Pallar inte

Jag skrev härom dagen att jag hoppades att det kanske hade vänt med Lillys krångel. Det har det inte. Just nu är det så illa att jag på riktigt knappt står ut längre. Det känns som att vi har provat allt: låta henne hållas (till en viss gräns), försöka skoja bort det, bli arg, ignorera, förbereda, prata, allt, men inget hjälper. Jag pallar inte.

Och: jag vet inte om det hänger ihop med att hon har det så jobbigt med sina egna tvångshandlingar och att vi blir arga på henne, men de senaste dagarna har hon velat kissa typ var femte minut igen, och så har hon suttit på pottan i evigheter, för hon vill bara kissa om igen när hon är färdig (vi har frågat om det gör ont, ifall hon har urinvägsinfektion, men nej, inga problem så sett), så till slut blev vi arga på henne för det också, så nu har hon kissat på sig två gånger de senaste dagarna också, så i eftermiddags satte vi på henne blöja istället, vilket hon gärna ville. Så sjukt misslyckad som förälder jag känner mig för tillfället.

Tack och lov har vi en tid med en barnpsykolog imorgon, som jag bett om för att vi ska lära oss hantera det här bättre, och jag hoppas vid gud att det hjälper, för nu har jag börjat fundera på om det finns någon tvillingåtervinning för extrabarn som man inte förväntat sig (obs: klart jag skämtar).

Så ögonblick som dessa, som jag fångade på bild i morse, håller jag hårt fast vid just nu för att klamra mig fast vid någon form av mental hälsa. Och choklad, jag behöver choklad nu.