Mindre bråk idag

Jag insåg just att jag inte varit utanför dörren på hela dagen - eller jo, jag var ute på balkongen i en minut eller så, men utöver det inget.
Jag kände mig lite dyster i morse utan att veta varför, så det var skönt att bara vara hemma och fixa. Vi fick lite småsaker gjorda som jag stört mig på ett tag, som att sätta upp spegeln på lilla toan, sätta fast spegeln i gästrummet så att inte barnen välter den över sig och sätta upp en ljusslinga runt sovrumsfönstret. Och så bakade jag en äppelkaka. Så dagen blev rätt bra ändå, särskilt som jag fick sova med tjejerna när de skulle vila på dagen.
Och just ja, i morse sa jag till Alfred att jag ville att han skulle retas mindre med tjejerna idag, och påminde honom om att han har större chans att få det han vill ha om han ber snällt, och nu när jag tänker efter inser jag att det faktiskt har varit mindre bråk idag.
Nu blir nästa projekt att ta tag i läggningarna. Alfred har ju brukat somna inne i vår säng och så har vi lyft in honom till barnens sovrum, men härom kvällen blev jag så less på allt krångel att jag bestämde att han ska somna tillsammans med tjejerna, så ikväll försökte vi lägga dem alla tillsammans. Såklart var ju inte det lättare, men egentligen var det inte så mycket jobbigare att de var där alla tre än när jag lägger bara tjejerna för sig, för de (främst Flora) krånglar nåt oerhört vid läggningarna nu: de kravlar runt och byter plats, ligger och sparkar och babblar och håller på. Så nu är min nya plan att testa att ligga hos dem och läsa bok och sedan gå ut och sätta oss utanför dörren, så får de larva runt bäst de vill tills de slocknar. Lilly låg visserligen still på min arm ikväll, så det känns lite taskigt mot henne som inte krånglar, men tyvärr funkar det ju inte att lägga dem en och en, vi är ju inte tillräckligt många föräldrar för det. Någon gång måste de väl kunna börja lägga sig utan oss, så det kan åtminstone vara värt ett försök. Men vi får se hur det går.
Ibland blir jag så irriterad på dem när de krånglar och bråkar, men sen får jag dåligt samvete, för de är ju mina underbara fina ungar! Som alla numera säger att de älskar mig ("äka mamma", säger både Flora och Lilly nu, och Alfred säger det ju på riktigt), som kommer till mig för att jag ska blåsa så fort de slår sig minsta lilla, som skrattar så de kiknar när jag pussar dem en massa gånger superfort (Alfred ber mig ibland: "Mamma, pussa mig så fort du kan!"). Älskade älskade barn!