God morgon Landskrona!

Vi kom fram! Här är det fint. :)

Nu går vi på visning!

Allt går fel

Jaha. Nu skulle vi suttit i bilen på väg till Landskrona i höjd med Södertälje, men istället har det mesta gått fel. Först blev Alfred så snorig igår kväll att han fick stanna hemma från förskolan. Sen ringde vår handläggare på Bättre Bolån när jag låg och vilade med tjejerna och sa att vi tydligen missat att ta upp vårt billån när vi fick vårt lånelöfte, så nu får vi plötsligt bara låna 1,3 miljoner istället för 1,9 som vi behöver. Jag har räknat och diskuterat, men eftersom låneinstituten räknar med helt bisarra siffror; att räntorna på bolån går upp från 2,5% till 7 och billånet från 5,5% till 11 och på att husets driftskostnad är tre gånger så hög som i verkligheten, och det går tydligen inte skriva in de verkliga siffrorna även om vi skulle förbinda oss att binda lånen till fast ränta, så måste vi ta av vår vinst och lösa billånet för att kunna få ett tillräckligt stort bolån. För vi vill ju ha det där huset. Eller vi vill åtminstone åka ner och se det och själva komma fram till att vi inte vill ha det.

Så vi bestämde oss för att åka i alla fall, och stod i hallen fem över tre (vi hade tänkt åka till förskolehämtningen kl 15, och hann nästan fast Alfred är hemma), och Christopher gick för att hämta bilen till porten. Då startade inte bilen, batteriet hade laddat ur. Så jag vet inte. Universum kanske inte vill att vi ska köpa det där huset. Jag hoppas att allt det här inte betyder att vi kommer krocka och dö på  vägen ner när vi fått igång bilen och kommit iväg...

Tvillingar på golv

Jag må klaga ibland, men alltså: de här två! :)

Stora tjejer och hopplösa läggningar

Åh, läggningar av barn alltså. Varför kan det aldrig få vara lätt? Alfred är superkrånglig just nu, och tar evigheter på sig att somna: vi läser några böcker först, och ligger sen kvar och myser en liten stund innan vi går ut - helst vill han att någon ska ligga kvar hos honom tills han somnar, men vi brukar gå ut och gå in och kolla till honom med några minuters mellanrum. Men de senaste kvällarna har han blivit hysteriskt ledsen när vi gått ut, och ikväll ylade han så högt att det var omöjligt att få Lilly att somna, för hon krånglade också från första början. Jag gick in och pratade med Alfred och förklarade hundra gånger att jag och pappa älskar honom, vi är precis utanför och det finns inget att vara rädd och orolig för, vi går ingenstans, men vi måste få göra lite vuxengrejer ibland och vi kan inte ligga och bara vänta inne hos honom i över en timme. Förhoppningsvis gick det in idag, men jag vet inte.
Flora och Lilly då å sin sida: Christopher gick in för att lägga dem, och först var det tyst och lugnt, men efter ungefär en halvtimme började båda skrika heeeelt hysteriskt! Så efter någon minut tog jag över, och då lugnade de sig, men somna tänkte de då rakt inte göra. Jag fick dra ner dem till liggande igen ett par gånger, och till slut somnade Flora, men Lilly gick bara inte. Och när Alfred satte igång var det ju helt kört, så jag tog till slut ut henne så Christopher fick ta henne i selen. Nu är han inne med henne i sovrummet igen, och jag hör att hon skriker ibland. Alfred har åtminstone somnat, men nu har vi hållit på i två timmar och fem minuter. Suck suck suck suck. (En kvart senare kom han ut: två timmar och tjugo minuter. Och sen vaknar de som regel flera gånger innan vi hinner gå och lägga oss.)
Annars har det hänt en del roliga grejer idag. Eller ja, först började det dåligt, när Lilly körde sina glaskrossande falsettskrik till frukost, så jag blev skitsur och det kändes som att hela dagen var förstörd. Hon skriker på riktigt så högt att det slår lock för mina öron. Det vore väl nåt: jag har klarat över tio år med konserter upp till flera gånger i veckan utan tinnitus, men så får jag säkert tinnitus av mina egna barn istället. Måtte de lära sig prata snart så de kan säga vad de vill utan att skrika!

Över till det roliga: när vi hämtade Alfred stannade vi kvar på förskolegården och lekte lite (ingen annan var ute). Alfred och Lilly var vid rutschkanan och Flora var kvar vid de tre trappstegen ner från dörren, och jag stod ungefär mittemellan och höll koll åt båda hållen. Så såg jag plötsligt i ögonvrån att Flora verkade ha gått ner från det nedersta steget istället för att krypa baklänges! Så jag vände mig naturligt nog mot henne för att filma (såklart ;) ), och när jag precis var klar med det såg jag i ögonvrån att min andra 16-månaders dotter åkte ner för den relativt höga rutschkanan alldeles själv! Hon tippade bakåt, men började inte gråta, fast ville inte åka igen när Alfred försökte få upp henne, så lite läskigt var det nog. Men när Flora åkt tillsammans med Alfred och tyckt att det var jätteroligt ville Lilly också åka med storebror, och då var det kul igen.

Sen ville båda två prova såna där gungdjur som står på en spiral, och det var också roligt. De börjar plötsligt bli så stora, mina små tjejer! Men det är klart, det är ju jättemånga barn som redan gått på förskola i flera månader i den här åldern, så det är väl klart att de klarar mycket själva, men ändå... mina små!

Det obefintliga tålamodet

Usch, jag har så dåligt tålamod med barnen nu, jag blir irriterad så hemskt fort när de gnäller (alla tre) och tjatar (Alfred). Till viss del beror det på att jag ständigt känner att jag måste fixa saker; som att laga mat, plocka undan, diska eller något annat, och då är det ju så jobbigt att kånka runt på ett eller två barn samtidigt. Jag har hört Louise Hallin säga att mammor leker inte med sina barn, de fixar alltid och donar samtidigt - pappor leker. Det ligger definitivt något i det (som i typ allt hon säger). Jag kan bli avundsjuk ibland när jag står i köket eller så och hör hur roligt Christopher har med barnen - och det handlar verkligen inte om att han inte gör något i hushållet, för det gör han, men han kan koppla bort det och hålla isär på ett annat sätt än jag som alltid har ett öga på saker som måste göras. Jag kommer ihåg att när min storasyster blev mamma sa hon att hon märkte att hon blivit som vår mamma: hon hade ständigt på sig gummihandskar för att fixa i köket. Köket alltså, detta sisyfosarbete.

Så ikväll bestämde jag mig för att en stund åtminstone skita i allt annat och bara sätta mig och läsa för barnen, och det var jättemysigt - tills jag fick ett sms och då blev jag direkt stressad igen och tyckte att jag måste svara direkt och så blev jag irriterad när barnen pockade på uppmärksamhet. Jag måste också börja släppa på saker, det är ju skitjobbigt att vara irriterad och stressad hela tiden.  - inte minst för barnen som vill vara med mig. 

Förresten så mår Alfred bra igen: han var feberfri redan igår och har varit på förskolan idag och tjejerna mår bra än så länge i alla fall. Det kanske var nån sorts överansträngning efter kalaset eller nåt. 

Och så en sorglig nyhet: Christophers mormor dog igår. Hon var nyss fyllda 87 och bodde på ett äldreboende och hade demens, så helt oväntat var det ju inte, men det kom ändå så hastigt att varken Christopher eller hans mamma hann ner till Trollhättan i tid för att säga farväl, och det var ju väldigt sorgligt. Han bestämde sig igår eftermiddags för att köra ner idag för att möta upp sin mamma och vara borta ett drygt dygn, så jag började jaga min syster och mamma för att få hjälp med barnen. Kass mamma jag är - jag vet ju att det är flera i tvillinggruppen som är ensamstående och roddar tre och ännu fler barn helt själva, men jag känner inte att jag pallar kvällarna ensam med middagslagning och läggningar. 

Mamma hade en massa bokat och kunde inte komma med så kort varsel,  men min syster lovade att ändra om i sitt schema så hon skulle kunna komma några timmar på kvällen, vilket jag blev väldigt tacksam över. Men idag på morgonen ringde svärmor och sa att hon tyckte det var onödigt att Christopher körde så långt för att komma just nu, särskilt som vi ska köra till Landskrona i helgen (har jag sagt det? Vi ska åka ner och kolla på huset vi blivit kära i samt kolla in staden i stort!), så han stannade hemma ändå. Vi får väl åka ner för begravningen allihop så småningom istället. 

Ny sjuka och kalas

Jamen då kör vi väl nästa sjuka då, är det vabruari så är det. Alfred var gnällig och vägrade äta redan vid frukost igår, men hävdade envist att han mådde bra, så han och Christopher gick till badhuset som planerat, och det gick bra. Men när de kom hem ville Alfred bara vila och titta på "My Little Pony" på NetFlix och åt ingen lunch, och sen fick han hög feber. Han snorar lite också, men i övrigt verkar det inte vara något mer, så jag vet inte om det är influensa direkt - han brukar ha en omgång med feber i någon dag i februari, men det brukar inte hålla i sig så länge, så jag hoppas på liknande i år. Han blir så oerhört ynklig och gnällig när han är sjuk nu, så för alla parter är det skönt om det inte blir så långvarigt. 

Vi får se om tjejerna också blir sjuka - det känns som att vi inte riktigt tänkte igenom det här med sjukdomar när vi bestämde oss för att göra syskon...

Anyway, som tur var var det först igår han blev sjuk och inte i förrgår, så han kunde ha sitt fyraårskalas som planerat - däremot var det två gäster som ställde in samma dag för att de blivit sjuka, och samma sak har hänt på hans andra kalas, så jag tror nog att det här blir sista gången på ett tag som vi ordnar kalas i vabruari och istället skjuter på det till en bit in i mars. Visserligen är det rätt skönt med färre människor på barnkalas, men... lite tråkigt är det ju för Alfred.

Det blev regnbågstema på kakorna på kalaset! Vi hade sparat en regnbågskaka som mamma bakat, och så fick jag för mig att göra regnbågsglasyr på småkakorna Alfred och jag bakade och på grädden på tårtan, för Alfred är väldigt förtjust i regnbågar för tillfället - antagligen delvis beroende på My Little Ponyn Rainbow Dash, som han har på en hårborste som han älskar. Den gula färgen köpte jag som en pastafärg på Panduro när jag var på stan i torsdags, de andra är vanliga karamellfärger - och jag märkte sen att den där gula gjorde att grädden på tårtan smakade beskt! Inga fler såna färger för mig alltså.

Medan jag bakade fick tjejerna testa att "baka" själva för första gången.

Regnbågssmåkakorna blev rätt tjusiga, tycker jag.

Och tårtan som såg rätt så erbarmlig ut medan jag höll på blev ju riktigt fin till slut också! En riktig vårtårta.

Mina verk ihop med mammas regnbågskaka, plus lemon bars, som mamma också bakade när hon var här.

Och sockerbullar fyllda med choklad - sjukt goda!

Och Alfred tyckte att vi sjöng högt fast vi sjöng extremt tyst för att han bett oss om det. :)
Hans ungefär jämnåriga kompisar Sixten och Hilding kom med sina småbröder Olle och Arvid och sina mammor, och så var Christophers kusin Marilia här också, sen var det inga fler, för papporna jobbade och övriga bjudna var sjuka. Men Alfred var nöjd, han och kompisarna fick fiska två gånger var i fiskdammen, och de lekte och hade roligt, så det var bra ändå!

16 månader idag!

Det blir ett lite kort inlägg om 16-månadersdagen (jag skrev 22 månader först... Ursäkta? Blev väl förvirrad av att det är den 22:a eller nåt.) - det är inte som att vi superfirar varje månad längre direkt. Och så är Alfred sjuk (mer om det imorgon), så dagen idag är lite upp och ner.

Men lite kort bara om utvecklingen: Flora och Lilly förstår så mycket nu! Om de blir ledsna över att jag inte tar upp dem när de vill så hjälper det att jag ber dem titta på mig och så förklarar jag vad jag ska göra och att jag ska ta upp dem sen, och då lugnar de sig oftast. Så coolt! De vet vad jättemånga olika ord på saker betyder, och de tycker det är roligt att titta sig i spegeln när de fått på sig kläder eller om de har någon leksak som de kan hänga på sig. 

Lilly kan vi ta i handen om vi ska gå någonstans, medan Flora fortfarande oftast vill bli buren om vi ska förflytta oss i lägenheten, men det händer att även hon kan ta handen nu - supermysigt när jag får gå och hålla båda mina tjejer i händerna samtidigt!

Flora gillar annars att spankulera omkring som en liten farbror med händerna bakom ryggen, det ser jätteroligt ut. 

De har väldigt olika stil när de går förresten, särskilt om de ska gå fort: Flora kör fram huvudet och liksom slänger fram fötterna (så med fötterna gör jag också, har jag fått veta), medan Lilly mer putar fram med magen och klampar fram när hon sätter fart.

När vi var hos mäklaren härom veckan GICK Flora ner för ett trappsteg istället för att krypa. 

Lilly pekar på oss alla i familjen en och en och vill att vi ska säga vad alla heter - om och om igen - "Lilly", "Flora", "mamma", "Alfred", "pappa", "Lilly", "mamma", "pappa" och så vidare och så vidare...
Det är det jag kommer på just nu - så hemskt kort blev det inte ändå, så det får räcka för idag!

Tandborstning

Morgonbestyret...

... slutar ganska ofta såhär!

Tripp down memory lane sjukvägen

I min TimeHop i morse blev jag påmind om att jag var sjuk för två år sen, och det är lite intressant. Jag var nämligen nygravid utan att veta om det än - när jag går tillbaka i min mens-app och kollar så hade jag ägglossning och sex 12 och 13 februari. Alfred blev magsjuk den 13:e eller 14:e, och sen blev jag magsjuk först den 18:e, vilket jag nu såhär i efterhand undrar om det inte bara var ett första gravidsymptom eftersom det var konstigt lång inkubationstid och övergående illamående på ett par timmar. Sen blev jag förkyld med brutal hosta som höll i sig  svinlänge - jag diagnosticerade mig själv med luftrörskatarr till och med, och var hemma från jobbet (jobbade visserligen en del hemifrån) i runt två veckor tror jag det blev till slut inklusive VAB:en. Jag brukar aldrig någonsin vara sjuk i mer än två dagar, förutom vanliga förkylningar som förstås sitter i längre, men så jag mår riktigt dåligt menar jag. Så jag tror nog att det var tvillingarna i magen som pajade mitt immunförsvar - jag läste ju att immunförsvaret blir svagare när man är gravid, fast mitt har varit rätt så bra medan jag väl vetat att jag varit gravid. 

I vilket fall: mitt jobb försökte få tillbaka mig in till kontoret för att göra sig av med mig, förstod jag sen, då jag fick ha möte med chefen om nedskärningar direkt när jag kom tillbaka. Jag hade börjat misstänka att jag kanske var gravid, och berättade det faktiskt för min nya kvinnliga chef, varpå hon blev helt entusiastisk och sa att det ju var perfekt, då kunde jag ju vara hemma och "njuta av graviditeten!". Jo tjena. Oroa mig över ekonomin och må illa, snarare, men skönt var det ju att slippa jobba i mitt tillstånd, kan jag gärna erkänna. Fast att jag faktiskt var gravid visste jag inte säkert förrän 4 mars, så det kan jag ju återkomma till sen. :) En liten tripp down memory lane här bara. 

Magmusklerna

Jag började ju med Mammamage-appen för en evighet sen, men hann aldrig längre än till steg fyra eller fem av sju - sen blev övningarna så långa att jag aldrig hann med dem, och sen har jag inte orkat börja om. Men så såg jag för ett tag sen nån Plankan-utmaning på Facebook, där man skulle planka under hela februari enligt ett schema med längre och längre tider varje dag (med vila var sjätte dag ungefär). 

Faktiskt tog jag tag i att göra den, och det har gått bra hittills. Man började med 20 eller 30 sekunder, hur det nu var, och är nu uppe i 150 sekunder, och jag tycker att min magmuskelseparation har blivit mindre under de här veckorna! Från början hade jag ungefär 2,5 fingerbredder, och jag kollade visserligen inte precis innan plankutmaningen, den kanske hade gått ihop lite mer av sig själv, men nu har jag lite mindre än en fingerbredd kvar bara.

Det ser ganska brett ut på den här bilden, men det är faktiskt bara en knapp fingerbredd - huden sväller nog ut lite ovanför tror jag. Framför allt ser det på bilden ut som att jag har en snopp på magen, med min lustiga utåtnavel. Men kanske att den kommer försvinna snart, det vore trevligt ("snoppen alltså", naveln är som den är).

Titta på den översta bilden igen: där härmade Lilly mig när jag låg och plankade, och det påminde mig om en drygt två år gammal bild på mig och Alfred. Här var han knappt två år och försökte härma mig när jag gjorde min rumpträning. Roliga underbara ungar!

Alfreds födelsedag

Nu så, lite om Alfreds fyraårsdag! Årets present var ju lätt discolampan! Alfred sa nån gång för länge sen att han önskade sig en discolampa, och jag hittade både en portabel på TGR och en roterande discoglödlampa på Rusta. Den lilla fick han som första present på morgonen. Eller nej, först fick han ett sjupack boxerkalsonger från Next, som jag kallade för "storpojkekalsonger" till skillnad från vanliga kallingar som han föredragit hittills. Jag fick veta på eftermiddagen av en förskolefröken att han varit superstolt över sina kalsonger hela dagen och sprungit och dragit i dem för att visa. :)

Flora fattade discolampan direkt och tittade på de fina ljusplupparna i taket. Hon och Lilly fick faktiskt en egen att dela på också för att minska bråk om grejer.

Av mormor fick Alfred bl.a. ett mycket tjusigt förstoringsglas.
Han fick också tre olika målarböcker; en My Little Pony, en ABC och en från Frost med berättelsen i kortversion, lite olika leksaker, "Fem myror är fler än fyra elefanter"-bokstavsspel, en sparkcykel, en Astrid Lindgren-sångbok och en My Little Pony-häst, och även om han hetsöppnade alla paket verkade han bli glad för allt och har lekt med nästan allt redan.

Och så har han haft disco med sina systrar i sitt rum flera gånger. :)

Moster Johanna och Victor kom på kvällen också och åt pizza och tårta med oss, och Alfred var mycket nöjd med sin fyraårsdag. Han har meddelat oss att han ska vara fyra år i jättemånga timmar nu.
Jag är väldigt glad att födelsedagen hölls frisk, för det såg lite dystert ut dagen innan. Min mamma var ju här, och efter att en väninna till henne varit här på fika i söndags fick mamma ont i magen. Det höll i sig hela måndagen, och hon mådde inget vidare, tills hon till slut plötsligt kräktes sent på kvällen. Jag fick mer eller mindre panik över att vi skulle åka på en omgång till av magsjuka, och var så mesig att jag fick frossa och började skaka - jag var inte så rädd att åka på det själv, men bara tanken på att vi skulle köra en vända till med alla barnen så snart igen gjorde mig helt förstörd. Jag sov knappt en blund på hela natten utan låg bara och lyssnade efter om mamma fortsatte vara dålig och efter om något av barnen verkade dålig, men det var lugnt, förutom att Lilly sov oroligt. Direkt när vi gick upp på morgonen ringde jag Vårdguiden för att fråga om de trodde att det var magsjuka eller någon sorts matförgiftning, eftersom hon haft ont så länge innan och att hon mådde bra direkt efter, och fick tack och lov det tvärsäkra och mycket lugnande beskedet att det absolut inte lät som något smittsamt alls! Mamma har en kronisk tarmsjukdom (som hon tack och lov inte lider så mycket av, men den finns där - när jag var liten var hon tvungen att medicinera, så jag fick bara ammas i tre månader, men nu för tiden behöver hon inte medicin), så det verkade som att det bara var något som retat hennes mage - och nu har det ju gått några dagar och ingen har blivit sjuk hittills, så det verkar ju stämma (ta i trä...). Nu längtar jag bara tills vabruari är över så vi kanske kan släppa sjukdomsnojorna en liten aning.

Separationsångest

Okej, lesson learned: jag ska aldrig mer lämna tvillingarna i mer än en kvart eller så.

I förmiddags hade jag bokat in min sista sparade session hos coachen som jag fick när jag blev uppsagd för snart två år sen, och eftersom det är torsdag och Christopher jobbar hemifrån men med få uppdrag just på torsdagar hade vi bestämt att jag skulle få åka in till stan och göra ett gäng ärenden som jag samlat på hög. Så jag åkte hemifrån halv tio (och jag behövde inte ha amningslinne på mig! Jag kunde ha fin klänning! The joy!), hade en bra session hos coachen, åkte till Kungliga Biblioteket och lämnade in en bunt exemplar av mitt gamla fanzine Fozzie för att sparas för evigt i deras samlingar, åt lunch, drack chailatte och köpte diverse småsaker. 

Sen åkte jag direkt till förskolan och hämtade Alfred i vanlig tid och gick med honom till 4-årskontroll på BVC (där han var superduktig och briljerade med att räkna baklänges från fem, vilket sköterskan sa att hon aldrig hört någon annan 4-åring kunna, gjorde perfekta syn- och hörseltest, ritade och balanserade, pärlade och allt annat man skulle kunna), och så kom vi hem vid kvart i fem. 

Christopher och tjejerna hade haft det bra, bortsett från att Lilly ramlat och slagit sig i ansiktet, och de var glada och lugna när jag kom hem. 

Halv sju var det BRF-styrelsemöte igen, och Alfred följde med mig och tittade på film, och tjejerna var inte speciellt ledsna över att jag gick igen. Vid åtta lämnade jag hem Alfred eftersom tjejerna somnat, men en liten stund senare skrev Christopher: "Barnkaos. Kom hem."

Och sen dess (nu är klockan kvart i elva) har det varit fortsatt kaos: tjejerna har vägrat somna om och fått komma upp och få lite gröt, Alfred har bara velat läggas av mig, Flora har skrikit och väckt Lilly, Flora har kommit ut och fått bäras in igen osv  osv. Antar att de inte vågar lita på att jag inte kommer försvinna igen... :( Det kan bli en livad natt det här. Imorgon blir det till att jobba på att bygga upp förtroendet igen. 

Förresten fick jag svar på en sex månader gammal fråga till Pampers Barnvagnspromenader-podden idag; om när Alfred gav tjuvnyp till tjejerna och hur vi skulle hantera det. Det har ju löst sig, men det var intressant ändå, eftersom Louise Hallin alltid är så klok. Avsnitt 36, mot slutet, om ni vill lyssna. 

På nervsammanbrottets rand igen

Gode tid, vissa dagar klarar jag inte av att ta hand om mina egna barn. Det var så sent som vid lunch som mamma åkte hem, och redan nu under eftermiddagen var jag nära nervsammanbrott och var sugen på att hiva ut tvillingarna och själv hoppa åt andra hållet.
Irritationen började byggas upp när jag försökte ringa kommunen - jag går ju på vårdnadsbidrag nu, men det tar slut sista februari. Nån i tvillinggruppen tyckte redan när vi hade en tråd om det i höstas att jag borde ha sökt för en längre period än bara fyra månader, men jag tyckte att nej då, det räcker, jag har inte råd med längre - men nu börjar jag inse att jo, jag borde ha sökt för en längre period och om jag ångrade mig kunde jag ju sagt upp det tidigare, men då hade jag kunnat spara fler föräldradagar. Som det är nu räcker mina dagar precis till sista augusti, och tänk om vi inte får dagisplats i tid ifall vi bestämmer oss för att flytta till Landskrona? I Malmö har vi ju fått plats på Montessori, så flyttar vi dit är det lugnt, men i Landskrona vet vi inte, där ligger Montessori så långt ut att vi kanske inte ens vill söka dit. Så jag försökte i alla fall ringa kommunen idag för att höra om det går att förlänga vårdnadsbidraget, även om jag inte trodde att det skulle gå. Men det verkade stört omöjligt att komma fram till rätt person - deras tonvalstelefon hade inga val som ens påminde om vårdnadsbidragsfrågor, och när jag kom fram till en växeltelefonist kopplade hon tillbaka mig till tonvalet, så jag fick ringa igen, och då hamnade jag i Husby (! ursäkta, varför?), men han förstod att jag höll på att bli galen och hörde Flora gallskrika, så han kopplade mig till en handläggare på förskoleenheten, som berättade att nej, det går inte ansöka längre, för kommunen har tagit bort det sen nyår. Så nu har jag precis gått in och ändrat en föräldradag i veckan i mars och april till lägstanivådagar istället (Christopher kom hem och tog alla barnen och stängde in mig i sovrummet), så jag åtminstone får några enstaka riktiga dagar kvar till september om det krävs - nu när jag ändå är van att leva på lite mindre pengar (jag tar visserligen från sparpengar varje månad, men jag snålar åtminstone en liten aning).
Det som gör mig helt tossig är att tjejerna fortsätter att gnälla och klänga och dra i mina bröst hela tiden. Jag vill ju teoretiskt fortsätta amma för att det är praktiskt och bra och allt, men ibland gör det mig gaaaalen att de inte bara kan låta mina bröst vara någon enda sabla minut! När mamma var här kröp de upp i hennes knä och bara satt och myste, men hos mig går inte det. Det är så dubbelt det här: eftersom de älskar att amma vill jag inte sluta för deras skull, men för min skull vill jag bara skära av mig brösten och spola ner dem (nej det vill jag såklart inte, men linda in dem stenhårt i en stor sjal då?). Och så är jag också lite rädd för att nätterna skulle bli jobbigare om jag inte bara kan peta in brösten i munnen på tjejerna när de vaknar - men chansen finns ju förstås också att de faktiskt skulle börja sova bättre istället. Eller så kommer de kräva nån annan mat på nätterna, det går ju inte veta.
Jag hade lovat Alfred att få se på "Frost" idag när det blev mörkt, så jag satte på filmen vid femtiden, och en stund gick det bra med alla tre barnen. Men sen började tjejerna klättra på mig (och över Alfred), så de fick brösten lite. Sen lade sig Alfred på mage och jag lade mig bredvid, och då blev Flora hysterisk. Vet inte om det var för att hon inte såg mina bröst eller om hon bara tyckte det var konstigt, men jag fick ICKE ligga så. Det slutade med att jag skrek åt tjejerna så Alfred blev rädd och sen försökte jag gömma mig bakom köksbordet, men de hittade mig såklart direkt. Mother of the day. Tack och lov att i alla fall Alfred är så stor att han kan roa sig själv och är snäll och glad och inte gnäller.
När jag är lite mindre sur och less ska jag berätta mer om Alfreds födelsedag!

Alfred, fyraåringen

Idag fyller den här helt fantastiska lilla stora ungen fyra år. Som jag sa till honom nu här på morgonen så har det varit de bästa fyra åren i mitt liv, och innan han kom var jag ingen mamma utan bara Sara, och det var ju inte lika roligt.

Han är så snäll och kärleksfull och säger ofta att han älskar oss, och det är sällan några konflikter med honom just nu, förutom ibland när vi stänger av tv:n när han vill titta längre.
Jag hade skrivit in lite citat som Alfred sagt här redan för någon månad sen - han är i en sån rolig ålder nu där han börjar bli lite lillgammal och vet precis hur saker och ting ska vara. För ganska många månader sen var han ju lite dum mot Flora och Lilly ibland, så vi gjorde en lista där jag ritade och skrev saker som han inte fick göra, men när han slutat med det så skulle vi slänga listan. Då rabblade han upp sakerna som han lärt sig att han inte fick:
"Jag ska vara snäll mot henne, jag ska inte slå och sparka, och jag ska inte släppa när jag lyfter... Och jag ska inte bitas." Och det har han heller inte gjort sedan dess.
När jag hade på mig en tröja som vi var och köpte på mellandagsrean sa han:
"Den är fin, din tröja som vi köpte." och en annan dag sa han helt spontant: "Flora och Lilly har fina tröjor."
Sen att tjejerna inte är lika stora som han och inte förstår lika mycket vet han väl egentligen, men jag tyckte ändå det var roligt när han sa: "Hörde du inte vad mamma sa, Lilly?"

En kväll när han inte ville somna efter vi läst bok (favoriterna kan han såklart utantill vid det här laget, och tycker det är hysteriskt roligt när jag läser något ord fel med vilje så han kan rätta mig - samma sak om jag gör något annat "fel", som att lägga på honom täcket konstigt, bara över fötterna eller över huvudet eller så, då skrattar han så han skriker) sa han att han inte kunde sova för att sängen gråter. Så jag tröstade sängen och sa att det inte var någon fara, den var inte ensam, Alfred var ju där, och det tyckte han var roligt, så sen var det väggen som grät, så då fick jag trösta den också.

Just nu är han inne i en "bajs"-fas där det är jätteroligt att säga bajs hela tiden. Ibland kontrar jag med att säga "snippedisnopp" istället, och ibland säger jag till att det inte är roligt att säga så, men inget verkar ta, så det är nog enklast att bara vänta ut det. Han är också väldigt intresserad av muskler just nu, och ritar stora stora muskler på alla gubbar han ritar och pratar ofta om hur stark han är och ska spänna armmusklerna så vi ska känna. Andra saker som är roliga nu är att gräva i snö och sand, och som vanligt att springa fort - han ska få bli friidrottare precis som jag när han blir större.

Efter jag hade skrivit det här skrev Christopher en helt fantastisk text på Facebook, som han lät mig sno hit. Nu är det andra gången jag lägger upp en text som någon annan skrivit (förra gången av min syster) som är mycket bättre än det jag själv skriver - jag får ju ångest här och känner att jag nästan får sluta blogga och lämna över det till de som kan bättre... I alla fall:

Min son.
En meter. Det är så hög du har hunnit bli på dina första fyra år. Jag skulle vilja bryta ner den där metern i några mindre delar.
Here goes.
Du är avvaktande, tveksam inför det nya och låter gärna någon annan gå före och visa. Du gör det för du är perfektionist, för när du väl testar, har du lärt dig av andras misstag och gör det bättre än alla kompisar.
14 centimeter.
Du är bestämd. Ingen talar minsann om för dig hur saker och ting ska vara. Gör man det får man genast veta att man lever.
16 centimeter.
Du är glad. Du har ett bubblande skratt, ett högt, varmt skratt och ibland har du ett jättestörigt påklistrat teaterskratt men oavsett hur du skrattar är du en av de gladaste personer jag känner. Allra gladast är du när du får springa. Man kan nästan gå så långt som att säga att du har gångsvårigheter, du går nästan aldrig, du bara springer. Och skrattar.
25 centimeter.
Du är jobbig. Jo men det är du faktiskt ibland. När du vägrar att somna på kvällen, vägrar att äta, skrikgråter när vi stänger av TV'n (trots att du har fått titta mycket längre än experterna säger att man får), springer iväg när vi måste klä på oss och är sena till dagis, när du inte lyssnar, när du snor saker från dina systrar som du egentligen inte behöver ha just precis då.
20 centimeter.
Du är full av kärlek. Varje gång jag kommer hem från jobbet börjar du skratta och springer ut i hallen för att krama om mig. Du älskar dina systrar (jo det gör du). För även om du ibland vill vara ensam tar du hand om Flora och Lilly, tröstar dom när dom är ledsna, läxar upp dom när dom gör något fel (det är jätteroligt när du sätter ner foten och med bestämd röst säger: Hörde du inte vad jag sa?! Undrar var det kommer ifrån...), du kramar dom, du pussar dom, du pussar mig, du pussar mamma, du kan säga "jag älskar dig" tio gånger på en minut. Du är kärleken.
24 centimeter.
Du är magisk. Det finns en liten liten del av dig som inte går att klä i ord, som inte går att beskriva men som finns där, alltid. Jag tror det är magi.
1 centimeter.
Alfred. Jag älskar dig!
Grattis på din 4-årsdag!

Sista boken som treåring

Sista bokläsningen som treåring! Imorgon blir den här lille fnutten hela fyra år!!

Mormor!

Det är några som är väldigt väldigt glada över att mormor är här. :) 

Båda tjejerna älskar att sitta och mysa i mormors knä - jag blir nästan lite avundsjuk, för när de sitter hos mig håller de ju alltid på och river och sliter efter mina bröst och kan aldrig bara sitta lugnt. Men men. Jag är i alla fall väldigt glad över att de är så trygga och glada med sin mormor. 

Vredesutbrott, bakning och husdrömmar

Flora fick sitt första riktiga temper tantrum (vredesutbrott?) idag: jag hade tagit av henne blöjan lite i farten när hon sprang fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet och bar på nånting, och hon hann kuta iväg igen innan jag fick på henne en ny. Allt var frid och fröjd och hon var glad när jag kom ifatt henne, men när jag började ta på henne blöjan var hon inte med på noterna längre. Alls. Hon böjde sig i brygga bakåt och krånglade och skulle absolut icke ha på sig en blöja, men jag drog på henne den ändå, och då vägrade hon ställa sig upp och lade sig istället ner på rygg och bara argvrålade. Jag gav upp att försöka få henne glad och gick och bytte blöja på Lilly istället. Flora låg kvar och vrålade under hela tiden, men sen gick det åtminstone att få henne glad igen. Intressant, det kan bli livat det här; den där känsliga och försiktiga lilla lilla loppan har temperament alltså. 

Annars har vi ägnat dagen mest åt bakning och husdrömmar: jag har bakat frallor och mamma regnbågskaka lite i förväg till Alfreds födelsedag (som vi redan nästan ätit upp den ena av två...) och så har vi i fantasin praktiskt taget flyttat in i ett hus som Christopher hittade i Landskrona på Hemnet igår. Det är ett trevåningshus med fem eller sex sovrum, stor balkong och liten trädgård, mitt i stan för 2,3 miljoner! Det är mindre än vad vi köpte vår lägenhet för. Vi tänker att mamma, som ju bor i Helsingborg, får gå och titta åt oss på visningen och om det är så bra som det verkar får vi ta oss ner och kolla själva också. Shit alltså, vi funderar verkligen allvarligt på att köpa hus. Blir jag äntligen vuxen då?

Glada barn

Flora är glad igen! Hon har varit gnällig så länge att jag inte riktigt vågade tro på att det vänt igår när hon var på bättre humör, men idag har hon varit glad nästan hela dagen. Det är lite hemskt att säga, men jag hade nästan glömt bort hur hon kan vara när hon inte står och klänger på mina ben och skriker - idag har hon skrattat och lekt för sig själv och lekt med oss andra, och det har varit helt fantastiskt.
Min mamma kom i eftermiddags och stannar till onsdag (över Alfreds födelsedag på tisdag), och alla barnen är överlyckliga över att mormor är här. Eller ja, Lilly är lite gnälligare än vanligt idag igen, så jag tror nog att det är hennes tur att få kindtänder, som jag skrev igår, men vi får väl se om några dagar eller så.
När vi hämtat Alfred idag stannade vi utanför porten och lekte lite (Lilly brukar komma dragandes med stövlar, halsduk och mössa stup i kvarten för hon vill gå ut), och tjejerna hade superkul för de hittade en vattenpöl att trampa i, snö att släppa på marken (de kan inte riktigt greppa saker med sina tumvantar, men jag får lyfta upp snöklumpar åt dem och så släpper de dem och tittar vad som händer), och följde efter storebror som gömde sig bakom en snöhög. Och så kom det en gammal dam och gick förbi, som berättade att hon också hade tvåäggstvillingar, som nu är 58 år, och det går inte en dag utan att de "har koll på varann" - "det är något speciellt med tvillingar". Roligt att höra sånt, tycker jag!
Det händer märkligaste grejen med mig sen ett tag tillbaka: när jag skriver på datorn så dunkar det i mitt högra öra. Det känns ungefär som att någon står inne i mitt öra och knackar med ett finger på min trumhinna. Det är extremt konstigt och rätt obehagligt, och jag har ingen aning om vad det kan vara. Jag har försökt googla, men vet inte ens vad jag ska söka på - "någon står i mitt öra och knackar med ett finger på trumhinnan när jag skriver på datorn" har jag en känsla av att jag inte riktigt kommer få några vettiga träffar på. Det är bara just när jag skriver, om jag sitter och bara tittar på skärmen händer inget. Nån som känner igen det..? Nej, trodde väl inte det...

Ombytta roller

Idag har plötsligt Flora varit på bättre humör och inte alls gnällt och klamrat sig fast vid mina ben - men istället har Lilly varit gnälligare än vanligt. Inte på samma nivå som Flora var, eftersom Lilly är lite kaxigare och coolare än försiktiga och känsliga Flora, men märkbart mer än vanligt. Christopher såg härom dagen att Flora hux flux har nio tänder; sex däruppe, inklusive två hörntänder långt in, och tre därnere, så det är ju högst troligt att det är tänderna som varit jobbiga för henne, och att det nu kanske är Lillys tur. Intressant bara om de verkligen byts av med gnället och inte överlappar ens en enda dag. Skönare för oss föräldrar åtminstone. 

Idag har vi haft besök av Alfreds förskolekompis Isadora och hennes mamma. Alfred och Isadora har varit ett "par" på förskolan länge, men det här var första gången de lekt utanför förskolan. Det gick lite trögt i början, men efter barnen fått lite mellanmål och Isadoras mamma kläckte den briljanta idén kurragömma (eller "gömmebo" som vi sa när jag var liten) hade de jätteroligt. Isadoras farmor bor i Malmö, så kanske att de kan hålla kontakten ibland även efter vi flyttat. 

Gudmor på besök

Ikväll har vi haft besök av tjejernas gudmor Nina, och gode tid vilken action det blev på barnen. Alfred gick på högvarv; vid ett tillfälle låg han och bara sprattlade och tjoade i soffan. Lilly var tokcharmerande och till och med försiktiga Flora kom igång mot slutet och attackpussade Lilly och skrattade.

Kul med besök! 

Nu är det som vanligt sent, så mot sängen!

Lägenheten är såld!

Det blev budgivning idag - efter nervös väntan från vårt håll då vi tyckte att det var tyst väldigt länge. Sen kom det ett bud till och sen var det tyst igen, så vi trodde flera gånger att "nu är det nog klart", men det var det inte. För när vi verkligen trodde att det var klart och hade bestämt tid för kontraktsskrivning och allt kom det in en budgivare till som gett upp på den andra lägenheten som var till salu i föreningen, och erbjöd ett högre bud mot tidigare inflyttning (1 maj istället för 1 juni, som vi ville). Vi var just på väg in på City Gross för att handla, och skulle premiäråka tvillingkundvagnen som de köpt in efter vårt önskemål - men nåt pucko hade tryckt in en enkrona (extra smart, enkronor är det ju aldrig i kundvagnar) som fastnat, så personal tillkallades med tänger och skruvmejslar. 

Under tiden bestämde vi oss för att säga ja, och tänkte att Alfred väl får klara oss med bara vårt sällskap i en extra månad utan att gå på förskolan. Så vi ringde mäklaren och så kom sms:et med bekräftelsen på budet. En minut efter plingade det till i våra mobiler igen (just när vi var på väg in med vagnen som de fått klippa av kedjan på...): hon som trodde att hon vunnit budgivningen först gav inte upp och klämde i med ett sista bud som gav henne lägenheten!

Så tack, du okände man som kom in på slutet och trissade upp priset, det är vi tacksamma för. :) Nu får vi dessutom flytta ut 1 juni som planerat, så allt blev så bra som det kunde bli.

Så det fick bli drive-through på McD på vägen hem (tjejerna fick premiäräta pommes frites, vilket de älskade) och sen snabbt hem och packa upp maten och äta, och sen in till stan och skriva kontrakt på Erik Olssons kontor.

Barnen fick vänta i en rolig bred snurrfåtölj en liten stund, tills vår mäklare Karin kom och hämtade oss.

Smart nog hade de ett lekrum bredvid de små kontraktsskrivningsrummen.

Lilly testar en saccosäck.

Och Flora en rullhund som hon inte gillade nåt vidare.

När allt var klart och vi lyckats avhålla oss från att hoppa av glädje inför köparen så packade vi in oss i bilen och åkte hemåt. Efter ett par hundra meter hörde vi en duns och Christopher svor till. Då hade han gjort klassikern att lägga mäklarpärmen med alla påskrivna kontrakt på biltaket medan han satte in Lilly och sen kört iväg... Så han sprang i panik på den hårt trafikerade Sveavägen och försökte rädda det som räddas kunde, men det gick inget vidare. Som tur var skrattade mäklaren bara när han ringde och sa att hon skulle fixa nytt. Köparen - som egentligen köpte på fullmakt åt sin dotter - tyckte att hon fick skriva väldigt mycket eftersom hon skulle skriva "genom fullmakt" före allt hon skrev på, så hon kommer nog inte tycka att det blir jätteroligt, men så får det bli ändå...
Nu har vi i alla fall sålt! Och firar med lite Cremant d'Alsace-bubbel och för ovanlighetens skull chips, vilket vi typ aldrig äter, och nu ett avsnitt av "The Good Wife". Så skööööönt!

Emotionellt utmattad + två bra länkar!

Idag är jag helt emotionellt utmattad. Vi hade andra visningen idag, så lägenheten var tvungen att vara perfekt igen - vilket i och för sig inte var så jobbigt idag eftersom vi knappt dragit fram något sen igår, men spjälsängarna, barnstolarna och lite andra smågrejer vi använder var tvungna att lyftas in till grannen igen. Och Flora har spenderat typ exakt hela dagen med att gallskrika idag, så jag känner mig helt slut. När vi allihop gick in till grannarna för att hämta grejerna ikväll var hon dock hur solig och glad som helst: vi måste uppenbarligen börja umgås mer med folk.
På den positiva sidan är i alla fall att vi redan fått ett första bud på lägenheten, redan före andra visningen! Nu hoppas vi såklart att det blir mer budgivning, men om det inte skulle bli det så är i alla fall det här första budet över vårt acceptpris, så det får vi ju vara mer än nöjda med om det blir så.
Vi tar och avslutar dagen med en bild jag tog i förrgår, då jag låg och funderade lite över att jag typ ständigt har tuttarna ute. Jag har inte haft dem framme såhär mycket sen jag var tonåring och solade topless. Fast det gjorde jag ju inte 15 månader i sträck förstås... Gode tid. Skulle faktiskt vara skönt att sluta amma snart, men det skulle lilla fröken gaphals inte gå med på; det enda som hjälper när hon skriker sådär hysteriskt är att antingen få amma eller få hålla i mitt bröst. Suck.

Eller nej - vi avslutar inte alls med det här! Jag har ju två så bra länkar som jag hittat på sistone! Den ena passar bra i och med att jag ibland känner mig så fruktansvärt less på att Flora skriker så mycket. Det är en pappabloggare som skrivit ett inlägg där han tröstar oss småbarnsföräldrar som inte riktigt följer det där som andra föräldrar med något större barn säger: "Njut! De växer upp så fort!" Ja, de växer upp fort, men det går faktiskt inte att njuta hela tiden, det gör inte det. "You are not a terrible parent if the sound of their voices sometimes makes you want to drink and never stop." Det var väldigt skönt att läsa det där inlägget härom dagen, jag tror jag måste läsa hela igen. Gör det du också!
Och så en annan länk, som en i tvillinggruppen delade i helgen: en undersökning i Utah, USA, visar att tvillingmammor är starkare än andra kvinnor och tenderar att leva längre! Det rör sig om kvinnor som blivit gravida med tvillingar naturligt - de tror inte att det är en slump, utan att det snarare är naturens sätt att föra våra utmärkta gener vidare genom att ge oss mer avkomma samtidigt. :) Tack tack, det kör vi på!

Snippedidoo

Oh, jag glömde skriva en så rolig grej som Alfred gjorde igår! Han börjar komma in i den där lite smått socialt farliga åldern där han pratar om andra människor som man möter ute, men som ändå kan vara väldigt rolig. När vi kom ut från cafét och in i växthuset igår, så satt det en äldre dam på en stol bland blommorna. Alfred upptäckte henne och sa: "Mamma! Titta, en gammal tant! En gammal tant, som sitter där så elegant!"
Det är tjusiga citatet som rimmade så fint fick han förstås (lite egenmodifierat) från SVT Barnkanalens nya och omtalade sång om snoppen och snippan.

Jag tyckte att damen log lite när vi gick förbi, efter att Alfred upprepat sitt citat några gånger - jag tror dock inte att hon visste att Alfred egentligen ändrat citatet från ett om en snippa...
Förresten: nu äntligen vågar jag mig på att skriva att jag helt otroligt nog inte blivit smittad av magsjukan här hemma (ändå med ett stort fett ta i trä), för nu har både de 48 smittotimmarna och inkubationstiden på två dygn gått. Helt otroligt, med tanke på att både Flora och Alfred spydde på mig (Flora myyyycket och Alfred lite) plus att jag även torkade upp Lillys. Vilken grej!

Stora visningsdagen!

Medan lägenheten såg ut såhär åkte vi iväg och lunchade och fikade! Ett jättetack till min syster Johanna och hennes sambo Victor som kom vid tiotiden i morse och hjälpte oss få det sista i ordning: Johanna lekte med barnen och Victor bar och städade medan jag och Christopher rusade runt och gjorde allt det vi inte hunnit klart innan, vilket som alltid var mer än man trodde - men vi blev klara! Barnen var ute ur lägenheten med Johanna och Victor kvart i tolv, och jag och Christopher var ute en minut i tolv... Vi hann!

Vårt fina kök.

Köket ut mot vardagsrummet (bilden tog jag när vi kom hem och tjejerna direkt började riva ut leksaker).

Vardagsrummet

Sovrummet, utan spjälsängarna som brukar stå på var sida om vår säng. Och klädställningen brukar vara betydligt fullare än såhär - bara de finaste klänningarna fick vara kvar som pynt.
Jag hade letat som en liten tok efter något ställe där vi kunde äta brunch (efter jag varit ute och gått med tjejerna så de skulle få sova, och Christopher och Alfred åkte och slängde skräp och skulle sen åka pulka), men tydligen har varenda sabla hotell i normal prisklass stängt sina bruncher - mindre ställen än hotell kändes bara jobbigt med alla barn. Men igår kväll - just det, det skrev jag ju igår kväll! I alla fall: Erika kan berika inspirerade mig ju till Ulriksdal, så jag skickade en bokningsförfrågan till afternoon tea, men i förmiddags fick jag ett mail om att det var fullbokat. :( Vi åkte dit ändå, och letade oss fram till trädgårdscafét (skyltningen lämnade en hel del övrigt att önska, kan jag meddela, och i minusgrader och alldeles för kall vind var det rätt sabla segt innan vi hittade dit). Vi plockade åt oss varsin smörgås och pannkakor åt barnen, och så bestämde jag att vi inte skulle snåla på fikat, så vi tog en bit choklad- och rödbetskaka, en bit Budapeststubbe, en marängig äppelkaka och e - här blev jag avbruten av att Flora ramlade ur sängen inne i sovrummet! Hon var antagligen på väg ut till oss när hon vaknat till, men ramlade när hon skulle klättra ner. Den där lilla stackaren och hennes huvud alltså. Men hon verkar okej, vi får hålla koll på henne under natten.
Hur som helst: en marängig äppelkaka och en kladdig chokladkaka med cocostäcke. Det var gott.

Jag fick lite semester när båda tjejerna plötsligt ville över till Christopher när de ätit färdigt. Här spanar de på våra bordsgrannars hund. Barnen charmade alla som satt runt oss, det var väldigt roligt.

Kolla Floras fötter! Det var inte direkt rent på golvet, men hennes fotavtryck genom strumpbyxorna blev ju väldigt väldigt gulliga.

Mycket intressant med krukor med saker i...

Efter vi ätit tittade vi på lite blommor och gick sen tillbaka till bilen och tog ut pulkan (Alfred åkte inget innan för det var för kallt och han var trött), och så åkte jag och Alfred lite pulka i en backe nära bilen - lille gullige Alfred tyckte det var roligast när jag åkte själv och han rullade bredvid. :)

På det hela taget hade vi en mycket trevlig dag, det var ett tag sen vi gjorde nån utflykt. När vi kom hem gick luften ur mig lite, men imorgon har vi en andra visning på kvällen (dock på bara en halvtimme), så vi kan inte slappna av än. Men sen, kanske... Visningen idag gick bra i alla fall, rapporterade mäklaren: 25 par var här, och några av dem kändes som att de kunde vara riktigt intresserade, men hon kommer inte pusha för att budgivning ska starta innan andra visningen. Så lite till måste vi vänta. Jag längtar tills vi kan leva normalt här hemma igen - under en period i alla fall, tills vi måste börja packa ihop allting på riktigt. Men den dagen, den sorgen.