Psykologuppföljning och annat

I onsdags var vi hos barnpsykologen igen för en uppföljning, och när vi satt där och pratade kände jag att vi nog har gjort en hel del framsteg ändå, fast jag tycker att det är jobbigt väldigt ofta fortfarande. Men middagarna går faktiskt bättre nu, för det mesta, och jag tycker nog att barnen bråkar mindre sinsemellan också. Och psykologen Agneta sa att hon tycker att vi varit jätteduktiga och förtjänar guldstjärnor. :) Hon sa också att jag såg mycket piggare och gladare ut nu, medan första gången vi var där trodde hon knappt att jag skulle komma upp ur soffan... Så det var ju trevligt!
Vi gillar henne jättemycket, hon är förstående, empatisk, erfaren och när vi berättar något som vi är medvetna om att vi gjort dåligt och inte enligt "reglerna för bra föräldrar" så säger hon bara att så kan det vara, det är inte alltid man orkar vara perfekt - älskart! Tyvärr ska hon gå i pension i juni - fast samtidigt tycker vi väl kanske inte att vi behöver gå så många fler gånger om just det här, fast vi bokade en tid i maj ändå för att få en sista uppföljning innan hon slutar.
I veckan kom det ett mail från förskolechefen där hon påminde om 48-timmarsregeln vid magsjuka, för nu går det tydligen på förskolan... Jag som haft ångest (minskande, men ändå) mellan september och februari och äntligen tänkt att faran väl borde vara över - DÅ kommer det igen. Men jag frågade henne vilka avdelningar som var drabbade och då var det fyra av sju, varav våra två än så länge var skonade, så det är väl bara att hålla tummarna igen. I morse fick jag veta att en på Alfreds avdelning var dålig nu, men det hade åtminstone inte hänt på förskolan, alltid nåt.

Idag ska vi åka och hämta inbjudningarna till bröllopet på tryckeriet i Malmö - yay! Nu börjar det närma sig - och därmed ökar också stressen över allt som inte är fixat än. Jag satte ju upp en excel redan i februari förra året, så planering har vi ju, men allt är inte ordnat än. Vissa saker börjar kännas lite jobbiga, som att jag måste välja vigselring (svårare än jag trott), min sykurslärare vet inte om hon hinner sy om min klänning så jag kanske måste hitta en annan skräddare, vår kock kanske inte får förlängt visum i Berlin så hon kanske måste åka hem till Japan och lite annat sånt... Men det är i alla fall fyra månader kvar, så vi hinner väl fixa det.