Nästa, värsta, sjukan

Så kom den onämnbara sjukan till oss i år, den som jag är så rädd för halva året. Jag var i Göteborg med min chef på jobbmöten i Göteborg igår hela dagen, och när jag kom in genom dörren klockan sex ropade Flora att Lilly just kräkts. Yay.
Christopher stod just och duschade av henne - hon hade suttit i soffan, så det var bara att ta tag i allt på en gång, och sen sitta beredd med påse resten av kvällen. Hon mådde inte särskilt dåligt dock, för hon sa att hon var hungrig, och efter två gånger under två timmar till var hon färdig. Jag måste säga att det var otroligt skönt att det för en gångs skull inte hände första gången helt oväntat mitt i natten åtminstone, även fast jag ändå sov oroligt bredvid henne på natten sen (fast hon sov hela natten, men jag reagerade ju på minsta gny och hostning - och munpruttande, vilket hon höll på med i sömnen en stund) i gästrummet.
Alfred blev så ledsen att han började gråta när han fick veta att han inte skulle få gå till förskolan idag, och sa att han skulle flytta till Afrika i två veckor istället (?)... Gullunge. Det var extra synd om honom eftersom han sa när han just blivit frisk från influensan i förra veckan att han inte ville tillbaka till förskolan, oklart varför, och när han nu verkligen ville dit fick han inte. Nu räknar vi timmar för eventuell inkubationstid, men hoppas förstås på att ingen annan blir dålig så de bara måste vara hemma i två dagar, men vi får se. Jag kan inte vara lugn förrän imorgon någon gång - upp till 36 timmar är det ju ganska vanligt att det kan ta, så det blir en orolig natt till, minst. Har dock googlat att när det inte gäller den brutala vinterkräksjukan så krävs det att man får in kräkspartiklar i kroppen för att man ska smittas, det smittar inte genom luften, så jag har hopp. Kan väl också hoppas på att vabruari inte blir alltför jobbig när vi tar både influensa och magsjuka nu på en gång - kanske.

På väg uppåt

Nu börjar vi må bättre här. Alfred var tillbaka på förskolan igår fredag, och Christopher kunde jobba också, och jag som jobbat på hela tiden eftersom jag inte haft hög feber börjar må bättre också fast det går rätt segt eftersom jag inte vilat ordentligt. Och Lilly och Flora verkar, otroligt nog, ha klarat sig från influensan, fast Lilly hostade mycket ikväll vid läggning, så vi får väl se inatt, faran kanske inte är helt över än.
Men jag får ju vara ärlig och säga att det var rätt lugnt och skönt med barnen när Alfred var sjuk. Han orkade ju inte göra något annat än att ligga i soffan och titta på tv, så när tjejerna kom hem från förskolan var tv:n redan på, så de satte sig och tittade och Alfred orkade inte retas med dem... Men när han blev frisk igen i torsdags blev det ju full fart direkt, så ljudet bakom draperiet till barnens sovrum i torsdags kväll när jag fortfarande var rätt däckad och var i badrummet och fixade tandborstar var som ljuv musik. De lekte tillsammans utan att bråka!
Det här vet jag knappt om jag vågar skriva, men jag hoppas att det kanske kanske plötsligt de senaste två dagarna blivit en vändning i Lillys trots. Vi har haft det oerhört jobbigt med henne i några veckor, och mitt tålamod har inte på långa vägar räckt till, så det har blivit jättemycket bråk, men de senaste två-tre dagarna har hon inte blivit arg och ledsen när hon absolut velat något, utan hon har skrattat medan hon envisats, och då är det ju mycket lättare att hålla humöret upp och inte bli arg på henne. Så jag hoppas hoppas att det vänder och blir lättare nu.
Och Flora har jag fått göra flätor på två dagar i rad! Roligt! (Lilly ville ha en liten tofs en stund, men den rök snabbt igen.)

Kämpa immunförsvaret!

Heja kvinnliga Reis-sidans immunförsvar, kämpa! Flora och Lilly mår fortfarande bra, och jag är åtminstone inte hälften så sjuk som Christopher och Alfred. Stackars lille Alfred: vad jag kan minnas har han aldrig haft feber i mer än en dag, men han har varit precis lika dålig idag som igår, och bara legat still framför tv:n hela dagen och knappt velat äta något fast jag köpt en massa frukt och Mariekex och lockande grejer, men vi har åtminstone fått i honom rätt mycket nyponsoppa. När det var dags för middag började han gråta för han var så trött på att vara sjuk, och då plötsligt kom jag ihåg att jag ju faktiskt köpte munsönderfallande Alvedon åt honom för rätt länge sen - han hatar (såklart) att få Alvedon-supp i rumpan. Så vi fick, motvilligt, i honom en sån upplöst i vatten på sked, och en halvtimme-timme senare fick vi vårt första leende på två dagar. Och när det var dags för egentid var han nästan som vanligt, det var så härligt. Så jag hoppas han mår bättre imorgon så han slipper eländet snart.
Men det verkar vara en seg influensa som går i år: mamma (som är vaccinerad, men tydligen träffade de inte rätt med årets vaccin, hade hon fått höra, de får ju chansa på vilken sorts influensa de tror blir störst varje år) har varit utslagen sen i söndags.
Christopher har också fortsatt vara helt sänkt idag, och jag mår inget vidare men har åtminstone inte feber, så jag har jobbat plus fixat det mesta hemma, plus handlat mat, plus lämnat och hämtat på förskolan etc etc. Så jag tänker ha det innestående när han blir frisk, även om jag inte kommer vara tvungen att vila pga sjukdom. Men nu ska jag gå och lägga mig - jag har haft svinsvårt att somna de senaste nätterna, så jag behöver några timmar extra för att få ihop någorlunda antal timmar sömn.

Tre av fem febriga

Här har vi de enda två friska medlemmarna i vår familj just nu. Kanske inte så frisk modemedvetenhet med tanke på skovalet, det vet jag inte, men... ;)

Men både Alfred och Christopher vaknade med feber och hosta i morse (Christopher var hängig redan igår och Alfred var så sprattlig inatt att jag sov i gästrummet för jag var utmattad som vanligt), och jag har varit hostig i flera dagar och börjar få ont i kroppen idag. Så idag var bara tjejerna på förskolan, och än så länge är de pigga som små mörtar medan storebror knappt rört sig ur fläcken från tv-soffan på hela dagen, han som inte brukar kunna sitta still i mer än en halv minut.

Jag har jobbat hemifrån som vanligt idag, och imorgon är det tänkt att jag ska till kontoret i Malmö och vara med på inte mindre än tre möten, men vi får se hur jag mår imorgon bitti - just nu känns det inte så ljust. Suck. Det här är för övrigt första gången jag och Christopher är sjuka samtidigt. Rätt fascinerande med tanke på att vi varit tillsammans i nio år. 

I morse var jag förresten och tog prover för att se varför jag är så hård i magen jämt - jag var hos en doktor på vårdcentralen igår som väl kanske inte var världens bästa lyssnare, men han klickade i ungefär tusen prover han skulle ta på mig, så det blir ju intressant. Ett av dem visade sig att man skulle ta på fastande mage, så efter att jag suttit på labbet och väntat ett tag fick jag gå hem och komma tillbaka i morse. Sköterskan som tog proverna på mig var världens trevligaste, jag ville typ bjuda hem henne på fika, men det gjorde jag ju inte. Synd, jag skulle behöva en kompis här i stan. Kanske får lura mig tillbaka till provtagningen nån dag bara för att hänga lite. :)

Tvillingbandet börjar märkas

Usch, vi har såna skitdagar med Lilly nu, hon krånglar nåt oerhört och vi är jättedåliga på att hantera det: tålamodet räcker inte till och vi blir arga och allt blir ännu värre.
Men en superfin sak som detta har visat fram är att Flora börjat visa tecken på det där mytomspunna tvillingbandet! Vid två tillfällen igår började hon gråta när Lilly var ledsen, t.ex. när Lilly vägrade gå ut ur affären och vi hotade med att gå, då vägrade Flora också gå och började gråta, och i fredags (lång historia, men Flora skulle duka åt sig och Lilly, Lilly vägrade låta henne, för det är bara jag som får duka åt henne) när jag sa till Flora efteråt att jag var ledsen för att Lilly varit dum mot henne så sa Flora "Lilly var inte dum". Och vid några tillfällen nu i helgen har de haft så roligt tillsammans.
Jag ser fram emot att se hur detta utvecklas!

Sista kvällen

It's the end of the world as we know it. Sista kvällen med ett stabilt USA idag.
Sällan har jag varit så tacksam för att min morfar, som emigrerade till USA under tidigt 1900-tal, kom hem igen.

Roliga och jobbiga bröllopsgrejer

Bortsett från att jag är svintrött så lekte livet idag på förmiddagen: en toppengrej hände och en väldigt rolig. Det roliga var att Christopher fick veta att han nu, efter popcornfotograferingen för jobbet, även ska fota godis. Och då går det visst inte bara att skicka honom en liten påse, utan han ska få en låda var av fem olika sorter. Och de där lådorna, hur stora är de då? Jo, 10 kg styck. Oooookej. Och vi som tänkt försöka bli lite nyttigare och komma i bättre form till bröllopet i sommar. :)
Och det leder till toppengrejen som hände: vi har funderat på om vi ska skriva ut bröllopsinbjudningarna och festprogrammet själva på vår skrivare för att spara pengar, men vi ville åtminstone veta vad det skulle kosta att trycka dem, så jag mailade i förra veckan till tryckeriet vi brukar använda på jobbet och frågade. Då fick jag till svar från min vanliga kontakt att han skulle höra med en kollega som var borta ett par dagar för att se till att jag skulle få ett bra pris, och idag fick jag svar på mailen, och det löd:
"Vi kom fram till att detta är ett ypperligt tillfälle att ordna det som bröllopsgåva från Exakta till dig och din blivande livspartner."
Vaaaa!? Jag blev helt tårögd - så snällt! Jag visste ju att min kontaktperson där är supertrevlig, men det här hade de ju verkligen inte behövt göra! Så då behöver vi inte fundera mer på det. :) Och ja, jag är så lättköpt att jag lätt kommer rekommendera Exakta om jag nån gång råkar på nån som behöver ett tryckeri.
På tal om bröllop bokade min syster sitt bröllop härom veckan: ett fyradagars barnfritt bröllop i Italien. Jag har vetat länge att de tänkte gifta sig utomlands, och det har gett mig så mycket ångest, men jag kan ju inte klaga på det: det är klart att de ska gifta sig som de vill. Men för oss, som inte har någon barnvakt utom möjligtvis mamma, som ju också ska på bröllopet, blir det ju väldigt besvärligt och tråkigt eftersom jag och Christopher inte kan åka tillsammans. Det var på gång att Christophers mamma skulle kunna komma hit fast hon bor i Frankrike, men dels funkade det inte i mer än två dagar pga hennes jobb och folk som ska komma på besök i Frankrike, dels för att jag insåg att jag inte klarar att åka till ett annat land utan att barnen åtminstone är med sin pappa så jag vet att de är 100% trygga. Plus då att det kostar en massa pengar att åka till Italien och vi försöker spara till vårt eget bröllop.
Sen visade det sig dessutom att det var skitsvårt att flyga direkt från Köpenhamn till Florens utan minst en mellanlandning. Hur?! Hur kan det inte gå en massa flyg mellan den jättestora flygplatsen Kastrup och den jättestora turistmagneten Florens?! Så det slutade med att jag och mamma åker ner två dagar i förväg och hem en dag i förväg, så nu kommer jag vara borta i hela fem dagar från barnen. Jobbigt, men kanske lite skönt att åka till Italien också? Men väldigt tråkigt att inte Christopher kan gå på deras bröllop dock och att jag inte får gå med min fästman på min systers bröllop. Men ångesten har i alla fall lättat lite när jag nu åtminstone har resan ordnad, alltid nåt.

Alla dessa faser

Det där lilla snart-förskoleklass-barnet ja. Jag har ju glömt att säga att han verkar ha kommit in i lilla tonåren, fast han inte ens har fyllt 6 än (det gör han om en månad). Han får såna raseriutbrott för minsta lilla grej, och det är ju lagom frustrerande för oss alla. Hur länge kan man räkna med att det håller i sig? Alla dessa faser som barn har och släpar sina föräldrar igenom...
Och Lilly går lite i omgångar med sina trotsålderstvångsbeteenden: nu efter jullovet tycker jag det är jobbigare än nånsin efter en relativt lugn period. Allt ska börjas om ifall det går minsta lilla fel, ackompanjerat av skrik och gråt. När vi har bråttom på morgnarna är det som värst, och då blir ju både jag och Christopher sura och allt blir svinjobbigt, och då blir det förstås bara ännu värre. Jag ringde faktiskt till BVC och har fått ett nummer till en barnpsykolog där man kan få rådgivning och ska ringa på telefontiden imorgon, tänkte jag - vi måste få lite råd om hur vi ska underlätta för både Lilly och oss när det är jobbigt.
När jag står emot och inte låter henne få som hon vill brukar hon efter en stund antingen tårögt säga "puss och kram!" och så är det bra när hon fått det, eller så säger hon argt "imorgon ska jag det!", vilket alltså betyder att hon går med på att hon inte får som hon vill nu, men nästa gång ska hon göra på sitt sätt. Men förhoppningsvis finns det nåt bättre knep än att bara säga att hon inte får göra som hon vill.
Flora varierar mellan att vara världens gulligaste lilla pussunge och att vara en liten lömsk räv som kan slå sina syskon när hon inte får som hon vill.
Så vi har fullt upp, kan man väl säga.

Snart har vi ett förskoleklassbarn

Vi fick mail idag om ett infomöte inför att Alfred ska börja förskoleklass i höst. Vilket stort barn vi har, det är helt bisarrt. Men bortsett från det så reagerade jag på att det stod i mailet att förskoleklassen följer skolans tider 8.00 - 13.00 och jag fick smått panik. Vi som hade svårt att komma i tid till förra förskolan där barnen började klockan 9, och ännu svårare (= omöjligt) att nånsin komma i tid till 8.30 då de börjar numera, hur i hela friden ska det gå till?!
Det tar ungefär en kvart att få upp Flora ur sängen på morgnarna när vi väcker dem vid 7, och nästan lika lång tid för Lilly, och vi är alla mer döda än levande den tiden. Att gå upp tidigare finns liksom inte på kartan, så jag har ingen aning om hur vi ska klara av det där.
Alfred hade en kortare period när han vaknade mellan 5 och 6 på morgnarna, nånstans när han var i tvåårsåldern tror jag det var, men sen dess har vi varit förskonade från tidiga morgnar, och det kommer tydligen bita oss i rumpan från i höst.
Jag har läst ganska många rubriker om att varken skolbarn eller vuxna borde tvingas börja jobba tidigt på morgnarna - det senaste jag läste var att det enligt forskare var att jämställa med tortyr - så jag undrar när något ska göras åt det, men eftersom den tidigaste googleträffen jag hittade på det idag var en artikel från 2001 så räknar jag inte med att något kommer hinna hända innan hösten... Usch, säger jag bara.
Men vad jag är lite nyfiken på är varför skolor alltid börjar så tidigt? Hur många av er föräldrar börjar jobba före 9 - är inte 9 vanlig kontorsstarttid åtminstone? Jag har alltid börjat 9 på alla mina jobb, men å andra sidan har jag ju aldrig jobbat med något samhällsnyttigt. När börjar normala jobb?
(För övrigt är väl förskoleklass ett ganska konstigt ord ändå? Slog man bara ihop "förskola" och "skolklass"? Vad hände med "nollan"? Lät det dåligt? Och "förskoleklassbarn"..? Inte det smidigaste ordet, men det måste väl vara så det ska heta? Alla dessa frågor!)

Alfreds vaggvisa

Igår hittade Alfred på en vaggvisa åt sina systrar. Han sa att de kanske skulle somna så fort att pappa inte ens skulle behöva läsa för dem, och han ville till och med gå upp lite före hans egentid egentligen skulle vara slut ( jag brukar försöka hålla den till en halvtimme så han inte ska komma i säng för sent, medan Christopher inte riktigt brukar ha koll på tiden).

Men man kan väl säga att Alfreds plan backfireade lite...Tjejerna ville också vara med och spela (jag spelade rytmägg) och började krypa ur sängen och sen var kaoset igång igen. Men hans tanke var god och hans "sov nu, sooov nuuu, sov nu mina stjärnsken" var ju otroligt gulligt.
Faktum är att läggningen av tjejerna gick extra dåligt igår och till och med Christopher som brukar ha en ängels tålamod lackade ur och skrek åt dem, så det slutade med att jag tog över och Christopher fick ta Alfred. De somnade svinsent allihop, men vaknade såklart ungefär lika tidigt som vanligt för att de ville titta på tv, vilket de får göra på helgmorgnar. Suck.
Idag tog vi det lugnt och var hemma bortsett från en stund på lekplatsen vid stranden i Borstahusen. Det var soligt och fint, men kallt, och det roligaste var att klättra på de jättestora högarna med hopsamlad tång.

Och att gunga: Lilly sjunger nästan alltid "Satellit" när hon gungar, eftersom textraden "högt upp i det blå" ingår i den. :)

"Vänta nu ett tag!" :)

På äventyr i Lödde

Idag åkte vi till Löddeköpinge för att göra ärenden, och eftersom det som vanligt tog oss över en timme att komma utanför dörren var barnen lunchhungriga redan när vi kom fram, så vi fick ta oss en extremt oprisvärd lunch på Pølsemannen vid Bauhaus (255 spänn för lite korv och mos) - men vi blev betjänade av två urgulliga unga killar som visste att erbjuda barnen vanlig ketchup istället för den danska konstiga och frågade mig om barnen skulle få leksakerna som ingick i barnmenyn före eller efter de ätit, så det vägde upp. 

Flora visade upp sin nya skill: titta vindögt!

Lilly försökte också. :)

Och: en annan tvillingmamma lade upp den här på Insta ikväll, och jag måste bara dela den vidare. Så sann. 

Mammografi och tandläkare

Idag var jag på mammografi igen - den här lyxen med att få göra det gratis vart 1,5:e år! Jag såg här i bloggen att det kostade en patientavgift sist jag gjorde det men det gjorde det inte idag. 

Jag läste en artikel härom dagen om en forskningsrapport där man undersökt risken för bröstcancer hos kinesiska kvinnor som bara fött ett barn och ammat länge och entydigt kommit fram till att risken minskade med 50% när man ammade i minst två år. Så jag hoppas att tvillingamning i tre år (plus Alfred i nästan två) innebär jackpot i riskreducering!

Ett par timmar senare var jag hos tandläkare också - eller snarare tandhygienist - för undersökning och allmänt plågande med vasst petande i tandkött och ilande tandstensborttagning. Jag hade tydligen superb munhygien men en lagning har gått sönder så jag ska få en ny tid hos tandläkare för att fixa den. Det är en tand där det alltid fastnar hallonkärnor från frukostgröten/frukostsmörgåssylten och det driver mig till vansinne, så det ska bli skönt, om än dyrt, att få det lagat.

Och så har jag hunnit jobba och bråka en massa med Lilly som haft trotstvångsbeteenden till max idag, så nu är det marsch i säng - när Lilly somnat om efter sin vanliga halv tolv-vakenstund vill säga.

Sovande barn

Det där uttrycket "sova som ett barn" är ungefär det minst passande när det gäller spädbarn, som typ aldrig sover som de bör. Men nu när de börjar bli lite större: då kan de tydligen sova lite hur som helst.

Jobb, cupcakes och hjälpreda i köket

Idag började jobbet igen, men inte förskolan: de hade planeringsdag. Det funkade sådär med att jag hade jättemycket att göra efter jullovet, så jag blev helt snurrig och utmattad av att jobba en heldag (vilket krävdes fast jag egentligen jobbar halvtid) med tjoande barn springande runt benen. Christopher jobbade inte, men barnen kräver oftast mest av mig, så det hjälpte bara marginellt. 

När det började lugna sig framåt eftermiddagen bakade vi cupcakes på begäran av Alfred som sett det i ett barnprogram. 

Mycket tjusiga! Red velvet chocolate-muffins och blå frosting med strössel. 

I höstas började Lilly vilja hjälpa till i köket, så vi köpte riktiga barn-kockknivar till barnen i julklapp - jag hittade först en som kostade nästan 300:-, vilket kändes lite jobbigt när vi behövde tre, men så upptäckte jag att IKEA hade ett set med kniv och potatisskalare för 69 pix, så det var perfekt. Nu är det dock Flora som oftast vill hjälpa till, så idag skar hon både sockerärtor och avocado till salladen med sin (läskigt vassa) kniv. Fantastiskt med en liten riktig hjälpreda!

Och imorgon är det förskola och Malmökontoret för mig, så klockan är ställd på 6:50 för första gången på 2,5 veckor - det blir tungt...

Ord för nyordslistan 2017

- Bajse (= Bamse. Biopremiär för tjejerna idag på "Bamse och häxans dotter". Lilly satt blickstilla i pappas knä och tittade medan Flora frågade var tionde minut när vi skulle åka till mormor, och försökte däremellan lägga sig bekvämt för att sova, vilket hon inte lyckades med, så hon och Alfred turades istället om att sitta på omväxlande Lillys, Floras och Alfreds platser och i mitt knä. Förutom när Alfred stod upp och tittade. Tur att vi satt längst bak.)

Flora

Resten av gänget

- Tepposch (= Ketchup. Utvecklat från det tidigare "teppo". Äts till i stort sett allt. Dvs allt som barnen äter, vilket är i princip köpeköttbullar, fiskpinnar, chicken nuggets och pasta. Bara.)
- Fväkenier (= Fyrverkerier. Läskigt på nyårsafton, lite mer spännande när man nu hör, men inte ser, ungefär ett om dagen från folk som inte sköt av alla på nyårsafton.)
- Nymmar (= Rimmar. Allt rimmar, särskilt sånt som inte rimmar. "Mamma, korv och banan, det nymmar!" Och Lillypilly, det rimmar ju faktiskt på riktigt.)
- Sociobrat (= Användes när person har (orimligt) låg förståelse för hur hen gynnats av samhället, t.ex. avseende socialt kapital, klass, eller förmåner givna av samhället (typ gratis utbildning, god infrastruktur.)

Okej, det sista är lite annorlunda, det erkänner jag, och inte heller sagt av mina barn. Men eftersom min svåger psykologen Victor uppfunnit ett ord som är bra på riktigt, och "tjejsamla" kom med i nyordslistan härom året efter att det bara blivit nämnt i en enda blogg (och att det också ignorerades att det är ett ganska otrevligt sexistiskt ord) så tänkte jag att det räcker att det nämns här för att kvalificera sig till årets lista. Så varsågoda, sprid det vidare, tillsammans med förslagsvis Bajse och tepposch!

Stockholmsbesök och restaurang

Idag kom våra vänner från Stockholm som egentligen skulle kommit över nyår, men som fick ställa in då yngste sonen hade feber - tack för att trettonhelgen också finns! Så i eftermiddags kom Janne och Lina med barnen Sixten och Olle.

Barnen vände upp och ner på lekrummet i ett par timmar och sen tog vi en promenad ner till stan och vår bordsbokning på nyöppnade Harrys. Kanske inte ett jättespännande restaurangval, men vi tänkte att det var lagom med tanke på att vi hade med oss fem små barn (Sigge är jämngammal med Alfred och Olle med tjejerna). Och det visade sig vara över förväntan: jag hade tagit med kritor och papper till barnen, men nästan direkt när vi satt oss kom vår servitris med varsin pysselbok och kritask. Och barnen fick sin mat först, och efter de ätit fick de varsin gratis pinnglass, fast det fanns betalglass på barnmenyn. PLUS att när vi var redo att gå fick barnen varsin Harrys-nalle!

Så även om min och Linas mat var lite väl underkryddad var det definitivt värt Christophers felräkning som gav vår servitris Ellen 20% dricks istället för 10. :)

Hon fick dessutom en kram av Lilly, efter att hon frågat mig "Får man puss och kram här?" - jag sa att man inte ska pussas när man inte känner nån så bra, men kramas får man gärna göra, så då ville hon det och Ellen ville gärna kramas. :)

På väg ut, efter att jag glömt fota inne vid bordet. 

Och jag är så stolt över våra barn! De satt glada och nöjda vid bordet hela måltiden - de passade på att springa med varann så fort någon behövde gå på toa, men i övrigt inget krumbuktande på stolarna eller rastlöst springande eller störande av andra - åt hyfsat och var små gullungar hela kvällen!

Sixten satte sin nalle innanför jackan som en bebis i sele så alla andra, inklusive Alfred här, hängde också på.

Nu ser jag fram emot en actionspäckad fembarnsdag imorgon!

Ännu mer sömntjat

Jag är så fruktansvärt trött idag. När jag skulle gå och lägga mig vid 23-tiden igår vaknade Alfred, så jag tog med honom ut i badrummet för att kissa, och så frågade han om jag kunde ligga hos honom lite innan jag gick ner igen. Jag sa självklart, men jag skulle ändå lägga mig, men jag ligger hos dig en stund innan jag tvättar mig och sen lägger jag mig hos dig för natten. Sen tog det en bra stund, för han hade piggnat till, så vi pratade lite om varför han var så orolig för att sova ensam (eller med tjejerna i barnens sovrum), men fick inga vettiga svar, bara nåt om nån rymdekorre han sett på tv som sa att man aldrig skulle få se "Sommarlov" igen... Jag försäkrade honom om att jag aldrig kommer lämna honom förrän han tvingar mig att lämna honom i fred när han blir tonåring - på vilket han svarade "Mamma - jag kommer alltid vilja vara med dig!" Yeah right, gullunge.
När han väl somnat och jag skulle gå och tvätta mig vaknade han till igen och sa, helt förebrående: "Ska du lämna mig här?!"
När klockan började närma sig midnatt och även Lilly vaknade och hojtade till så Flora blev orolig kommenderade jag via messenger upp Christopher så jag äntligen kunde få gå och lägga mig. Men eftersom alla var oroliga så bestämde Lilly att alla skulle ligga tillsammans i barnens 180-säng, och där låg jag och funderade på var jag misslyckats och gjort våra barn så otrygga att de inte ens vågar låta mig gå till badrummet, så jag grät en skvätt och sen lade jag mig helt utslagen i vår säng.
Men sen kom förstås Lilly in bara en stund senare så jag somnade inte förrän vid kanske halv två, och vid halv fyra kom Flora. Jag tänkte göra plats för henne i vår säng, tills jag kom på att Alfred skulle bli förtvivlad om han vaknade ensam i sin säng, så jag och Flora gick in till deras rum och lade oss hos Alfred. Och eftersom jag uppenbarligen fortfarande på något sätt tror att alla mina barn är bebisar så att om de vaknar till så tar det evigheter innan de somnar om (vilket inte är sant längre) så sover jag på helspänn och går aldrig ner i djupsömn när jag sover med någon av dem för att alltid vara beredd att söva om dem. Så Alfred sov som en stock och märkte inte att vi var där, men Flora vaknade till några gånger så jag sov som en kratta. Så idag: helt däckad.
Och på förmiddagen var jag hos kiropraktorn för att få lite ordning på min stela kropp så nu är jag helt mörbultad av alla knäckningar dessutom.

Igår var vi en sväng på stan på eftermiddagen och avslutade i Teaterparken, där de har tre roliga studsmattor (och ett jätteklätternät, där Alfred håller sig mest) där jag försökte fota tjejernas nya jackor som kommit med posten samma dag, och det gick ju sådär med studsandet.

Vi var där idag också en liten stund i 8 minusgrader - ingen snö dock, synd för barnen, skönt för oss föräldrar som inte gillar vinter. Men några dagar kan det gärna få bli snö här i vinter för barnens skull, jag har lite dåligt samvete för att vi flyttade när jag ser alla Instagrambilder på pulkaåkande barn i resten av Sverige nu, samtidigt som jag är glad att slippa snön. Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig i gästrummet för att försöka sova lite bättre inatt - och kanske då göra barnen ännu otryggare för att jag faktiskt "överger" dem en natt... Oh well - god natt!

Hela havet stormar

Sömn och barn alltså, the neverending story. De senaste nätterna har vi haft rena hela havet stormar: ingen har vaknat i samma säng som de somnade i. Men å andra sidan: för första gången på närmare sex år kan både jag och Christopher ta sovmorgon! Alfred vet hur man sätter på tv:n, så alla tre barnen får gå ner och titta på tv tills de blir hungriga och nån av oss får gå upp och hjälpa dem med frukost. Så mitt mål nu är att lära Alfred fixa frukost. ;) Eller så är mitt mål helt enkelt att bli utsövd den här veckan - fast det går lite sådär, för jag är dålig på att lägga mig i tid, och även om jag lägger mig före midnatt tar det lång tid innan jag somnar, och så har Lilly fått till vana att vakna runt halv två och antingen ropa på mig eller komma och lägga sig hos mig och sen får jag svårt att sova bra.
Lilly ja, hon har också börjat prata i sömnen (hon pratar dygnet runt, helt enkelt). Vi har upptäckt att våra barn drömmer om varann, och oftast om att de bråkar med varann, för Lilly säger saker som "Alfi, ge mig den!" och Flora har vaknat och gråtit och sagt något av sina syskons namn...
Annars tycker jag faktiskt att det har varit relativt lite bråk de här veckorna vi har varit hemma nu, vilket är underbart. De bråkar förstås, men ändå lite mindre än förr, tror jag, och ofta leker de tillsammans och är glada.
Igår hade Alfred en vän från förskolan här på besök, och Lilly kom ett par gånger och sa att hon inte fick vara med, men sen sprang hon iväg och lekte med dem ändå, så det var nog ingen större fara.
Mamman och storasystern, som bara är 1,5 år äldre, fikade med oss en stund när de skulle hämta honom, och mamman erkände att det ofta är jättejobbigt hemma hos dem också med syskonbråk, och det var så skönt att höra att vi inte är ensamma. Även om man vet att de flesta barn bråkar så är det ändå en lättnad att höra någon annan förälder säga det till en. Plus att vi fick lite tips som de fått från ett proffs om hur man ska hantera "lilla tonåren"-6-årings-utbrott, som Alfred börjat med redan. Alltid ett äventyr att ha barn...

Ärenden med sorgligt slut

Barnen är hemma från förskolan hela den här veckan, för jag är ledig - men Christopher behövde jobba ett par timmar, så jag tog med mig barnen för att handla och lämna ett paket med overaller jag sålt på Tradera. Vi började på City Gross, där Alfred ville spela ett gripklo-spel igår, men han fick inte. Idag fick han ta med sig några mynt som han fått i veckopeng och så åkte vi dit.

Han fiskade upp nån plastgrej och en godisklubba, och så var han generös och gullig och bjöd sina systrar också, både på spelet och varsin liten plastring.

Sen körde vi vidare till ICA där jag skulle lämna paketet, och så handlade vi, och sen körde vi hemåt. Mitt på Föreningsgatan, en lång genomfartsgata, såg jag plötsligt i ögonvrån något som såg ut som en katt som sprang ut precis framför bilen, verkligen precis precis framför bilen - jag hade inte en chans att bromsa. Det kändes som att jag körde över en liten klump, och försökte se i backspegeln om jag verkligen träffat den. Eftersom baksätet är fullt av bilbarnstolar tog det en liten bit innan jag kunde se, men då såg jag en liten katt som låg still på gatan och sprätte med ena benet... :( Paniken! Jag stannade och var helt skärrad och handlingsförlamad och visste inte vad jag skulle göra, så jag ringde Christopher, som inte svarade, så då ringde jag mamma. Så såg jag att någon drog in katten mellan de parkerade bilarna upp mot trottoaren, och jag vaknade liksom till liv och vände och körde tillbaka medan jag hade mamma som försökte lugna mig i högtalartelefonen. Jag lyckades alldeles skakig fickparkera mittemot och såg en man i gul arbetarväst och två kvinnor i blå sjukvårdsskjortor och klev ur bilen. Mannen i västen sa att kvinnorna tagit med katten och nickade några meter åt höger, där det helt osannolikt tur i oturen låg en smådjursklinik, och jag frågade vad jag skulle göra. Han sa att det är inget att göra, huvudet var krossat, men att de tog hand om den åtminstone... Eftersom jag hade barnen i bilen kunde jag inte göra annat än att köra hem istället för att springa efter dem. 

Väl hemma och när jag fått in barnen (men glömde handväskan fullt synlig i framsätet) började jag gråta, och sen googlade jag fram numret till kliniken och ringde och så fort jag sagt vem jag var och varför jag ringde började jag storböla. Tjejen i telefon sa att katten dött på en gång, ryckningarna i benet var bara spasmer, så "om det är någon tröst led den inte ett endaste dugg". Den var inte märkt och hade inget halsband, så det var verkligen inget mer att göra. Förhoppningsvis var det en vildkatt - jag vet att det finns tusentals vildkatter i Malmö, så det kanske det gör här också. Folk märker väl sina utekatter, eller? Men hu, så fruktansvärt hemskt det var. Är.

Så en del av eftermiddagen spenderade jag däckad i soffan och tittade på när Christopher byggde med kaplastavar och barnen ignorerade det och spelade mobilspel... Dagens ungdom.

Skriva

Kolla den här lilla duktisen som håller på att lära sig skriva sitt namn! Hon hade skrivit YLILL alldeles själv så jag behövde bara hjälpa henna flytta y:et.