Alfred, fyraåringen

Idag fyller den här helt fantastiska lilla stora ungen fyra år. Som jag sa till honom nu här på morgonen så har det varit de bästa fyra åren i mitt liv, och innan han kom var jag ingen mamma utan bara Sara, och det var ju inte lika roligt.

Han är så snäll och kärleksfull och säger ofta att han älskar oss, och det är sällan några konflikter med honom just nu, förutom ibland när vi stänger av tv:n när han vill titta längre.
Jag hade skrivit in lite citat som Alfred sagt här redan för någon månad sen - han är i en sån rolig ålder nu där han börjar bli lite lillgammal och vet precis hur saker och ting ska vara. För ganska många månader sen var han ju lite dum mot Flora och Lilly ibland, så vi gjorde en lista där jag ritade och skrev saker som han inte fick göra, men när han slutat med det så skulle vi slänga listan. Då rabblade han upp sakerna som han lärt sig att han inte fick:
"Jag ska vara snäll mot henne, jag ska inte slå och sparka, och jag ska inte släppa när jag lyfter... Och jag ska inte bitas." Och det har han heller inte gjort sedan dess.
När jag hade på mig en tröja som vi var och köpte på mellandagsrean sa han:
"Den är fin, din tröja som vi köpte." och en annan dag sa han helt spontant: "Flora och Lilly har fina tröjor."
Sen att tjejerna inte är lika stora som han och inte förstår lika mycket vet han väl egentligen, men jag tyckte ändå det var roligt när han sa: "Hörde du inte vad mamma sa, Lilly?"

En kväll när han inte ville somna efter vi läst bok (favoriterna kan han såklart utantill vid det här laget, och tycker det är hysteriskt roligt när jag läser något ord fel med vilje så han kan rätta mig - samma sak om jag gör något annat "fel", som att lägga på honom täcket konstigt, bara över fötterna eller över huvudet eller så, då skrattar han så han skriker) sa han att han inte kunde sova för att sängen gråter. Så jag tröstade sängen och sa att det inte var någon fara, den var inte ensam, Alfred var ju där, och det tyckte han var roligt, så sen var det väggen som grät, så då fick jag trösta den också.

Just nu är han inne i en "bajs"-fas där det är jätteroligt att säga bajs hela tiden. Ibland kontrar jag med att säga "snippedisnopp" istället, och ibland säger jag till att det inte är roligt att säga så, men inget verkar ta, så det är nog enklast att bara vänta ut det. Han är också väldigt intresserad av muskler just nu, och ritar stora stora muskler på alla gubbar han ritar och pratar ofta om hur stark han är och ska spänna armmusklerna så vi ska känna. Andra saker som är roliga nu är att gräva i snö och sand, och som vanligt att springa fort - han ska få bli friidrottare precis som jag när han blir större.

Efter jag hade skrivit det här skrev Christopher en helt fantastisk text på Facebook, som han lät mig sno hit. Nu är det andra gången jag lägger upp en text som någon annan skrivit (förra gången av min syster) som är mycket bättre än det jag själv skriver - jag får ju ångest här och känner att jag nästan får sluta blogga och lämna över det till de som kan bättre... I alla fall:

Min son.
En meter. Det är så hög du har hunnit bli på dina första fyra år. Jag skulle vilja bryta ner den där metern i några mindre delar.
Here goes.
Du är avvaktande, tveksam inför det nya och låter gärna någon annan gå före och visa. Du gör det för du är perfektionist, för när du väl testar, har du lärt dig av andras misstag och gör det bättre än alla kompisar.
14 centimeter.
Du är bestämd. Ingen talar minsann om för dig hur saker och ting ska vara. Gör man det får man genast veta att man lever.
16 centimeter.
Du är glad. Du har ett bubblande skratt, ett högt, varmt skratt och ibland har du ett jättestörigt påklistrat teaterskratt men oavsett hur du skrattar är du en av de gladaste personer jag känner. Allra gladast är du när du får springa. Man kan nästan gå så långt som att säga att du har gångsvårigheter, du går nästan aldrig, du bara springer. Och skrattar.
25 centimeter.
Du är jobbig. Jo men det är du faktiskt ibland. När du vägrar att somna på kvällen, vägrar att äta, skrikgråter när vi stänger av TV'n (trots att du har fått titta mycket längre än experterna säger att man får), springer iväg när vi måste klä på oss och är sena till dagis, när du inte lyssnar, när du snor saker från dina systrar som du egentligen inte behöver ha just precis då.
20 centimeter.
Du är full av kärlek. Varje gång jag kommer hem från jobbet börjar du skratta och springer ut i hallen för att krama om mig. Du älskar dina systrar (jo det gör du). För även om du ibland vill vara ensam tar du hand om Flora och Lilly, tröstar dom när dom är ledsna, läxar upp dom när dom gör något fel (det är jätteroligt när du sätter ner foten och med bestämd röst säger: Hörde du inte vad jag sa?! Undrar var det kommer ifrån...), du kramar dom, du pussar dom, du pussar mig, du pussar mamma, du kan säga "jag älskar dig" tio gånger på en minut. Du är kärleken.
24 centimeter.
Du är magisk. Det finns en liten liten del av dig som inte går att klä i ord, som inte går att beskriva men som finns där, alltid. Jag tror det är magi.
1 centimeter.
Alfred. Jag älskar dig!
Grattis på din 4-årsdag!