Lilly krävde att få ha på sig finjackan på vägen till förskolan i morse, så då fick det bli så. (De vanliga fleecejackorna åkte med i bilen dock, så de fick ha dem och skaloveraller när de skulle ut och leka.) Och äntligen ville de hålla varann i hand en stund!
Väl hemma igen var det dags för vår avslutande lusbehandling, så alla fem fick schamponeras med Linicin igen, och skalan över hur roligt det var gick från 0 till 10: Flora avskydde varje sekund (0), Lilly tyckte det var okej medan hon fick leka med vatten (3), Christopher fick ta Flora (4?), Alfred hade roligt med vattnet (8) och jag som längtat i flera dagar efter att äntligen få bli säker på att vara helt av med skiten (jag hittade en levande lus i håret i söndags) var överlycklig (10). Jag tycker fortfarande att det kliar i huvudet då och då, men det lär vara inbillning, för jag tyckte inte ens att det kliade medan jag hade skiten, och den andra behandlingen skulle vara inprickad mellan att eventuella kvarvarande ägg från den första kläckts men inga löss skulle hinna bli könsmogna och lägga nya ägg. Så nu ska vi bara kamma lite då och då i någon vecka till och så ska den här pärsen vara över.
Istället kom nästa pärs. När jag var nästan färdig med middagen hörde jag att Alfred började gråta inne i vardagsrummet, och min första tanke var "Vad är det nu då?" eftersom ungarna börjar gråta lite då och då när de bråkar med varann om nån pryl, men sen hörde jag att Christopher som gått dit blev orolig. Han kom ut med Alfred i köket och tryckte papper mot hans panna: han hade ramlat och slagit sig på något, men kunde inte komma ihåg på vad, och slagit upp ett nytt jack precis bredvid det från i somras. Det var ett mindre sår än sist, men djupare, så Christopher trodde att det skulle behöva sys. Vi ringde 1177 och de sa att när det glipar ska man åka till en doktor, och närmsta akutmottagningar ligger i Helsingborg och Lund.
Eftersom man aldrig vet hur länge man måste vänta på akuten satte vi på ett plåster när det slutat blöda och satte oss och åt middag, för Alfred var hungrig. När vi sagt att vi skulle åka till Helsingborg och Alfred bestämt att det var jag som skulle åka med sa han att han ville träffa mormor, som ju bor i Helsingborg, så vi ringde och frågade om hon ville följa med oss till akuten.
Så vi åkte iväg i mörkret, och jag höll på att varken hitta ut på motorvägen eller hitta in till sjukhuset, men till slut kom vi fram och mötte mamma och gick in. Det tog bara några minuter tills vi fick träffa tre personer, vad de nu var, läkare och sköterskor, som skrev in Alfred och tittade och bytte plåster, sen fick vi sätta oss i ett väntrum på öron-näsa-hals-avdelningen.
Där satt det några riktigt deppiga typer som kändes som att de kunde smitta oss med TBC eller nåt, och där fick vi vänta i en halvtimme eller så, och Alfred var ledsen och ville åka hem. (Och den lilla gullungen sa redan i bilen att han tyckte synd om Flora och Lilly för att vi åkte ifrån dem, och att han saknade dem.)
Sen fick vi tack och lov komma in före två av de andra som satt där före oss, till en jättegullig kvinnlig läkare som sa att det räcker att limma istället för att sy, eftersom man inte är så rörlig just runt ögonbrynen/pannan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar