Kreta dag 13

Usch, nu börjar det närma sig hemresa. Jag längtar inte alls hem än och skulle lätt kunna stanna längre! Det märks dock att vädret är på nedgång - enligt prognosen ska det bara bli 16-19 grader i slutet av nästa vecka, så vi åker nog hem i rätt tid visserligen. Men det är bara så skönt att vara här! Inga måsten (förutom att pricka in tiderna för alla måltider), ingen matlagning, ingen disk, bara sola och bada och ha det skönt - ja, förutom allt bråk och stök när vi ska smörja in barnen och allt sånt, men äsch.
Igår hade jag en rätt dålig dag faktiskt: först det där med att jag började gråta av det missade samtalet från Arbetsförmedlingen, sen vid middagen insåg jag att vi inte har någon som helst ordning på våra barn - ibland ger vi liksom bara upp när vi inte lyckas få tre små barn att sitta stilla och äta snällt, utan låter dem springa omkring bäst de vill, men nu när mamma är här och ser oss lite utifrån och påpekar att sådär kan de ju inte få bete sig blir jag så trött och ledsen. Vi måste komma på någon slags struktur som vi får köra med när vi kommer hem. Jag har börjat med att säga till alla barnen att när vi äter så sitter vi still, och det hjälpte åtminstone lite på frukost och lunch idag. Sen fick jag inte gå på toa utan att alla tre barnen skulle klämma in sig plus två heliumballonger på toa, så jag fick ge upp och lägga barnen med svinont i magen, och sen hamnade jag i en diskussion om en debattartikel om amning på facebook, där professor Agnes Wold i sin iver att minska skuldbeläggningen av mammor som inte vill eller kan amma istället skuldbelade oss som ammar (en mycket större grupp, väl?) genom att berätta att det finns studier som visar att amning är livsfarligt och cancerframkallande pga miljögifter som förs över genom bröstmjölken, så man bör inte amma i mer än fyra månader. Tack för den, säger jag som fortfarande ammar inte mindre än två barn som snart är två år.
Som tur var har idag varit mycket bättre. Att vakna till den här utsikten av en solig dag genom gardinerna är så härligt!

Visserligen bråkade barnen så mycket när vi skulle smörja in dem efter frukost att vi hotade att ingen skulle få följa med till stranden, flera gånger, men när vi väl kom ut i solen blev allt mycket bättre.

Vi gick alltså till stranden idag, och Lilly som ganska länge vägrat hålla Alfred i handen ville göra det idag, så båda var så glada.

Alfred lekte med sin nya kompis Bjørn - ingen av dem förstår ett ord av vad den andre säger, men de har roligt ändå. Jag måste ju göra nåt åt det här med att mitt barn som är kvartsdanskt inte förstår danska. Det bör ju hjälpa att vi bor i Skåne nu åtminstone, så det får bli ett projekt.

Mormor byggde, Flora förstörde, ordningssamma Lilly blev mycket upprörd.
Men åh, jag är så lycklig när jag är i solen vid havet och ser hur glada mina barn är! De har sprungit nakna i sanden, plaskat i vattnet och lekt och myst, och det är så underbart!
Vid lunchen jobbade vår vän Christos, som normalt inte börjar förrän klockan tre, och när jag och barnen var i foajén vinkade han oss till sig och tog fram en stor låda med bakelser. Han fyllde visst år idag (27, tror jag han sa, han pratar rätt knackig engelska) så han bjöd oss på bakelser, sötnosen! Innan, när vi beställde dricka, sa han till oss att vi är bästa familjen. :) Jag hörde bara att han sa det på engelska, men Christopher sa sen att han sa det på svenska först! Även om han har andra favoritfamiljer andra veckor blev jag glad. :)

Och så har barnen ju då fått glass varje dag i två veckor. Finns risk för svår abstinens här...

Men när vi skulle gå till glassen hade vi ett missöde: Flora och Lilly gick i förväg med mormor till hennes rum, och jag var på terrassen och hängde upp badkläder. Alfred kom ut med sin fina flygplansheliumballong, som han väntat i en vecka på att få, såg gänget gå iväg och ropade "Jag vill också gå till mormor!", släppte snöret och hoppade över räcket - och ballongen steg förstås till väders. Jag hann inte få tag i snöret, så vi kunde bara stå och titta på när ballongen dansade iväg som det lyckliga frisläppta flygplan det var. Alfred började storgråta, så han fick sitta i min famn och titta på när den sjönk en aning vid byggnaden på andra sidan poolen, men direkt steg igen och försvann högre och högre... Jag försökte trösta med att det flög så fint och var så glatt att det skulle få träffa riktiga flygplan, men jag hade också full förståelse för hur ledsen han var.
Så vid glassen fick han sitta i mitt knä och kramas och sedan somna i min famn.

Efter glassen gick Alfred och Christopher in på rummet och tittade på "Karlsson på taket" medan jag tog med Lilly och Flora och mormor till poolen och badade. Tjejerna simmade och Flora ville inte gå upp fast hon hackade tänder.

När vi kom tillbaka, jag hade gjort mig i ordning och vi hade tio minuter tills middagen började, kom Alfred på att han också ville bada, så det fick han.

Sen var det middag. (Det är en synvilla att Lilly är så hemskt mycket större än Flora, fast lite större är hon ju förstås.)

Vi bestämde oss för att köpa en flaska Retsina (som inte ingick i all inclusive), för det ska man ju testa när man är i Grekland, och när vi nästan druckit upp den kom plötsligt den andre kyparen med en flaska till och sa att den var från Christos! Så nu är jag lite full...
Åh, jag kommer sakna det här! Värme, sol, bad och en snygg grekisk kypare som barnen kan flirta med nu när jag är för upptagen och gammal för att kunna göra det själv. ;)