. Chefen sa att vi kan få platser i augusti om vi ställer oss i kön, så vi kommer göra det. Men på något sätt fick jag dåligt samvete både för att jag nekade våra barn chansen att börja där direkt och för att vi överväger att byta från den förskolan vi har...
Men när vi hämtade barnen och jag pratade med Alfreds fröknar om att Alfred blev ledsen för att de inte var ute igår (och inte idag heller, visade det sig), så fick jag inte mycket gehör. De sa att de går efter "lyssnandets pedagogik" och kollar med barnen på morgonsamlingen vad de vill göra under dagen, och då har barnen tydligen velat vara inne och göra Halloween-pyssel idag och igår, och Alfred "pratar så tyst" att de inte vetat att han ville gå ut, och de är ute "jättemycket" men vi har ju varit borta i två veckor så vi vet ju inte hur mycket de har varit ute. Men vi vet ju hur de var ute i september, och det var verkligen inte mycket. Så jag vet inte. Det berodde inte på att vissa barn saknar varma kläder i alla fall, sa hon, så jag behöver inte tradera hem overaller till andras barn åtminstone.
Vi hade i alla fall en överaktiv unge när vi kom hem, och jag har varit en usel mamma som varit irriterad och snäst på barnen när de varit stissiga och bråkat och vägrat sitta still vid matbordet.
Jag måste sova mer, det är ett som är säkert. Flora har vaknat just när jag varit på väg att gå och tvätta mig två kvällar i rad, och vägrat somna om utan mig, så jag har somnat vid halv två-två, och sen vaknat vid 6-tiden och haft svårt att somna om, så idag har jag helt röda ögon och ett värdelöst humör.
Jag har på sistone läst flera krönikor om dagens krav på mammor; att man ska laga ekologisk mat åt sina barn, träna och utveckla och förverkliga sig själv, ordna temakalas på födelsedagar, ha ett vackert hem, vara en sexig fru samtidigt och allt det där, för att kunna lägga upp fina bilder på Instagram om sitt perfekta liv, typ. Nu står vi ju inför en dubbelfödelsedag på torsdag, och både jag och Christopher känner att: de fyller ju bara två år, de har ju ingen koll på vad en födelsedag är ens. Jag har sett i tvillinggruppen att folk har ordnat kalas med sagofigursteman och grejer, men alltså... Nej.
Jag bakade, med hjälp av alla barnen, småkakor i form av L (Lilly), F (Flora), 2 (år) och A (Alfred) idag, och så tar vi bullarna jag bakade strax innan Kreta och så bakar jag en tårta av kladdkaka med hallon-grädde-mos på (tjejerna åt inte så mycket av min vanliga gräddtårta när jag fyllde år, så jag tror att de kommer gilla det bättre), och så kommer farmor och farfar imorgon och stannar över födelsedagen, och mormor kommer på födelsedagen, och så får de bara ett par paket var av oss.
Som en kompis kommenterade en krönika på Facebook: deras dotter är överlycklig om det finns paket att öppna, något sockrigt att äta och någon mer än mamma och pappa är hemma. Det räcker gott och väl. Och ja, jag syltar, saftar och bakar, men det är ungefär så långt min Instagram-perfekt-liv-ambition sträcker sig. Orka bry sig om vad man "ska" göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar